Under uppbyggnadsskedet av vår nittonde engelska ligaseger ställdes ideligen frågan om vi kunde slå Liverpools rekord. Min uppfattning var att vi ändå skulle överträffa deras arton titlar någon gång, så det var inget att tjafsa om just den säsongen. Jag ville att vi skulle fokusera på matcherna. Fast det var något som jag alltid hade tyckt att vi måste klara.
När jag på 1980-talet inledde min tränarbana söder om gränsen var Liverpool under Souness-Dalglish riktmärket för engelsk fotboll. Liverpool hade några fenomenala upplagor då. Med Aberdeen hade jag fått mina smällar av dem och det hade jag i bagaget när jag kom till Manchester. I Europacupen 1980 förlorade vi med 1–0 hemma på Pittodrie, spelade riktigt bra de första tjugo minuterna på Anfield men låg ändå under med 2–0 i halvtid. Jag gjorde som jag brukade i omklädningsrummet och när spelarna var på väg ut sa en av dem, Drew Jarvie: ”Kom igen nu grabbar, två snabba mål så är vi tillbaka i matchen.”
Sammanlagt låg vi under med 3–0 och han snackade om att göra två snabba mål som om det bara var att göra dem. Jag tittade på Drew och sa: ”Gud signe dig.” I efterhand blev Drew ständigt tråkad av de andra spelarna. De sa: ”Du vet att det inte var Forfar vi mötte, va?”
Fick Liverpool 1–0 mot en på den tiden var det omöjligt att ta ifrån dem bollen. Den gick som på ett snöre runt planen. Souness var speldirigenten. Hansen, Lawrenson, Thompson – det kvittade hur backlinjen såg ut för de var allihop så trygga med bollen. När jag kom till United var fortfarande Ian Rush och John Aldridge kvar, spelare av den kalibern. Värvningarna av John Barnes och Peter Beardley höjde bara nivån ytterligare.
Vid den tiden sa jag: ”Jag ska knuffa ner dem.” Jag minns egentligen inte att jag sa så, men det är ett citat som tillskrivs mig. Hur som helst speglade det vad jag kände, så jag har inget emot att det finns att ta fram ur klipparkiven. Liverpool var, även om det förändrades mot slutet, Manchester Uniteds största rival – historiskt, industriellt och fotbollsmässigt. Matcherna var alltid känslomässigt mycket laddade.
Vår seger i Premier League 1993 öppnade dörren och vid millennieskiftet hade vi tagit ytterligare fem titlar. År 2000 såg jag på Liverpool och insåg att de inte skulle få det lätt att ta sig tillbaka. De hade en utdragen nedgångsperiod att vänta. Utvecklingen på ungdomssidan var tvehågsen. Det kändes inte som om Liverpool var något hot längre. Det var vi som hade initiativet. Den dagen vi var ikapp med arton titlar visste jag att vi utan vidare skulle gå förbi dem, med tanke på hur vår klubb fungerade.
Helgen vi segerkröntes för nittonde gången var en alldeles speciell tilldragelse för hela Manchester som stad. Manchester City tog hem sin första pokal sedan ligacupen 1976 genom att slå Stoke med 1–0 i FA-cupfinalen, medan vi spelade oavgjort borta mot Blackburn efter en straff som Rooney satte i sjuttiotredje minuten. När jag kom 1986 ledde Liverpool över United med 16–7 i ligasegrar. Det här var samma säsong som Chelsea spenderat 50 miljoner pund på Fernando Torres och City investerat 27 miljoner i Edin Džeko samtidigt som vi fick Javier Hernández för blygsamma 5 miljoner.
Vi var obesegrade tjugofyra matcher i rad tills vi den 5 februari 2011 förlorade mot Wolverhampton, och vi avslutade med bara fyra förluster. Ett av de avgörande ögonblicken i kampen om titeln var när vi i början av april besegrade West Ham med 4–2 efter ha legat under med 2–0 i halvtid. Jag underströk att flera av våra spelare då för första gången fick smak på framgångssötman och ville ha mer, bland andra Valencia, Smalling och Hernández.
Att ta hem ligan var den främsta målsättningen den säsongen och att det råkade bli för nittonde gången var bara en bonus. När jag klev av hade vi nått fram till tjugo, en siffra som våra fans skanderade glatt. Under min sista säsong fanns inga tecken på att Liverpool, trots enstaka förnämliga insatser, hade ett lag som skulle kunna vinna Premier League. I april 2013 var jag på väg ut från Grand National tillsammans med Cathy när två Liverpoolfans kom fram till mig och sa: ”Tjena Fergie, vi kommer att krossa er nästa säsong.” Det var bra grabbar.
”Då får ni köpa nio nya spelare”, sa jag.
De såg snopna ut. ”Nio?”
Någon inärheten sa: ”Vänta tills jag får berätta det här på puben.” Jag tror han måste varit Evertonsupporter. ”Nio nya tror jag inte vi behöver”, sa den förste när han lommade iväg. Jag skrek nästan: ”Jamen, sju då.” Alla runtomkring skrattade.
Sommaren innan visste vi att Manchester City höll på att bli det lag vi måste slå. Hotet kom inte längre från London eller Merseyside. Det kom från så nära håll att det gick att ta på. En ägare med resurser att göra det hela till en intern Manchesterangelägenhet stod mellan oss och dominansen över staden. Vi fortsatte med arbetet med att göra oss starka för framtiden och hoppades att det skulle räcka.
Den kugge vi behövde ersätta var Edwin van der Sar. Även om de flesta antog att vi var ute efter Manuel Neuer (han var en av dem vi hade siktet inställt på) hade vi länge scoutat David de Gea, ända sedan han var junior. Vi trodde från början att han skulle bli en toppmålvakt.
Därutöver hade Ashley Young sommaren 2011 ett år kvar på sitt kontrakt med Aston Villa. Han var ett säkert kort: engelsman, mångfasetterad, kunde spela på båda kanter, som center med, och gjorde ganska många mål. Eftersom Ji-Sung Park skulle fylla trettioett och Ryan Giggs var ännu äldre tyckte jag att det var läge att försöka värva Young. Giggs skulle aldrig bli den genombrottslöpare till vänster han en gång i tiden varit.
Vi fick Young för 16 miljoner pund, ett rimligt belopp, kanske lite mer än vi räknat med med tanke på att han bara hade ett år kvar på kontraktet. Men förhandlingen gick på ett kick.
Mot Queens Park Rangers säsongen 2011–2012 hamnade Ashley i blåsväder när Shaun Derry blev utvisad och vår spelare anklagades för att ha filmat. Jag lät honom stå över följande match och förklarade för honom att det sista han behövde som Manchester United-spelare var ett rykte om sig att falla lätt. Straffsparken mot Queens Park borde vi inte fått men Shaun Derrys avstängning efter det röda kortet upphävdes inte. Ashley gjorde samma sak två veckor i rad men vi satte stopp för det. Att en spelare lade sig med flit var inget som jag fann mig i.
Ronaldo hade samma tendens i början av sin karriär, men blev stenhårt pikad för det på träningarna. Med den fart han höll räckte det att snudda vid Cristiano för att han skulle ramla. Vi talade ofta med honom om det. ”Han spelade ojuste”, brukade han säga. ”Ja, men du förstärker det, du överdriver”, brukade vi svara. Han lyckades få bukt med problemet och mognade rejält som spelare.
Luka Modrić är ett exempel på en spelare i modern fotboll som aldrig skulle filma. Han står kvar på fötterna. Giggs och Scholes lade sig aldrig. Drogba var en av de mer framstående filmarna. Det värsta exemplet på det kom i ett möte med Barcelona på Stamford Bridge 2012. Han slapp alltid kritik i medierna utom efter den Champions League-matchen. Det hade gynnat fotbollen ifall medierna varit tuffare mot honom fem år tidigare.
Att vi värvade Phil Jones ingick i en långsiktig plan som funnits sedan Sam Allardyce var manager för Blackburn. När Blackburn slog oss i FA-cupen för ungdomslag ringde jag Sam nästa dag och sa: ”Hur blir det med unge Jones?”
Sam skrattade och sa: ”Nej, han kommer att spela i A-laget på lördag”, vilket han gjorde. Och han höll sig kvar där. Sam var väldigt förtjust i Jones. Blackburn vägrade sälja honom i januari-transferfönstret 2011 eftersom de riskerade nedflyttning. När säsongen var slut var varenda klubb ute efter honom: Liverpool, Arsenal, Chelsea. Nittonåringen förde samtal med alla fyra klubbarna men vi lyckades locka honom till United.
När vi skrev kontrakt med Phil var jag osäker på vilken position som skulle passa honom bäst. Med tiden kände jag att det var som mittback. Han bidrog med sin mångsidighet. Han kunde spela nästan överallt. I Community Shield 2011 (mötet mellan segrarna i Premier League och FA-cupen) bytte jag ut Ferdinand och Vidić i halvtid och sa åt Jones och Evans att gå upp när de fick chansen. Evans är bra på det med, att gå upp i planen. Vidić och Ferdinand var mer av den gamla skolan. Bra på huvudet, god spelförståelse och noggranna i markeringen. De var ett väldigt bra par. Men det gick allt oftare att variera i mittförsvaret och där var Jones en viktig byggsten.
Jag tror att Evans behövde en omruskning. Han var missnöjd över att jag värvat Jones och Smalling. Det fick honom att ifrågasätta mitt omdöme om honom. Men han visade på egen hand vad han gick för och spelade allt bättre. Det är alltid tillfredsställande när en spelare reagerar på nyförvärv genom att anstränga sig ännu hårdare.
En annan ung lovande spelare, Tom Cleverley, blev offer för en våldsam tackling i mötet med Bolton tidigt den säsongen och det förstörde hans år på många sätt. Han kom tillbaka efter cirka en månad och vi lät honom spela med en gång mot Everton. Han slog upp skadan igen och var borta i cirka tre månader. Vi planerade för en operation, med det ville han inte. Det skulle ha hållit honom borta i nio månader. Han ville fortsätta och det fungerade, men vid det laget var Scholes och Carrick tillbaka. Jag kunde aldrig ge Tom en stadig plats i laget.
Tom är en väldigt smart spelare. Väldigt intelligent. Fin rörlighet och en bra avslutare. Han blev uttagen till Storbritanniens lag i London-OS, vilket gladde mig eftersom han behövde en sporre som fick honom att tro mer på sig själv. Samtidigt drabbades Darren Fletcher av en svår tarmsjukdom. Sommaren 2012 såg det ut som om han skulle opereras men han måste vara frisk i övrigt för att läggas på operationsbordet. Det innebar att han skulle vara borta ända till i december. Säsongen innan lät jag honom göra ett inhopp som reservlagstränare. Det gillade han. Scholes hade kommit tillbaka till A-laget. Darren höll några halvtidspepp för reservlaget och imponerade stort.
de Gea, som var tjugo när jag värvade honom för 24 miljoner euro från Atlético Madrid, fick det hett om öronen första tiden. Han saknade van der Sars och Schmeichels fysik. Det var nödvändigt att jobba på den saken och vi konstruerade ett träningsprogram i syfte att öka muskelmassan. Det komplicerades för honom när vi var utan Ferdinand och Vidić i första ligamatchen säsongen 2011–2012, en 2–1-seger borta mot West Bromwich, där han släppte in ett löst skott från Shane Long. Jag beskrev de smällar han fick i straffområdet av West Bromwich som hans ”välkommen till England”.
Vidić var borta i sex veckor och Rio i tre. de Gea fick då ha Smalling och Jones framför sig. Unga spelare. Han klarade sig bra men var ett par snäpp ifrån ofelbar. Han hade vissa problem i samarbetet med spelarna framför sig. När vi mötte Liverpool i FA-cupen i januari släppte han in första målet på en hörna. Han borde ha agerat bättre: inte bara han utan också Evans och Smalling, som var mittbackar i den matchen.
De valde fel positioner så att de Gea blev instängd i målområdet, men det är målvakten som får skulden efter sådana darriga situationer. I det avgörande Premier League-mötet med City på Etihad Stadium i april stängde Jones in honom och hindrade honom från att ta hand om hörnan som ledde till Kompanys mål. Det fanns saker som kunde förbättras på den fronten. Men ju längre säsongen fortskred desto mer effektiv och trygg blev han. Han gjorde en del makalösa räddningar. Vår känsla hade varit rätt från början. Han var en av världens bästa unga målvakter och vi var stolta över att ha honom hos oss, där han utvecklades i likhet med så många andra före honom. I den första åttondelsfinalen i Champions League borta mot Real Madrid i februari 2013 gjorde han strålande räddningar när Ronaldo, Fabio Coentrão och Sami Khedira var framme.
David talade ingen engelska och hade inget körkort, vilket ytterligare speglar hur ung han var. Det kan aldrig vara lätt för en målvakt att komma tjugo år gammal till England från kontinenten. Drar man sig till minnes de viktigaste klubb-bytena för målvakter de senaste två decennierna var Buffon storartad från första stund när han kom till Juventus som tonåring. Inte många har gjort ett klubb-byte på samma nivå som de Gea till United och hamnat rätt direkt. Men vi strävade alltid efter framtidsinvesteringar. David de Gea kommer att bli en av de allra största och jag blev stormande glad när han min sista säsong blev uttagen i årets lag.
Phil Jones hade oturen att drabbas av en rad småskador säsongen 2011–2012. Young kunde se tillbaka på en hoppingivande säsong med sina åtta mål. Inte dåligt för en yttermittfältare. Han kan utnyttja sin stora spelförståelse och goda fysik. Med en extra halvmeter i tempoväxlingarna skulle han vara komplett som spelare, även om han inte är direkt långsam. Han började också alltmer vilja vandra inåt i planen för att få utrymme för högerfoten, hans starka fot. Han var även strålande som innermittfältare, men där hade vi tack och lov många alternativ.
Jag var väldigt nöjd med Ashley Young. Han var en stillsam grabb och träningsvillig. Alla tre – Jones, Young och de Gea – var bra människor.
Under en kort tid framfördes idén att Paul Scholes skulle göra comeback i det engelska landslaget men det var egentligen otänkbart. På senare år brukade Paul stumna i slutskedet av matcherna eftersom han inte var född med samma gener som Ryan Giggs, och han var inte längre särskilt intresserad av att spela i landslaget. Men Scholes gav oss ändå tempo och ett grundspel när han kom tillbaka i januari 2012. Det fanns ingen som var bättre på att leda lagets rytmsektion. I rättvisans namn ska man säga att förbundet till slut accepterade Pauls nej. Fabio Capellos vice hörde av sig till honom inför VM 2010 men inte inför EM 2012 i Polen och Ukraina.
Michael Carrick var en annan intressant fallstudie. Ingen engelsk förbundskapten tycktes se honom som en startspelare. Michael hade suttit på Englands avbytarbänk sedan han kom med i landslaget och hade ingen lust att tillbringa hela sommaren som enbart åskådare i EM 2012. Istället tog han chansen att få ordning på sin hälsena.
Michaels handikapp var, skulle jag tro, att han saknade Frank Lampards och Steven Gerrards djärvhet. Lampard var i mina ögon otrolig nyttig för Chelsea men jag ansåg inte att han tillhörde den internationella eliten. Och jag är en av de få som inte tycker att Gerrard hör hemma i den absoluta toppen. När vi hade Scholes och Keane laget fick Gerrard sällan till några skott. I landslaget stod Michael Carrick i skuggan av dessa två stora profiler.
Att formera ett lag med Lampard och Gerrard var en mardröm för Englands förbundskaptener, för de fungerade inte i en 4–4–2-uppställning. Laget fungerade bättre med Hargreaves centralt på mittfältet 2006. Apropå det sa jag till Steve McClaren efter kvartsfinalen mot Portugal i VM 2006, som England förlorade, att han och Eriksson borde ha låtit spelarna fira och jubla efter att de tagit sig till straffläggning med bara tio man efter Rooneys utvisning. Då skulle Erikssons straffsparksläggare gått in med en känsla av att ha utfört en bragd. Sådana smådetaljer är betydelsefulla. Det skulle ha lyft de engelska spelarna.
Jag hade en del märkliga mellanhavanden vad gäller det engelska landslaget. När Capello avgick fick jag ett brev från förbundet där man bad mig att inte yttra mig om förbundskaptensposten. Vid den tiden gav de flesta stalltipsen Harry Redknapp som den sannolike efterträdaren och det enda jag gjorde var att ansluta mig till den allmänt spridda åsikten att Harry var idealisk för rollen. Jag vet inte varför de hyssjade just åt mig. Av allt att döma var det inte deras plan att Harry skulle bli ny förbundskapten för England, trots att alla andra antog att det var klart.
Två gånger erbjöds jag posten som engelsk förbundskapten. Adam Crozier, vd för FA 2000–2002, sökte upp mig innan Eriksson utsågs 2001. Första gången var 1999 när Martin Edwards var ordförande och Kevin Keegan så småningom tog jobbet.
Det fanns inte på kartan att jag ens skulle överväga det. Kan någon tänka sig mig där? En skotte? Jag brukade skämtsamt säga att jag skulle ta jobbet och köra dem i botten: se till att de åkte ner till 150:e plats på världsrankingen, med Skottland på 149:e.
Att vara engelsk förbundskapten kräver en särskild talang – och det är att hantera journalister. Steve McClaren gjorde misstaget att försöka bli kompis med någon enstaka av dem. Skärmar man av nittio procent kommer de att jaga ens skalp. Får man välvillig bevakning från en kommer de andra att förfölja en. Nej, den spikmattan kände jag mig aldrig lockad att lägga mig på.