Väl tillbaka i hemmets trygga vrå sa Cathy: ”Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag orkar inte med mer sådant.” Söndagseftermiddagen den 13 maj 2012 var svår att smälta. För den opartiske var det en av de mest rafflande upplösningarna av en Premier League-strid någonsin. För oss fanns bara den smärtsamma vetskapen om att vi hade slängt bort en överlägsen ledning. Vi hade brutit mot Manchester United-regeln att aldrig släppa ifrån oss befälspositionen. Manchester City var engelska ligamästare.
Jag kände mig ganska tilltufsad själv men såg min frus bedrövelse. ”Cathy”, började jag, ”vi har ett underbart liv och vi har haft en fantastisk framgångstid.”
”Jag vet”, sa hon, ”men jag tänker inte gå ut på stan. För många Citysupportrar där ute.”
Ibland glömmer man att motgångar tar ens familj hårdare än en själv. Mina tre söner hade fått vänja sig vid att segerrus och stora nederlag avlöste varandra. Barnbarnen var för små för att förstå. Det var förstås värre den här gången eftersom det var Manchester City som firade på vår bekostnad. Och ännu värre eftersom vi haft ligatiteln i vårt grepp men hade kastat bort den. Av alla motgångar jag var med om var ingen i närheten av att förlora ligan till City.
Från 1986 mötte jag fjorton olika Citytränare, räknat från Jimmy Frizzell. Till sist hade en manager från andra sidan stan besegrat mig på mållinjen i ligastriden. Ett år senare blev Roberto Mancini den fjortonde managern i City som förlorade eller lämnade posten innan jag klev av. Roberto avgick efter finalförlusten i FA-cupen mot Wigan i maj 2013. Vid det laget var vi ligamästare igen, för tjugonde gången. Vi hade åter övertaget över City. Men jag skulle inte ta mig an dem igen.
I början av säsongen 2011–2012 kände jag att det stod mellan oss, City och Chelsea. Efter en mycket bra start, en av våra bästa någonsin, var jag på grund av skador tvungen att göra många förändringar i laget. Vår 8–2-seger över Arsenal var deras största förlust sedan 1896, när de förlorade med 8–0 mot Loughborough Town. Det kunde ha blivit tjugo för oss. Det gick rentav så långt att jag kände, snälla, inga fler mål. Det var en förödmjukelse för Arsène. Stämningen i Arsenal var knappast rosenröd till att börja med. Men vi spelade fantastisk fotboll den dagen. Med tanke på alla missade chanser från båda sidor kunde det lika gärna ha slutat 12–4 eller 12–5.
Arsenal ställde upp med en yngling på mittfältet. Jag hade knappt hört talas om honom – Francis Coquelin – och han skulle sällan spela efter detta. Han var helt under isen. Den spelare jag var mest besviken på den dagen var Arsjavin, som borde blivit utvisad efter två gräsliga satsningar som inte var nära att träffa bollen. Det var något hos Arsjavin som hade förändrats. Man lägger märke till när en spelare som annars själv brukar utsättas för hårdhänt behandling gör det motsatta och börjar ge sig på motståndarna. Jag baxnade inför hans uppträdande. Arsjavin bidrog inte med någonting i den matchen. Det är nedslående, till och med för motståndarlagets tränare, att se sådant. Så småningom tog Arsène ut honom och satte in en yngre förmåga. De saknade förstås också en del spelare och var inte samma lag utan Fàbregas och Nasri.
Av den anledningen hade jag räknat bort Arsenal som kandidater till ligatiteln. I mina ögon var Per Mertesacker, mittbacken, ingen jättevärvning. Den sortens spelare har vi sett massor av i Tyskland genom åren. Jag trodde inte att han skulle bli en black om foten, men jag trodde inte heller att han skulle bli ett lyft för Arsenal. De behövde spelare som påtagligt stärkte deras spel och resultat.
Jag hade sett det ledmotivet växa fram i Arsenals spelarköp. Vi hade tittat på anfallaren Marouane Chamakh när han var i Bordeaux. Vi hade bra talangscouter i Frankrike och de rankade honom lågt. Olivier Giroud var en annan Arsenalvärvning. Arsène tycktes vilja köpa franska spelare av den klassen och jag kände att han möjligen överskattade fransk fotboll.
Efter 8–2-segern mot Arsenal kom den farsartade 6–1-förlusten hemma mot Manchester City. I den matchen spelade vi ut dem i fyrtio minuter. Spelade ut dem totalt. Vi borde ha lett med tre eller fyra mål. Domaren tillät Micah Richards att sparka benen av Ashley Young och lät bli att blåsa för fem ojustheter i rad. När vi gick till paus hade vi fullständigt grepp om matchen. Så fick vi en utvisning efter halvtidsvilan. Tittar man på bilderna ser man att Mario Balotelli drar i Jonny Evans först, men så fällde vår mittback honom och blev utvisad.
När vi hamnade i underläge 2–0 gjorde jag en förändring och skickade in Phil Jones, som hela tiden gick fram. Vi kämpade oss fram till 3–1 och publiken blev helt till sig. Mycket tydde på en legendarisk vändning. Fletcher hade gjort ett mycket snyggt mål, så vi hamrade på framåt och åkte sedan på tre baklängesmål under matchens sju sista minuter. Ett rent självmord.
Det såg ut som en förnedring men var egentligen självdestruktion. Det fanns inte en sekund i matchen när City såg ut att vara det bättre laget. Vid 3–0 såg de trygga ut, det ska i rättvisans namn erkännas, men de körde inte över oss med sin fotboll.
Upplösningen av matchen var neslig. Det var buskis. Och den ledde till att jag sa åt Rio Ferdinand på skarpen att han inte skulle räkna med sin snabbhet längre, för den hade han tappat. När Rio var som snabbast kunde han släppa en yta åt anfallaren att slå fram bollen på, för att sedan enkelt bryta. Nu försökte han samma sak med David Silva men kunde inte hålla jämna steg med honom. Den matchen blev en vattendelare för Rio.
de Gea var helt förstörd. Han fick släppa in sex bollar utan att vara nära på någon av dem. Dessutom ådrog sig Welbeck en skada, när han just höll på att växa ut till en mycket nyttig spelare för oss.
Efter slutsignalen upplyste jag spelarna om att de skämt ut sig. Sedan tog vi itu med försvarsspelet. Det fanns en läcka där som måste täppas till. Reparationsarbetet ledde till en stabil period när vi var starka i backlinjen. Vi arbetade på att spelarna snabbt skulle återta rätt positioner, på att bibehålla skärpan och ta försvarsarbetet på fullaste allvar.
I och med 6–1-förlusten låg vi nio poäng efter City, men vid nyår hade avståndet krympt till tre poäng. Nederlaget mot Blackburn hemma kom som en chock, i synnerhet som det sammanföll med min sjuttioårsdag, även jag hade varit med om sådant förr. När jag fyllde femtio förlorade vi med 4–1 mot Queens Park Rangers. Jag hade stängt av Evans, Gibson och Rooney för att de varit ute och svirat och kommit till träningen i bedrövligt skick. Carrick och Giggs var skadade. Sammantaget tvingade detta mig att spela med Rafael och Ji-Sung Park på innermittfältet. Blackburn spelade bra den dagen. Vi hade kvitterat till 2–2 när de fick en hörna, som de Gea sjabblade på och Grant Hanley gjorde segermålet.
Under tiden lyckades klubben uppkalla en läktare efter mig utan att jag visste något om det. När jag kom in på Old Trafford stod de två lagen uppradade som en hyllning till mina tjugofem år som Unitedmanager, vilket kändes fint. Sunderlandspelarna Brown, Bardsley och Richardson, som tidigare varit i United alla tre, log brett och uppskattande. Det gjorde mig stolt. Jag blev tillsagd att gå ut till mittcirkeln där David Gill stod och väntade med något på gräset framför sig. Jag trodde att han skulle överlämna en present. Men när jag kom fram vände David mig mot södra läktaren. Tydligen var det bara han och firman som utfört arbetet som hade haft kännedom om saken. Allt hade gjorts under stort hemlighetsmakeri.
David höll ett tal och vände mig sedan om så att jag såg texten. Man får uppleva några få omtumlande stunder i livet när man känner att ”det här förtjänar jag inte”. Detta var ett sådant ögonblick. David hade ansträngt sig för att komma på en passande gest för att hedra mina tjugofem år i klubben. Det var vad det handlade om. Han gjorde mig mållös genom att säga: ”Vi tänker resa en staty över dig, men tycker du inte att vi borde vänta tills du har slutat på jobbet?” Hans sista ord var: ”Vi måste göra någonting men vi är osäkra på vad.” Svaret som han kommit med gjorde mig ödmjuk. Jag hade lett United i 1 410 matcher. Den stunden fick mig inte att närmare fundera på att dra mig tillbaka. Men efter sista matchen säsongen 2011–12 sa jag till killarna: ”Det kanske får bli så. En säsong till med mig och sedan får det vara nog”, för det tog på krafterna. Den där sista minuten sög musten ur mig.
Att vi åkte ur Champions League redan i gruppspelet var mitt fel. Jag tog turneringen för given. Vi hade tagit oss igenom gruppspel tidigare utan bekymmer och kände att den här gruppen också skulle bli enkel, även om jag förstås aldrig sa det offentligt.
Jag lät spelare vila: två tre stycken till bortamatchen mot Benfica. Vi kom undan med oavgjort och spelade ganska bra. Hemma mot Basel ledde vi med 2–0 och rullade på, men matchen slutade oavgjort 3–3. De hade vunnit sin första match och var alltså två poäng före oss i tabellen. Vi vann våra båda möten med Cluj, men Benfica och Basel var fortfarande med i leken.
Vi spelade bra men fick bara oavgjort hemma mot Benfica, vilket innebar att om vi förlorade i Basel skulle vi vara utslagna. Planen i Schweiz var väldigt mjuk och Vidić måste gå av i första halvlek på grund av en allvarlig skada. De hade två bra anfallsspelare i Frei och Streller och vann med 2–1. I hemmamatchen mot Basel hade spelarna varit loja i defensiven och inte försökt vinna tillbaka bollen.
I ligacupen blev vi utslagna av Crystal Palace, som förberett sig väl för att möta vår unga trupp. Ligacupen betraktas numera allmänt som en bonusturnering. Vi blev utslagna också ur FA-cupen, i fjärde omgången efter att tidigare i turneringen ha besegrat City. Eftersom vårt fokus nu var på Premier League hade vi inte mycket marginal för Europa League och blev i början av mars utslagna av Athletic Bilbao efter att ha förlorat hemma med 3–2. Jag hade velat vinna Europa League och visa upp oss på rätt sätt. Men resultaten på hemmaplan i Europaspelet var svaga: en seger på fem matcher.
Det är i sådana lägen man drabbas av missmod. Utslagna ur Champions League redan i gruppspelet, förlust 6–1 mot City och utslagna ur ligacupen efter en hemmaförlust mot Crystal Palace. Då står man inför en utmaning. Men sådant var vi bra på. Vi hade kraften och resurserna att fokusera helt på ligan. Vår form därifrån, bortsett från resultatet mot Blackburn, var strålande. Mellan januari och början av mars slog vi Arsenal och Tottenham borta, besegrade Liverpool och spelade oavgjort mot Chelsea.
I februari flammade Suárez-Evra-affären upp på nytt när Suárez vägrade ta Patrice i hand inför ett möte på Old Trafford. Jag samlade spelarna på tisdagen före matchen och sa: ”Ni måste vara storsinta.” De hade ingen lust att vara överslätande. Jag vidhöll min linje: ni måste vara större än dem. Så småningom ändrade de sig och lät sig övertalas att skaka hand. Ferdinand, som var den mer rutinerade spelaren, hade också incidenten med John Terry och Anton Ferdinand i bakhuvudet. Framåt fredagen hade de vant sig vid tanken. Evra skulle ta i hand.
Jag har sett tv-bilderna flera gånger. Suárez tycks skynda på steget när han kommer fram till Patrice. Han trodde kanske att ingen skulle märka det. När Suárez passerar honom surnar Evra till och säger något till honom. Det var över väldigt snabbt men följderna blev långvariga.
I intervjun före matchen lät Kenny Dalglish antyda att Suárez hade gått med på att skaka hand med Evra. En klubb av Liverpools kaliber borde ha reagerat, men Suárez kom till spel ändå. Jag kallade honom ”en skam för Liverpool” och sa att de skulle göra klokt i att ”göra sig kvitt” honom. Jag tillrättavisade Patrice också för att han firade segern för nära Suárez när spelarna gick av planen.
Det hela började på Anfield med att Patrice satt i ett hörn och såg betryckt ut. ”Vad har hänt?” frågade jag.
”Han kallade mig för en svart …”, sa Patrice.
Jag sa att han till att börja med måste rapportera det till domaren. Jag gick till domarrummet med Patrice och sa: ”Hörni, Patrice Evra säger att han har utsatts för rasistiska glåpord.”
Phil Dowd, fjärdedomaren, började anteckna. Huvuddomaren Andre Marriner sa till mig att han hade på känn att något hade hänt men att han inte hade någon aning om vad det var. Patrice sa att det hände flera gånger. Så kallade de in Kenny Dalglish. Senare, när vi tog ett glas, kom även John Henry in. Han presenterades för mig men sa inte så mycket. Steve Clarks son hällde upp i glasen. Några stycken ur det gamla gardet kom också in.
Men ingenting mer sades. Sedan kreverade hela historien i tidningarna. Lite senare visade Liverpoolspelarna upp sig i de där tröjorna till stöd för Suárez, vilket jag tyckte var larvigt av en klubb av Liverpools kaliber. Jag tyckte att vi skötte det hela bra, och vi visste att vi hade rätten på vår sida. Förbundet bad oss flera gånger att inte uttala oss i frågan, men Liverpool kunde inte låta det vara. David Gill skulle aldrig låtit någon tränare hantera det på det viset. Inte Bobby Charlton heller. De är personer med livserfarenhet. Men det verkade inte finnas någon i Liverpool som ville försöka få Kenny att sansa sig.
Suárez kom till utfrågningen och sa att han hade kallat Evra negrito. Expertvittnet sa att man visserligen kan säga negrito till en kompis i ett meningsutbyte men inte till en främling. Då blir det rasistiskt.
Jag lät Evra stå över matchen mot Ajax i Europa League fem dagar efter det uteblivna handslaget på Old Trafford eftersom det var en jobbig tid för honom och han behövde komma ifrån. Han är en strong kille. Jag kollade regelbundet hur han mådde och han svarade varje gång: ”Det är bra, jag har inget att skämmas för, jag känner att jag gjorde rätt. Det han sa till mig var skamligt.”
Han sa också att han bara gjorde det för sin egen skull, som en ren principsak, och att han inte försökte föra en större kamp på svarta spelares vägnar.
Jag tror att Kenny spelade snarstucken. Jag upplevde det som att problemet var att det inte fanns någon Peter Robinson längre på Anfield. Peter Robinson skulle aldrig ha tillåtit att Suárezaffären hanterades som den gjorde. De unga männen i styret där avgudade Kenny och det fanns ingen som kunde säga: ”Hördudu, skärp dig, såhär kan vi inte ha det, det här är Liverpool FC.” Å andra sidan kan man inte säga nog gott om Kennys värdiga sätt att hantera Hillsboroughtragedin, vilket skänkte honom en sådan respekt att inga senare politiska svårigheter kunde radera ut den.
Efter avtäckningen av statyn vid huvudläktaren fick jag motta ytterligare en hedersbetygelse: FIFA Presidential Award. Vid ceremonin satt jag bredvid Pep Guardiola och hade Messi, Xavi och Iniesta alldeles framför mig. De tre musketörerna. Jag kände mig privilegierad att få vara i det sällskapet. När jag satt där för mig själv kom de tre fram till mig och skakade hand. Xavi sa: ”Hur står det till med Scholes?” I sitt tacktal sa Messi att hans Ballon d’Or borde ha gått till Xavi och Iniesta. ”De har gjort mig till den jag är”, sa han. Messi är en verkligt ödmjuk kille.
Det var en mycket trevlig kväll. FIFA-presidenten Sepp Blatter var mycket vänlig i sitt tal och jag fick videohälsningar från Gordon Brown, Tony Blair, José Mourinho, Eric Cantona, Ronaldo och David Beckham. Motiveringen till utmärkelsen var att ge ett erkännande för det arbete jag gjort under tjugofem år i Manchester United. Jag sa att det var en ära på ”livets höst”. Såg man mig i slutet av den säsongen gav jag syn för sägen.
Mot City använde jag mig inte av psykningar eftersom jag kände att vi hade kontroll. Men Patrick Vieira hävdade att det var ett svaghetstecken att vi i januari 2012 låtit Scholes göra comeback. Under våren fick vi upp farten ordentligt, fram till förlusten mot Wigan när vi verkligen inte spelade bra. Dråpslaget var hemmamatchen mot Everton den 22 april. Med sju minuter kvar till full tid och 4–2-ledning sköt Patrice Evra i stolpen och Everton kontrade och gjorde mål. Istället för 5–2 stod det 4–3. När den matchen slutade oavgjort 4–4 kändes det som om vi hade förlorat ligan. City vann utan bekymmer borta mot Wolverhampton och krympte vårt försprång till tre poäng, med ett Manchesterderby på Citys hemmaarena i antågande. Det var självdestruktivt. Jag visste att matchen mot City borta skulle bli tuff och jag trodde att de skulle spela uppehållande, hålla ner tempot, fixa frisparkar på vår planhalva och lägga bollarna på Nasri och Silva för en-mot-en-genombrott. Vid det laget hade City blivit skickligt på den sortens slugtaktik.
På Etihad Stadium ville vi att våra två kantspelare skulle gå in i planen hela tiden för att ge understöd åt Rooney, som var ensam forward, och låta Ji-Sung Park ligga tätt på Yaya Touré. Ingen kunde sådant bättre än Park. Fysiskt var han inte i samma liga som Touré, som var i makalös form, men jag var tvungen att försöka neutralisera det hot han utgjorde med sina ständiga löpningar. Men jag gjorde ett misstag. Nani var fruktansvärt dålig den kvällen. Vi bytte in Valencia, som gjorde mycket bättre ifrån sig, men City fick in 1–0 och dödade matchen. Smalling gick bort sig på en hörna från David Silva, som nickades in av Vincent Kompany strax före halvtid. Det var svårt att svälja.
I de inledande tjugo minuterna var vi bra. Vi hade rätt stort bollinnehav och vi hade några halvchanser. Det vi bestämde oss för var att krympa utrymmet i djupled för dem. Zabaleta tog sig hela tiden ner till kortlinjen och fick med sig hörnor. På Clichys kant hände inget. Det var Zabaleta för hela slanten. Och det var en hörna som blev vårt fall.
Hade vi hållit 0–0 fram till paus skulle vi ha vunnit matchen. Vi hade en plan för andra halvlek, ett upplägg där Danny Welbeck skulle komma in istället för Park. Men så sparkade Nigel de Jong ner Danny bakifrån och så var han borta resten av säsongen, fram till EM. Det enda de Jong fick var ett gult kort för stämplingen på Welbeck.
Matchen igenom tjatade Roberto Mancini på fjärdedomaren. Det var Mike Jones, som jag inte tycker är någon av de starkare domarna. När de Jong stämplade Welbeck rusade Mancini fram för att skydda sin spelare. Jag sa åt Mancini vart han kunde dra. Det var det vår lilla skärmytsling handlade om. Roberto försökte påverka fjärdedomaren och jag fick nog. Han ville att huvuddomaren skulle komma och byta ett ord med honom för att elda på hemmapubliken. Andre Marriner överlät åt Mike Jones att reda upp saken. Yaya Touré var tungan på vågen, det stod helt klart. Han var den bäste spelaren i denna 1–0-match. Han var strålande.
Efteråt fanns ingen osämja. Roberto och jag tog ett glas tillsammans. Nästan varenda kotte, med undantag för Frank Sinatra, var i rummet när vi försökte samtala. Det var smockfullt. ”Det här är ju inte klokt, hur ska vi kunna prata med så mycket folk runtomkring?” sa jag till Mancini.
Det enda som förvånade mig hos Mancini under hans tid som Citytränare var hans inställning till Carlos Tévez. Han hade chansen att markera mot den makt spelarna tagit sig och jag tyckte att han borde ha slängt ut honom. Istället stack Tévez efter deras dust vid en match i Champions League till Argentina i tre månader och spelade golf och kom sedan tillbaka och sa att han ville hjälpa till och vinna ligan åt dem.
Att han fick komma tillbaka var ett tecken på desperation. Eller så kanske schejk Mansour ingrep för att bryta dödläget. Jag minns att Mancini sa: ”Han kommer aldrig att spela för mig igen.” Om till exempel Edin Džeko eller Balotelli hade varit missnöjda och försvunnit i tre månader, skulle de ha behandlats annorlunda än Tévez? Mancini band ris för egen rygg. Vad beträffar hans prestige som manager svek han sig själv.
Jag fick höra att somliga av spelarna och personalen inte gillade honom, men hans uppgift var inte att bli omtyckt. Resultaten gav stöd för hans metoder. Han valde sina spelare med omsorg, hade bra balans och det rätta åldersspannet i laget. Jag tror att han ville undvika spelare över trettio och under tjugofyra. De flesta av hans spelare var mellan tjugofyra och tjugoåtta. De flesta stod på höjden av sin förmåga, vilket i teorin gav honom två eller tre år med samma trupp.
På taktikplanet märktes hans italienska instinkter. Så fort Manchester City tog ledningen spelade han med fem man i försvaret. Han var defensivt lagd, ville inte skänka bort någonting. Sådant kostar en hel del matcher.
Målskillnaden hade fortfarande betydelse. I våra två återstående matcher, mot Swansea och Sunderland, försökte vi utjämna den skillnaden. Mot Swansea missade Smalling och Giggs bra chanser. Vi kunde ha gått till halvtidsvila med en femmålsledning. I andra halvlek missade både Rooney och Cleverley öppet mål. Hade vi vunnit med 5–0 skulle vi ha legat fem mål efter. I mötet med Sunderland var deras målvakt inte av den här världen. Simon Mignolet. Han gjorde makalösa räddningar. Vi hade två stolpträffar, Rooney sköt i ribban, vi kunde ha vunnit med 8–0. Det hade varit något att vinna ligan på det viset: på målskillnad.
Istället blev Rooneys trettiofjärde mål för säsongen, på ett inlägg från Valencia, det enda från oss som kom upp på resultattavlan. Våra fans var underbara. Jag sneglade hela tiden på den unge mannen från Sky och han sa att det fortfarande stod 2–1 till City. Hur långt var det kvar? Fem minuters tilläggstid. Men jag visste det. City gjorde två mål på 125 sekunder genom Džeko och Agüero. Džekos kom när matchklockan stod på 91 minuter och 15 sekunder, och därefter löpte Agüero rakt igenom Queen Park Rangers försvar, väggade med Balotelli och gjorde målet som säkrade ligatiteln åt dem för första gången på fyrtiofyra år. Klockan stod på 93 minuter och 20 sekunder.
I trettio sekunder hade vi varit mästare. När slutsignalen i vår match ljöd var vi mästare. I rättvisans namn ska jag säga att våra spelare förstod att de hade sig själva att skylla. Det fanns inga ursäkter.
Jag sa: ”Nu går ni ut genom den där dörren med högburna huvuden. Ni har inget att skämmas för. Visa er inte svaga.” Det budskapet förstod de. I intervjuerna var alla positiva. Jag gjorde vad jag måste: gratulerade City. Jag hade inga svårigheter med det.
Det är meningslöst att plåga sig själv om vad som hade kunnat ske i matchen mellan City och Queens Park Rangers. Under min karriär i Manchester United kom vi tillbaka gång på gång, och det skulle vi göra igen. Frågan jag ställde mig den sommaren var: Skulle City bli bättre? De hade fått självförtroende av att vinna ligan, det fanns inga dunungar i deras lag utan de var mycket rutinerade, runt tjugofem år gamla. Pengar var inget problem, även om storleken på spelartruppen och lönekostnaderna var det med tanke på UEFA:s Financial Fair Play-regler. Själv frågade jag mig om vi kunde ta oss igenom följande säsong med färre skador.
Det saknades en ung Paul Scholes i vårt lag. Vi behövde en sådan tongivande speluppläggare. Folk talade om Modrić, men vi ville inte gärna förhandla med Tottenham efter bråket kring Berbatov.
Rafael höll på att växa fram som en riktigt, riktigt bra spelare, men han gjorde misstag. Vissa spelare slutar aldrig att göra misstag, det är medfött, medan andra lär sig av sina. Rafael blev utvisad mot Bayern München, men antalet kort sjönk sedan drastiskt. Han är väldigt tävlingsinriktad, snabb och aggressiv och han tror på sig själv. Han har en genuint positiv inställning till fotboll. Vi saknade en reserv på vänsterbacken, där Patrice Evra hade snittat nästan femtio matcher per säsong. Den luckan behövde vi fylla.
På en presskonferens sa jag, med adress till supportrarna: ”Det är lika bra ni vänjer er, för vi kommer att få se en hel del av detta nya Manchester City i fortsättningen. Vi kommer att mötas ofta och alla möten kommer att vara såhär.” Jag hade verkligen velat hamna i samma grupp som de i Champions League säsongen därpå, för det skulle ha hållit oss på tårna. Inför säsongen 2012–2013 bestämde jag mig för att inte spara någon möda utan ta gruppspelet på fullaste allvar och vinna gruppen.
Före sista Premier League-omgången var Mick Phelan och jag i Tyskland för att se den tyska cupfinalen, och ta en titt på Shinja Kagawa, Robert Lewandowski och Mats Hummels och jag sa till honom då: ”Mick, det enda sättet som City kan slå oss på i morgon är om de gör ett sent mål. De kommer att få en tuff match mot Queens Park Rangers. Det skulle inte förvåna mig om QPR tar poäng, men om City gör ett sent mål kommer vi att förlora ligan.”
Vi slutade på åttionio poäng, den högsta siffran någonsin för en ligatvåa. Den allmänna uppfattningen var att vi i viss mån saknat stabilitet i försvarsspelet, särskilt efter Vidićs skada, men så snart Evans och Ferdinand fann sitt samarbete tog vi stora kliv uppåt i tabellen. Målskillnaden var bra och åttionio poäng är inget dåligt utfall. Men i och med att vi blivit utslagna så tidigt ur både ligacupen, FA-cupen och Champions League nödgades vi betrakta det som en dålig säsong.
Jag var ledsen men inte uppgiven. Jag kände att jag hade en stomme av spelare som med all säkerhet skulle utvecklas. Rafael, Jones, Smalling, de Gea, Cleverly, Welbeck, Hernández. Jag hade en långsiktigt hållbar kärntrupp. Det svåra var att hitta en ersättare till Scholes. Jag vet inte var man hittar sådana spelare. En Anderson i toppform skulle delvis fylla luckan. Vi planerade att värva Kagawa och ungtuppen Nick Powell från Crewe. Vi hade fem naturliga mittbackar. Plus Valencia och Nani. Young skulle ge oss mängder av alternativ på kanterna. Vi visste var utmaningen kom från: våra högljudda grannar. Det skulle passa oss om de gick långt i Champions League-spelet och tappade fokus.
På tisdagen skulle vi till Belfast för att spela hyllningsmatch för Harry Gregg. Det var svårt att motivera spelarna, men det visade sig bli en inspirerande upplevelse därför att Harry Gregg varit en stor stöttepelare och supporterstödet var fenomenalt. Det hjälpte oss att få besvikelsen ur kroppen.
Som ett efterspel till den smärtsamma upplösningen sa kroppen plötsligt ifrån. Jag flög till Berlin för att se finalen i tyska cupen mellan Borussia Dortmund och Bayern München, sedan till Sunderland, sedan tillbaka till Manchester, sedan till Belfast för hyllningsmatchen för Harry Gregg och hem igen, sedan vidare till Glasgow, där jag skulle tala vid ett Rangersevenemang innan jag flög vidare till New York på lördagen.
När jag stod och rakade mig i Glasgow fick jag syn på en droppe blod. Sedan en till och en till. Jag kunde inte hejda blodflödet och det slutade med att jag hamnade på sjukhus, där de brände det. Läkaren menade att jag skulle kunna flyga, men det slutade inte blöda på två dagar så vi ställde in New York-resan. Läkaren kom på fredagen, lördagen och söndagen. Det gjorde ont men smärtan lade sig till sist.
Jag brukade få näsblod som spelare, främst på grund av smällar. Men det här var riktigt efterhängset. Orsaken konstaterades vara för många flygresor, för mycket tryckförändringar.
Det var en liten varningsklocka. Tar man i för mycket knackar krämporna på.