Efter motgångar hittar de verkligt ärorika klubbarna alltid tillbaka till vinnarspåret. Jag hade kanske tur som kom till United under en svår tid i klubbens historia: man hade inte vunnit ligan på nitton år och jag ärvde en anda av låga förväntningar. Vi hade blivit ett cuplag och fansen räknade bara med att vi gjorde bra ifrån oss i utslagsturneringarna men inte i ligan, där de var vana att få se sina förhoppningar grusas.
Mina föregångare Dave Sexton, Tommy Docherty och Ron Atkinson, var framgångsrika men under deras tid gjordes aldrig några metodiska eller konsekventa försök att vinna ligan. Likadant var det i Liverpool efter 1993, när United blev herre på täppan, men ändå kände jag hur de ständigt flåsade mig i nacken därborta på femtio kilometers avstånd.
När en klubb som Liverpool med sin historia och sina traditioner kammar hem en cuptrippel som de gjorde 2001 under Gérard Houllier, med FA-cupen, ligacupen och UEFA-cupen, börjar man självklart bäva. Det året tänkte jag: Å nej, inte Liverpool. Vilka som helst utom Liverpool. Med sin bakgrund, sitt arv och sina fanatiska supportrar, liksom sina fenomenala meriter på hemmaplan, var Liverpool stenhårda motståndare även under sina år i svacka.
Jag gillade och respekterade Gérard Houllier, fransmannen som ensam tog över efter det att Anfieldstyrelsens experiment med tvåtränarsystemet lades ner och Roy Evans slutade. Steven Gerrard började visa framfötterna som en ungdomlig kraft på mittfältet och de hade två sensationella målgörare i Michael Owen och Robbie Fowler.
Den stora kulturförändringen kom när de gav makten till någon som inte var en del av Liverpoolkyrkan. Tronföljden med internutnämningar, från Shanks till Bob Paisley, Joe Fagan, Kenny Dalglish, Graeme Souness och vidare till Roy Evans, följde alla samma tanke. Mot slutet av Kennys första period som tränare kände man att en förändring var på gång. Laget hade åldrats och Liverpool gjorde en del ovanliga spelarköp, som Jimmy Carter och David Speedie. De var inte särskilt typiska värvningar för Liverpool. Graeme Souness gjorde rätt men förändringen kom för tidigt och det åldrande laget bröts upp för snabbt. Ett misstag var att göra sig av med en av de bästa unga spelarna: Steve Staunton. Graeme erkände det själv. Det var dumt att släppa Staunton. Graeme är duktig men alltför impulsiv. Han kan inte få saker gjorda fort nog. Och impulsiviteten var något han fick betala för då.
En fördel i kontakterna med Liverpool på den tiden var att hela gänget brukade drösa in på mitt rum efter matcherna. Jag ärvde traditionen att alla vi i United hälsade på dem på Anfield och de återgäldade besöken på Old Trafford. Liverpoolstaben hade mycket mer erfarenhet av detta än jag, men jag lärde mig snabbt. Seger, nederlag eller oavgjort, i alla lägen kom de mangrant och relationen mellan de båda tränarklanerna hölls vid liv. Eftersom det var en sådan avgrund mellan de två städerna och så spänt på planen var det ännu viktigare att vi höll på värdigheten, oavsett slutresultat. Men det var samtidigt oerhört viktigt att vi dolde våra svagheter och Liverpool var lika mycket på sin vakt som vi.
Gérard Houllier hade under sin utbildning vid Lilles universitet varit ett år som lärarkandidat i Liverpool och då studerat klubben med akademikerögon. Han var inte omedveten om Anfieldtraditionerna när han kom. Han hade grundsynen klar för sig, och förväntningarna. Han var en klok man, älskvärd också. En gång när han hade körts i ilfart till sjukhus efter en svår hjärtattack sa jag till honom: ”Varför tar du inte ett steg upp, till direktionen?”
”Det går inte”, sa Gérard. ”Jag gillar jobbet.” Han var en fotbollskille. Han hade giftet i ådrorna och det kunde lite hjärtbesvär inte bota.
Förväntningar är något som alltid tynger en Liverpoolmanager och jag tror att det trycket till slut trängde igenom Kenny Dalglishs pansar. När han lämnade sin roll som hyllad spelare och flyttade till bänken hade han ingen erfarenhet som tränare. Samma brist led även John Greig i Glasgow Rangers av. John, som var Rangers kanske störste spelare någonsin, tog över ett lag i sönderfall som inte kunde vändas på rätt köl igen. Att Aberdeen och Dundee slog igenom vid samma tid var inte till någon hjälp. Att stå i strålkastarljuset som en av Liverpools bästa spelare och sedan bli manager var väldigt svårt för Kenny. Jag minns att han kom till mig när jag var med skotska landslaget och ville ha råd om ett erbjudande som tränare han fått. Det var först efteråt som jag insåg vilken klubb det var frågan om.
”Är det en bra klubb?” frågade jag.
”Ja, det är en bra klubb”, sa han.
Så jag sa att om det var en bra klubb, med bra meriter, vissa ekonomiska marginaler och en styrelseordförande som förstod sig på fotboll så skulle han ha en chans. Om bara två av dessa kriterier var uppfyllda skulle han räkna med att få det kämpigt.
Utan mina intensiva läroår i Aberdeen skulle jag inte ha varit särskilt väl kvalificerad för att ta över Manchester United. Jag började i East Stirlingshire utan en pence. Det var skönt, jag hade elva tolv spelare. Sedan fortsatte jag till St Mirren, ingen budget där heller. Jag gjorde mig av med sjutton spelare under min första säsong, de var helt enkelt inte tillräckligt bra. Det hade varit trettiofem man i truppen innan jag började rensa. Där skötte jag såväl matbeställningar och inköp av städutrustning som matchprogram. Jag fick lära mig allt från grunden.
När Gérard Houllier började importera utländska spelare i mängder tänkte jag att deras trippel var ett tecken på att denna linje skulle kunna återföra Liverpool till klubbens forna glans. Spelare som Vladimír Šmicer, Sami Hyypiä och Dietmar Hamann var en stabil grund som Gérard kunde bygga på. En cuptrippel ska alltid tas på allvar. Man skulle kunna säga att lyckan log mot dem i FA-cupfinalen mot Arsenal eftersom Arsène Wengers lag hade ett kraftigt övertag innan Michael Owen såg till att säkra segern med sitt andra mål. Det var inte de individuella spelarna som oroade mig så mycket som namnet: Liverpool. Deras historia. Jag visste att om de fortsatte på den inslagna vägen skulle Liverpool bli våra farligaste konkurrenter igen, farligare än Arsenal och Chelsea.
Året efter cuptrippeln slutade de tvåa i ligan men föll sedan tillbaka till en femteplacering, efter att Gérard hade värvat El Hadji Diouf, Salif Diao och Bruno Cheyrou, något som vissa såg som en direkt orsak till nedgången. Cheyrou hade vi tittat på när han var i Lille. Han var inte snabb men bra med vänsterfoten. En stark kille, men långsam. Diouf hade varit bra i VM 2002 med Senegal och gjort sig ett namn då. Man förstod varför Gérard hade fått vittring på honom. Själv aktade jag mig alltid för att köpa spelare som gjort bra ifrån sig i landslagsturneringar. Jag hade gjort det i samband med EM 1996, som fick mig att köpa Jordi Cruyff och Karel Poborský. Båda hade varit framgångsrika i turneringen men jag fick inte ut detsamma som deras respektive landslag hade fått den sommaren. De var inga dåliga köp men ibland motiveras spelare av och laddar upp för turneringar som VM och EM och därefter planar formkurvan ut.
Diouf hade talang men den behövde tas omhand. Han var ett ständigt störningsmoment och inte alltid på ett trevligt sätt. Han kunde bete sig idiotiskt på planen men hade tävlingsinstinkt och förmåga. Att spela i en aktad klubb som Liverpool gick inte ihop med hans rebelliska sätt och han hade svårt att anpassa sig till den disciplin som krävs för framgång. Det insåg Gérard snart. Med tanke på de många högintensiva matcher som man ska spela mot lag som Arsenal och Chelsea krävs spelare med bra temperament och enligt min åsikt var Diouf lite för knepig. Cheyrou lyckades inte alls. Han var inte tillräckligt snabb för Premier League.
Grabbigheten i Liverpool var en annan best som Gérard var tvungen att tämja. Jag hörde ofta historier om Liverpoolspelare som slank över till Dublin för att roa sig, och jag trodde knappast att Stan Collymore gynnade stabiliteten i laget. Jag hade själv varit nära att köpa honom eftersom han var en sådan fantastisk talang. Men när jag såg honom i Liverpool märkte jag ingen större speliver hos honom och tänkte att jag haft tur som inte gjorde det. Jag antar att han skulle ha varit likadan i United. Istället valde jag Andy Cole, som alltid var orädd som ett lejon och ständigt gjorde sitt bästa.
Före framgångarna under Houllier hade Liverpool gått i samma fälla som United varit i flera år tidigare. Man köpte spelare för att de skulle passa in som bitar i ett pussel. Tittar man på Manchester United från mitten av 70-talet till mitten av 80-talet ser man att de köpte spelare som Garry Birtles, Arthur Graham från Leeds, Peter Davenport, Terry Gibson och Alan Brazil; det framstod nästan som desperat. Var det någon som gjorde mål mot United fick han kontrakt: det var en kortsiktig inställning. Liverpool gjorde samma sak. Ronny Rosenthal, David Speedie, Jimmy Carter. Flera av spelarna som anslöt var knappast Liverpoolspelare. Collymore, Phil Babb, Neil Ruddock, Mark Wright, Julian Dicks.
Gérard köpte sinsemellan olika spelare till Anfield, som Milan Baroš, Luis García, Šmicer och Hamann, vilka gjorde bra ifrån sig. Jag såg ett mönster framträda i Gérards värvningar. Under Benítez såg jag ingen sådan strategi. Spelare kom och gick. Det var en tid när hans förstaelva kändes som den mest fantasilösa Liverpooluppställning jag någonsin mött. I ett av våra möten ställde han upp med Javier Mascherano som innermittfältare plus den vanliga fyrbackslinjen, men hade Steven Gerrard på vänsterkanten och Alberto Aquilani som offensiv mittfältare. Han bytte ut Dirk Kuyt mot Ryan Babel och flyttade Gerrard till högerkanten. Det blev en trio som spelade i en klunga på mittfältet. Babel var vänsterspringare men var inte en enda gång i närheten av sidlinjen. Jag vet ju inte vad han hade för instruktioner men jag minns att jag sa att det var rätt tidpunkt att sätta in honom på vänstern mot Gary Neville. Jag bad Scholes säga åt Gary att vara skärpt. Men Liverpool hade nästan ingen bredd alls i spelet.
Tydligen var Benítez och besökte vår träningsanläggning på inbjudan från Steve McClaren, men jag kan inte minnas att jag träffade honom då. Vi fick många tränarbesök från utlandet och det var svårt hålla reda på alla. Det kom folk från Kina och Malta och grupper om tre eller fyra från Skandinavien. Det var också en ständig ström av andra idrottare: det australiensiska cricketlandslaget, amerikanska basketspelare, Michael Johnson, Usain Bolt. Johnson, som driver ett träningscenter i Texas, imponerade med sin kunskap.
Kort efter Benítez ankomst såg jag en Liverpoolmatch och han och hans fru bjöd mig på ett glas. Så långt var allt gott och väl. Men vår relation blev ansträngd. Hans misstag var att ta vår rivalitet personligt. Så snart folk förvandlade sådant till något personligt hade de inte en chans, för jag kunde vänta. Jag hade framgångarna på min sida. Benítez siktade på titlar samtidigt som han gick i strid med mig. Det var inte så klokt.
Dagen då han offentliggjorde sin berömda lista med ”fakta” om mitt inflytande över domarkåren fick vi ett förhandstips om att Liverpool hade tänkt regissera en presskonferens för att ge Benítez möjlighet att gå till angrepp. Det är inget ovanligt i fotbollsvärlden. Jag har själv planterat frågor. Eller om man säger såhär, vår pressekreterare hade varnat mig: ”Vi tror att Benítez kommer att ge sig på dig idag.”
”Om vad?” frågade jag.
”Jag vet inte men vi har fått ett tips”, fick jag veta.
På tv såg man hur Benítez satte på sig glasögonen och tog fram ett papper.
Fakta.
Alla fakta var fel.
Först sa han att jag skrämde domarna. På fotbollsförbundet var de rädda för mig, enligt Rafa, trots att jag bara två veckor tidigare hade dömts till 10 000 pund i böter av förbundet. Och jag skulle ha ställt mig utanför förbundets ”Respect”-kampanj som dragits igång samma säsong. Rafa tjatade om att jag hade kritiserat Martin Atkinson i samband en cupmatch, men det var innan de nya riktlinjerna hade börjat gälla. Så han hade fel i sina två första punkter. Medierna var alldeles till sig, trots att uppgifterna inte stämde. De hoppades att det skulle bli början på ett krig, att jag skulle öppna moteld.
Men det enda jag sa som svar var att Rafa uppenbarligen var ”bitter” över något och att jag inte hade en aning om vad som låg bakom. Det var mitt sätt att säga till honom: Hördu, nu är du bara dum. Man ska aldrig ta saker personligt. Det var första gången han försökte sig på den taktiken och varje påföljande angrepp hade samma personliga udd.
Enligt mina efterforskningar hade han retat sig på att jag ifrågasatte att Liverpool skulle klara slutstriden i ligan, att de skulle stå pall för trycket. Hade jag varit Liverpooltränare skulle jag ha tagit det som en komplimang. Istället tog Benítez det som en förolämpning. Det faktum att jag som Manchester United-tränare pratade om Liverpool och sa saker för att psyka dem borde fått min kollega på Anfield att fatta att det var jag som var nervös.
När Kenny förde befälet i Blackburn och de ledde tabellen, höjde jag min röst: ”Ja, vi får hoppas på att det går som för Devon Loch.” Det fastnade. Devon Lochs namn dök upp i alla tidningar. Och mycket riktigt började Blackburn tappa poäng. Vi borde ha vunnit ligan det året men Blackburn höll ifrån. Fast vi gjorde det utan tvekan svårare för dem genom att frammana minnet av när drottningmoderns häst Devon Loch i solklar ledning lade sig platt på mage strax före målgång i Grand National 1956.
Ryktet som hade föregått Benítez var att han var en kontrollfreak, vilket visade sig stämma in absurdum. Han var kallsinnig till vänskap med andra tränare, en riskabel hållning eftersom det fanns många tränare i mindre klubbar som gärna skulle ha tagit ett glas och lärt sig av honom.
Säsongen 2009–2010 på Anfield tittade han faktiskt in till mig på ett glas, men verkade besvärad och sa efter en kort stund att han måste gå och så var det med det. Jag sa till hans assisterande manager Sammy Lee: ”Det var i alla fall en början.”
Samma dag som Roberto Martínez, då tränare i Wigan, enligt uppgifter skulle ha sagt att jag hade ”vänner” som sprang mina ärenden beträffande Benítez (Sam Allardyce var en av dem som åsyftades), både ringde Roberto mig och tog kontakt med tränarfacket League Managers Association för att fråga han borde göra ett uttalande där han klargjorde saken. För mig berättade Roberto att han inte hade några förbindelser med Benítez, som inte hade ställt upp för honom på något sätt. Jag tror att Martínez hade intervjuats av en spansk tidning om vad Benítez tyckte om oss, hans konkurrenter i England, men han delade inte själv dessa åsikter. Han var bara budbäraren. Man hade kunnat tro att Benítez och Martínez skulle ha funnit varandra som de enda spanska tränarna i England.
Benítez brukade klaga på att han inte hade några pengar att göra av med, men från sin första dag spenderade han mer än jag. Mycket mer. Jag blev alltid häpen över att han satt på presskonferenser och sa att han inte hade pengar. Han fick massor. Det var kvaliteten på hans värvningar som gjorde honom besviken. Bortsett från Torres och Reina var det inte många som kom upp till äkta Liverpoolstandard. Nyttiga spelare visserligen – Mascherano och Kuyt, riktiga slitvargar – men inte av verklig Liverpoolkvalitet. Inga Souness eller Dalglish eller Ronnie Whelan eller Jimmy Case.
Benítez hade två framgångar på transfermarknaden: Pepe Reina, målvakten, och anfallaren Fernando Torres. Torres var en väldigt stor talang. Vi var och tittade på honom många gånger och försökte värva honom när han var sexton. Vi uttryckte vårt intresse två år innan han kom till Liverpool, men vi hade hela tiden på känn att vår kontakt med honom bara skulle leda till att han fick ett bättre kontrakt med Atlético Madrid. Vi såg honom i många ungdomsturneringar och var sugna. Han var rotad i Atlético, så jag blev förvånad att Liverpool lyckades få loss honom. Benítez spanska kontakter måste ha varit till hjälp.
Torres hade en medfödd listighet; han var rävaktig på gränsen till det samvetslösa. Han hade ett stråk av elakhet, men inte fysiskt, och han hade den där totala tempoväxlingen. På fyrtio meter var han inte snabbare än de flesta Liverpoolspelare, men det var de där tempoväxlingarna som kunde vara rent dödliga. Hans löpsteg var skenbart långt. Utan förvarning kunde han öka farten och skära igenom ens försvar. Å andra sidan är jag inte säker på att han var så bra när saker gick honom emot, för han kunde reagera småsint. Kanske blev han bortskämd i Atlético Madrid, där han var gullgosse så länge. Han blev lagkapten där vid tjugoett.
Han hade en bra fysik: perfekt längd och kroppsbyggnad för en anfallare. Och han var Liverpools bäste center sedan Owen eller Fowler. En annan stjärna var naturligtvis Steven Gerrard, som inte alltid spelade så bra mot United men som hade förmågan att vinna matcher på egen hand. Vi, liksom Chelsea, gjorde våra framstötar på transfermarknaden eftersom det fanns signaler om att han ville komma bort från Anfield, men någon eller något utanför klubben verkade hålla honom tillbaka och det blev inget av.
Hans flytt till Chelsea tycktes mer eller mindre klar. Det fanns en fråga jag aldrig blev klok på: Varför förlitade sig inte Benítez på Gerrard som innermittfältare? En sak vi var verkligt säkra på om Liverpool under mina sista år var att om deras två innermittfältare tog ifrån oss bollen gjorde de inte mycket med den. Men om Gerrard var där och vann bollen visste man att han hade både fötter och den vilja som krävdes för att gå fram och komma till farliga avslut. Jag fattade aldrig varför Liverpool så ofta lät bli att använda honom som innermittfältare. Säsongen 2008–2009, när de kom tvåa med åttiosex poäng, styrde Alonso spelet, med Gerrard längre fram i planen, strax bakom Torres.
En annan fördel för oss var att de slutade få fram egna spelare. Michael Owen var förmodligen den siste. Om Michael hade kommit till oss när han var tolv skulle han ha blivit en av de stora skyttekungarna. Året han spelade i ungdoms-VM i Malaysia fanns Ronnie Wallwork och John Curtis av de våra i Englands lag. När de kom tillbaka gav jag dem en månads ledighet – skickade dem på semester. Michael Owen gick direkt in i Liverpools A-lag, utan vila och utan en chans att utveckla sig tekniskt. Michael blev en bättre fotbollsspelare under de två år som han var hos oss. Han var strålande i omklädningsrummet och en sympatisk grabb.
Jag tror att bristen på vila och teknisk utveckling under hans tidiga år var en nackdel. När Houllier tog över honom var han redan formad som spelare och var den stora profilen i laget. Det fanns ingen möjlighet att ta honom åt sidan och slipa till hans teknik. Jag gjorde ett misstag med Michael på så vis att jag borde ha värvat honom tidigare. Det hade varit omöjligt för honom att gå direkt från Liverpool till Manchester United, men vi borde ha agerat när han lämnade Real Madrid för Newcastle. Han är en trevlig ung man.
Bland övriga Liverpoolspelare som var jobbiga att möta var Dirk Kuyt, en av de renhårigaste av spelare i världen. Han måste ha varit 1,90 när han kom till Liverpool och 1,70 på slutet, så mycket sprang han och nötte ner benen. Jag har aldrig träffat en offensiv spelare som försvarat lika hårt. Benítez tog ut honom till varenda match. Men när det skapas en chans i offensivt straffområde har han då skärpan kvar eller är han helt utmattad av allt stångande?
Även om jag hade mina invändningar i fråga om Benítez som människa och manager fick han sina spelare att slita häcken av sig för honom, så han måste ha varit bra på att motivera dem: antingen genom att skrämmas eller ingjuta respekt eller genom sin talang. Man såg aldrig hans lag kasta in handduken och det ska han ha allt beröm för.
Varför gick det då i mina ögon inte så bra för honom på Anfield som det borde ha gjort? Benítez gick mer in för att försvara och förstöra matcher än för att vinna dem. Med den inställningen når man inte ända fram idag.
José Mourinho var mycket slugare på att hantera spelare. Och han har personlighet. Om man såg José och Rafa bredvid varandra vid sidlinjen syntes det vem som skulle vinna. Liverpool som lag ska man alltid respektera. Samma sak med en del av Benítez insatser, därför att de var väldigt svåra att slå, och därför att han vann en Champions League-titel med dem. Det fanns positiva sidor. Han hade tur, men det hade jag också ibland.
Det han gjorde vid sidlinjen var att oupphörligt flytta runt spelarna på planen, men jag undrar om de ständigt hade blicken åt hans håll och reagerade enligt instruktionerna. Ingen kan ha förstått allt det där gestikulerandet. Med Mourinho däremot såg jag i en match mellan Chelsea och Inter att spelarna rusade fram till honom och verkade fråga: ”Vad menar du, chefen?” De var lyhörda för hans önskemål.
Man behöver en stark manager. Det är helt avgörande. Och Benítez är stark. Han äger en stor tro på sig själv och är envis nog att strunta i sina kritiker. Det gör han gång på gång. Men han vann en Champions League-titel, mot Milan i Istanbul 2005, och det gav honom en viss immunitet mot dem som ogillade hans metoder.
Det sägs att när Milan ledde med 3–0 i halvtid i den matchen satte några Milanspelare igång att fira, drog på sig segertröjorna och dansade. Jag har hört att Paolo Maldini och Gennaro ”Rino” Gattuso blev rasande och sa till sina lagkamrater på skarpen att de inte fick tro att matchen var slut.
Den kvällen vann Liverpool genom en makalös uppvisning i att inte ge upp.
Efter ett kort mellanspel på Anfield lämnade Roy Hodgson plats åt Kenny Dalglish igen och Liverpool gick in en ny omfattande återuppbyggnadsperiod. Trots det var det inte många av Kennys förvärv som fick mig att ligga sömnlös om nätterna. Vi tittade mycket på Jordan Henderson, och Steve Bruce var alltid lika entusiastisk. Det som talade mot Henderson var att vi noterade att han bara sprang med underbenen, med rak rygg, medan en modern fotbollsspelare springer med hela benet ända från höften. Vi förmodade att den löpstilen skulle ge honom problem senare i karriären.
Stewart Downing kostade Liverpool 20 miljoner pund. Han hade talang men han var varken den oräddaste eller snabbaste av spelare. Han levererade bra inlägg och skott på mål. Men 20 miljoner? Andy Carroll, som köptes för 35 miljoner pund, gick i vår elitfotbollsskola i nordost tillsammans med Downing och James Morrison, som sedan gick vidare till Middlesbrough, West Bromwich och skotska landslaget. Fotbollsförbundet stängde skolan efter klagomål från Sunderland och Newcastle. Det var i den vevan som akademierna startade. Köpet av Andy Carroll var en effekt av de oväntade pengarna från försäljningen av Torres för 50 miljoner pund. Andys problem var hans sätt att röra sig, hans fart över planen. Om inte bollen är i straffområdet hela tiden är det väldigt svårt att spela som Andy Carroll eftersom försvarare idag är så bra på att trycka upp. Hos en modern anfallsspelare är det rörlighet man söker. Suárez var inte snabb i benen men han är snabb i huvudet.
Killarna som Kenny plockade upp från ungdomslaget klarade sig bra. Särskilt Jay Spearing var fantastisk. Som ung spelade Spearing mittback, med John Flanagan utanför sig, och Spearing var med lätthet den bäste av dem: aggressiv, snabb, en ledare. Det syntes att han hade något särskilt. Han var bra som innermittfältare men det var svårt att sia om hans utveckling på lång sikt. Kanske låg hans fysik honom i fatet.
Kenny vann ligacupen förstås och nådde final i FA-cupen, men när jag hörde att han och hans assistent Steve Clarke hade kallats till Boston för att träffa klubbens ägare, fruktade jag det värsta för dem. Jag tror inte att protesttröjan till försvar för Suárez i Patrice Evra-konflikten talade till Kennys fördel. Som manager är det lätt att blunda för vissa övertramp, speciellt från de bästa spelarna. Om det hade handlat om en reservspelare och inte Suárez, skulle Kenny då ha gått lika långt för att försvara honom?
New York Times och Boston Globes ledarartiklar om det uteblivna handslaget mellan Evra och Suárez visade i vilken riktning debatten gick. Jag tror att Kennys problem var att alltför många av de yngre i klubben hade honom som idol. Peter Robinson, vd i klubben under framgångsåren, skulle ha satt stopp innan det hela eskalerade som det gjorde. Klubben måste gå före individen, vem det än är.
Näste man på posten, Brendan Rodgers, var bara trettionio. Jag blev förvånad över att de valde en så ung tränare. Ett fel som jag tyckte att John Henry begick under Brendans första veckor som manager i juni 2012 var att ge klartecken till en inspelning av en närgången dokumentär om Liverpool just då. Att placera en så ung människa i den sortens blickfång var grymt och resultatet blev inte lyckat. Filmen gjorde inget avtryck i USA, så jag kan inte begripa vad syftet med den var. Vad jag förstår hade spelarna fått order att ställa upp på de intervjuer som vi såg på tv.
Brendan gav verkligen yngre spelare en chans, och det är beundransvärt. Och gensvaret han fick från truppen var hyggligt. Jag tror att han visste att det gjorts en del sämre värvningar. Bland dem som måste bevisa vad de gick för fanns Henderson och Downing. I allmänhet måste man ge spelare som man kanske inte uppskattar en chans.
Vår rivalitet med Liverpool var väldigt stark. Ständigt. Men det fanns också en ömsesidig respekt. Jag var stolt över min klubb dagen när vi uppmärksammade Hillsborough-rapporten 2012: det var en betydelsefull vecka för Liverpool och de som hade slagits för rättvisan. Allt Liverpool bad oss om när det gällde att högtidlighålla minnet gick vi med på och våra värdar visade tydligt sin uppskattning av våra ansträngningar.
Den dagen sa jag till spelarna: inga provocerande målgester och om ni fäller en Liverpoolspelare, hjälp honom upp. Mark Halsey, domaren, angav rätt ton i sitt sätt att leda matchen. Före avspark tågade Bobby Charlton in med en krans till Ian Rush, som lade ner den vid minnesmärket vid Shankly Gates över Hillsboroughkatastrofens offer. Kransen bestod av nittiosex rosor, en för varje Liverpoolsupporter som dog. Från början ville Liverpool att jag och Ian Rush skulle utföra ceremonin, men jag tyckte att Bobby passade bättre. Dagen avlöpte väl trots några mindre väl valda ord i slutet från en liten minoritet.
För att Liverpool åter skulle spela på samma nivå som vi och Manchester City krävdes naturligtvis stora investeringar. Deras arena var ytterligare ett hinder. Klubbens amerikanska ägare valde att renovera Boston Red Sox hemmastadion Fenway Park istället för att bygga en ny fotbollsarena. Att bygga en stor stadion idag kostar miljarder. Anfield har inte kommit någonstans. Till och med omklädningsrummen är likadana som för tjugo år sedan. Samtidigt var min uppfattning om deras trupp att de behövde åtta nya spelare för att nå en nivå där de kunde vinna titlar. Och har man gjort missar på transfermarknaden slutar det ofta med att man släpper iväg spelare för ganska lite pengar.
Brendan Rodgers fortsatte arbetet på sitt håll och Rafa Benítez och jag hade inte sett varandra för sista gången. Han kom tillbaka till engelsk fotboll som tillfällig tränare för Chelsea när Roberto Di Matteo, som hade vunnit Champions League i maj 2012, fick sparken hösten samma år. Under en presskonferens med Manchester United strax efter att Benítez tillkännagetts påpekade jag att han hade tur som brukade få överta färdigskräddade lag.
Jag tyckte att hans meriter måste sättas i ett sammanhang. Han vann spanska ligan säsongen 2001–2002 med femtioen gjorda mål, vilket tydde på att han var en skicklig pragmatiker. Men jag tyckte att det var jobbigt att se Liverpool spela när han var tränare där. Jag tyckte att de var trista. Jag blev förvånad över att Chelsea anställde honom. Jämför man Benítez meritlista med Di Matteos, var det två titlar i spanska ligan med Valencia, en Champions League-seger och en FA-cup med Liverpool. På sex månader hade Di Matteo vunnit FA-cupen och Champions League.
De var likvärdiga. Men Rafa hade landat på fötterna igen.