Varje gång en representant för vår fantastiska egenproducerade generation lämnade klubben räknade jag dem som var kvar. Två av dem var kvar ända till min sista dag: Paul Scholes och Ryan Giggs. Gary Neville var nära att nå mållinjen tillsammans med mig. Än idag ser jag framför mig hur dessa sex busar med varandra som småkillar. Scholes försökte träffa Nicky Butts bakhuvud med bollen – eller ännu oftare Garys bakhuvud. Han kunde bara inte låta bli. Det där halvdussinet grabbar var oskiljaktiga.
De var helgjutna människor, av en sort som hatar att förlora. De förstod klubben och dess mål. De marscherade med en och försvarade principerna utifrån vilka vi verkade. Alla föräldrar kan känna igen stunden när tjugoettåringen kommer hem och säger att han ska skaffa egen bostad eller flytta ihop med sin flickvän eller börja jobba i en annan stad. Man blir lämnad. Det var likadant inom fotbollen för mig. Jag blev väldigt fäst vid de killar som jag hade vid min sida ända från det de var i tonåren, de så kallade 92:orna. Jag såg dem växa upp från det de var tretton.
Nicky Butt var ett praktexempel. Vi tyckte alltid att han med sina fräknar, stora öron, utstående tänder påminde om den tecknade figuren som brukade vara på omslaget till tidningen Mad. Samma busfröglimt i ögat, samma jävulskap. De var kvar så länge under mitt överinseende att de kändes som familjemedlemmar. Jag skällde mer på dem än på andra spelare därför att de kändes mer som släktingar än som anställda. Nicky hade alltid en räv bakom örat, den lymmeln. Han var dessutom tapper som ett lejon, en som bara inte kunde dra sig undan när det smällde.
Han var en av de populäraste spelarna vår klubb har haft. En äkta Manchestergrabb. Fötterna på jorden och mentalt urstark. Precis som Phil Neville. Nicky nådde en punkt när han inte fick spela tillräckligt mycket för att hans tävlingsinstinkt skulle bli tillgodosedd. Det fick honom att se sig om på andra håll efter öppningar. Även honom lät vi gå väldigt billigt, för 2 miljoner pund. De här männen var inte skyldiga oss en pence. Vi hade förvärvat dem gratis genom vår akademi. Nickys övergångssumma var symbolisk, ett sätt att försäkra sig om att han fick det bästa erbjudandet. Ända till slutet av sina dagar som fotbollsspelare refererade han alltid till oss som sin klubb.
När jag var utom hörhåll är jag säker på att de där killarna var sura på att det ständigt var dem jag skällde på. Jag nu igen? tänkte de nog. Ska du inte ta och skälla lite på han där borta istället?
Den förste i raden jag grälade på var Giggs, stackarn. Som unga spolingar käftade de aldrig emot. Men med tiden lärde sig Ryan att försvara sig. Nicky kunde också ge igen då och då. Gary försökte. Men så är Gary också en kille som skulle käfta emot sin egen skugga. Han måste få sig minst ett gräl om dagen. Han brukade vakna vid sex och läsa tidningarna, sedan sms:a till våra pressansvariga, först Di Law och senare Karen Shotbolt: ”Har du läst det här i Daily Telegraph eller Times?”
Om Gary brukade vi säga att han alltid vaknade på fel sida. Han var en diskussionslysten natur. Han var rättfram. Upptäckte han något fel, någon brist, så gick han till storms. Det låg inte för honom att förhandla sig ur ett låst läge utan han bankade in sin egen åsikt. Hos Gary fanns inget konsensustänkande. Han var explosiv. Jag kunde se när någon småsak började gro i hans hjärna. Men med mig visste han var gränsen för mitt tålamod gick. Jag kunde säga: ”Gary, nu får du gå och träta med någon annan.” Då brast han i skratt och spänningen lade sig.
Skulle jag försöka föreställa mig de tjugo åren utan de här egna killarna skulle jag ha svårt att urskilja grunden i laget. Det var de som gav oss stadgan. Manchester United känns igen på de storartade spelare vi hittade under de tjugosex år jag var där, från Bryan Robson, Norman Whiteside, Paul McGrath och vidare till Cantona och Ronaldo. Men det var de spelare vi själva tagit fram som förkroppsligade andan i Manchester United. Det var det de gav klubben: andan. De var ett fint exempel för vår tränarstab på vad man kan uppnå genom ungdomssatsningen, och en förebild för de unga spelarna på väg uppåt. Att de fanns där var ett budskap till nästa nittonåring i ledet: ”Det går. Näste Cantona kan skapas här i vår akademi, på vår träningsanläggning.”
Jag kommer aldrig att glömma Paul Scholes första dag i vår klubb. Han kom tillsammans med en liten kille som hette Paul O’Keefe. Hans pappa Eamonn hade spelat i Everton. De stod bakom Brian Kidd, som hade sagt att han skulle ta med sig två killar som han fått ett gott intryck av. De var tretton. ”Var har du de där piltarna?” frågade jag Brian. De var så små att de inte syntes bakom Brians kroppshydda.
De var bara knappt 1,40 långa. Jag tittade på dem och tänkte: Hur ska de här två kunna bli fotbollsspelare? Det blev ett stående skämt i klubben. När Scholes blev uppflyttad till ungdomslaget sa jag i tränarrummet: ”Den där Scholes har ingen chans. För liten.” När han fick komma med på riktigt, vid sexton, var han fortfarande väldigt småväxt. Men sedan sköt han iväg. Vid arton hade han växt ett par decimeter.
Paul sa aldrig ett ord. Han var extremt blyg. Hans pappa hade varit en bra spelare och de hade ett smeknamn gemensamt: Archie. När jag fick mina tidiga tvivel angående hans längd hade jag aldrig sett honom spela en match, även jag sett honom träna med vår elitakademi. I inomhushallarna koncentrerade vi oss främst på tekniska färdigheter. När han gick vidare till ungdoms-A-laget var han anfallare. ”Han är inte snabb nog för att vara anfallare”, sa jag. Hans position var offensiv mittfältare. I en tidig match på The Cliff drog han på en så stenhård volley från strax utanför straffområdet att jag kippade efter andan.
”Han är bra men vad det lider tror jag inte att han har en chans. För liten”, sa Jim Ryan, som tittade på matchen med mig. Det blev ett stående uttryck i klubben – Scholes: för liten.
Med tiden fick Paul problem med astma. Han spelade inte i ungdomslaget året då de vann FA-cupen för ungdomar. Beckham kom in i laget först i de senare omgångarna därför att han innan dess var för spinkig och klen. Lagkapten var Simon Davies, som senare spelade i Wales landslag, tills Giggs tog över bindeln i finalreturmötet mot Crystal Palace. Robbie Savage var också med i laget. De flesta av dem skulle senare bli landslagsspelare. Ben Thornley hade också fått chansen i landslaget om inte en allvarlig knäskada satt hinder i vägen.
Som ung, som offensiv mittfältare, gjorde Scholes omkring femton mål per säsong. Men han utvecklades till en innermittfältare därför att han hade sinne för passningsspelet och en talang som speldirigent. Det måste ha varit medfött. Det var härligt att se motståndarlagen försöka markera bort honom ur matcherna. Han lockade med sig markeringsspelaren till positioner där denne inte ville vara för att sedan på ett tillslag trä bollen runt honom i djupled, eller finta och slå en passning ut åt andra kanten. Motståndaren kunde lägga en hel minut på att följa honom tätt i hälarna, bara för att sedan bli bortvänd eller rentav se ut som ett fån. Det slutade med att han tjurrusade tillbaka till det egna straffområdet. Det var så Paul tillintetgjorde sin markering.
Han drabbades av många motgångar i form av långvariga skador men kom alltid tillbaka och var bättre än tidigare. Han blev en suverän spelare efter sina ögonbesvär och efter knäskadan. Han kom tillbaka sprudlande av ny energi.
När han kom upp i trettioårsåldern hände det att han blev frustrerad eftersom konkurrensen om mittfältsplatserna tätnade. Jag hade Darren Fletcher och Michael Carrick som alternativ på de två centrala positionerna. Jag erkänner att jag gjorde fel här. Att ta människor för givna är ett misstag som man inte alltid inser när man begår det, och det är svårt att rätta till det förrän man ställs till svars av offret. Min inställning var att jag vid behov alltid kunde plocka fram Scholes. Han var en lojal tjänare, alltid redo och villig att kliva in. Carrick och Fletcher var mina förstaval och Scholes den äldre reserven. Alltför länge tänkte jag att Pauls karriär snart skulle vara över.
I Champions League-finalen 2009 i Rom som vi förlorade mot Barcelona bytte jag in Paul i andra halvlek. Anderson hade bara fått ihop tre passningar i första halvlek. Scholes stod för tjugofem under matchens sista tjugo minuter. Man tror att man vet allt om den här sporten. Det gör man inte. Det är fel att ta människor för givna och tänka att man alltid kan plocka fram dem vid behov när de närmar sig slutet. Man glömmer hur bra de är.
Följdriktigt använde jag honom mycket mer mot slutet, och lät honom vila vid de rätta tillfällena. Folk ber mig ideligen lista mitt bästa Unitedlag. Det är otroligt svårt. Man kan inte utelämna Scholes och man kan inte utelämna Bryan Robson. Av dem fick man minst tio mål per säsong. Men då inställer sig frågan: Det går väl inte att utelämna Keane? Då måste man ha med alla tre. Och gör man det, vem ska man då ha bredvid Cantona, som alltid var bäst tillsammans med ytterligare en anfallare? Försök välja mellan McClair, Hughes, Solskjær, van Nistelrooy, Sheringham, Yorke, Cole, Rooney och van Persie. Och Giggs går inte att bortse från. Därför är det en omöjlig uppgift att ta ut den bästa elvan, även om det är solklart att Cantona, Giggs, Scholes, Robson och Cristiano Ronaldo aldrig kan utelämnas ur en Manchester United-uppställning.
Scholes var nog Englands bäste mittfältare sedan Bobby Charlton. Under min tid i England var Paul Gascoigne den bäste bland dem som får en publik att samfällt resa sig från stolarna. Under sina sista år gick Paul Scholes om Gascoigne. Dels för karriärlängdens skull, dels därför att han fortsatte att bli bättre även efter trettio.
Han slog sådana briljanta distanspassningar att han kunde pricka ett bestämt hårstrå hos de lagkamrater som på träningen plötsligt behövde uträtta sina behov. Gary Neville trodde en gång att han hittat skydd i ett buskage, men Scholes träffade honom från nästan fyrtio meter. En liknande långdistansmissil fick han en gång in på Peter Schmeichel, som sedan jagade Paul runt hela träningsplanen för detta hyss. Scholes hade kunnat bli en förstklassig krypskytt.
Som spelare hade jag själv inte den medfödda förmågan hos en Cantona eller en Paul Scholes, jag saknade de där ögonen i nacken. Men eftersom jag såg den hos andra, i och med att jag såg så många matcher, visste jag hur viktiga sådana spelare är för ett lag.
Scholes, Cantona, Verón. Beckham hade också bra blick. Han var inte den som slog fantastiska genomskärare men han såg motsatta sidan av planen väldigt bra. Laurent Blanc hade också bra blick. Teddy Sheringham och Dwight Yorke kunde se allt som hände omkring dem. Men av alla spelare i toppskiktet med denna förmåga var Scholes bäst. När vi var riktigt överlägsna i en match hände det att han testade något knasigt och då brukade jag säga: ”Titta, nu har han långtråkigt.”
I den här kullen var det Ryan Giggs som det talades mest om. Han var den som närmast kunde kallas underbarn. När vi gav honom äran att debutera i A-laget vid bara sjutton år råkade vi få ett oväntat bekymmer på halsen: ”Fenomenet Giggs”.
En italiensk agent ringde och frågade: ”Vad sysslar dina söner med?” Jag svarade: ”Mark är snart klar med sin universitetsutbildning, Jason ska börja jobba med tv, Darren är ungdomsspelare här hos oss.” Han sa: ”Sälj Giggs till mig så kommer jag att göra dem rika.” Jag avböjde naturligtvis.
Jämförelsen med George Best kom som på beställning och gick aldrig att bli kvitt. Alla ville ha en bit av honom. Men Giggs var inte dum. ”Snacka med managern”, var hans standardsvar till alla som bad om en intervju eller hade ett affärsuppslag. Han ville inte ge intervjuer och kom på ett sätt att lägga skulden på mig för sitt nej. Han var smart.
Bryan Robson pratade en dag med Ryan och rekommenderade honom att ta Harry Swales som agent. Han hade kollat med mig först. Bryan var i slutet av spelarkarriären och var övertygad om att Harry var rätt man för Giggs. Han hade rätt. Harry är fantastisk. Förlovade sig vid åttioett med en schweizisk dam han mött på en järnvägsperrong. Hon föll som en fura. Han är före detta officer och har knävelborrar. Han tog mycket väl hand om Ryan. Ryan har en stark mamma också, och hans morföräldrar är väldigt, väldigt bra människor.
För att kunna hålla sig kvar i A-laget i två decennier var Ryan tvungen att följa noggranna styrketräningsrutiner. Yoga, plus hans uppvärmningsövningar, låg till grund för hans långa karriär. Ryan var helfrälst på yoga. Två gånger i veckan efter träningen kom en yogalärare och ledde honom i övningarna. Det blev livsviktigt för honom. När han blev benägen att dra på sig lårmuskelskador visste vi aldrig hur mycket vi kunde låta honom spela. De bakre lårmusklerna var en ständig källa till oro. Vi lät honom stå över vissa matcher för att kunna ha honom spelklar till andra. Mot slutet var det bara åldern som var skäl nog för att låta honom vila. Han kunde spela trettiofem matcher per säsong därför att han var så otroligt vältränad.
Ryans intelligens hjälpte honom att göra uppoffringar i det sociala livet. Han är en reserverad människa men trots det var det honom i det gänget folk såg upp till. Han var kungen, grabben hela dan. Under en kortare period gick Paul Ince och han runt i bisarra kostymer, men det gick över. Ryan har kvar en kostym som fick mig att utbrista: ”Vad i helvete är det där?”
Ince gillade extravaganta kläder och han och Giggs var bra kompisar. De var en duo. Men Ryan har fört en mycket professionell tillvaro. Han är vördad i klubben, där alla visar aktning för och ser upp till honom.
När han tappade i snabbhet flyttade vi in honom centralt på mittfältet. Vi förväntade oss inte längre att han skulle susa förbi backarna på utsidan som när han var ung. Det var inte många som lade märke till att han även i sin äldre upplaga behöll förmågan till tempoväxling, vilket ibland är viktigare än snabbheten i sig. Balansen hade han också intakt.
Hösten 2010 blev han nerdragen i West Hams straffområde av Jonathan Spector och jag grep tillfället att ställa en frågesportsfråga: Hur många straffar har Ryan Giggs fått i sin Manchester United-karriär? Svar: fem. Därför att han alltid står på benen. Han snubblar till men lägger sig aldrig. När han fick en saftig tackling i straffområdet men vägrade lägga sig, något han gott hade rätt till, hände det att jag frågade varför. Men då tittade han bara på mig som om jag var från en annan planet och svarade med blank min: ”Jag är inte den som lägger mig.”
Ryan är lugn och sansad, behåller sitt jämna humör även i motgång. Märkligt nog var han ingen bra inhoppare förrän under de senare åren. Han var alltid bäst som startspelare. Fast han spelade en stor roll som inhoppare i Champions League-finalen i Moskva 2008, och mot Wigan när vi vann ligan när han kom in och gjorde vårt andra mål. Han sopade undan alla tvivel vi haft om hans förmåga att ändra en matchbild och var en makalös tillgång att ha på bänken.
Giggs vände ryggen till kändisskap och varumärkesbyggande. Det passar inte honom att bli exponerad på det sättet. Han är mer inbunden till sin personlighet. För att klara ett sådant liv måste man lägga mycket kraft på att kuska runt i världen och visa upp sin nuna för kamerorna. Det kräver också ett visst mått av fåfänga, en övertygelse om att det är det här man är ämnad för. Man läser om skådespelare som alltid vetat att de ville stå på scenen eller vara med i filmer. Jag har själv aldrig känt den där magnetiska dragningen till kändisskapet.
Jag hade förhoppningen att spelarna som växt upp hos oss skulle fortsätta och föra det vidare på Carrington och stå för kontinuiteten, ungefär som Uli Hoeness och Karl-Heinz Rummenigge i Bayern München. De vet hur klubben fungerar och vilken spelarstandard som behövs för att skeppet ska fortsätta stäva. Om det sedan leder till att man blir manager är omöjligt att veta eftersom det beror på hur man utvecklas som tränare. Men Giggs och Scholes är båda intelligenta män som begriper sig på Uniteds själ och själva har varit stora spelare, så alla förutsättningar finns där. Ryan skulle definitivt kunna bli manager därför att han är så klok och spelarna respekterar honom villkorslöst. Att han är relativt tystlåten är inget hinder. Det finns många lågmälda tränare. Men en stark karaktär måste man ha. För att hantera en klubb som Manchester United måste ens personlighet var större än spelarnas. Eller i alla fall måste man själv tro att den är det och ha kontroll över hela situationen. Man har stora spelare, rika spelare, världsberömda spelare, och dem måste man regera över, hålla dem i tukt och förmaning. Det finns bara en boss i Manchester United och det är managern. Ryan skulle behöva odla den delen av sig själv. Å andra sidan gjorde jag det själv först när jag fyllt trettiotvå.
I skolan brukade man få frågan: ”Vad vill du bli när du blir stor?” Jag brukade svara: ”Fotbollsspelare.” Ett populärare svar var ”brandsoldat”. Att säga ”fotbollsspelare” innebar ingen önskan om att bli berömd över hela världen utan bara att försörja sig på att spela fotboll. Giggs måste ha tillhört den sorten.
Det kan ligga i ens natur att man strävar mot ett visst mål och David Beckham tycktes från början veta vart han var på väg. Han trivdes med kändistillvarons livsstil och eftertraktade dess status. Inga av de andra drömde någonsin om att bli igenkända överallt på jorden. Det fanns inte i dem. Kan ni tänka er Gary Neville med en modefotograf? ”Lägg på ett kol nu, för fan!”
De hade alla turen att ha tryggheten av bra familjer. Mor och far Neville är riktigt rejäla människor. Detsamma gällde för dem alla. Det var en lycka, för dem och för oss. De visste värdet av en god uppfostran: stå med fötterna på jorden, hyfs, respekt för de äldre. Hade jag kallat någon ur den äldre generationen vid förnamn skulle pappa gett mig en örfil. ”Mister, om jag får be”, skulle han ha sagt.
Alltihop det där är borta idag. Det fanns inte någon av mina spelare som inte kallade mig ”farsan” eller ”chefen”. Lee Sharpe tittade in en dag och sa: ”Hur är läget, Alex?” Jag sa: ”Gick vi i skolan tillsammans?”
Ännu vassare var en ung irländsk grabb, Paddy Lee, som en dag såg mig komma uppför trappan på The Cliff tillsammans med Bryan Robson medan han var på väg ner. Han sa: ”Allt som det ska, Alex?”
Jag sa: ”Gick vi i skolan tillsammans?”
”Nä”, sa han bestört.
”Kalla mig inte Alex då!”
Jag skrattar när jag minns de där ögonblicken. Bakom det tuffa svaret skrattade jag inombords. Lille Paddy Lee var lysande på att härma djur. På julfesterna härmade han ankor, kossor, fåglar, lejon, tigrar – allt. Till och med strutsar. Spelarna vred sig av skratt. Paddy gick till Middlesbrough ett år men lyckades inte riktigt.
Lille George Switzer var en annan. Typisk Salfordkille. I matsalen på träningsanläggningen var han enormt duktig på att gorma till och sedan dölja var det kommit från, så måltavlan spanade förgäves runt i rummet för att försöka hitta den skyldige.
”Tjena, chefen!” Eller ”Archie!” till Archie Knox. Länge var det stört omöjligt att få fast boven. Det fanns inte ett spår i havet av ansikten runt matborden.
Men en dag fick jag fast honom. ”Hör på, unge man”, sa jag. ”Gör du sådär en gång till så får du kuta runt planen tills du svimmar.”
”Förlåt, chefen”, stammade Switzer.
Trots bilden av mig som någon som alltid kräver lydnad så älskade jag folk som hade lite hyss för sig. Sådant är uppiggande. Man behöver självförtroende, lite jävlaranamma. Är man omgiven av människor som är rädda att uttrycka sig i livet kommer de att vara lika rädda när det väl gäller, på planen, i matcherna. 92:orna var aldrig rädda för något. De var mycket goda bundsförvanter.