Fram till Champions League-finalen i Moskva 2008 var jag motvilligt innehavare av den eventuellt sämsta meritlistan någonsin vad gäller straffsparksläggningar. Jag hade förlorat två semifinaler med Aberdeen, en Europacupmatch med Aberdeen, en FA-cupmatch på Old Trafford mot Southampton, en FA-cupfinal mot Arsenal och en UEFA-cupmatch i Moskva på straffläggning. Sex nederlag och en seger var den föga lovande bakgrunden när Carlos Tévez lade upp bollen på straffpunkten som inledning till straffsparksavgörandet mellan oss och Chelsea i Roman Abramovitjs hemstad.
Med dylika minnen var jag som man kan ana knappast optimist. Alla tidigare motgångar gjorde sig påminda när matchen fortfarande inte var avgjord efter förlängningen inpå småtimmarna, eftersom avsparken varit kvart i elva på kvällen. När van der Sar räddade Nicolas Anelkas straff och säkrade bucklan kunde jag knappt röra mig därför att jag inte trodde att det var sant. Jag blev stående orörlig ett bra tag. Ronaldo låg kvar på planen och grät därför att han missat sin straff.
Vår målvaktstränare hade ställt samman videoanalyser av allt vi överhuvudtaget kunde behöva och visade för van der Sar på en skärm hur varje enskild Chelseaspelare kunde antas slå sin straff. I flera dagar hade vi diskuterat i vilken ordning våra spelare skulle gå fram i en eventuell straffsparksläggning. Alla straffarna var bra utom Ronaldos, trots att han under säsongen hade satt varenda en. Giggs straff var bäst: hård och låg invid stolpen. Hargreaves drämde upp sin i krysset. Nani hade en del tur eftersom målvakten borde ha räddat och fått handen på den. Carrick gjorde det enkelt. Ronaldo tvekade och stannade upp.
John Terry behövde bara sätta sin för att vinna matchen åt Chelsea. I det ögonblicket satt jag tyst och lugnt och tänkte: ”Vad ska jag säga till spelarna?” Jag visste att jag måste välja mina ord med omsorg om vi förlorade. Jag sa till mig själv att det vore orättvist att skälla på dem efter en Champions League-final, för de hade kämpat stenhårt för att komma dit och sådana här stunder var väldigt känslomässiga för dem som stått mitt i stridens hetta. När Terry missade den tionde straffen och det hela övergick till direkt avgörande straffar väcktes min optimism igen. Efter sin straff, den första i vinna-eller-försvinna-stadiet, tände Anderson våra supportrar när han rusade fram till dem för att fira och de återfick modet. Straffarna slogs nedanför vår läktare, vilket var en fördel.
Detta var på inget sätt en vanlig Champions League-final. Tidszonen var den första avvikelsen och innebar, som sagt, att avsparken ägde rum klockan kvart i elva på kvällen. Jag kommer heller aldrig att glömma regnet: jag blev genomblöt och skorna blev förstörda, så jag gick på segerfesten i gympaskor, något som spelarna pikade mig mycket för. Jag visste att jag borde ha packat ett par extraskor. Klockan hann bli mellan fyra och fem på morgonen innan vi kunde sätta oss och äta. Maten var dålig men spelarna gav Giggs en fin hyllning för att han hade slagit Bobby Charltons rekord i antalet spelade matcher. Det här var hans 759:e. På scenen sjöng de hans namn.
Själva matchen var otroligt dramatisk och visade upp en del enorma prestationer från vår sida. Jag tyckte att Wes Brown gjorde en av sina bästa matcher för United och låg bakom Ronaldos öppningsmål med ett ypperligt inlägg.
I Chelseas semifinal hade Michael Essien spelat högerback och medan jag såg Avram Grants lag bestämde jag att Ronaldo skulle spela till vänster för att göra livet svårt för Essien, som egentligen var mittfältare.
Vid målet hoppade Ronaldo högre än Essien, så planen lyckades. Att låta en mittfältare spela högerback mot en anfallsspelare av Ronaldos kaliber var att begära mycket och vår man spelade ut honom helt. Med Ronaldo på vänstersidan öppnades dörren för någon att ta högerkanten. Jag valde Hargreaves, som var snabb, hade energin och kunde slå inlägg. Han gjorde bra ifrån sig i den rollen. På innermittfältet hade vi Scholes och Carrick, även om Scholes blev tvungen att gå av med näsblod. Han fick svårt att andas. Giggs gick in i hans ställe och stortrivdes.
Trots kulturchocken i Moskva och hotellet hade våra förberedelser varit friktionsfria. I semifinalen hade vi slagit Barcelona, 0–0 borta och seger med ett mål hemma. Scholes mål var magnifikt, en riktig rökare från tjugo meter. De första tjugo minuterna på Camp Nou spelade vi bra, som så ofta mot dem, och hade en ribbträff och en straff, som vi missade. När de tog greppet om matchen drog vi oss bara tillbaka mot straffområdet, vilket vi hade kunnat göra på nytt i finalerna 2009 och 2011 om jag inte hade varit så fast besluten att vinna dem på vårt sätt.
Kalla mig taktiskt naiv om ni vill, men jag håller inte med. Vi försökte slå vakt om vår filosofi om hur man vinner på rätt sätt. Det jag tänker om de två semifinalmötena var att vi klarade oss igenom en rad stunder av nervdaller. Vi var nedpressade till straffområdesgränsen, eller innanför den, och ville förtvivlat ta oss därifrån. I det jämna hemmamötet borde vi med våra effektiva kontringar ha vunnit med större marginal. Istället blev vi belägrade i straffområdet sista kvarten efter att de bytt in Thierry Henry. På bänken led vi helvetets alla kval och jag tittade hela tiden på klockan. Jag beskrev det senare som det bästa exemplet på stöttningen från våra supportrar. Varje gång vi rensade bort bollen från straffområdet möttes det av jubel, vilket var ovanligt. Henry missade en jättechans. Vi visade stor moral. Laget stod emot den otroliga pressen och behöll koncentrationen.
Efter matchen sa jag också: ”I sådana här lägen får de inte vara några blyga violer. De måste vara män och män var vad de var den kvällen.”
Vi kände hela tiden att vi hade chansen att lägga ytterligare en europeisk mästartitel till dem från 1968 och 1999, förutsatt att vi i Moskva snabbt kunde få övertaget om bollen – och det fick vi direkt från start. Vi spelade en kraftfull och infallsrik fotboll och kunde ha lett med tre eller fyra mål. Jag började tro att det skulle bli en ren överkörning.
Men ett mål kan vända en match hundraåttio grader och med lite tur kvitterade Chelsea strax före halvtid genom Frank Lampard, vilket tog oss på sängen. Efter det tog Chelsea över och var det bättre laget i tjugofem minuter. Drogba hade ett skott i stolpen. Det blev för mig signalen till att snabbt tänka ut hur vi skulle återfå greppet om matchen. Jag lät Rooney gå ut till höger och drog in Hargreaves till en mer central position på mittfältet, vilket gav oss övertaget på nytt. Mot slutet kände jag att våra spelare var överlägsna.
När man befinner i jämnhöjd med planen mitt uppe i allt det som händer på densamma är det omöjligt att avgöra om skådespelet man har framför sig är underhållande. Men alla kände att det här var ett fantastiskt drama, en av de bästa Champions League-finalerna någonsin. Det var en tillfredsställelse att få vara del av en föreställning som visade upp vår liga i ett sådant bra ljus. Jag måste berömma Edwin van der Sar för hans skarpsinne som målvakt. När Anelka joggade mot straffpunkten tänkte jag: Släng dig åt vänster. Vid de föregående två straffarna, den som Terry missade och den som Kalou sköt i mål, hade Edwin slängt sig åt höger. Så när Anelka närmade sig sanningens ögonblick frågade han sig säkert: Undrar om han kommer att slänga sig åt höger eller vänster? Visserligen var Anelkas straff dålig, men Edwin valde att slänga sig åt rätt håll – åt höger.
Avram Grant är en trevlig karl. Jag var alltid orolig att han kanske inte var tillräckligt stark för sin grupp av Chelseaspelare. De uppträdde bedrövligt i finalen, släpade sig ut till andra halvlek en i sänder och hackade på domaren på vägen ut till omklädningsrummet. Ett lag ska gå ut tillsammans, inte släntra in på planen en och en. Domaren vädjade till dem att skynda på men de struntade blankt i honom. Efter halvtidssignalen försökte de med alla tänkbara knep. Det kan ha funnits med i domarens bedömning när Drogba blev utvisad.
Drogbas röda kort kom efter en dust med Carlos Tévez, vilket fick Vidić att rusa fram och backa upp sin lagkamrat. Drogba lyfte handen och gav Vidić en klapp i ansiktet. Höjer man handen är man körd. Som jag uppfattade det rådgjorde domaren med linjemannen om vem som var skyldig. Och så pang var Drogba ute. Vid det laget hade vi redan återfått greppet om matchen. Det var inte Drogbas utvisning som var vändpunkten. Giggs hade skjutit ett skott som Chelsea rensat på mållinjen. I förlängningen skapade vi chanser och borde ha avgjort. I mina ögon spelade Chelsea för oavgjort och satsade på att vinna straffsparksläggningen.
Även om Drogba den kvällen försvann ur drabbningen var han svår att tas med. Han var stor och stark, men det som i mina ögon utmärkte honom var hans spektakulära mål, som när han vände runt och pangade in bollen från bortåt trettio meter. I en match under Carlo Ancelottis sista veckor som manager blev jag förundrad när hans namn saknades i laguppställningen. Torres startade men Drogba byttes in, gjorde mål och tog tillbaka Chelsea in i matchen igen.
I den Chelseaupplagan, som vi hade stora bekymmer att möta, var målvakten Petr Čech enastående. Jag borde ha värvat honom när han var nitton och jag hade chansen. Istället köpte Chelsea honom samma sommar för 8 miljoner pund.
John Terry hade alltid stor betydelse i det laget. Ashley Cole gav dem ständigt energi med sitt offensiva spel. Och Frank Lampard var enormt jämn och pålitlig i sitt tvåvägsspel. När han var som bäst brukade han fuska lite i försvarsarbetet, men han fullföljde alltid löpningarna och han spelade i stort sett alla matcher. Tillsammans med Drogba var dessa fem Chelseas kärna, centrallinjen. De hade stort inflytande i omklädningsrummet.
Inför matchen vägrade jag blankt att gå med på att Chelsea skulle ha större press än vi på sig på grund av Abramovitjs Moskvabakgrund, men han satt där på läktaren och blickade ner på sin stora investering. Jag upplevde inte att det var en faktor i själva matchen. Mitt stora bekymmer var säkerheten. Moskva är en stad full av mysterier. Jag har läst böcker om ryska revolutionen och om Stalin, som var värre än tsarerna och mördade sitt eget folk för att kollektivisera jordbruket. Vi hade med oss två kockar och maten var för det mesta bra, till skillnad från i Rom, där den var ett skämt, en skandal.
Vilken säsong Ronaldo hade i Champions League! En mittfältare som gör fyrtiotvå mål? I några matcher spelade han på topp men i vårt system var han i grund och botten kantlöpare. Det gick inte en match utan att han skapade tre chanser på egen hand. Jag såg honom i Real Madrid en kväll när han hade bortåt fyrtio skott på mål.
Framför allt innebar Moskva en lättnad eftersom jag alltid hade hävdat att Manchester borde göra bättre ifrån sig i Europa. Det var vår tredje seger i Champions League/Europacupen och vi närmade oss Liverpools fem segrar. Jag var helt övertygad om att vi om inte alltför länge skulle komma ikapp Liverpool, till och med efter de båda nederlagen mot Barcelona 2009 och 2011, därför att vi hade skaffat oss en särskild respekt i Europa. Hade vi vunnit den ena av finalerna mot Barcelona skulle vi ha haft fyra segrar, lika många som Bayern München hade då och som Ajax hade.
I segerns stund fanns ingen champagne att uppbringa på Luzjnikstadion. I brist på äkta vara skickade vi några till en bar för att köpa någon sorts bubbel. Katten vet vad det blev. ”Jag har inte ens ett glas champagne att bjuda på”, sa jag ursäktande till Andy Roxburgh, som kommit till vårt omklädningsrum för att gratulera.
Men vad det nu än var i flaskorna skakade vi dem och väsnades så gott vi kunde. Det var väldigt livat och mycket trams och tråkningar spelarna emellan. I sådana stunder är man stolt över och belåten med dem. Jag var dyngsur efter att ha stått i regnet och måste byta om till träningsoverall. Abramovitj sågs inte till och jag kan inte minnas att någon spelare från Chelsea kom.
Finalen 1999 i Barcelona, när vi slog Bayern München, inföll på den framlidne sir Matt Busbys födelsedag. Ibland hoppas man att gudarna är med en eller att gamle Matt tittar ner på en från sin himmel. Jag tror i vanliga fall inte på sammanträffanden men det finns något som heter öde och jag undrar om inte det spelade en roll för båda segrarna. Matt hade fört ut klubben i Europa mot det engelska förbundets vilja. Matt visade sig ha rätt, för engelsk fotboll har upplevt några glansfulla aftnar i Europa.
När man har säkrat en viktig titel bör man alltid köpa spelare för att förnya truppen och undvika risken att stagnera. Det var någon vecka efter Moskva som vi lade till Dimitar Berbatov till truppen. Berbatov hade vi haft på önskelistan redan innan han kom till Spurs. Han hade talang i massor, bra balans, bra målstatistik och var trygg med bollen. Dessutom var han i rätt ålder, och lång och vältränad. Jag kände att vi behövde en större trygghet i sista tredjedelen av planen, den offensiva tredjedelen.
Fast det slutade med bråk med Tottenham-ordföranden Daniel Levy, något som gjorde att vi drog oss för värva från Spurs igen. Det var andra gången det blev en liknande uppståndelse, den första var när vi köpte Michael Carrick. Sådant får man ärr av. Det går inte att diskutera båda sidorna av saken med Daniel. Det handlar enbart om honom och Tottenham, vilket inte är någon nackdel sett ur hans klubbs synvinkel.