13. Konkurrensen med Wenger

 

Man är inte samma människa på slagfältet som i kyrkan. Utanför fotbollen är Arsène Wenger en härlig människa. Han är rolig att umgås med och kan samtala om de mest varierande ämnen. Vi kan prata om vin och andra livets glädjeämnen. På UEFA-samlingarna var hans mål alltid att hjälpa de andra tränarna. Han är en samvetsgrann företrädare för vårt yrke. Men när det handlar om hans lag – när det är match – då är han en helt annan person.

Jag har alltid tyckt att jag förstår mig på Arsène. Jag kände igen mig i den snabba förvandlingen när domaren blåste igång spelet. Jag var lite likadan själv. Hade vi en egenskap gemensam så var det att vi fullkomligt hatade att förlora. När jag tidigt i min karriär med St Mirren förlorade mot Raith Rovers (som spelade fult som attan) vägrade jag att skaka hand med Bertie Paton, tränaren i Raith Rovers, fastän han var en gammal god vän och tidigare medspelare i Dunfermline. Och Bertie, han rusade efter mig och ondgjorde sig. Ja, ja. Ibland om man gör fel behöver man få sig en liten läxa och den dagen gjorde jag fel. Det var en påminnelse om att livet är viktigare än fotbollen. Att bete sig som jag gjorde är småsint och ovärdigt.

Mot slutet stod Arsène och jag på mycket vänskaplig fot. Vi hade överlevt tillsammans och respekterade varandras strävan att spela bra fotboll. Men genom åren hade vi en del dispyter. Det började med att han klagade på att jag klagat på matchschemat. En missnöjesyttring om en missnöjesyttring. Därför besvarade jag attacken med en utstuderad avsnoppning: ”Han har precis kommit hit från Japan, så vad vet han om det här?” Vilket var sant.

Under de följande två åren var det Arsène som klagade på det täta matchschemat. En utländsk tränare som kommer och tror att han ska kunna spela femtiofem matcher per säsong i vår liga utan att själv ändra sig det minsta lurar sig själv. Det är en ansträngande, kraftsugande liga. Det är därför som man i dagens fotboll måste låta laget rotera för att fördela bördorna. Arsène lärde sig och anpassade sig till den kulturen. Han kom över den initiala chocken över att ha match lördag, onsdag, lördag.

Första gången hans Arsenal skulle möta oss på Old Trafford kom han förbi mitt arbetsrum. Till en början var vårt förhållande utmärkt. Bekymren startade när han förlorade en match med en av sina bästa Arsenalupplagor. Han hade svårt att acceptera att det skulle finnas brister i hans eget lag och sökte skuldbelägga motståndaren. Det gjorde han ofta genom att fokusera på det fysiska spelet. Det var svårt för honom att acceptera att motståndarna kunde vara bryska mot hans spelare. Hans tolkning av en överdrivet hård satsning innefattade stundtals regelrätta dueller. Han verkade ha fått för sig att ingen hade rätt att faktiskt tackla hans spelare.

Men jag såg hans bästa Arsenalupplagor och njöt av det. Jag har alltid gillat att se Arsènes lag. Att möta dem innebar särskilda utmaningar som jag ägnade många långa timmar åt att fundera över. Jag tyckte att jag måste gå igenom allt Arsenal gjorde eftersom de utgjorde ett hot på så många punkter på planen. Chelsea bjöd på en annan problematik. Mötte vi dem stod vi inför en skara erfarna spelare som kunde vartenda knep i boken. Arsenal å sin sida spelade på rätt sätt.

Under Arsènes första par år låg de högt i varnings- och utvisningsligan, men man kunde inte påstå att det berodde på att det fanns fula spelare eller att laget som helhet spelade fult. Steve Bould och Tony Adams kunde spöa skiten ur en – det var allmänt känt. De smällde på i tid och otid. Ändå spelade Arsènes lag aldrig direkt fult. Labilt och macho vore en rättvisare beskrivning. Det var ett stridslystet gäng. Bould och Adams har jag redan nämnt. Sedan köpte de Patrick Vieira, en stor idrottsman som lätt hamnade i gruff och gick folk på nerverna. Och Nigel Winterburn var lite av en gnällspik, skulle alltid tjata. Ian Wright som var deras främste forward på den tiden kunde också vara ganska störig.

År 2010 kritiserade Arsène överraskande nog Paul Scholes och sa att han hade en ”mörk sida”. Han hade ingen orsak att uttala sig om någon av mina spelare. Vi skulle inte möta Arsenal den veckan och det rådde ingen osämja mellan oss. Paul Scholes hade vid det laget tio Premier Leaguetitlar och en Champions League. Och så tar Arsène upp hans ”mörka sida”. Besynnerligt.

Spelare överraskar en. De kan överraska med den höga prestationsnivå de tar sig upp till och med den låga nivå de kan sjunka till. För Arsène var det svårt att acceptera detta som en bidragande orsak till ett nederlag. Fotboll tar fram det bästa och det sämsta i folk därför att de känslomässiga insatserna är så höga. I högspänningsmatcher kan spelare tappa kyligheten en stund och även tappa humöret. Vilket man sedan ångrar. Sådana stunder hade Arsenal många, men Arsène hade svårt att tro att det ibland är egna brister och svagheter som gör att man förlorar. Förklaringen ligger ibland hos en själv.

Jag påstår inte att en manager ser allt men vi ser det mesta. Därför var Arsènes standardförsvar efter en match – ”Det såg jag inte” – inte något som jag själv använde mig av. Min standardreplik var: ”Det måste jag titta på en gång till.” I grunden var det samma budskap, men med min variant köpte man mer tid. Nästa dag, eller i alla fall snart, sjunker det undan. Något annat har hänt i det stora nyhetsflödet och strålkastarljuset förflyttas.

Jag blev utvisad åtta gånger under min karriär – och den sista gången var den dummaste, därför att jag var tränare. En motståndare sparkade ner en av våra spelare och jag sa till min andreman Davie Provan: ”Nu ska han få, den där killen.” Davie sa: ”Var inte dum nu, sitt still.”

”Ger han sig på vår Torrance igen så ska han få.” Och självklart gjorde han det. ”Nu jädrar”, sa jag, ”nu ska han få.” Och jag in på planen.

Strax därpå var jag utskickad därifrån.

I omklädningsrummet sa jag: ”Om … jag … hör … ett … enda … ord … om … detta utanför det här rummet … så slår jag ihjäl er allihop.” Jag hade trott att domaren stod med ryggen till när jag sopade till den där killen. Han var 1,90 lång och tillhörde armén.

Mitt första bråk med en Arsenalmanager var med George Graham. Jag satt och såg upplösningen i ligatitelstriden 1989 hemma på mitt rum och sa till Cathy: ”Om någon ringer tänker jag inte svara.” När Michael Thomas gjorde mål på Liverpool och därmed säkrade ligasegern åt Arsenal blev jag ursinnig. Två år senare vann Arsenal igen och slog oss med 3–1, samma år som vi vann Cupvinnarcupen. Efter vårt möte på Highbury ett år dröjde jag mig kvar med George. Han hade en fantastisk samling maltwhisky. ”Vill du ha ett glas?” frågade han. ”Jag dricker inte whisky”, sa jag. Då öppnade George en flaska vin.

”Vilken av alla de här maltsorterna bjuder du gästerna på?” undrade jag.

”Ingen av de där. Ingen får maltwhisky”, sa han. ”Till dem har jag en flaska Bell’s.”

”Typiskt skotte”, sa jag.

George skrattade.

”Det där är min pensionsförsäkring.”

Vårt första möte på Old Trafford var rena kriget. Efteråt övertalade en gemensam vän George att komma upp till mitt rum. Jag kan lova att det var svårt att möta Arsenal på hans tid. När Arsène tog över, efter det korta mellanspelet med Bruce Rioch, visste jag inte mycket om honom.

En dag frågade jag Eric Cantona: ”Hurdan är Wenger?” Eric sa: ”Jag tycker han är överdrivet defensiv.” Kunde vara värre, tänkte jag. Och han började också i Arsenal med fembackslinje. Fast ser man hur han formerar laget idag finns inte minsta fog för att kalla honom defensiv. Erics klander får mig fortfarande att dra på smilbanden.

I slutet av 1990-talet och allra första början av det nya seklet var Arsenal våra främsta konkurrenter. Det fanns inga andra i sikte. Liverpool och Newcastle hade kortvariga bra perioder. Blackburn hade året då de vann ligan. Men tittar man på vår historia innan José Mourinho kom till Chelsea fanns det, förutom Arsenal, inget permanent hot mot vår dominans. Chelsea var ett bra cuplag men de kunde aldrig riktigt slå sig fram till toppen av Premier League.

När Blackburn gjorde en offensiv visste vi att den knappast kunde bli långvarig eftersom de inte hade historien som krävs för att upprepa en bedrift av den dimensionen. Det faktum att de vann ligan var jättebra för fotbollen och för Jack Walker, finansiären som plockade in så många duktiga spelare till klubben, särskilt Alan Shearer. Det var en makalös tid för Blackburn. Men erfarenheten säger att man bara behöver oroa sig för de konkurrenter som har traditionen att aspirera på de stora titlarna. När kampen mellan Arsenal och United höll i sig så länge blev man medveten om att ”Gunners” bars upp av sin historia och av en stark identitet.

När jag under mitt näst sista år som Unitedmanager åt lunch i styrelsematsalen på Arsenals nya arena sa jag till mig själv: ”Detta är klass. Äkta klass.” På Highbury brukade jag stanna till och studera bysten av Herbert Chapman och tänka att alla farhågor man kunde ha om det rent nostalgiska i detta kom på skam inför den soliditet och målmedvetenhet som marmorsalarna där utstrålade. Att prestera, det är något som alltid har funnits där, från Herbert Chapmans tid och 1930-talet och fram till idag.

Deras omklädningsrum är fantastiska. Fördelarna med att bygga en ny arena från grunden är enorma. Man börjar med ett tomt papper. Varenda detalj i Arsenals hemmaomklädningsrum avspeglar Arsènes specifikationer. Han täckte in alla krav ett fotbollslag kan ha. Mitt i rummet står ett bord med marmorskiva där maten dukas fram. Efter match hugger alla in. Ytterligare ett uttryck för klass. Staben har egna rum.

Därför kunde jag aldrig sluta oroa mig för de starka kvaliteter som Arsenal hade med sig in i våra bataljer. Vi hade historien på vår sida men det hade de med, och de hade rätt man som manager. Arsène var rätt därför att det kändes att han, när han väl fick chansen att träna ett engelskt lag, slog ner sina bopålar och aldrig tänkte flytta. Samtidigt spekulerades det i att han någon gång skulle gå till Real Madrid. Jag har aldrig trott att Arsène kommer att lämna Arsenal. Aldrig. Gång på gång sa jag till mig själv: Vi är tvungna att stå ut. Han kommer att vara här för alltid. Jag får se till att vänja mig.

Emellanåt var det väldigt irriterat. Arsène själv tittade aldrig in och tog ett glas efter matcherna, men det gjorde hans assisterande, Pat Rice, varje gång. Fram till pizzabråket på Old Trafford.

Som jag minns denna sägenomspunna episod kom Ruud van Nistelrooy in i omklädningsrummet och ondgjorde sig över att Wenger hade skällt på honom när han gick av planen. Jag rusade genast ut och sa åt Arsène: ”Håll dig undan från mina spelare.”

Han var rasande över att ha förlorat matchen. Det var därför han var så stridslysten.

”Du borde hålla pli på dina egna spelare”, sa jag. Han blev ursinnig. Knöt nävarna. Jag visste att jag inte var ute i ogjort väder. Det var något hos Ruud som Arsène inte gillade. Jag minns att han en gång sa att han hade haft chansen att värva Ruud men kommit fram till att han inte var bra nog för att spela i Arsenal. Jag höll med honom om att van Nistelrooy kanske inte var någon jätteduktig fotbollsspelare. Men han var en jättebra målskytt.

Hur som helst, i nästa ögonblick får jag pizza över hela mig.

Vi ställde alltid in mat i motståndarnas omklädningsrum efter matcherna. Pizza, kyckling. Så gör man i de flesta klubbar. Arsenal hade den allra bästa maten.

Det sägs att det var Cesc Fàbregas som kastade pizzan på mig men jag vet än idag inte vem den skyldige var.

I korridoren utanför omklädningsrummet blev det tumult. Arsenal hade spelat fyrtionio matcher i rad utan att förlora och hade hoppats nå siffran femtio på vår hemmaplan. Det verkade på mig som om förlusten i den matchen paralyserade Arsènes tankar.

Den dagen uppstod en tydlig spricka mellan oss, en spricka som vidgades också till Pat Rice, som slutade att titta in på ett glas efter matcherna. Såret läkte inte helt förrän semifinalen i Champions League 2009, när Arsène bjöd in oss till hans rum efter matchen och gratulerade. När vi mötte dem på Old Trafford några veckor senare tittade Arsène in tillsammans med Pat, en liten stund bara.

I fotbollen får man se konflikter som speglar livets vanliga schismer. Till och med privata gräl. Ni vet, som när frugan stänger av och vägrar prata med en. Herregud, vad har jag gjort? tänker man.

”Haft en bra dag?” frågar man. ”Mm”, mumlar hon. Så går ilskan över och normaliteten återvänder. Fotbollen är likadan. Det hade varit hemskt om tystnaden mellan Arsène och mig hållit i sig så länge att den blivit kronisk.

Vad mig själv beträffar hade jag en strategi för nederlag. Efter att jag sagt mitt i omklädningsrummet och innan jag gick ut genom dörren för att möta press och tv och prata med motståndartränaren så sa jag alltid till mig själv: Glöm det nu, matchen är bakom oss. Så gjorde jag jämt.

Kom det folk till mitt rum på arenan efter en match såg jag alltid till att det var bra stämning. Ingen dysterhet, ingen känslokyla. Inget skyllande på domaren.

När Aston Villa slog oss på Old Trafford säsongen 2009–2010 var det första gången de lyckats med det på årtionden. Martin O’Neill, som jag alltid tyckt om att språka med, flyttade praktiskt taget in på mitt rum med fru och barn. Det kändes som en och en halv timme. Martins assisterande, John Robertson, och några vänner till mig anslöt och det blev som en mysig hemmafest. Det slutade med att jag måste ta taxi hem.

När vi förlorade i FA-cupens tredje omgång mot Leeds satt deras fystränare Alan Sutton inne på mitt rum och log och skrattade i ett kör. När han skulle gå sa jag: ”Du har för fasiken inte slutat flabba än!”

”Jag kan inte låta bli”, sa han. Det var första gången under min karriär som Leeds hade besegrat oss på vår hemmaplan och han kunde inte låta bli att skratta. Hans upprymdhet smittade av sig. Man är tvungen att säga till sig själv: Jag är en människa, jag måste behålla min värdighet.

I det avseendet var jag gästfri mot alla tränare som tittade in till mig efter matcherna.

De sista åren märkte jag en förändring hos Arsenal. När ”De oslagbara” tog form var vi själva inne i ett omställningsskede. Runt 2002 höll vi på att bygga ett nytt lag. Arsenal av år 2001–2002 erövrade titeln på vår hemmaplan, förstås, och fick en stående ovation av våra supportrar. En egenskap hos Manchester Uniteds fans är att de känner igen klass när de ser den. Det hände några gånger att jag tänkte: Stå där bara och applådera, ni, själv ska jag gå in i omklädningsrummet och sopa upp spillrorna efter våra spelare. Men det sådana de är. Jag minns deras stående ovation för brasilianske Ronaldo när han gjorde hattrick i Champions League mot oss. Han gick av planen med ett häpet ansiktsuttryck, precis som sin tränare. Märklig klubb det här, lär de ha tänkt. När Gary Lineker gjorde sin sista match i England i Tottenhamtröjan blev han också varmt välkomnad. Sådant ska aldrig underskattas. Det visar på det finaste i fotbollen. Blir man vittne till klass, raffel, show, så är det ens plikt att erkänna det.

Det är människor som sett Manchester United i alla sina bästa upplagor, så de vet hur ett bra lag ser ut. De har de nödvändiga referenspunkterna. De vet också vad en toppspelare är. Utöver det måste man också kunna medge att man blivit besegrad. Det går inte att göra någonting åt. Det är ingen idé att grina. Matchen på Old Trafford 2002 var för mig en icke-händelse på ett sätt, trots att vi jagade andraplatsen. Det var redan så gott som klart att Arsènes lag skulle vinna ligan. Det kändes som ödesbestämt.

I liknande stunder av nederlag och accepterande brukade jag tänka på hur vi skulle gå vidare. Känslan jag hade var alltid: Jag tycker inte om det här men vi måste anta utmaningen, vi måste skärpa oss ett snäpp. Det hade inte varit likt vare sig mig eller klubben att ge sig hän åt dystra tankar om att slutet var inne, att vårt arbete nått sin slutpunkt. Det skulle vi aldrig gå med på.

Varje gång det hände något sådant blev det en väckarklocka och vi tackade för signalen till att omgruppera och gå till ny offensiv. Det var sådana händelser som motiverade mig. De tvingade mig vidare. Jag ska säga mer än så: Jag är osäker på om jag hade trivts lika bra på jobbet om det inte varit för de där provokationerna.

Under de senare åren lärde vi oss mer om hur Arsenal tänkte. Arsène hade en mall för hur han såg på sina spelare och hur de spelar. Mot Arsenal behövde vi inte vinna bollen, men vi behövde skära av den. Man behöver bra spelare som kan skära av. Vi kom underfund med att när Fàbregas fick bollen med ryggen mot mål brukade han vända om, trä bollen runt motståndaren och sedan själv möta väggpasset. Därför sa vi till våra spelare: ”Ligg tätt på passningsmottagaren och skär sedan av passningen.” Och så kontrade vi snabbt.

De var farligare på Old Trafford än på sin egen hemmaplan. När de spelade borta kände de inget tvång att ligga på i nittio minuter. De var försiktigare.

Barcelona var mycket mer välorganiserade än Arsenal. När de förlorade bollen så pressade de som jakthundar för att vinna tillbaka den. Alla elva spelare deltog i jakten. Arsenal var inte riktigt lika ivriga när det handlade om att få tillbaka bollen. Å andra sidan hände det att Barcelona härmade Arsenal och överarbetade spelet, därför att de tyckte så mycket om det. Mot Real Madrid på Bernabéu 2009 väggade sig Messi runt i Reals straffområde, inte bara en gång utan två eller tre på raken, medan Madridförsvararna for omkring som yra höns. Barcelona vann till slut med 6–2, men det var en stund när jag trodde de skulle kasta bort matchen.

På frågan om man haft spelare som ibland spelat överdrivet hårt måste varenda tränare räcka upp handen. Men det kunde aldrig Arsène medge, vilket var en svaghet. Det är inget brott att erkänna sig skyldig när en spelare blir utvisad. Man ska må dåligt därför att han svikit sitt lag. Jag hade en del duster med Paul Scholes. Jag bötfällde honom till och med för de dumma sakerna. Jag blir inte arg om en spelare blir varnad för en ärlig men missriktad tackling, men blir han utvisad för en idiotsatsning – och sådana gjorde sig Scholes skyldig till – får han böter. Men förväntar man sig att en spelare ska gå igenom en hel säsong utan att bryta mot spelets regler, då förväntar man sig underverk.

Arsènes mjukare inställning under mina sista år avspeglades i spelarna han värvade till klubben. Samir Nasri blir tillgänglig och därför tar Arsène honom. Rosický blir tillgänglig och därför tar han honom, för att det är hans sorts spelare. Köper man en rad sådana spelare blir de nästan till varandras kloner. Laget som Arsène ärvde gav honom en start inom engelsk fotboll.

In i det sista fortsatte vi på dessa parallella spår. Och vi förenades förstås av en brinnande önskan att hitta och utveckla unga spelare enligt våra ideal.

Samtidigt sa Aaron Ramsey en gång inför ett av våra möten med Arsenal att han hade valt Arsènes lag framför mitt därför att Arsenal producerar fler spelare än Manchester United.

Jag tänkte: Vilken värld lever han i? Jag tror att en ung människa kan tubbas till att säga vissa saker. Det var hans eget beslut att tacka nej till United, och det hade jag inga problem med. Men jag tyckte att han fattade fel beslut, det måste jag säga, även om han hos oss skulle ha fått hårdare konkurrens om en plats i startelvan. Arsenal har inte producerat särskilt många av sina spelare. De har utvecklat spelare, vilket inte är samma sak. De köper dem från klubbar i Frankrike och lite varstans. Den enda äkta egna produkten jag kan komma på är Jack Wilshere.

Giggs, Neville, Scholes, Fletcher, O’Shea, Brown, Welbeck: samtliga producerade av Manchester United.

Så var vi där igen. Jag skulle aldrig kunna låta bli att tävla med Arsène, min konkurrent under sjutton år.