Från den stund Manchester börsnoterades 1991 var jag säker på att klubben skulle bli uppköpt och hamna i privat ägo. Rupert Murdochs BSkyB var den största privata spekulanten innan Malcolm Glazer köpte sin första aktiepost 2003. Med vår historia och strålglans var vi ett för stort byte för att negligeras av privata investerare. Det enda som förvånade mig när familjen Glazer skred in och tog över tyglarna var att de förmögna uppvaktarna inte stått i kö.
Så snart Glazers hade tagit chansen ringde Andy Walsh i Manchester Uniteds supporterförening och sa: ”Du måste avgå.” Andy är en bra kille men jag var inte hågad att gå med på hans begäran. Jag var tränare, manager, inte styrelseledamot eller vd. Jag var inte heller en av de aktieägare som hade sålt klubben. Övertagandet var inget jag bestämde över på något sätt.
”Vi skulle stå bakom dig”, sa Andy. Mitt svar var: ”Men vad tror du kommer att hända med mitt gäng?” I samma ögonblick som jag försvann skulle mina medarbetare också åka ut. Några hade varit med mig i tjugo år. Följderna för andra människor när en manager byter jobb är något som utomstående ibland inte förstår.
Det var en skakig tid, det medger jag. Ett av mina bekymmer var att veta hur mycket pengar vi kunde investera i laget. Men jag var tvungen att lita på min egen förmåga att upptäcka bra spelare och på organisationsstrukturen. Glazers köpte en stark klubb och det förstod de från början.
Min första kontakt var ett telefonsamtal från Malcolm, fadern. Två veckor senare fick jag besök av hans söner, Joel och Avi, som presenterade sin syn på klubben. De sa att det inte skulle bli några förändringar i hur själva fotbollsdelen sköttes. Som de såg det var klubben i goda händer. Jag var en framgångsrik manager. De var inte oroliga. De stod helt på min sida. Allt jag ville höra fick jag höra den dagen. Jag vet att det alltid finns ett visst mått av frisering. Folk säger att allt är bra och gör sedan tusen ändringar. Folk förlorar jobbet, man gör nedskärningar för att skulder måste betalas. Men United förblev solvent under de nya ägarna trots de stora lånen som folk pratade om och de medförande räntorna.
Jag blev ideligen uppmanad av diverse supportergrupperingar att klart säga vad jag tyckte om klubbens skulder och mitt svar var alltid: ”Jag är manager. Jag jobbar åt en fotbollsklubb som ägs av personer i USA.” Det var min ståndpunkt. Jag tyckte aldrig att det var klokt att störa klubbledningen genom att lägga mig i debatten om ägandet. Om Glazers istället gått in för att sätta hårt mot hårt hade det kanske varit annorlunda – om de till exempel hade instruerat mig att göra mig av med någon av tränarna. Alla förändringar som undergrävde min förmåga att driva klubben skulle ha förändrat dynamiken, men någon sådan press fanns aldrig. Så ska man lägga ner arbetet bara för att några supportrar vill att man lämnar sitt livsverk?
När jag kom till United fanns det en supportergruppering som kallade sig Second Board, Vicestyrelsen. De träffades på The Grill Room och diskuterade vad de tyckte var fel med Manchester United. På den tiden var min ställning svagare och jag förstod att jag skulle få det hett om öronen om de vände sig emot mig. Andra Unitedtränare före mig hade haft samma erfarenhet. Under min spelartid i Glasgow Rangers fanns en skara supportrar med makt som reste med A-laget och var inflytelserika lobbyister. Hos United var paletten av supportrar som gjorde sig hörda bredare. Några av dem tog så illa vid sig av Glazers övertagande att de lämnade in sina säsongskort och grundade FC United of Manchester.
Det finns ett pris att betala som fotbollssupporter och det priset är att det inte går att vinna alla matcher. Man kommer inte att vara manager hela livet. United har haft lyckan att ha haft två som täckt in sammanlagt ett halvt sekel. I nederlag och segrar svallar känslorna. Det är inte konstigt att fotboll skapar motsättningar. Jag minns en gång att Rangerssupportrar krossade fönster när vi hade förlorat en match.
Bortsett från min ålder fanns det ingen anledning för Glazers att byta manager sommaren 2005. Jag tog aldrig med den möjligheten i beräkningen, kände mig aldrig hotad.
Visserligen ledde de tiotals miljoner pund som skulle betalas i ränta på lånen till en beskyddande hållning gentemot klubben. Det hade jag förståelse för, men det tog sig aldrig någon gång formen av påtryckningar att sälja en spelare eller överdriven försiktighet i fråga om värvningar. En av Glazers starka sidor var affärskontoret i London, som tog hem massvis med sponsoravtal från hela världen. Vi hade turkiska flygbolag, telefonbolag i Saudiarabien, Hongkong, Thailand, asiatiska bryggerier. Det drog in tiotals miljoner och bidrog till kostnaderna för lånen. På fotbollssidan hade vi stora intäkter. Publiksiffror på 76 000 var till stor hjälp.
Med andra ord begränsades jag inte vid något tillfälle av Glazers som ägare. Inte sällan tappade vi intresset för en spelare därför att övergångssumman eller lönekraven var befängda. De besluten fattades av mig och David Gill. Det fanns inga påbud uppifrån om att vi bara fick spendera i förhållande till klubbens skulder.
Istället fortsatte vår galax att expandera. Från och med 2007 började fler utländska talanger flyta in till Carrington från Sydamerika, Portugal och Bulgarien. Ingen spelarimport under de åren fick mer uppmärksamhet än Carlos Tévez, som blev medelpunkten i den stora kontroversen kring Sheffield Uniteds nedflyttning från Premier League och som sedermera kom att bli vår motståndare i Manchester City, där han blickade ner på oss i sin himmelsblå tröja från en provocerande affischtavla med texten ”Välkommen till Manchester”.
Historien började när Tévez spelade i West Ham och David Gill fick flera samtal från hans agent Kia Joorabchian, som sa att Tévez brann för att spela för Manchester United. Den sortens snack hade vi hört många gånger. Det var snarare regel än undantag att agenter ringde oss och sa att deras klienter hyste speciella känslor för vårt klubbmärke. Min åsikt var att vi inte skulle ge oss in i några invecklade överläggningar med Tévez krets. David höll med. Det stod klart att det här var en spelare som ägdes av ett spritt konsortium. Men en sak framhöll jag också för David: ”Killen kan avgöra matcher med sin energi och han har en skaplig målstatistik. Det beror på hur mycket pengar det handlar om.”
David sa att han kunde få Tévez på lån i två år mot ett visst belopp. Så blev det och Carlos gjorde bra ifrån sig under sin första säsong hos oss. Han gjorde många viktiga mål, mot Lyon, Blackburn, Tottenham och Chelsea. Han förde med sig mycket entusiasm och energi. Särskilt snabb var han inte och inte direkt pigg på att träna. Han ville ideligen göra små avbrott, påstod att han hade ont i vaden. Med tanke på vårt upplägg kunde det där ibland bli irriterande. Vi ville hela tiden se äkta träningsvilja. Det har de bästa spelarna. Men Tévez uppvägde det ganska bra med sitt engagemang i matcherna.
I Champions League-finalen 2008 i Moskva spelade han och gjorde mål i straffläggningen mot Chelsea. Han lade första straffen. Under ordinarie tid bytte jag ut Rooney men behöll Tévez på planen eftersom han spelade bättre än Wayne. Det som fick mig att börja komma på andra tankar var att jag under hans andra säsong värvade Dimitar Berbatov och vi såg Berbatov och Rooney som vårt anfallspar.
När jag såg Dimitar i Tottenham kände jag att han skulle göra skillnad eftersom han hade ett slags lugn och närvaro som vi saknade bland våra anfallsspelare. Han visade prov på samma förmåga som Cantona och Teddy Sheringham: inte blixtsnabb men han kunde lyfta blicken och slå en konstruktiv passning. Jag trodde att han skulle höja oss ett snäpp och berika vårt kunnande.
I och med Berbatovs ankomst fick Tévez alltså mer av en biroll. Och framåt december under hans andra säsong började vi känna att han inte presterade särskilt bra. Jag tror att anledningen var att han är den sorten som måste spela hela tiden. Om man inte tränar så intensivt, vilket han inte gjorde, måste man spela regelbundet. Någon gång den vintern frågade David Gill: ”Vad vill du göra?” Jag kände att vi borde vänta till senare på säsongen innan vi tog ett beslut. ”De vill att vi bestämmer oss nu”, sa David.
Jag svarade: ”Säg bara att jag försöker ge honom fler matcher så att vi kan göra en riktig bedömning, eftersom Berbatov får mycket speltid.”
Tévez var tungan på vågen för många resultat under andra halvan av säsongen 2008–2009, speciellt mot Tottenham hemma när vi låg under med 2–0 och jag skickade in honom för att röra om i grytan. Han jagade på varenda boll. Han tände glöden och var den som låg bakom att vi vann matchen med 5–2. Han hade en avgörande påverkan.
I semifinalen i Champions League 2009 mötte vi Arsenal och jag ställde upp med trion Ronaldo, Rooney och Park. De var mina förstaval till finalen, vilket tydligen inte imponerade på Tévez. Vi strulade till finalen i Rom mot Barcelona. Vi valde ett dåligt hotell. Ett ruckel. Det är bara att erkänna att vår planering inte höll måttet.
Hur som helst bytte jag in Tévez i halvtid och fick den klara känslan att han spelade rätt mycket för sig själv. Av vad jag har förstått hade han redan då bestämt sig för övergången till Manchester City. Efter matchen i Rom sa han till mig: ”Du har aldrig visat någon större vilja att ge mig fast kontrakt.” Jag förklarade att jag var tvungen att se hur säsongen utvecklade sig och att han inte hade spelat tillräckligt många matcher för att jag skulle vara säker. David erbjöd de 25 miljoner pund som begärdes för honom men av vad jag förstår var det som att tala med en vägg. Det fick oss att tro att han redan hade bestämt sig för att flytta till andra sidan stan.
Enligt obekräftade rykten hade våra lokalrivaler betalat 47 miljoner pund. Tévez förde ett tag samtal också med Chelsea och jag tror att hans rådgivare spelade ut dem mot varandra. Det sägs att Chelsea erbjöd 35 miljoner men att City bjöd över. I mina ögon ofattbara summor. Jag skulle aldrig betalat så mycket, trots att han var en duktig spelare. För mig var han en injektionsspelare. Det var ett fel jag gjorde, i det avseendet att Berbatov var en spelare som jag gillade skarpt och ville skulle bli framgångsrik. Men han är också den typen som vill få bekräftelse på att han är en stor spelare. Dilemmat med honom och Tévez blev aldrig löst.
Vi hade aldrig den sorts disciplinära problem med Tévez som Roberto Mancini stötte på i City, som den gången han ska ha vägrat att värma upp inför en Champions League-match i Tyskland. Däremot blev det ett jätterabalder över rollen han ska ha spelat när Sheffield United ramlade ur Premier League 2007. Genom Tévez målproduktion hade West Ham kvar chansen att av egen kraft undgå samma öde när de i slutet av säsongen kom till Old Trafford. West Ham fick böter för att ha brutit mot regler om tredjepartsägande av fotbollsspelare när det gällde Tévez, men inget poängavdrag. Självklart gjorde Tévez mål på oss, vilket bidrog till att Sheffield United flyttades ner och Neil Warnock, deras manager, försökte lägga skulden på oss och påstod att vi hade ställt upp med ett svagt lag mot West Ham.
Vi skulle spela en cupfinal veckan efter ligamötet mot West Ham. Vi hade en av de starkaste trupperna i ligan och jag hade flyttat runt i laget under hela säsongen beroende på omständigheterna. I just den matchen fick vi ett par tre straffar bortdömda och deras målvakt spelade makalöst bra. De kontrade och Tévez gjorde mål. Annars var West Ham aldrig med i matchen. Vi spelade ut dem. I andra halvlek bytte jag in Ronaldo, Rooney och Giggs, men vi kunde ändå inte få omkull dem.
Ändå anklagade mr Warnock oss för att lägga oss. I sin sista match mötte de Wigan hemma och de behövde bara få oavgjort. I början av januari hade Warnock låtit David Unsworth gå gratis till Wigan och det var Unsworth som tog straffen som skickade ner Sheffield United från Premier League. Skulle någon med ett öppet sinne då kunna undgå att säga: Jag strulade nog till det. Såg han sig någonsin i spegeln och sa: Det enda vi behövde var oavgjort hemma men vi var inte tillräckligt bra för att ta en poäng av Wigan? Han pratade strunt.
I januari 2007 värvade vi en riktig aristokrat – i alla fall för en tvåmånadersperiod. Louis Saha hade repat sig till säsongsstarten och sett mycket lovande ut men så skadade han sig igen. I oktober påpekade Jim Lawlor, huvudansvarig för Uniteds scoutingstab, vilket slöseri det var att Henrik Larsson spelade i Sverige när han fortfarande hade så mycket att ge i ett större sammanhang. Helsingborg ville inte sälja honom men jag bad Jim fråga deras ordförande om de kunde tänka sig att låna ut honom från januari. Henrik drog i trådarna med sina arbetsgivare för att det skulle bli så.
Redan när han klev in hos oss verkade våra spelare betrakta honom lite som en kultfigur. De uttalade hans namn med vördnad. Han hade hunnit bli trettiofem men hans lyhördhet gentemot tränarna var anmärkningsvärd. Han var idel öra vid varje pass. Han ville höra på Carlos, på taktikgenomgångarna, han sög i sig varenda liten detalj av vad vi gjorde.
På träningarna var han enastående: hans sätt att röra sig, hans positionsspel. Hans tre mål för oss var inget rättvist mått på hur mycket han bidrog med. I hans sista match i vår tröja borta mot Middlesbrough låg vi under med 2–1 när Henrik gick ner på mittfältet och sprang häcken av sig. Matchen slutade 2–2. När han kom in i omklädningsrummet reste sig alla spelarna och applåderade honom och hela staben stämde in. Det krävs en hel del av en spelare för att göra sådant avtryck på två månader. En spelares kultstatus kan försvinna på två minuter om han inte gör sitt jobb, men Henrik behöll denna nimbus under sin tid hos oss. Han framstod som en självklar Unitedspelare, med sitt sätt att röra sig på planen och sin oräddhet. Han nådde dessutom enormt högt upp i luften för att vara såpass kort.
Jag kunde ha värvat honom tidigare. Jag var beredd att lägga ett bud när han var i Celtic men Dermot Desmond, Celtics störste aktieägare, ringde och sa: ”Du gör mig besviken, Alex, du har massor av spelare, vi behöver honom.”
En månad efter att Henrik återvänt till Sverige noterade vi en av våra mest magnifika segrar i Europaspelet: 7–1 mot Roma den 10 april, vår största seger någonsin i Champions League. Michael Carrick och Ronaldo stod för två mål vardera, Rooney och Alan Smith ett vardera plus ett till och med av Patrice Evra, hans första mål i Europasammanhang.
I fotboll avgörs toppmatcher i allmänhet av åtta spelare. Man kan klara sig om tre spelare har en dålig dag men sliter häcken av sig eller bara spelar en rent taktisk roll för att laget ska kunna säkra resultatet. Men några enstaka gånger under ens karriär uppnår man det fullkomliga i att samtliga elva är i sitt esse.
Allt vi gjorde den kvällen lyckades. Det andra målet kom efter att bollen gått på ett tillslag mellan sex spelare. Till sist skickade Alan Smith in bollen efter att Giggs trätt in den mellan mittbackarna. Ett tillslag igen – pang, i maskorna. Ett mästerligt mål. Så det finns ögonblick när man kan säga att vi inte kunde gjort det bättre.
Jag minns när jag 1999 åkte med en elva till Nottingham Forest och vann med 8–1. Det kunde ha blivit tjugo. Roma var dessutom ett riktigt bra lag. De hade Daniele De Rossi, Cristian Chivu och Francesco Totti och ändå krossade vi dem helt. I Rom hade vi förlorat med 2–1 och Scholes blev utvisad för en vansinnig satsning ute vid sidlinjen. Killen var så gott som utanför planen redan när Paul kom farande. Så vi hade pressen på oss i returmatchen. Tills målen började rulla in.
Wimbledon borta i FA-cupen i februari 1994 var en annan klassiker. Vi vann med 3–0 och ett av målen gjorde vi efter trettioåtta passningar inom laget. Folk brukar säga att det bästa Unitedmålet är det Ryan Giggs gjorde i FA-cupsemifinalen mot Arsenal eller Rooneys cykelspark mot Manchester City men i mina ögon var just det målet mot Wimbledon något helt fenomenalt. Alla i laget rörde vid bollen. Tidigt i matchen sparkade Vinnie Jones ner Cantona. Smack. Eric flög i backen. Alla våra spelare rusade fram mot Jones, utom Cantona som sa: ”Låt honom vara”, för han var också före detta Leedsspelare och kände månne en sorts frändskap. Sedan klappade han Jones på ryggen som för att säga: ”Sparka du på mig om du vill men det kommer inte att hindra mig.” Cantona var fantastisk den dagen och gjorde vårt första mål på en underbar volley som han lade upp till sig själv med högerfoten.
Det tjatades alltid om att Wimbledon inte kunde spela fotboll. Det stämmer inte. Det var hög kvalitet i understödet till anfallet, speciellt inläggen. De var suveräna på fasta situationer. Det var inte färdighet som saknades. Det de gjorde var att använda den färdigheten som ett vapen mot svagare spelare. Nickade man inte undan bollen var man körd. Kunde man inte försvara sig på fasta situationer var man körd. Försökte man besegra dem i närkampsspelet – inte en chans. De var svårspelade. Så den där 3–0-segern på deras hemmaplan var värdefull för oss.
Två stora segrar mot Arsenal sticker också ut. När vi vann med 6–2 på Highbury i ligacupen 1990 gjorde Lee Sharpe hattrick. I februari 2001 slog vi dem med 6–1 på Old Trafford. En irländsk familj som vunnit biljetter till vår match mot Liverpool på Anfield i december 2000 hade på grund av dimma inte kunnat resa över. Vi förlorade med 1–0 i en fasansfull match. De ringde och frågade vad de skulle ta sig till. Jag sa: ”Vi möter Arsenal hemma snart.” Och de fick se en 6–1-kross. Viss skillnad. Det stod 5–1 redan i halvtid. Dwight Yorke gjorde slarvsylta av dem.
Trots 7–1-segern mot Roma slutade Champions League för oss den 2 maj med en 3–0-förlust i Milano. Vi hade tvingats ställa upp med ordinarie lag lördagen innan för att besegra Everton med 4–2 på Goodison Park, samtidigt som Milan hade vilat nio spelare inför matchen mot oss, som var på tisdagen. Vi var helt enkelt inte lika förberedda som våra italienska motståndare. Vi släppte in två mål på en kvart, det spöregnade och vi kunde bara inte komma loss från egen planhalva. Vi var inte redo. Segern på lördagen hade varit en enorm kraftansträngning eftersom vi legat under med 2–0 och ändå vann matchen och ryckte åt oss ett fempoängsförsprång i ligan.
Tévez och Larsson var bara två av flera duktiga spelare från världen runt som kom till oss. Via sina portugisiska kontakter berättade Carlos om en ung brasse i Porto som hette Anderson. Han var sexton eller sjutton år. Vi höll ett öga på honom. Han var med i A-laget lite av och till. En match här, ett inhopp där. Sedan spelade han mot oss i försäsongsturningen Amsterdam Tournament och då bestämde jag mig för att skrida till handling, men veckan efter bröt han benet.
När han var helt återställd skickade jag över Martin för att scouta honom i varje match i fyra eller fem veckors tid. Martin sa: ”Alex, han är bättre än Rooney.”
”Snälla nån, så kan du inte säga”, svarade jag. ”Han måste vara bra för att vara bättre än Rooney.” Martin var orubblig. I det skedet spelade Anderson offensiv mittfältare. När turneringen var slut drog vi igång för att köpa både honom och Nani, som jag själv åkt och tittat på. Det som jag gillade med Nani var farten, styrkan och skickligheten i luften. Han var bra med båda fötterna. Alla enskilda egenskaper fanns där, vilket ledde fram till den ständiga frågan: Hur var han som person? Svar: bra, tystlåten, okej på engelska, ställde aldrig till med problem i Sporting Lissabon, och var väldigt träningsvillig. En vältränad kille, det lovar jag. Vig dessutom. Hans testresultat var alltid förstklassiga. Så han hade grunden. Carlos åkte över med David Gill: hälsade på hos Sporting Lissabon och skrev kontrakt med Nani, körde sedan upp till Porto för att säkra Andersons underskrift. På en och samma dag.
Två år senare kunde vi säga att skälen till värvningarna var riktiga. Vintern 2009–2010 blev det en del komplikationer med Anderson. Han fick inte spela så mycket som han ville och längtade hem. Han var brasse och komplikationen handlade som alltid om VM, som han över allt annat ville delta i. Det han hade i baktanke var att spela för Vasco da Gama resten av säsongen för att kunna bli uttagen till i VM i Sydafrika 2010. ”Du stannar här. Inte investerar vi flera miljoner i en spelare för att sedan låta honom dra till Brasilien”, sa jag till honom. En härlig personlighet, det hade han, Anderson.
Jag har alltid haft respekt för brasilianska fotbollsspelare. Nämn en brasilianare som inte överträffar sig själv i viktiga matcher? De är födda för de stora tilldragelserna. De har ett speciellt drag: de känner en djup stolthet över sig själva. Stark övertygelse. Det finns en myt om att brasilianare ser träning som ett störande avbrott i ett liv som är till för njutning. Det är inte sant. De tränar plikttroget. Idén att de skulle hata kyla är en annan villfarelse. Bröderna da Silva är ett exempel: inga träningsoverallsbyxor, inga handskar – bara ut. Det finns inget land som kan utnyttja hela den rika palett som man får av en brasiliansk toppspelare. Argentinare är väldigt patriotiska men jag tyckte att de saknade brasilianarnas uttrycksfulla egenart.
I Nani köpte vi en oslipad diamant. Han var omogen och ombytlig men hade en underbar instinktiv känsla för fotboll. Han kunde behandla bollen med båda fötter, nicka och han sprakade av fysisk styrka. Han kunde slå inlägg och skjuta. Köper man en spelare med alla de talangerna är konsten att få ordning på dem. Han var lite spretig och behövde bli jämnare. Det sa sig självt att han skulle jobba i skuggan av Ronaldo eftersom han var en kantspelare från Portugal med vissa liknande drag. Hade han varit serb skulle ingen ha jämfört dem båda. Men eftersom både Ronaldo och Nani kom till oss via Sporting Lissabon blev de alltid bedömda som ett par.
Ronaldo hade en fantastisk medfödd talang, var orädd, bra på båda fötterna och hade en enorm spänst. Mot den bakgrunden var det nog inte lätt för Nani att försöka hävda att han hörde hemma i Manchester Uniteds startelva. Bara det att konkurrera med Ronaldo i fråga om laguttagningen var ett problem i sig. Under sitt första år satt han mycket på bänken. Nani lärde sig snabbt språket medan Anderson behövde mer tid på sig. Men eftersom han är brasilianare tog han sig an uppgiften med ett otroligt självförtroende. Brasilianare tror att de kan spela mot vem som helst.
Jag kunde säga till Anderson: ”Har du sett den där Neymar i Brasilien?”
”Oj, vilken lirare. Fantastisk.”
”Har du sett Robinho?”
”Underbar. Grym lirare.”
Det kvittade vilken brasse jag nämnde, jag fick samma svar. Han tyckte att alla därhemma var av världsklass. När Brasilien krossade Portugal i en vänskapsmatch sa Anderson till Ronaldo: ”Nästa gång tar vi vår femteuppställning så att ni har en chans.” Det tyckte Ronaldo inte var roligt. Det är så det är i Brasilien. Jag älskar historien om när man anordnade en uttagning i Rio för nya nummer tio-spelare och flera tusen ställde sig i kö. En pojke reste i tjugotvå timmar med buss. Det är ett jättestort land med talanger överallt.
Jag har inte samma goda minnen av när vi värvade Owen Hargreaves, som var fenomenal i VM 2006 och var just den sortens spelare som vi behövde för att fylla tomrummet efter Keane. Vi började skissa på ett bud på honom. Men så granskade jag hans statistik och blev lite tveksam. Den sa mig liksom ingenting. David Gill jobbade hårt på affären med Bayern München. Jag träffade Owens agent vid VM-finalen i Berlin. Trevlig prick, advokat. Jag sa att Hargreaves skulle utvecklas hos oss i United. Det skulle visa sig bli en katastrof.
Owen saknade helt självförtroende. Han var, som jag såg det, inte på långa vägar tillräckligt enveten för att komma tillrätta med sina fysiska hinder. Alltför ofta såg jag att han valde den bekvämaste träningslösningen. Han var en av de mest misslyckade värvningar jag gjort under min karriär.
Han åkte lite varstans för att försöka läka sina olika skador: Tyskland, USA, Kanada. Jag kände att han saknade övertygelsen som krävdes för att få bukt med sina skador. Det blev bara värre. Han var i USA under nästan ett helt år. Han lät Hans Müller-Wohlfart, Bayern Münchens lagläkare, titta på vaden. I de matcher då han faktiskt spelade hade jag inga frågetecken om hans insatser. Han var blixtsnabb och en skicklig hörn- och frisparksläggare. Han kunde spela högerback, till höger på mittfältet eller som innermittfältare. I Champions League-finalen 2008 satte jag honom på högerkanten och när vi började få bekymmer med deras tre centrala mittfältare drog jag in honom i mitten och flyttade ut Rooney på högerkanten och det fungerade. Hargreaves var helt klart en värdefull spelare. Men det hade vi inget för eftersom han knappt spelade några matcher. Fast han var fantastisk när han spelade för England i VM 2006, då han täppte till ytor och jagade boll.
I september 2011 kom plötsligt ett utbrott från Hargreaves sida om att våra idrottsläkare skulle ha lämnat honom i sticket under hans tid hos oss. Han hävdade att vi hade använt honom som ”försökskanin” i behandlingen av hans seninflammation och diverse knäproblem. Vi rådgjorde med en jurist och hade kunnat ha vidtagit rättsliga åtgärder, men läkaren kände sig inte tillräckligt kränkt för att gå till domstol. Vi gjorde vårt bästa för killen. Det spelade ingen roll vad Manchester United gjorde för honom, han hade sitt eget program.
Jag brukade fråga honom: ”Hur är det idag?”
”Jättebra, chefen”, svarade han. ”Men jag tror att jag ska träna för mig själv. Jag har en liten känning.”
En av hans anklagelsepunkter var att vi tagit ut honom till en match mot Wolverhampton i början av november 2010 fast han hade bett om att inte bli uttagen. Struntprat. Tre veckor före den matchen hade han sagt att han skulle vara klar till det och det datumet, vilket råkade sammanfalla med en Champions League-match. Jag var tveksam till att låta honom göra comeback i ett sådant sammanhang efter att han varit borta så länge. Vi hade en reservlagsmatch samma vecka och det var meningen att han skulle spela i den, men han drog sig ur.
Samma vecka som mötet med Wolverhampton sa han vad jag kan minnas ingenting till staben om att han hade problem. Det jag var orolig för, och det sa jag till Mick Phelan, var att han skulle skada sig på uppvärmningen. Såvitt jag vet sa han till en av de andra spelarna att han hade lite känning i baksidan av låret. När han kom in efter uppvärmningen frågade jag speciellt: ”Är allt som det ska?” Jag sa det för att lugna honom. Det jag menade var: Ha kul nu. Fem minuter, sedan var det över. Muskelbristning i baksidan av låret. Men det var ingen skräll.
När jag värvade honom var det något hos honom som jag inte gillade. Det alla bra ledare bör ha är intuition. Min sa: ”Jag gillar inte det här.” När han kom till Old Trafford för den obligatoriska läkarundersökningen kände jag fortfarande tvivel som jag inte kunde sätta fingret på. Han var väldigt förtrolig. Nästan lite för trevlig. Kléberson väckte också tvivel hos mig, men mest för att han var så blyg och knappt såg en i ögonen. Han var duktig, Kléberson, men han tog för mycket hänsyn till vad hans svärfar och fru ville.
Senare läste jag att förbundet tänkte snabbutbilda Hargreaves till tränare. Det är en av de saker som är fel med engelsk fotboll. Det skulle aldrig hända i Frankrike eller Tyskland eller Holland, där man får lägga tre år på att visa vad man går för innan man kan komma i fråga.
Bébé är den enda spelare jag värvat utan att ha sett honom spela. Vi har en bra scout i Portugal som hade flaggat för honom. Han hade spelat fotboll för hemlösa och fick provspela för ett division två-lag. Han gjorde väldigt bra ifrån sig. Vår scout sa till oss: ”Vi måste hålla koll på honom.” Sedan var Real Madrid tätt i hasorna på honom. Jag vet att det är så därför att José Mourinho sa att Real varit beredda att skriva kontrakt när United ryckte undan honom framför näsan på dem. Vi gjorde en liten chansning, på runt 7 miljoner euro.
Bébé hade sina begränsningar men talangen fanns där. Han hade otroliga fötter. Han hade ett ruskigt vasst tillslag på bollen, med bägge fötterna, utan benpendling. Han var inte färdig som spelare men vi tränade upp honom för att göra honom bättre. Vi lånade ut honom till Turkiet och efter två veckor skadade han korsbandet i knät. Vi tog hem honom och gav honom sjukgymnastik, sedan fick han spela i reservlaget. Det gick ganska bra. Han var bra på träning i kortare matcher i åttamannalag. På stor plan behövde han få bättre förståelse för lagspelet. Med de fötter han hade var han god för tjugo mål per säsong. Han var tystlåten, talade engelska skapligt och hade uppenbarligen haft en svår uppväxt på Lissabons gator.
Med så många spelare från alla håll var jag stolt över allt arbete vi lade ner på de spelare som med tiden hamnade i andra klubbar. Våren 2010 fanns det till exempel hela sjuttiotvå spelare i ligorna i Skottland, England och Europa som hade passerat genom Manchester United. Sjuttiotvå.
Fabio Capello sa till en av mina goda vänner att han skulle känna igen en Manchester United-spelare på flera mils håll även om man maskerade honom, vilket inte var någon dålig komplimang. Deras uppträdande och kunnande sticker ut. Vi hade tre i Danmark, en i Tyskland, två i Belgien och andra överallt i England. Vi hade sex målvakter på andra håll som inte hade slagit sig in i A-laget, bland annat Kevin Pilkington, Michael Pollitt, Ben Williams och Luke Steele.
Vi var bra på att känna igen de spelare som skulle ta en plats i A-laget. Det finns något hos en förstklassig Unitedspelare som går att ta på och tvingar en att ge honom en plats där. Darron Gibson är ett exempel på en spelare där man kom till den där punkten där man måste fatta ett beslut om han ska bli en A-lagspelare.
Säsongen 2009–2010 var han i ett skede där vi riskerade att behandla honom orättvist. Han skilde sig från de flesta av mina mittfältare. Hans främsta signum var att han kunde göra mål från utanför straffområdet. Scholes var den enda andra spelare som kunde det, men han var nära slutet på sin karriär. Så det var ett svårt beslut, precis som det var med Tom Cleverley, som var utlånad till Watford där han gjorde elva mål från mittfältet. Cleverley hade ingen kroppsbyggnad att tala om, han var tanig som attan, men han var orädd som ett lejon, bra med båda fötterna och kunde göra mål. En dag frågade David Gill: ”Vad ska du göra med Cleverley nästa år? Han gör många mål i Watford.” Mitt svar var: ”Jo, det ska jag säga dig, jag ska låta honom spela för att ta reda på om han kan göra mål här på samma sätt som i Watford.”
Skulle han kunna göra sex mål för mig? Ingen annan fick in ett halvdussin från mittfältet. Michael Carrick hade rekordet med fem. Om Cleverley kunde göra sex mål från mittfältet i Premier League skulle han övervägas. Den avgörande frågan var alltid: Vad kan de och vad kan de inte? Kanfrågan var: Kan de avgöra matchen åt mig? Om de kunde göra sex mål kunde jag bortse från en del av deras brister.
Vid tjugo eller tjugoett års ålder stagnerar vissa spelare. Om de vid det laget inte tagit plats i A-laget kan de tappa sugen. Jag hade själv som spelare nått det stadiet. Vid tjugoett var jag dödstrött på St. Johnstone och förberedde mig på att emigrera till Kanada. Jag var desillusionerad. Fotboll är inget för mig, sa jag. Jag kommer ingen vart. På reservlagsnivå i United hamnade vi ständigt i detta dilemma. Vi kunde låna ut spelare i hopp om att de skulle komma tillbaka och ha blivit bättre, men vi skickade dem inte sällan till ett ställe med en nivå som i det långa loppet egentligen passade dem bättre. Vi var stolta över att ha hittat nya klubbar åt de sjuttiotvå spelare jag nämnde tidigare.
De som lyckas har en förmåga att signalera att de kommer att nå toppen. Welbeck är ett exempel. Ett tag tippade jag att han skulle bli uttagen i Fabio Capellos VM-trupp 2010, men han fick bekymmer eftersom han växte så snabbt. Vid nitton hade han ännu inte växt klart och fick problem med knäna. Jag sa att han skulle ta det försiktigt på träningarna och spara sig till matcherna. Han var på god väg att bli uppåt 1,90. Men oj vad duktig han var. Och vilket självförtroende. Jag sa: ”En vacker dag kommer jag att ha ihjäl dig”, för han var en kaxig jäkel, och han svarade: ”Det kommer jag säkert ha gjort mig förtjänt av.” Ett noll till honom. Han hade svar på allt.
Något som ideligen återkom i våra diskussioner om unga spelare var om de skulle klara av kraven från Old Trafford-publiken och mediernas tvära kast. Skulle de växa eller krympa i Unitedtröjan? Vi visste var vi hade våra egna produkter som slog sig in i Uniteds startelva, vi hade sett dem i träningar, i reservlagsmatcher. När en spelare väl skulle gå vidare från ungdoms- eller reservlagsfotbollen var målet att vi skulle ha full koll på deras temperament, full koll på deras karaktär och full koll på vad de förmådde.
Men givetvis visste vi mindre om de spelare vi köpte från utlandet, hur mycket vi än kollade upp deras bakgrund, och den speciella cirkus det innebär att spela för United kunde bli undergången för en del av dem som kom utifrån. Säsongen 2009–2010 tittade vi närmare på Javier Hernández, med smeknamnet Chicharito (det betyder ”lilla ärtan”). Han var tjugoett. Vi skickade en scout till Mexiko i en månad. Enligt det vi fick veta trivdes han bäst med familjen och skulle inte gärna lämna Mexiko. Vår kontakt där hjälpte oss att kolla upp hans bakgrund in i minsta detalj.
Uniteds supportrar är märkliga på vissa sätt. Vi kunde värva en spelare för 2 miljoner pund och det såg vissa fans som ett svaghetstecken och tyckte att vi hade sänkt vår standard. Gabriel Obertan tillhörde den prisklassen. Han var en oljad blixt. Men på den sista tredjedelen av planen hände det att han började fladdra med fötterna. Det han fick till uppgift var att koordinera farten med hjärnan och lyckas bli farlig i den sista tredjedelen av planen.
Mame Biram Diouf var en rekommendation från Ole Gunnar Solskjær via hans kontakter i Molde i Norge. Hannover 96 och Eintracht Frankfurt hade börjat slå sina lovar omkring honom så vi prioriterade honom, skickade över Ole och en klubbrepresentant och värvade honom för 4 miljoner euro. Återigen var bakgrunden rätt även om han aldrig fick en fast plats hos oss.
Chris Smalling köpte vi från Fulham i januari 2010 med tanken att han skulle vara med från start säsongen 2010–2011. Fram till 2008 hade han spelat i amatörlaget Maidstone men Roy Hodgson fick höga tankar om honom i Fulham. Han kostade oss cirka 10 miljoner pund. Vi slog till när Rio Ferdinand börjat få problem med ryggen och andra kroppsdelar. Vi letade mittbackar överallt, i världens alla hörn. Vi höll koll på samtliga under 2009–2010 och tyckte att Smalling var en ung kille som skulle växa in i sin stora kropp. På lång sikt kunde jag tänka mig ett försvar byggt kring Chris Smalling och Jonny Evans.
Det gick inte att stanna upp och stå stilla någon gång, inte ens när vi var som bäst. Ju längre jag blev kvar, desto längre in i framtiden försökte jag se. Återväxten var något man var tvungen att jobba med varje dag.