Första gången jag uppfattade José Mourinho som ett eventuellt hot var när han höll presskonferens som nytillträdd manager för Chelsea, sommaren 2004. ”I’m the special one”, jag är något utöver det vanliga, deklarerade José. Vilken liten kaxmört, tänkte jag när jag såg honom förse pressen med den ena citatvänliga meningen efter den andra.
En röst inombords sa: Här dyker det upp en ny kille. Ung. Ingen idé att diskutera med honom. Ingen idé att gå i strid med honom. Men skärpan har han och morsk nog att ta sig an managerjobbet i Chelsea, det är han.
Jag hade pratat mycket med Carlos om José, och Carlos sa: ”Det är en väldigt smart gosse.” Han hade lärt känna Mourinho redan på tränarakademin. José hade varit elev till Carlos i Portugal. ”Min bästa elev hittills. Överlägset bäst”, sa Carlos. Med den upplysningen i bakhuvudet såg jag honom surfa fram på den förväntansvåg som han skapat åt sig själv, vågen som förde honom från Porto till London och jobbet åt Roman Abramovitj. José tillhörde den lilla skara surfare som kan hålla sig kvar på brädan längre än någon annan. Jag förstod med en gång att det vore dumt att utmana honom i en psykologisk duell. Jag fick hitta ett annat sätt att tackla honom.
Under perioden augusti 2004–maj 2006 vann vi bara en titel: ligacupen 2006. Chelsea och José vann Premier League bägge de säsongerna. I och med att Arsenal föll tillbaka var det Abramovitjs förmögenhet och Josés skicklighet som tränare som blev det främsta hindret för vårt nybygge.
Under förberedelserna inför en ny säsong brukade vi alltid lägga tonvikten på den andra halvan av den trettioåtta matcher långa serien. En stark avslutning var vårt signum. Det låg både vetenskap och laganda bakom vår förmåga att vinna matcher under de månader som betydde mest.
José var ny i stan, hans arbetsgivare hade ett nästan outsinligt bankkonto och Josés rykte banade väg för honom. Hösten 2004 behövde han få en bra start under sina första veckor på Stamford Bridge. Chelsea drog iväg och skaffade ett sexpoängsförsprång som vi aldrig kunde hämta in. När de väl tagit ledningen i titeljakten såg José sedan till att Chelsea tog mängder av knappa segrar. Det var bara 1–0 eller 2–0. De tog ledningen i matchen och bevakade den sedan. Chelsea skulle bli ett ohyggligt svårslaget lag. De var mycket bättre organiserade än tidigare. Jag vann inte en match på Stamford Bridge sedan José kom dit.
Under försäsongen lade José ner mycket arbete på defensiven och formerade laget till en början med trebackslinje, två yttrar och en mittfältsdiamant. En sådan uppställning är väldigt svår att möta.
Vårt första möte var i Champions League 2003–2004, när Josés Porto slog ut oss. Jag hamnade i gruff med honom efter den första matchen i dubbelmötet. Men så brukade jag ofta hamna på kant med andra tränare vid den allra första sammandrabbningen. Till och med George Graham och jag bråkade vid vår första match när George hade Arsenal. Senare blev vi goda vänner. Detsamma gäller Mourinho. Jag har alltid sett honom som mycket hjälpsam och mycket språksam. Jag tror han förstod att han hade att göra med någon som upplevt hela spannet av känslolägen som finns i den här sporten och att han uppskattade våra samtal.
Att jag var arg vid det första mötet berodde på alla filmningar hans Portospelare stod för. Jag tror att han blev lite häpen över min ilska. Jag gick för långt. Det fanns ingen anledning för mig att rikta känslorna mot José. För jag var ännu ilsknare på Keane som blivit utvisad. Det gnagde i bakhuvudet att Martin O’Neill hade klagat på hur Josés spelare uppträtt i UEFA-cupfinalen mellan Porto och Celtic som Porto vann. Det var som ett frö som hade grott i mig. Jag hade sett den finalen men inte tyckt att Porto var något otypiskt portugisiskt lag. Men när Martin O’Neill ideligen tog upp detta bestämde jag mig till sist för att alla Josés lag var cyniska.
Mitt första intryck i bortamatchen var att Roy blev offer för en domartabbe. Men ser man tv-bilderna är det tydligt att han var ute efter att märka deras målvakt. Därigenom var vi nere på tio man och Keane var avstängd i returmötet.
I mötet på Old Trafford uppträdde domaren mycket besynnerligt. Vi anföll med bara några minuter kvar. Ronaldo gjorde bort ytterbacken som i sin tur sparkade ner Ronaldo. Linjemannen viftade men den ryske domaren lät spelet fortsätta. Porto kontrade och gjorde mål.
När den matchen var slut gratulerade jag José. När man blir utslagen är det ens plikt att hitta ett sätt att önska fortsatt välgång på. Vi tog ett glas vin och jag sa: ”Ni hade tur, men lycka till i nästa omgång.”
Nästa gång han kom till Old Trafford hade han med sig en flaska vin till mig, en Barca Velha, och där började en tradition. Vinet som serverades hos Chelsea var hemskt, vilket jag aldrig kunde begripa. En gång sa jag till Abramovitj: ”Det här är ju lacknafta.” Veckan därpå skickade han mig en låda Tignanello. Ett stort vin, ett av de bästa.
Och att José tog jubelsprång vid sidlinjen på Old Trafford, ja, sådant har jag också gjort. Jag tänker på när vi gjorde två sena mål mot Sheffield Wednesday och Brian Kidd stod på knä ute på planen medan jag jublade vid sidlinjen. Jag beundrar människor som visar sina känslor. Det bevisar att de bryr sig.
Segern över United i Champions League blev kvittot för José. Att slå Celtic i en UEFA-cupfinal var en bedrift men att besegra Manchester United på Old Trafford och sedan ta hem hela turneringen var ett fylligare bevis på hans begåvning. Jag minns att jag runt 2008 sa till honom: ”Jag vet inte när jag ska dra mig tillbaka. Det är svårt när man är gammal därför att man blir rädd att dra sig tillbaka.” José sa: ”Det kan du glömma, det är du som håller mig igång.” Han sa att han hade andra utmaningar på gång men definitivt ville återvända till England. Han vann Champions League med Inter och spanska ligan med Real Madrid innan han i juni 2013 återvände till Chelsea.
Alla jag talar med säger att José är enastående bra på att hantera spelarna. Han är extremt noggrann i sin planering, tar med varje detalj. Han är lätt att tycka om när man väl lärt känna honom, och han kan skratta åt sig själv, vända ett skämt mot sig själv. Jag vet inte om Wenger och Benítez har den förmågan.
Att se hur José tog sig an tränarjobbet i Real Madrid när han fick det 2010 var fascinerande. Det var den mest intressanta utnämningen inom sporten som jag kan minnas, den mest spännande blandningen av tränar- och spelstilar. Alla tränare som verkat där tidigare har varit tvungna att anpassa sig till deras filosofi. Galácticofilosofin. När de utsåg Mourinho är jag säker på att de insåg att de skulle bli tvungna att böja sig för hans tänkande om de skulle kunna vinna Champions League.
Det är som i vilken annan bransch som helst. Man plockar in någon ny och plötsligt är allt annorlunda och de som har tillsatt nya chefen säger: ”Sakta i backarna, inte visste vi att det var det här vi skulle få.” Det lär ha funnits en och annan supporter på Bernabéu som tänkte: ”Det här är inget kul. Det är inte det här jag betalar för. Jag förlorar hellre med 5–4 än vinner med 1–0.”
Så den cirkus som Josés tid i Madrid blev höll mig fängslad. Det var den största utmaningen i hans yrkesliv. Han hade styrkt sina meriter i Porto, Chelsea och Inter. Han hade tagit hem två europeiska cuptitlar med olika klubbar. Kunde han stöpa om Real Madrid enligt sitt eget ideal, sitt eget tänkande? Till en början verkade det föga troligt att han skulle överge sina käpphästar och bara gå in för anfallsfotboll och kändisvidlyftigheter. Han visste att man inte når några framgångar i dagens fotboll på det viset. Barcelona spelade en makalös anfallsfotboll men jagade också skoningslöst när de förlorade bollen. De var ett team av hårdjobbare, ett kollektiv. Under perioden när Real gick till tre Champions League-finaler på fem år hade klubben de bästa spelarna: Zidane, Figo, Roberto Carlos, Fernando Hierro, Iker Casillas i mål, Claude Makélélé som centralt i planen smulade sönder allt motstånd.
De höll fast vid Galácticosystemet även sedan och importerade massor av holländare, och David Beckham och Robinho, men efter finalen i Glasgow 2002 blev det ingen mer Champions League-titel. Mourinho hade visat att han kunde göra stora lag till vinnare men frågan som jag ville ha svar på var om han skulle tillåtas att göra det på sitt sätt i Madrid.
José var en pragmatiker, helt klart. Utgångspunkten i hans filosofi är att se till att hans lag inte förlorar. Mot Barcelona i Champions Leaguesemifinalen våren 2010 visste han att hans Inter skulle ha max trettiofem procents bollinnehav. Det visste alla lag. Barcelona gick alltid in för att överbelasta mittfältet. Ställde man själv upp med fyra man där hade de fem, hade man själv sex toppade de med sju. På det sättet kunde de spela runt bollen och tillbaka till backlinjen. Till sist tvingades man upp på deras karusell och blev alldeles vimmelkantig. Någon enstaka gång råkade man få tag i bollen. Titta på en karusell så förstår ni vad jag menar. Blicken går bara runt runt.
Med andra ord visste José att Inter inte skulle få se mycket av bollen mot Barcelona, men han hade sina egna vapen, främst koncentrationen och positionsspelet. Den centrale mittfältaren Esteban Cambiasso var en avgörande komponent i Inters uppställning. Dök Messi upp vid punkt A så var Cambiasso där också. Dök Messi upp någon helt annanstans så gjorde Cambiasso det också. Det låter enkelt men med tanke på att detta bara var en beståndsdel i en övergripande plan där alla försvarsuppgifter måste haka i varandra var det häpnadsväckande effektivt. Långt senare såg jag en Real Madrid-match där José gjorde tre byten under sista kvarten. Samtliga tre defensiva byten, för att försäkra sig om att vinna matchen.
Men allt det här kom långt efter våra strider i mitten av 00-talet, när Chelsea vann sin första ligatitel på femtio år och försvarade den tolv månader senare, sommaren 2006. Om 2004–2005 var en hemsk säsong utan pokaler för oss så förde året därpå bara med sig ligacupen. Ett nytt lag höll på att växa fram, men jag kunde inte veta då att vi skulle kunna vinna Premier League tre år i rad.
Vår strategi var att bygga nytt inför den eventuella förlusten av Keane, Giggs, Scholes och Neville. Tre av dem blev kvar längre än vad den planen sträckte sig, medan Keane fick flytta på sig. Avsikten var samla en grupp unga spelare som kunde utvecklas under en rad år och i den processen få hjälp av den samlade erfarenheten hos Giggs, Scholes och Neville. Nu ser jag tillbaka på den planen som oförtjänt framgångsrik.
Jo, vi hade en torftig säsong 2004–2005, när vi förlorade FA-cupfinalen mot Arsenal på straffar, men matchen var rena fotbollspropagandan och där såg jag löftet hos Rooney och Ronaldo. De grillade Arsenal den dagen. Vi hade tjugoen skott på mål. I åttondelsfinalen i Champions League förlorade vi med 0–1 både hemma och borta mot Milan, där Hernán Crespo stod för båda målen. Att bygga nytt var inget som skrämde mig. Det kom av sig självt. En fotbollsklubb är som en familj. Ibland drar människor vidare. Inom fotbollen beror det ibland på att de måste, ibland på att man själv vill att de ska göra det, ibland finns inget val för någondera parten, när åldern eller skador råkar infinna sig.
Visst var det känslomässigt påfrestande när stora spelare lämnade oss. Men samtidigt hade jag alltid ögonen på spelarna som närmade sig slutet. En röst inombords frågade ideligen: När tänker han sticka, hur länge håller han? Erfarenheten lärde mig att ha ett reservlager med unga spelare på viktiga positioner.
Så när vi den 10 maj 2005 på vår arena ställde upp en hedersvakt för de nyblivna mästarna Chelsea hade jag ingen som helst avsikt att under överskådlig tid kapitulera inför Abramovitjs förmögenhet.
Psykologiskt var det ett betydelsefullt ögonblick för Chelsea. De hade vunnit ligan för första gången på ett halvsekel och kunde framdeles betrakta sig själva i ett annat ljus. En läxa vi lärde oss var att det inte dög längre med tröga säsongsöppningar om vi skulle kunna ta upp kampen med Chelsea, vår nya främsta konkurrent. Säsongen därpå fick vi en flygande start men den stannade upp, med matchen mot Lille i Paris som ett lågvattenmärke. Det var där en del av våra supportrar under uppvärmningen buade ut de yngre spelarna, i kölvattnet av Keanes utfall på MUTV om att några i laget inte drog sitt strå till stacken.
Det sänkte oss rejält. Roy förvärrade problemet med vår dåliga form genom att göra sina lagkamrater till måltavlor. På planen var vi i usel form och 1–0-förlusten den kvällen var ett lågvattenmärke som stod sig i många år.
Samma månad som Roy lämnade klubben, i november 2005, gick George Best bort. Han var en väldigt trevlig kille, George, oerhört snäll, lite nervig på något sätt. Nervös för att prata med en. Det fanns en osäkerhet hos honom som gjorde en orolig. Jag kommer ihåg en gång när vi satt och pratade i en bar i Japan – han hade sin flickvän med sig – och han knappt fick fram ett ord. Han verkade ha drabbats av blyghet. George hade kunnat få ett bra liv efter fotbollen. Han hade kunnat träna unga spelare, men han hade kanske inte det rätta kynnet för att lära ut saker. En sak som inte många var medvetna om med George var hans intelligens. Begravningen var mycket välbesökt och sorglig och fantastiskt arrangerad av Belfasts stad, lika praktfull som en statsbegravning. Jag minns att jag såg Georges far, en ödmjuk liten karl, och tänkte: Han är far till en av tidernas främsta spelare. En liten karl från Belfast, en tystlåten karl. Man såg varifrån George hade fått sin tystlåtenhet.
Fotbollspubliken i hans land är i grund och botten folk från arbetarklassen och av någon anledning gillar de folk med brister. Best, Gascoigne, Jimmy Johnstone. De ser en spegling av sig själva i dessa långtifrån fläckfria hjältar. De förstår sig på deras skörhet. Jimmy var så sympatisk att man aldrig kunde undgå att bli på gott humör av hans hyss.
Jock Stein satt ofta på fredagskvällarna och molstirrade på sin telefon och hans fru Jean frågade: ”Vad glor du på telefonen för?”
”Den kommer att ringa”, svarade Jock. ”Jag vet att den kommer att ringa.”
Ett typiskt samtal kunde inledas med: ”Polisen i Lanarkshire här, mr Stein. Vi har unge Jimmy hos oss.”
George Best var förstås en av Uniteds stora Europacupmästare. Men den där säsongen stod vi långt från en sådan viktig titel. I en 0–0-match mot Villareal i september 2005 blev Wayne Rooney utvisad efter att ironiskt ha applåderat Kim Milton Nielsen, samme man som visade ut David Beckham i VM 1998. Inte min älsklingsdomare. Nielsen var en av de mest irriterande domare jag träffat på. Såg man hans namn i programmet blev man alldeles kall. En annan gång svor Rooney åt Graham Poll, tio gånger om. Poll hade kunnat plockat fram det röda kortet och trivdes nog med att ha tv-kamerorna på sig. Men han var åtminstone förnuftig nog att behandla Wayne som en människa och bortse från hans spottande och svärande. I den meningen hade nog Rooney mer respekt för Poll än för Nielsen. Det var i den matchen som Heinzes knä gick sönder, strax efter att hans agent bett om att han skulle få flytta.
Under tiden hade vi i och med förlusten mot Benfica i december blivit utslagna ur Champions League och sportsidorna basunerade ut sin bäst-före-datum-teori. Att bli kritiserad för att konsekvent missköta sitt arbete hade jag tyckt var rimligt men här påstod man att jag helt enkelt blivit för gammal, vilket var motbjudande. I takt med att människor blir äldre får de mer erfarenhet. Det fanns en tid när stjärnspelare fick jobb som Premier League-tränare utan föregående upplärning medan erfarna tränare fick foten. Se på Bobby Robson, som spolades av Newcastle. Sam Allardyce, en luttrad manager, fick ett halvår i samma klubb. Befängt. Det var enerverande att möta pressen på fredagarna. Ingen som ställde frågan rakt ut: ”Har inte ditt bäst-före-datum gått ut?” Men skriva det, det kunde de. De kunde använda pennans makt för att förgöra en tränare.
När sådana saker väl är i rullning följer de sin egen logik. Supportrar kunde säga: ”Det stämmer det som står i tidningen, det där har jag själv hävdat i flera år.” Jag visste vart vi var på väg. Jag visste att vi behövde lite tid. Inte överdrivet mycket, för vid det laget i min karriär skulle jag aldrig fått en obegränsad frist. Om jag inte hade känt att vi var på god väg att bygga ett nytt bra lag skulle jag ha avgått av egen fri vilja. Men jag var säker på Rooney och Ronaldo. Jag var säker på att scoutingorganisationen var stark. Vi skulle hitta spelare som skulle ta oss tillbaka till vår naturliga nivå. Även om vi bara vann ligacupen fanns det några bra insatser 2006.
Vi återfick formen efter nederlaget mot Benfica, med segrar mot Wigan, Aston Villa, West Bromwich och Bolton, vilket förde oss upp på nio poängs avstånd från Chelsea. Så kom Evra och Vidić in. Vi tränade försvarsspel varenda vecka, särskilt inläggsövningar: utgångspositioner, möta bollen, rörelsemönstren hos anfallarna vid inlägg och understödet från ytterbackarna. Vi startade från mittcirkeln med två anfallare och två par kantspelare, till höger och vänster. Vi började med att slå långt mot en av anfallarna, som sedan sköt. Så fort det skottet gått gick en andra boll ut mot kanten, följt av ett inlägg, och sedan en tredje boll från straffområdeslinjen och in mot mål. På det viset måste backarna hinna reagera på både skottet, det första inlägget och returen in i boxen. Tre övningar i en.
Kulturen i vår sport har förändrats. Hur många mittbackar kan ni räkna upp som gillar försvarsspel? Vidić gillar det. Han älskar utmaningen i att sticka in huvudet i getingboet. Det märks att han lever upp av att utkämpa hårda närkamper och nickdueller. Smalling har också lite av det, han gillar försvarsspel. Vidić är en kärv, kompromisslös typ. En stolt serb. År 2009 kom han och förklarade för mig att han skulle kunna bli inkallad.
”Hur menar du, inkallad?” frågade jag bestört.
”Kosovo. I så fall åker jag”, sa han. ”Det är min plikt.”
Han har blicken som bevisar det.
Jakten på nya talanger gick över gränser och kontinenter. Gerard Piqué upptäckte vi i en juniorturnering. Dörren för bra unga Barcelonaspelare hade öppnats i och med att Arsenal värvade Cesc Fàbregas, så vi stod på säker mark när vi förhandlade med familjen Piqué. Problemet var att spelarens morfar tillhörde klubbpamparna på Nou Camp. Gerards familj har djupa rötter i Barcelonas historia.
Samtidigt hade klubben bytt huvudtränare många gånger och situationen var oviss. Piqué är en strålande spelare och jag blev djupt besviken när han sa att han ville flytta hem till Spanien. Han är en ypperlig passningsspelare och en stor personlighet med vinnarskalle. Hans familj är vinnartyper rättigenom och den är framgångsrik. Det var något hans mor och far utstrålade. Tyvärr hade han ingen lust att vänta tills Ferdinand och Vidić bröt ihop. Det var tråkigt. Piqué och Evans skulle ha blivit ett utmärkt mittbackspar i tio års tid.
När vi spelat oavgjort, 0–0, mot Barcelona i semifinalen i Champions League kom Gerards far och hälsade på mig på vårt hotell – de var verkligen härliga människor – och förklarade att Barcelona gärna skulle vilja få tillbaka hans son. Hans föräldrar var också angelägna om att han kom hem. De saknade honom. Och Gerard saknade A-lagsfotboll och trodde att han skulle kunna knipa en plats i Barcelonas startelva. Alltsammans löstes smärtfritt. Övergångssumman slutade på 8 miljoner euro. Oss hade han kostat 180 000 pund tack vare de FIFA-regler som gällde på den tiden.
Efter det började de europeiska storklubbarna höja murarna för att slippa engelsmännens räder. De skulle knappast gå med på att år efter år låta spelare i klass med Piqué och Fàbregas lämna landet. Å andra sidan kunde vi tänka oss att betala 5 miljoner pund för en ung engelsk talang, förutsatt att det var någon som höll för startelvan. Men varför en prislapp på 500 000 pund för en spelare som sedan inte visade sig hålla måttet? Richard Eckersley var ett intressant fall. Burnley bjöd 500 000 pund för honom. Vi ville ha en miljon. Vi hade lagt tolv år på att utbilda grabben. Ersättningen borde trilla in först när spelaren verkligen tagit sig in i startelvan. Jag tror inte att klubben som säljer skulle klaga, i synnerhet inte om det finns en vidareförsäljningsklausul.
Vi kan alla göra missbedömningar och jag gjorde några stycken under de där åren, med Kléberson, Djemba-Djemba och så vidare. Jag blev utskälld ända till slutet på grund av Ralph Milne – och honom betalade jag 170 000 pund för. Många gliringar blev det på grund av den saken. Tränarstaben retades och sa: ”Chefen, vi behöver en ny Ralph Milne.” Min stab hade jobbat med mig i drygt tjugo år. De glömde inget. William Prunier var en annan spelare jag blev pikad för. Till och med Patrice Evra sa en dag med sin gälla röst: ”Chefen, var det du som tog hit William Prunier?”
Ryan Giggs fick plötsligt en allvarlig min och avvaktade mitt svar.
”Ja, han var här och provspelade en gång”, snäste jag.
”Provspelade?” pep Evra. Han tänkte inte släppa det. ”Hur länge då?”
”Två matcher.”
”Två matchers provspel?”
”Ja, och det gick åt skogen.”
Patrice hade fått det han var ute efter.
Det första man gör med en ny spelare är att hjälpa honom tillrätta: bankkontakter, bostad, språkkurser, fordon. Det är en process. Språket är alltid det största hindret. Till exempel var Antonio Valencias bristande engelska ett problem. I Antonios fall handlade det enbart om självförtroende. Jag kan skriva och läsa franska, men saknar självförtroendet för att tala franska. Det visste Antonio om. ”Hur har chefen det med franskan?” sa han en dag. Touché. Men jag poängterade för honom att om jag hade arbetat i Frankrike så skulle jag ha bemödat mig om att tala franska. Valencia arbetade i England så detsamma gällde för honom.
Men som spelare är han helt orädd. Ingen kan skrämma Valencia. Han är från favelan. Det går inte att ta miste på att han slagits i sina dar. Tuff som attan. Han satsar allt i närkamperna, med armarna om motståndaren.
Ytterligare en storvärvning sommaren 2006 var Michael Carrick. Vi hade beundrat Carrick en tid och David Gill hade fått indikationer från Tottenham på att de kunde tänka sig att sälja. ”Vad värderar du honom till?” frågade David.
”Får du honom för åtta miljoner är det ett bra pris”, sa jag.
Jag kommer aldrig att glömma vad David rapporterade tillbaka: ”Daniel Levy säger att du allt får vrida rejält på kranen innan de kan tänka sig en affär.”
Vi köpslog i flera veckor. Vi hade sett Michael spela mot Arsenal i slutet av säsongen och min bror Martin sa: ”Han är helt klart en Manchester United-spelare.” Han stack ut. Jag tror att grundsumman blev 14 miljoner pund, med tilläggsklausuler upp till 18 miljoner.
Michael kom in som en naturlig passningsspelare i ett läge när Scholes passerat trettiostrecket. Det som imponerade på mig med Carrick var att han alltid sökte djupledspassningen. Han hade en bred repertoar och kunde vända spelet. Hans långa passningar var det jag tyckte att vi kunde utnyttja med de spelare vi hade. Efter några månader sa vi till honom att vi inte kunde begripa varför han inte gjort mål än. På träning hade han ett bra tillslag på bollen men när han fick skottläge i matcherna utgjorde han inget hot. På den punkten gjorde vi honom bättre. Vi gav honom större frihet och försökte frigöra de styrkor som han kanske inte visste att han hade. I Tottenham hade han möjligen hamnat i en viss rutin, där han hade en djupare utgångsposition på mittfältet och sällan kom till avslutslägen. Hos oss upptäckte han nya kvaliteter i sitt spel.
Han är en utmärkt spelare, Michael. Han är en blyg pojke som med jämna mellanrum behöver få sig en omruskning. Han brukade sällan starta säsongerna särskilt bra, av skäl som vi hade svårt att förstå och det talade vi med honom om, men han hamnade sedan för det mesta rätt framåt oktober. Han utstrålar en sorts lojhet som får folk att underskatta både hans kunnande och hans fysik.
I samma veva som jag slutade återvände Mourinho till Chelsea, som i ett tidigare skede var klubben där en av mina favoriter bland utlänningarna i Premier League – bortsett från United förstås – hade spelat. Gianfranco Zola var enastående. Jag kommer aldrig att glömma ett mål han gjorde på oss på Stamford Bridge. Han höjde vänsterfoten för att skjuta men drog en aning på det och då kastade sig store Pallister fram men Zola höll inne skottet ända tills han glidit förbi. Vilka gliringar Pallister fick den dagen. En av killarna sa: ”Händer det någon gång att du står kvar på benen?” Jag älskade Zola, därför att han spelade med ett leende på läpparna.