Först och främst måste man säga sanningen. Det är aldrig fel att lägga fram kalla fakta för en spelare som har tappat formen. Och det jag sa till någon vars självförtroende sviktade var att vi var Manchester United och att vi bara inte fick sjunka till den nivå andra lag höll.
När jag behövde ställa en spelare till svars efter att han inte presterat som vi förväntat oss kunde det hända att jag sa: ”Det där var riktigt dåligt.” För att sedan fortsätta: ”För en spelare av din kaliber.” Så att man lyfte upp honom efter den inledande snytingen. Gärna kritik men den ska vägas upp av uppmuntran. ”Varför gör du så? Du kan bättre.”
Ständigt beröm klingar falskt. Spelarna genomskådar det. En väsentlig del av relationen mellan tränare och spelare är att man måste få dem att ta ansvar för sitt agerande, sina misstag, sin prestationsnivå och till sist för resultatet. Vår bransch handlar om resultat. Ibland kunde en ynklig seger betyda mer än en med 6–0, varav ett av målen görs efter tjugofem passningar inom laget. När det kommer till kritan ska Manchester United alltid vinna. En sådan vinnarkultur kunde bara upprätthållas ifall jag sa till spelarna vad jag ansåg om deras prestationer, i en miljö präglad av uppriktighet. Och visst var jag stundtals hård och aggressiv. Jag sa vad klubben förväntade sig av spelarna.
Idag säger jag till yngre tränare: Sök inte konfrontation. Gå inte in för konflikter, för då kan ni ge er på att det är vad ni får. Gör ni det så får spelaren rollen av kontringsspelare, och det ger honom en fördel. När Martin Buchan, en gång i tiden lagkapten i Aberdeen, Manchester United och skotska landslaget, blev manager för Burnley gav han lagkaptenen en sådan snyting den första lördagen. ”Bra början, Martin”, sa jag till honom.
Han var en väldigt principfast kille, Martin Buchan. När han som spelare gick från United till Oldham fick han för påskriften 40 000 pund, vilket var mycket pengar på den tiden. Men han hade svårt att komma ur sin formsvacka och lämnade tillbaka pengarna till styrelsen. Han kunde inte förmå sig att behålla pengar som han inte tyckte att han förtjänat. Det är svårt att föreställa sig något sådant idag.
Under hela min karriär har folk trott att jag har följt utstuderade infernaliska strategier. Men i verkligheten har jag aldrig varit ute efter att utöva svartkonst. Men visst provade jag några enstaka trick. Att gå ut och säga att vi i säsongsspurten som regel lade i en högre växel och hade större beslutsamhet skulle kunna definieras som en psykning och jag blev fascinerad av att Chelseamanagern Carlo Ancelotti, vintern 2009, fattade det. Han svarade på ett ungefär: ”Alex brukar säga att United är som starkast under andra halvan av säsongen, men det är vi också.”
Sådär gjorde jag varje år: ”Vänta till andra halvan av säsongen”, sa jag. Och det funkade alltid. Det satte sig i bakhuvudet på våra spelare och blev till en gnagande oro hos motståndarna. Andra halvan av säsongen, då blev United rena invasionsstyrkan, med helveteseld i blicken. Det blev en självuppfyllande profetia.
Att jag knackade på armbandsuret var ett annat psykologiskt knep. Jag höll inte exakt koll på tiden under matcherna. Jag sneglade på klockan då och då, men det var för svårt att räkna ut hur mycket tid som skulle läggas till för att göra en rimlig bedömning av när matchen borde vara över. Kontentan var detta: det var hur det påverkade motståndaren, inte vårt lag, som räknades. När motståndarna såg mig knacka på klockan och gestikulera blev de skärrade. De började direkt tänka att det skulle bli tio minuters tilläggstid. Alla visste att United hade en obändig förmåga att göra sena mål. När de såg mig peka på armbandsuret trodde de att de skulle vara tvungna att försvara sig så länge att det skulle kännas som en evighet.
De kände sig som under belägring. De visste att vi aldrig gav upp och de visste att vi hade sista-minuten-dramatik som specialitet. Som Clive Tyldesley sa i början av tilläggstiden i Champions League-finalen 1999 när han kommenterade för ITV: ”United gör alltid mål”, vilket påminde om Kenneth Wolstenholmes ord i VM-finalen 1966: ”De tror det är slut … och nu är det det!” Det är psykning.
Det finns även en psykologisk dimension i hur man behandlar de enskilda spelarna. När de gör fel är det bra att för ett ögonblick försöka se saken med deras ögon, vi har alla varit unga. Har man gjort fel förväntar man sig en bestraffning. Vad kommer han att säga? tänker man. Eller: Vad kommer pappa att säga? Målet är att göra största möjliga intryck. Vad skulle ha gjort störst intryck på mig i det skedet av livet?
En tränare har fördelen av att veta att en spelare vill spela. När allt kommer omkring vill de allihop vara med ute på planen. Tar man ifrån dem den glädjen tar man med andra ord ifrån dem livet. Det är ett vapen att ta fram i sista hand. Det är det kraftfullaste maktinstrument man har att tillgå.
När det skar sig med Frank McGarvey i St Mirren sa jag gång på gång: ”Du kommer aldrig mer att spela.” Han trodde på det. I tre veckor trodde han på det. Det slutade med att han bad mig om att få en ny chans. Han levde i tron att jag hade all makt. Tanken att det stod honom fritt att skriva kontrakt med någon annan fanns inte.
Det var ständigt snack om mina psykningar. Så fort jag gjorde ett offentligt uttalande försökte en skock analytiker utvinna dolda meningar i det, fast det i nittioåtta procent av fallen inte fanns några. Men psykpress har sin funktion. Precis som vidskeplighet med tanke på att alla är skrockfulla angående något.
När jag var på galopptävlingarna i Haydock en gång 2010 sa en kvinna till mig: ”På tv ser du alltid så allvarlig ut, men här skrattar du och verkar trivas.”
Jag svarade: ”Jo, men tycker du inte att jag ska ta mitt arbete på allvar? Mitt jobb handlar om att koncentrera sig. Allt som pågår i mina tankar måste bli till nytta för spelarna. Jag får inte begå några misstag. Jag för inte anteckningar, jag förlitar mig inte på videoupptagningar och jag måste ha rätt. Det är ett allvarligt yrke och jag vill inte göra några misstag.”
Misstag gjorde jag förstås många. I Champions League-semifinalen mot Borussia Dortmund 1997 var jag säker på att Peter Schmeichel hade gjort en tabbe. Men på den tiden hade jag inte mina glasögon på under matcherna.
Peter sa: ”Skottet tog på en back.”
”I helvete heller”, skrek jag. ”Det gick rakt in.”
När jag såg tv-bilderna efteråt kunde jag konstatera att bollen hade ändrat riktning tvärt. Jag började då ha på mig glasögon på matcherna. Jag hade inte råd att begå liknande misstag och göra mig löjlig. Frågar man en back: ”Varför försökte du ställa offside?” och han svarar: ”Jag försökte inte ställa offside”, måste man veta att man bedömt situationen korrekt.
Det finns inte på kartan att lättvindigt ge spelarna chansen att säga till sig själva: Han har tappat greppet. Slutar de tro på ens kunnande slutar de tro på en helt. Man måste hela tiden veta exakt vad det är man pratar om. Det man säger till spelarna måste stämma. Men att försöka få rätt kunde också vara ett nöje. Allt handlar inte om att finna sanningen. Vi brukade till exempel försöka lista ut motståndarlagets startelva. En gång inför en match i Champions League presenterade jag min sedvanligt tvärsäkra förutsägelse om vilka som skulle spela. När motståndarnas laguppställning sköts in under dörren till omklädningsrummet sa René: ”Chefen, de har gjort sex ändringar i laget.”
Jag blev alldeles stel men såg sedan en utväg. Genom att spela upprörd kunde jag komma undan. ”Har ni sett?” röt jag åt spelarna. ”De försöker driva med oss. Tror att de kan ställa upp med reservlaget!”
En tidig lärdom var ett möte med Coventry i FA-cupen på Old Trafford, efter att vi hade slagit ut Manchester City i tredje omgången. Veckan innan hade jag varit och sett Coventry mot Sheffield Wednesday. Coventry var obeskrivligt usla. I bilen hem satt Archie Knox och jag lugna som filbunkar. Och vad hände? Mot oss på Old Trafford spelade Coventry strålande. På vår hemmaplan brukade bortalaget inte sällan få ny gestalt. Ett helt annat taktiskt upplägg, en helt annan motivation, allt var annorlunda. Av tidiga läxor som den lärde jag mig att inför hemmamatcher alltid förbereda mig för att motståndarlaget kom med sin bästa uppställning, sin bästa taktik, sin bästa prestation och sedan se till att de inte kom in i matchen.
När de bästa lagen kom till Old Trafford var det alltid med föresatsen att skrämma oss. Särskilt Arsenal, i viss utsträckning Chelsea och inte sällan Liverpool. Efter att Manchester City togs över av schejk Mansour började också de att komma med en klart högre ambitionsnivå. Klubbar som hade före detta Unitedspelare som tränare brukade också vara djärva. Till exempel tog Steve Bruces Sunderland för sig på planen.
Det faktum att jag varit med så länge gjorde mig till slut immun mot de gängse rykten och spekulationer som ansätter andra tränare efter tre raka förluster. Min framgång skyddade mig när medierna annars skulle ha krävt mitt huvud på ett fat. Sådant hände i andra klubbar men inte mig. Det stärkte min ställning i omklädningsrummet. Denna gynnade position omfattade också spelarna. Tränarna och den övriga staben riskerade inte uppsägning därför att managern skulle vara kvar. Stadga. Kontinuitet. En sällsynt företeelse i dagens fotboll. Fick vi en formsvacka drabbades vi inte av panik. Det var inget vi gillade men vi drabbades inte av panik.
Jag vill också gärna tro att fotbollens anda var levande hos oss. Johan Cruyff sa en gång på 90-talet till mig: ”Ni kommer aldrig att ta hem Champions League.”
”Varför?”
”Ni fuskar inte och mutar inte domarna”, svarade han.
Jag svarade: ”Ja, om det är vad som kommer att stå på min gravsten, så gärna för mig.”
Det krävs en viss hårdhet i proffsfotboll och det lärde jag mig tidigt. Ta Dave Mackay till exempel – honom spelade jag mot när jag var sexton. Jag var i Queen’s Park, i reservlaget. David hade kommit tillbaka efter en tåskada och ställde upp i reservlaget för Hearts, som hade ett mycket bra lag på den tiden.
Jag var innerforward och han högerhalv. Jag såg på honom och hans stora svällande bringa medan han tänjde. Knappt hann jag få bollen första gången så manglade han mig. I en reservlagsmatch.
Jag tänkte: Det tänker jag inte tåla.
Nästa gång det vankades en närkamp kastade jag mig över honom.
Dave gav mig en iskall blick och sa: ”Vill du överleva den här matchen?”
”Du sparkade ju ner mig förut”, stammade jag.
”Det där var en tackling”, sa Dave. ”Skulle jag sparka ner dig lär du märka det.”
Efter det var jag livrädd för honom. Och jag var annars inte rädd för någon. Han hade en otrolig utstrålning. Fantastisk spelare. Jag har en bild på mitt arbetsrum där han sliter tag i Billy Bremner. En dag vågade jag mig på att ställa den mopsiga frågan: ”Vann du verkligen den där fighten?” Jag var på Hampden Park den gången tidernas bästa skotska landslag korades och Daves namn saknades. Samtliga närvarande skämdes.
Jag kunde kritisera mitt lag offentligt men jag hudflängde aldrig en enskild spelare inför medierna efter en match. Supportrarna hade rätt att få veta om jag var missnöjd med lagets prestation. Men inte en enskild individs. Det är något jag lärde mig av Jock Stein. Honom frågade jag om allt. I Celtic var han alltid så blygsam. Det var nästan irriterande. När jag frågade om Jimmy Johnstone eller Bobby Murdoch väntade jag mig att han skulle ta åt sig äran för laguttagningen eller taktiken, men Jock sa bara: ”Å, lille Jimmy var i toppform idag.” Han berömde aldrig sig själv. Jag önskade att han bara en gång kunde säga: ”Jo, jag bestämde att vi skulle spela 4–3–3 i dag och det funkade.” Men det var han för blygsam för.
På grund av en bilolycka kunde Jock inte vara med på en USA-turné med Celtic och hans vice Sean Fallon skickade hem tre spelare för dåligt uppförande. ”Nej, så skulle jag aldrig ha gjort och det sa jag till Sean också”, sa Jock när jag försökte få ur honom hur han skulle ha handskats med situationen. ”Gör man på det viset skaffar man sig många fiender”, sa han.
”Men supportrarna skulle förstå”, tyckte jag.
”Strunt i supportrarna”, sa Jock. ”Spelarna har mammor. Tror du att en mamma vill höra att hennes son är ett rötägg? De har fruar, bröder, pappor, kompisar: man stöter dem ifrån sig på det viset.” Han tillade: ”Lös konflikter bakom stängda dörrar.”
Ibland fungerar iskyla lika bra som lågande ilska. När Nani blev utvisad i en match på Villa Park 2010 sa jag inte ett ord till honom. Jag lät honom lida. Gång på gång sökte han efter något litet tröstande ord från mig. Jag vet att det inte var med flit han gjort det. När jag blev intervjuad i tv kallade jag det ”naivt”. Jag sa att han inte var någon elak spelare men att det var en tvåfotstackling och därför rätt att han fick rött kort. Inga krusiduller. De blev inga bestående men. Jag sa bara att han gjort ett misstag, som vi alla, eftersom fotboll präglas av känslor.
Folk trodde jämt att jag låg i konstant psykkrig med Arsène Wenger och ständigt försökte få honom att explodera mentalt. Jag tror inte att mitt syfte var att provocera honom. Men ibland använde jag psykningar i form av vissa antydningar, eftersom jag visste att pressen skulle uppfatta det som mental krigföring.
Jag minns när Brian Little var tränare för Aston Villa och ringde mig för att fråga om en sak jag sagt inför ett möte med dem.
”Vad menade du med det?” frågade han.
”Inget”, sa jag. Jag förstod inte vad han menade. ”Jag trodde att det var en av dina psykningar nu igen”, sa Brian. Det slutade antagligen med att Brian, när han lagt på luren, fortsatte tänka: Vad är det för fuffens han har för sig? Vad menade han?
Även om jag hade stor nytta av att göra motståndarna skärrade lyckades jag ganska ofta oroa dem utan att ens ha för avsikt att göra det, eller utan att inse att jag gjorde det.