Hon satt alltid uppe och väntade på mig. Till och med när jag kom hem två eller tre på natten var Cathy där och tog emot mig. ”Ska du inte gå och lägga dig?” brukade jag säga på telefon när vi var på väg hem. ”Nej, nej”, svarade hon jämt, ”jag väntar tills du är hemma.” I fyrtiosju år höll hon fast vid det.
Jag kunde ägna mig åt fotbollen i full förvissning om att någon tog hand om familjen. Cathy är en enastående människa. David Gill är ett geni som lyckades övertala henne att avtäcka statyn av mig på Old Trafford. Själv skulle jag aldrig ha kunnat locka ut henne i strålkastarljuset på det sättet.
Sanningen om Cathy är att hon aldrig har förändrats. Hon är mamma, farmor och hemmafru. Det är hennes liv. Hon söker inte nya vänner. Inte för att hon håller folk ifrån sig, snarare för att hon föredrar att umgås med familjen och några få nära vänner. Hon gick nästan aldrig på fotboll. När jag gifte mig med henne brukade vi gå ut och dansa på helgerna med vänner från Glasgow. Hon trivdes alltid i sällskap av Glasgowfolk. Men efter flytten till Manchester United hade hon inte mycket till övers för umgängesliv. Hon visade ingen längtan att ägna sig åt klubbens sociala liv och jag fick gå ensam på de flesta ceremonier och bjudningar.
Ett hus med grindar är bra när torypolitiker kommer och ska värva röster. Cathy hörde när de lokala torykandidaterna ringde på porttelefonen och sa: ”Ursäkta, mrs Ferguson är ute. Jag är städerskan.” I alla avseenden är hon trogen sina rötter.
När jag hade slutat spela vid trettiotvå års ålder och drev pubar i Glasgow och tränade St Mirren började jag min dag på Love Street, där jag stannade till elva för att sedan fortsätta till puben där jag stannade fram till halv tre på eftermiddagen. Ibland stack jag hem emellan och ibland direkt till Love Street och träningen. Sedan tillbaka till puben och så hem.
Med andra ord träffade inte barnen mig särskilt ofta när de var små. Cathy tog hand om dem. När de blev vuxna kom vi närmare varandra, men de har alltid hyst den djupaste kärlek och respekt för sin mamma.
Flytten till Aberdeen var en lättnad för där slapp jag pubarna och det blev mer familjeliv för oss fem. Jag var alltid tillgänglig, utom när vi hade match. Darren var bollkalle och Mark gick på matcherna med sina kompisar. Cathy tog hand om Jason, som ännu inte var jätteintresserad av fotboll.
Men när han blev tretton eller fjorton började han spela och det slutade med att han åkte med Scotland Boys Club för att möta Wales. Han var inte dålig. Han utvecklades sent och var mest intresserad av att läsa. Han är väldigt intelligent. När vi flyttade till Old Trafford stannade han kvar i Aberdeen för att fortsätta sina studier. Sedan kom han till Manchester och spelade i B-laget några gånger.
Darren var en naturbegåvning och hade en väldigt bra vänsterfot. Mark var en väldigt duktig spelare som gjorde några matcher i Aberdeens reservlag. Han gick sedan vidare med studierna och utbildade sig i fysisk planering vid tekniska högskolan i Sheffield. Så småningom fick han en framgångsrik karriär i Londons finansvärld. Alla mina söner har klarat sig bra. De är alla driftiga, precis som Cathy, som är klok och vet vad hon vill.
Förr i tiden fick jag höra att jag liknade min pappa. Men de som verkligen kände mig sa att jag var mer lik min mor, som var mycket bestämd av sig. Det var min far också, fast mycket stillsammare. Min mamma var som alla mammor den som chefade. Hon var familjens överhuvud, liksom Cathy. Det var Cathy som fattade alla beslut som berörde familjen, vilket vi båda tyckte var bra.
När Darren var fjorton ringde Brian Clough och sa att han ville värva honom till Nottingham Forest. Brian var en knepig människa. Han svarade aldrig i telefon när jag ringde. Det var alltid Ron Fenton, Cloughs högra hand, som lyfte på luren. När jag var i Aberdeen åkte jag ner för att se Nottingham Forest möta Celtic i UEFA-cupen på en stenhård vintrig plan. Jag kände Ron Fenton ganska väl. När jag kom in till styrelsesalongen sa Ron: ”Alex, har du träffat chefen?” Det hade jag inte och såg verkligen fram emot att lära känna honom.
Ron presenterade mig och Brian sa: ”Vad tyckte du om matchen?”
Min åsikt var att Celtic var förtjänta av segern. Sedan sa jag att Nottingham skulle slå dem på Celtic Park. ”Nå, min unge man, det får räcka”, sa Brian. Och så gick han. Archie Knox brast i skratt.
Darren blev kvar hos oss i United. Problemet var att hålla kvar honom i A-laget. Cathy förlät mig aldrig för att jag sålde honom. Han var med i startelvan femton matcher året vi vann Premier League första gången. Men i en U-21-landskamp för Skottland fick han en lårskada som höll honom borta från spel i tre månader. Han var borta till februari och vid det laget var Bryan Robson spelklar igen. Neil Webb, Mick Phelan och Paul Ince var också på banan. Och så blev Roy Keane till salu för 3,75 miljoner pund. Det gjorde slut på Darrens chanser i A-laget.
Han kom till mig och sa att det inte fungerade. Han sa att han måste flytta. Han hade dessutom förståelse för min svåra sits. Vi sålde honom till Wolverhampton, en klubb utan stadga, med stora förväntningar och många fans.
Jag åkte ofta och såg Darren spela där. Han var lätt den bästa fotbollsspelaren, men de bytte manager så många gånger efter att Graham Turner fick sparken. Graham Taylor, Mark McGhee, Colin Lee. När McGhee kom syntes Darren allt mer sällan på plan.
Då flyttade han till Sparta Rotterdam och gjorde återigen bra ifrån sig. De bytte tränare när han var på semester och den nye ville inte ha honom. Då flyttade han till Wrexham och blev kvar. När hans spelarkarriär började gå mot sitt slut ringde Barry Fry från Peterborough och frågade vad Darren gjorde. Det slutade med att han blev manager där och ledde dem upp till Championshipserien, där de hävdade sig som en katt bland hermelinerna. Sedan kom han på kant med ordföranden och Darren sa upp sig och flyttade till Preston, där allt gick åt skogen tills han fick visa upp sitt kunnande en andra vända med Peterborough.
Darren vill spela en offensiv fotboll med bra passningsspel och rörelse. Sådant är svårt när man ligger i botten av tabellen därför att övriga lag i samma läge oftast spelar grisfotboll. Det var gripande att se Darren stå inför samma knepiga problem jag själv hade mött under mina tidiga år, med knala budgetar och styrelser och spelare. Jag påminde honom ideligen om klanen Fergusons valspråk: ”Ljuvare efter svårigheter”. Mitt råd till alla unga tränare är att förbereda sig ordentligt. Börja tidigt. Skjut inte upp tills du fyllt fyrtio att skaffa din tränarlicens.
Jag har inget till övers för gräddfilstränare. Det är en skam. I Holland och Italien tar det minst fyra eller fem år att få tränarlicens. Anledningen till att de måste genomgå den intensiva, långa utbildning är att förbereda dem på allt de kommer att möta i yrket. Darren lade 8 000 pund på sin ledarskapsutbildning vid Warwick Business School. Genom att utan vidare dela ut licenser till kända namn kör det engelska förbundet över alla dem som slitit för att skaffa sig ordentliga kvalifikationer.
Jag har aldrig haft dåligt samvete för att jag var borta mycket och jämt jobbade när pojkarna var små. Det beror på att vi trots det hade en tät sammanhållning samt att pojkarna sinsemellan håller ihop så mycket. De håller ständigt kontakt med oss. De har fullt upp med sitt. Inte ens jag kan alltid få tag i Mark, som är i en bransch där man aldrig kan slappna av. Han lever i en värld av minimala marginaler där man kan missa ett köp eller sälja en post på nolltid beroende på marknadsrörelserna.
Mina tre söner ska Cathy har äran av. Hon ställde alltid upp för dem, och för mig, hur sent jag än satte nyckeln i ytterdörren.