Barcelona var det bästa lag som någonsin ställdes mot någon av mina upplagor av Manchester United. Med hästlängder det bästa. De hade med sig rätt inställning till drabbningarna. Vi hade mittfältare i England – Patrick Vieira, Roy Keane, Bryan Robson – som var kraftkarlar, krigare, vinnare. I Barcelona hade de några fantastiska parvlar, inte ens 1,70 långa, men orädda som lejon, som ideligen snodde bollen och aldrig lät sig skrämmas. Det som Lionel Messi, Xavi och Andrés Iniesta åstadkom fick mig att häpna.
Det Barcelona som slog oss i Champions League-finalen 2011 på Wembley var överlägset det som hade besegrat oss i Rom två år tidigare. År 2011 stod de på höjden av sin förmåga och tog sig an uppgiften med en oerhörd mognad. Båda gångerna tvingades jag komma till tals med insikten att vi, trots att vi var ett mycket bra lag, hade stött på ett lag som tog sig an de två finalerna skickligare än vi.
Jag önskar att vi hade fått spela om Rom-finalen dagen efter. Direkt. Atmosfären på Stadio Olimpico var fantastisk, det var en underbar kväll och det var mitt första nederlag i en europeisk cupfinal på fem försök. Att ta emot en medalj för en andraplacering är plågsamt när man vet att man kunde ha presterat mycket bättre.
Oräddhet var en förutsättning när man ställdes mot Barcelona de åren. De var sin generations bästa lag på samma sätt som Real Madrid var sin tids lag på 50-talet och 60-talet och Milan i början av 90-talet. Skaran av världsklasspelare omkring Messi ingav respekt. Jag var inte avundsjuk på något av dessa storartade lag. Visst blev jag nedslagen när vi förlorade mot dem, men inte avundsjuk.
I båda dessa Champions League-finaler hade vi kanske kunnat komma närmare Spaniens mest framstående lag genom att spela mer defensivt, men vid det laget hade jag med Manchester United nått det stadiet att det inte var någon idé att försöka vinna på det sättet. Det var en taktik jag tagit till när vi slog Barcelona i semifinalen 2008: att försvara djupt, plåga mig själv och utsätta våra supportrar för helvetets alla kval. Jag ville gå in i de kommande mötena med en mer positiv inställning och delvis förlorade vi på grund av taktikförändringen. Hade vi retirerat till eget straffområde och spelat tillknäppt i försvaret skulle vi kanske fått det resultat vi längtade efter. Jag klandrar inte mig själv, jag önskar bara att vår positiva taktik hade gett bättre utfall.
Segern mot oss gav Barcelona en skjuts i utvecklingen mot att bli sin tids dominerande lag. Den blev en katalysator. En enda seger kan ha en sådan effekt. Det var deras andra Champions League-titel på fyra säsonger och Pep Guardiolas lag var det första spanska laget som vann La Liga, Copa del Rey och Champions League samma år. Vi var regerande CL-mästare men vi lyckades inte bli det första laget att försvara titeln i turneringens moderna historia.
Matchen i den eviga staden borde vi inte ha förlorat. Det fanns ett sätt att spela mot Barcelona, vilket vi hade bevisat året innan. Det finns ett sätt att stoppa dem, till och med Messi. Det vi hade gjort tolv månader tidigare i semifinalens bortamöte var att låta Tévez spela på topp med Ronaldo centralt, så att vi fick två anfallszoner. Vi hade Ronaldos och Tévez djupledslöpningar som hjälp för att vinna bollen.
Det var naturligtvis ändå tufft eftersom Barcelona så fullständigt ägde bollen under långa perioder och i de lägena tenderar ens egna spelare att tappa intresset. De förvandlas till åskådare, lockas att bara se på hur bollen spinner mönster.
Vår tanke var att när vi fick minsta tillstymmelse till bollinnehav skulle Ronaldo söka efter ytor och Tévez möta. Men de var för upptagna av att vara åskådare. Jag påpekade det i halvtid. ”Ni står bara och tittar”, sa jag. ”Vi får inte till en enda kontring.” Vår metod var inte den som Inter använde; de låg lågt i försvaret och satsade genomgående på att kontra. Vi däremot spelade anfallsfotboll i andra halvlek.
En faktor som hämmade oss i Rom, kan jag säga nu, var valet av hotell. Det var ett råtthål. Vi fick äta i en matsal utan belysning; maten kom sent och var kall. Jag tog dit en kock som de var kallsinniga inför och inte brydde sig om. På matchdagens morgon kände sig en del i laget under isen, speciellt Giggs. Några kände sig krassliga och en eller ett par spelade som om de var det. Rollen som Giggs fått krävde en stor arbetsinsats och det fungerade inte i och med hans lilla systemtjall. Det blev för mycket för honom att både ligga tätt på Sergio Busquets, Barcelonas defensive mittfältare, följa med upp i anfallet och så gå tillbaka igen för att täcka.
Man skulle aldrig komma på tanken att kritisera Ryan Giggs, oavsett form, inte efter vad han presterat i vår tröja. Det var bara synd att han inte kom upp i sin vanliga frenesi den kvällen i Rom.
Men vi inledde matchen mycket bra och Ronaldo hotade Barcelonas försvar tre gånger: först med en dykande frispark, sedan med två distansskott som pressade deras målvakt Victor Valdés. Men tio minuter in i matchen släppte vi in ett hemskt mål när vårt mittfält inte hann retirera i tid för att förhindra Iniestas passning till Samuel Eto’o. Eto’o sköt från nära håll, Edwin van der Sar hann inte riktigt dit och bollen smet in vid första stolpen.
Barcelona inledde med Messi ute till höger, Eto’o i mitten och Thierry Henry till vänster. Strax före målet gick Eto’o ut på högerkanten och Messi in i mitten som spjutspets. Eto’o drogs ut åt höger därför att Evra tidigare ryckt ifrån Messi ett antal gånger. Evra gick hela tiden framåt och de disponerade om laget. Det erkände Guardiola också efteråt. Messi fick byta position för att slippa ha Evra mot sig.
I och med den ändringen fick Messi en position han trivs med, mitt i planen. Där höll han sedan till, i den ytan, vilket gjorde livet svårt för fyrbackslinjen eftersom de inte visste om de skulle gå på honom eller ligga lågt och spela på säkerhet.
Efter Eto’os mål och med Messi i central position hade Barcelona en man mer på mittfältet. Bollen gick som på ett snöre mellan Iniesta och Xavi, de bibehöll bollinnehavet matchen igenom. De var överlägsna oss i bollförflyttning. Det är ett faktum jag inte tänker spilla tid på att bestrida.
Att tappa bollen till Guardiolas mannar var oerhört kostsamt eftersom deras numerära övertag på mittfältet återigen förvandlade oss till åskådare. För att försöka bryta deras uppehållande spel bytte jag i halvtid in Tévez istället för Anderson och fick se hur han missade en bra chans när han rundade en försvarare men bestämde sig för att dra honom en gång till varvid han förlorade bollen. Barcelonas avgörande mål kom en timme efter deras första: en nick, ovanligt nog, från Messi på inlägg från Xavi.
Senare diskuterade jag Barcelonas utveckling med holländaren Louis van Gaal, deras förre tränare. Grunden för deras sätt att tänka fotboll lades av Johan Cruyff, en fantastisk tränare som ritade upp spelidén som bygger på kortpassningar och bredd, alltid med en extra man på mittfältet. Efter Bobby Robson återgick de till den holländska spelstilen med van Gaal och Frank Rijkaard. Det Pep Guardiola lade till var ett genomtänkt presspel. Han lär ha infört ”tresekunders-övningen”, där det försvarande laget inte får hålla bollen ostört längre än tre sekunder.
Efter segern i Rom sa Guardiola: ”Vi har lyckan att vara arvtagare till Johan Cruyff och Charly Rexach. De är våra anfäder och vi har följt dem i spåren.”
Det jag aldrig riktigt begrep var hur deras spelare kunde spela så många matcher. De ställde upp med i stort sett samma lag varje gång. Framgång är ofta något som går i cykler, med svackor däremellan. Barcelona kom ur sin och började jaga Real Madrid. Jag gillar inte att säga att vi slogs av ett stort lag, för de orden ville vi aldrig uttala. Vi kan gå så långt som att erkänna att det var två stora lag som möttes i den finalen och att vi inte nådde riktigt ända fram. Vårt mål var att ligga på en nivå där vi hela tiden sågs som jämbördiga med de bästa i Europa.
För att slå Barcelona i deras framgångscykel krävs mittbackar som vågar spela ut. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic var i en ålder när de helst ville försvara sin yta. Inget fel med det. Helt rätt. Men mot Barcelona räcker inte det. Man måste ha mittbackar som är beredda att gå på Messi hela tiden utan att oroa sig för vad som händer bakom dem. Visst, han kommer att dra sig ut åt kanten. Det får han göra. Han är ett mindre hot utåt kanten än i mitten.
De hade fyra spelare av världsklass: Piqué, de två innermittfältarna och Messi. Piqué var tveklöst den mest underskattade spelaren i deras lag. Han är en stor spelare. Det visste vi sedan han spelat hos oss som yngre. Vid ett UEFA-möte sa Guardiola till mig att Piqué var deras bästa värvning. Från sin bakre position skapade han tempot, exakheten, självförtroendet och djupledsspelet. Det var det vi försökte förhindra genom att låta våra anfallare pressa dem och antingen vara först på bollen eller tvinga dem att rensa. Det kunde fungera utmärkt de första tjugo eller trettio minuterna men så gör de mål. Slingrar sig ur greppet.
De var fenomenala utbrytarkonstnärer. Lite som att släppa en agnad krok i ån och fisken nappar. Fast ibland gör den inte det. Xavi kunde slå en passning till Iniesta lagom hårt för lura en att tro att man kunde bryta den. Men det var lögn därför att de hade redan försvunnit ur sikte. Farten i passningen, tyngden i den, plus vinkeln lockade ut en på ytor där man inte borde ha varit. De var lysande på sådana trollkonster.
I Premier League vill man till varje pris ha mindre stränga regler för arbetsstillstånd. Den låt gå-inställningen vore riskabel. Ligan skulle kunna svämmas över av dåliga spelare. Men de stora klubbarna borde tillåtas den friheten därför att de har förmågan att scouta de bästa spelarna. Jag vet att det låter lite elitistiskt, men om man vill vinna i Europa vore ett sätt att ändra reglerna för arbetstillstånd till förmån för klubbarna. Inom EU skulle vi kunna köpa spelare när de är sexton.
Två år senare möttes återigen våra båda klubbar i finalen, den här gången på Wembley. Vi hade samma mål som i Rom, inledde bra men blev sedan helt enkelt överkörda på mittfältet och förlorade med 3–1. Vår startelva var Edwin van der Sar i mål, Fabio, Ferdinand, Vidic och Evra i backlinjen, Giggs, Park, Carrick och Valencia på mittfältet och Rooney och Hernández längst fram.
Vi fick inte tag i Messi. Våra mittbackar mötte inte bollen. De ville inte gå framåt. Ändå var våra förberedelser för matchen de bästa jag har sett. Vi lade tio dagar på träningsanläggningen med övningar inför matchen. Och vad var då problemet? Ibland spelar spelarna själva begivenheten istället för matchen. Till exempel var Wayne Rooney en besvikelse. Vår taktik var att han skulle göra räder in på ytorna bakom deras ytterbackar medan Hernández skulle hålla dem sysselsatta, vilket han gjorde, men ytorna bakom ytterbackarna lyckades vi inte utnyttja. Av någon anledning blev Antonio Valencia helt lamslagen på matchkvällen. Han var fruktansvärt nervös. Jag avser inte att vara överdrivet kritisk.
Vi pressade egentligen aldrig deras vänsterback, som just hade kommit tillbaka efter sjukdom och inte hade spelat på många matcher. Vi trodde att det skulle vara en stor fördel för oss – att antingen han eller Puyol spelade där. Valencia hade varit i kanonform på vägen mot finalen. Två eller tre veckor före Wembleymatchen plågade han livet ur Ashley Cole och gav FC Schalkes ytterback blodsmak i munnen. Det är kanske bäst att parkera i eget straffområde mot Barcelona men vi borde ha varit bättre på att ligga tätt på Messi. Michael Carrick var inte heller i slag.
Kvällens första nyhetsflash var att jag inte tagit ut Dimitar Berbatov i truppen. Istället var Michael Owen reservanfallare. Dimitar blev förstås sur och jag kände mig som en svikare. På Wembley finns ett tränarrum, avskilt och ombonat, och där förklarade jag mitt beslut. Han var inte lika het för tillfället och var sällan bäst som inhoppare. Jag sa till honom: ”Om vi måste få in ett mål i slutet så har Michael Owen sett väldigt pigg ut.” Det var förmodligen inte rättvist men sådana beslut var jag tvungen att fatta och stå bakom dem själv.
Jag värvade Berbatov sommaren 2008 därför att han hade en sådan balans och trygghet i den offensiva delen. Tanken var att han skulle väga upp de övriga spelarna i laget, men det uppstod också ett dilemma i förhållande till Tévez, som blev missnöjd. Han fick ett inhopp, sedan startspelare, sedan inhoppare igen. I rättvisans namn ska sägas att Tévez alltid fick saker att hända på planen. Han engagerade sig i matcherna. Men det där ledde helt klart till ett dödläge och det gav hans läger något att använda när de förhandlade med andra klubbar.
Berbatov hade förvånansvärt liten tro på sig själv. Han tuppade sig aldrig som Cantona eller Andy Cole, hade inte heller Teddy Sheringhams självsäkerhet. Hernández var också en med stort självförtroende: kvicktänkt och glad. Det var inte så att Berbatov saknade tilltro till sin egen förmåga, men den grundade sig på hans spelsätt. Vi hade vårt höga speltempo och det var inte han anpassad till. Den sortens snabba reflexer hade han inte. Han vill att matcherna ska masa sig fram så att han kan arbeta sig in i straffområdet i sitt eget tempo. Eller så går han ner i planen och fördelar bollen. Hans företräden var ansenliga. Vi fick några förfrågningar om honom sommaren 2011 men jag var inte beredd att släppa honom då. Vi hade lagt 30 miljoner pund för honom och dem ville jag inte ta hem bara därför att han hade missat några viktiga matcher säsongen innan. Vi kunde lika gärna behålla honom och använda oss av honom.
På träning övade han på att komma snabbare till bollen. Men när spelet sviktade hade han en tendens att sluta springa. Så gör man inte hos oss. Man måste genast omgruppera, annars är man sårbar när man har många spelare långt uppe i planen. Vi behövde spelare som reagerade när vi tappade bollen så att vi snabbt kunde sätta press på motståndaren. Men han hade förmågan att skapa storslagna saker. Han hade också en enorm aptit, av Nicky Butt-proportioner. Han satt med huvudet böjt över tallriken och tog ibland rentav med sig mat hem.
I matchen på Wembley skulle Berbatov inte ha fått spela ens om han suttit på bänken. Jag var tvungen att plocka av Fábio och sätta in Nani, och då hade jag bara två alternativ kvar. Jag ville få in Scholes därför att jag behövde en erfaren spelare som kunde styra passningsspelet, så han gick in istället för Carrick. Vi hade pratat om att Scholes skulle sluta i flera månader och jag hade försökt övertala honom, locka ur honom en säsong till, men han tyckte inte att tjugofem matcher per säsong räckte. Han erkände också att benen brukade stumna sista halvtimmen. Han hade överlevt två knäoperationer och en ögonåkomma som hade hållit honom borta i flera månader i taget, men hans spel var fortfarande på hög nivå. Ett fenomen.
Målet han gjorde i sin avtackningsmatch den sommaren var läckert. Brad Friedel i målet var chanslös. Det var en riktig rökare. Eric Cantona, lagledare för det gästande laget, applåderade. Senare på Talksport hörde jag en av programledarna säga att Scholes inte var bland de fyra bästa engelska spelarna i modern tid. Han hävdade att Gascoigne, Lampard och Gerrard allihop var bättre. Fullständigt struntprat.
Efter att vi för andra gången förlorat en Champions League-final mot Barcelona var jag tvungen att fråga mig: Vad är problemet? Faktum nummer ett är att några av våra spelare underpresterade. En bidragande orsak till det kan ha varit att vi var vana vid att ha ett stort bollinnehav. I och med att den fördelen gick över till motståndarlaget kan vårt självförtroende och fokus ha tagit skada. Det låg något i teorin att våra spelare inte klarade av att spela andrafiolen, till och med när det gällde spelare som Giggs, eller Ji-Sung Park, som i kvartsfinalen mot Chelsea tacklade allt som rörde sig och sprang upp och ner över planen, från början till slut. Han märktes aldrig mot Barcelona, som hade följande startelva: Valdés; Alves, Piqué, Abidal, Mascherano; Busquets, Xavi, Iniesta, Messi; Villa och Pedro.
De tog ledningen genom Pedro efter en av Xavis otaliga smarta passningar, men Rooney utjämnade åt oss efter ett kvickt väggspel med Giggs. Men då satte Barcelonakarusellen igång på riktigt med Messi vid spakarna. Han och Villa gjorde målen som knäckte oss i van der Sars sista match för klubben.
I halvtid begick jag ett misstag. Jag fokuserade på att vinna och sa åt Rooney att han skulle fortsätta springa in i luckorna bakom ytterbackarna. ”Vi vinner om du fortsätter med det”, manade jag. Jag glömde bort det viktigaste man måste ha i åtanke när man möter Barcelona: väldigt många av deras matcher vinns i praktiken under andra halvleks första kvart. Det borde jag ha sagt till mina spelare. Det hade kanske varit bättre om jag låtit Park punktmarkera Messi den första kvarten och satt ut Rooney på vänsterkanten. Om vi hade använt den taktiken hade vi kanske kunnat fixa det. Vi hade haft kontringsvapnet kvar. De förändringarna hade lämnat Busquets fri, och då hade vi kanske blivit tillbakapressade mot eget straffområde, men vi hade hotat mer, med Rooney i anfallsposition från vänster.
Jag hade tänkt byta ut Valencia efter tio minuter i andra halvlek, men så fick Fábio en ny krampattack och jag blev tvungen att flytta om i laget utifrån det. För det mesta hade jag turen på min sida i finaler, men den övergav mig den här gången. Med tanke på alla stora matcher och alla framgångar jag haft kunde jag knappast börja tycka synd om mig själv där på Wembley, samma arena där United besegrade Benfica 1968.
Vi tänkte att vi kunde ha en chans vid hörnor, men vi fick aldrig några. När nederlaget väl var ett faktum märktes ingen självbelåtenhet hos Barcelona. Inte någon gång visade de en överlägsen attityd. Det första Xavi gjorde efter slutsignalen var att be om Scholes tröja. Fotbollsspelare bör ha en förebild. De bör säga till sig själva: Där han är, dit vill jag komma. I mitt fall var det Denis Law. Denis var ett och ett halvt år äldre än jag och jag såg upp till honom och sa: Sådan vill jag bli.
Dagarna efter förlusten började jag ordentligt granska träningen vid vår fotbollsakademi. Gary Neville, Paul Scholes och jag dryftade många tankar. Jag funderade på att anställa ytterligare en tekniktränare i akademin. Vår klubb hade alltid förmågan att få fram skickliga spelare och Barcelonas nya generation var inte bättre än vår. Inte en chans. Thiago stod sig mot Welbeck och Cleverley men det fanns inget att oroa sig för beträffande deras andra nya spelare på väg uppåt.
Att se framåt är livsnödvändigt. Vi var ute efter Phil Jones långt före Champions League-finalen. Jag försökte köpa honom 2010 men Blackburn ville inte sälja. Ashley Young köptes in för att ersätta Giggs. På målvaktsfronten var allt klart i december. David de Gea fick visserligen en tuff start i United men han utvecklades snart. Smalling och Evans var makalösa framtidsnamn. Vi hade Fábio och Rafael, och Welbeck och Cleverley höll på att ta steget. Nani var tjugofyra år, Rooney tjugofem. Vi hade grundstommen till ett yngre lag.
Vi gjorde oss av med fem spelare den sommaren, för när Jones kom skulle det inte bli lätt för Wes Brown eller John O’Shea att ta en plats i startelvan. De hade tjänat mig bra. Det jobbiga med managerjobbet är att behöva berätta för folk som har gett allt för en att man inte längre har plats för dem i sina planer. Efter den regntunga ligasegerparaden kom vi tillbaka till skolan där processionen hade startat. Jag pratade med Darron Gibson och undrade hur han såg på sin framtid. Det var kanske inte den bästa platsen att inleda en sådan diskussion på, men han förstod vad jag syftade på. Han skulle åka på semester samma kväll så det var viktigt att vi inledde det samtalet. Wes Brown försökte jag ringa. Det var hemskt att behöva släppa sådana erfarna spelare, som visat mig en sådan lojalitet.
Jag förlorade fem spelare över trettio och förnyade inte heller Owen Hargreaves kontrakt. Vi tog hem Welbeck, Cleverley, Mame Diouf och Macheda som varit utlånade till andra klubbar och skrev kontrakt med tre nya spelare. Truppens medelålder dalade till tjugofyra.
Scholes och Neville hade jag tänkt skulle knalla runt på Carrington, titta på ungdomslaget, akademin och reserverna, och sedan skulle vi tre sätta oss ner och göra en utvärdering av hur starka vi var. Jag tänkte lägga ett stort ansvar på dem i fråga om att staka ut framtiden, för de visste bäst vad som krävdes för att spela för oss. Det var något jag hade velat göra i många år: plantera ut mina bästa spelare i strömmen.
Scholes är en man med utomordentligt omdöme. Hans utvärderingar var lysande. Alltid koncisa. Det fanns ingen tveksamhet. När vi fick problem med Ruud van Nistelrooy var Scholes direkt på det klara med att vi inte kunde låta honom så split. Scholes var rakt på sak. Gary Neville frågade honom: ”Är du säker på det?” – bara för att retas.
I det läget hade vi i tränarstaben: Brian McClair, Mick Phelan, Paul McGuinness, Jim Ryan och Tony Whelan. De var alla Unitedspelare, eller hade gått på Manchester Uniteds akademi. Jag ville stärka de områdena. Clayton Blackmore och Quinton Fortune hade del i utvecklingsarbetet.
Efter den granskningen tänkte jag för mig själv: Nästa gång vi möter Barcelona i en Champions League-final ska jag låta Jones och Smalling, eller Smalling och Evans, punktbevaka Messi. Jag tänkte inte låta honom gissla oss en gång till.