Det var i augusti 2004 och vi hade precis mött Everton. Bill Kenwright grät. Han satt på mitt arbetsrum och grät. I rummet var David Moyes, David Gill, Bill och jag. Vi iakttog Evertons ordförande i hans sorg när han sa att han ville ringa ett samtal. Mellan snyftningarna sa Bill: ”Jag måste ringa mamma.”
Han tog fram mobilen. ”De snor vår grabb, de snor vår grabb”, sa han i luren. Sedan gav han den till mig. ”Ni tror väl aldrig att ni ska få pojken utan att göra rätt för er. Den pojken är värd femtio miljoner pund”, sa en kvinnoröst. Underbart. ”Ni skojar, va?” skrattade jag. ”Är det ett skämt?” Men det var det inte. Man behövde bara säga ordet Everton för att tårarna skulle börja trilla på Bill. Han är väldigt sympatisk och skäms inte för att visa känslor.
David Moyes gav mig en menande blick. En kort stund trodde jag att det var ett riggat samtal, att de spelade ett spel. Bill hade trots allt en bakgrund inom teatern. Samtidigt som det här hände slog det mig att jag borde kasta ett öga på Waynes fysrapporter. Var det något vi hade missat? Var det här ett knep för att få upp priset? Herregud, vad detta var egendomligt. Hade han bara ett ben? Höll jag på att åka på världens blåsning?
Förhandlingarna om att köpa ett av Englands största unga löften drog ut på tiden, minst sagt. Bill visste vad grabben var värd. David Moyes var mer villig att ta strid – och det skulle jag också gjort i hans skor. David var realist. Han visste att hans klubb skulle erhålla en rundlig summa och att Everton knappast drunknade i pengar. Det officiella priset låg på drygt 25 miljoner pund plus tillägg. Det var ett tillskott Everton behövde. När tårarna hade torkat och vi hade pratat klart skrev Wayne under sju timmar innan transferfönstret stängde den 31 augusti 2004.
När han kom till oss hade han inte spelat på över fyrtio dagar och hade bara tränat ett par gånger. Vi menade att Champions League-mötet med Fenerbahçe hemma vore en passande introduktion, tjugoåtta dagar efter att han hade blivit Unitedspelare. Det var en försiktig politik som betalade sig med råge: hattrick av Rooney och seger med 6–2.
Efter denna makalösa början tappade han lite av orken och vi fick jobba en del för att han skulle kunna komma ikapp de övriga i laget. Begripligt nog upprepade han inte sin prestation från Fenerbahçematchen på flera veckor.
Inget av detta lade sordin på min entusiasm för honom. Wayne var en förbluffande naturbegåvning och hade rätt till den tid som krävs för att gå från pojke till man. Han var en seriös, engagerad fotbollsspelare som bara längtade efter att få spela. I det skedet av hans utveckling behövde Wayne träna konstant och gjorde det gärna. Han var inte den som kunde kosta på sig att ta ledigt några dagar då och då. Han måste träna intensivt för att hålla skärpan uppe. Så fort han var skadad några veckor tappade han snabbt i kondition. Han är grov och bastant med breda fötter, vilket delvis förklarar alla hans mellanfotsskador under den perioden.
Jag märkte med en gång att han var just den spelare som vår känsla sa att han var. Orädd, någorlunda tvåfotad – även om han använder vänsterfoten mindre än han skulle kunna. Vi brukade skriva kontrakt med tjugofyraåringar med tanken att de skulle nå höjden av sin förmåga vid tjugosex, och Waynes utveckling med oss från en mycket tidigare ålder stödde min övertygelse om att han skulle bli som bäst ungefär då. Med den kroppsbyggnad han hade var det svårt att föreställa sig att han skulle spela tills han var trettiofem, som Scholes och Giggs, men när han skrev på sitt nya kontrakt med oss i oktober 2010 fick jag en känsla av att han skulle kunna sluta som mittfältare.
All information vi fick om Wayne Rooney som pojklagsspelare i Everton kan sammanfattas i en mening: han var en vuxen man som spelade pojkfotboll.
Rapporterna från vår fotbollsakademi bestod ständigt av överord och klubben försökte värva honom när han var fjorton, när det fanns ett fönster sista veckan i maj som tillåter värvningar av ungdomar från andra akademier. Men Wayne ville stanna i Everton. Vi försökte igen när han var sexton innan han skrev på sina akademiblanketter men han tackade nej då också. Han hade Everton i blodet.
De ansvariga på vår akademi som hållit uppsikt över Rooneys utveckling och imponerats väldeliga av honom i mötena mellan våra klubbar var Geoff Watson och Jim Ryan. Redan som sextonåring spelade Wayne FA-cupfinalen för ungdomar mot Aston Villa.
När Walter Smith blev min assisterande sa han: ”Se till att värva den här Rooney.” Walter skrädde inte orden. Han beskrev honom som den bäste han någonsin sett. Det bekräftade allt vi själva sett och hört om honom. Så kom Waynes Premier League-debut som sextonåring, då han gjorde sitt magiska mål mot Arsenal.
Som Evertonspelare blev han också den yngste spelaren i engelska landslaget, i en match mot Australien, och togs efter det ut av Sven-Göran Eriksson till en avgörande EM-kvalmatch mot Turkiet. Han gjorde sitt första landslagsmål när han var sjutton år och trehundrasjutton dagar gammal. Så han var redan landslagsmeriterad när han kom till oss.
Första gången jag träffade honom kom mina förväntningar på skam om att han skulle vara stursk. Han var en blyg grabb. Men jag tror att han var tagen på grund av den stora övergångssumman och all uppmärksamhet som den väckte. Han slutade snart att vara blyg. På träningsplanen fick alla sina fiskar varma. Alla. Den som dömde, de andra spelarna. Den stackaren som agerade domare – Tony Strudwick eller Mick eller René – började komma till mig och säga: ”Du är den ende som har pondus nog – du borde vara domare i de här matcherna.”
Mitt svar var: ”Aldrig i livet att jag tänker vara domare i de här matcherna.”
Jag kommer aldrig att glömma när Jim blåste ganska försiktigt för en fällning en dag när Roy Keane var på sitt svartaste humör och skällde på alla. På sitt eget lag, vårt lag, domaren, varenda kotte han fick syn på. Jim vände sig till mig med visselpipan i hand och sa: ”Jag hoppas Roys lag vinner.”
”Det är ju inte klokt”, sa jag och försökte låta bli att skratta.
”Nä, men vad jag kommer att få höra i omklädningsrummet sedan”, sa Jim. Någon gång pratade vi till och med om att hyra in domare.
Jag medger att jag tog Wayne i kragen några gånger. Och i omklädningsrummet blev han rasande om jag riktade kritik särskilt till honom. Han blev svart i blicken, som om han ville lappa till mig. Nästa dag var han skamsen. När ilskan lagt sig insåg han att jag haft rätt – för jag hade alltid rätt, som jag brukade säga för att reta honom. Då sa han: ”Spelar jag nästa vecka, chefen?”
”Jag vet inte”, svarade jag.
I mina ögon var han ingen som lärde sig snabbt, men det han hade var en medfödd känsla för spelet, en intuitiv känsla för hur fotboll funkar. En sensationell oslipad talang. Och född orädd och och energisk, vilket är goda förtecken för fotbollsspelare i gemen. Förmågan att orka springa en hel match ska inte underskattas. Han tog inte direkt till sig nya idéer och tillvägagångssätt på träningarna. Reflexmässigt hamnade han i standardlösningar, förlitade sig på vad han redan visste. Han var trygg i sig själv.
De första åren behövde jag sällan ta i med hårdhandskarna mot honom. Han kunde göra vansinniga satsningar i matcherna och var snar att tända till på planen. Men utanför planen ställde han aldrig till det för mig. Mitt problem var att jag som före detta forward alltid var strängare mot anfallsspelarna än mot de andra i laget. De var förstås aldrig lika bra som jag. Ledsen, men ingen var lika bra som jag var på min tid. Tränare får ha sådana vanföreställningar och spelarna får inte sällan känna på dem. Å andra sidan har spelarna för sig att de är bättre som tränare än den lagledning de har – det vill säga tills de själva provar på.
Såg jag en anfallsspelare som inte gjorde det jag trodde att jag gjorde på min tid blev jag tokig. De var mitt hopp. Jag såg på dem och tänkte: Du är jag. Man ser sig själv i andra.
Jag kunde se mig själv i Roy Keane, se mig själv i Bryan Robson, se vissa drag hos mig själv hos Paul Scholes och Nicky Butt och bröderna Neville. Fotbollslag är en avbild av sin manager. Ge aldrig vika – det är en bra trossats, en bra livsfilosofi. Jag gav aldrig vika. Jag tänkte alltid att det fanns något som jag kunde rädda i en situation.
Det hände alltid något i Manchester United. Det var ständig dramatik. Det var jag van vid. När Wayne Rooneys privatliv sensommaren 2010 lämnades ut i News of the World och hans tillvaro blev krisartad hölls inget krigsråd på mitt rum, ingen vankade bekymrat fram och tillbaka.
Jag ringde honom inte morgonen efter att bomben briserat. Jag vet att han längtade efter ett samtal. Jag behöll behärskningen i sådana lägen. Han väntade sig nog ett samtal, en arm om sin axel. Det var inte mitt sätt att hantera det.
Påståenden av det där slaget dök upp första gången när han var sjutton och pressen hade överseende på grund av hans ålder, men nu hade det gått sju år. Hans fru Coleen hade huvudet på skaft. Hon gav mig alltid intrycket av att vara en sansande kraft.
Jag kände mig visserligen pressad vad gällde honom under VM i Sydafrika. Jag förstod att det var något som tryckte honom där. Det syntes. Trots att han den säsongen valts till årets spelare av både spelarorganisationen PFA och av fotbollsjournalisterna var han på konstigt humör i Sydafrika. ”Fint att höra hemmafansen bua ut en”, sa han till ett tv-team efter Englands 0–0-match mot Algeriet i Kapstaden. England åkte ut i åttondelsfinalen och Wayne gjorde inga mål på fyra matcher.
Jag var tvungen att få fatt i honom. Men det bästa sättet var att inte tala med honom – inte erbjuda tröst – utan att tvinga honom att tänka efter. När jag inte tog ut honom till bortamatchen mot Everton i september för att skydda honom från publiken där blev han lättad, för han visste att jag gjorde det för hans skull. Det ingår i jobbet att nå fram till varje enskild person för att kunna skörda det bästa i fråga om prestationer.
Alla kan moralpredika men vi kan alla också begå snedsteg. Jag tänkte aldrig predika moral för Rooney. Den 14 augusti 2010 meddelade Wayne att han inte tänkte förlänga sitt kontrakt med United. Det kom som en chock eftersom planen hela tiden varit att vi skulle sätta oss ner efter VM och diskutera ett nytt kontrakt.
När händelseutvecklingen tog fart ringde David Gill och sa att Waynes agent, Paul Stretford, hade varit hos honom och sagt att Wayne ville bort. Det han sa var att han inte tyckte att klubben var tillräckligt äregirig. Vi hade vunnit ligacupen och Premier League året innan och gått till final i Champions League.
David sa att Wayne skulle komma för att träffa mig. På det mötet, som ägde rum i oktober, var han oerhört generad. Det kändes som om han fått en innantilläxa att rabbla upp. Grunden till hans missnöje var att vi inte var tillräckligt äregiriga.
Jag svarade med en fråga till Wayne: ”När under de senaste tjugo åren har vi inte haft som mål att vinna ligan? Hur många Champions Leaguefinaler har vi varit i de senaste tre fyra åren?”
Jag sa att det var trams att påstå att vi inte var äregiriga.
Wayne sa att vi borde ha försökt värva Mesut Özil, som gått till Real Madrid från Werder Bremen. Jag svarade att han inte hade att göra med vem vi borde försöka värva. Jag sa att hans uppgift var att spela och prestera. Mitt jobb var att ta ut rätt lag. Och hittills hade jag skött det på rätt sätt.
Vi hade gruppspelsmatch i Champions League dagen därpå. Den 20 oktober, två timmar före avspark mot Bursaspor, gjorde Wayne följande offentliga uttalande: ”Jag träffade David Gill förra veckan och han gav mig inte de försäkringar om hur laget kommer att se ut i framtiden som jag ville ha. Jag sa att jag inte tänkte skriva på ett nytt kontrakt. Jag ville höra vad sir Alex hade att säga igår och blev överraskad av en del av det.
Det stämmer till hundra procent, som han sa, att min agent och jag har haft ett antal möten med klubben om ett nytt kontrakt. Vid dessa möten i augusti bad jag om försäkringar om klubbens fortsatta förmåga att locka till sig spelare av världsklass.
Jag har aldrig hyst annat än fullaste respekt för Manchester United. Något annat vore otänkbart med tanke på klubbens fenomenala historia och speciellt de senaste sex åren då jag har haft lyckan att få vara med.
För mig handlar det bara om att vinna titlar – som klubben hela tiden har gjort under sir Alex. Med tanke på det anser jag att mina frågor var berättigade.
Trots svårigheterna på senare tid vet jag att jag alltid kommer att stå i stor tacksamhetsskuld till sir Alex Ferguson. Han är en storartad tränare och mentor som hjälpt och stöttat mig ända sedan den dag han värvade mig från Everton när jag bara var arton.
För Manchester Uniteds skull önskar jag att han finge fortsätta i all framtid, för han är ett unikum och ett geni.”
Jag visste inte riktigt vad han försökte säga med detta uttalande men jag antog att han ville bygga broar till mig och fansen. Jag hoppades att det innebar att han hade ändrat sig och ville stanna.
På presskonferensen efter matchen, där mediebolag överallt ifrån närvarade, fick jag möjlighet att säga vad jag ville, det vill säga att Wayne var ute på tunn is.
Jag sa: ”Som jag sagt tidigare är tre ligatitlar i rad fantastiskt och vi var ett poäng ifrån att sätta rekordet med fyra. Det lyckades inte och det är vi missnöjda med och tänker göra något åt det. Det står till bra med oss – det är jag helt säker på. Vi har en bra struktur i klubben, vi har rätt människor i staben, rätt manager, rätt vd, en utomordentligt begåvad karl. Det går inte att hitta något fel på Manchester United, inte ett enda dugg. Så vi går vidare.”
Och i tv sa jag: ”Jag hade ett möte med grabben och han upprepade vad hans agent sagt. Han vill bort. Jag sa till honom: ’Kom bara ihåg en sak: respektera klubben. Jag vill inte höra några dumheter från dig, utan respektera klubben.’ Det vi ser i medierapporteringen nu är tråkigt för vi har gjort allt vi kunnat för Wayne Rooney, från första stund han kom till klubben. Vi har alltid varit en trygg hamn för honom. Så fort han haft problem har vi stöttat honom. Men det gör man för alla spelare, inte bara Wayne Rooney. Så är det i Manchester United. Det här är en klubb vars historia och traditioner handlar om lojalitet och förtroende mellan lagledningen, spelarna och klubben. Så har det varit ända sedan sir Matt Busby. Det är den grund klubben vilar på. Wayne har dragit fördel av hjälpen, precis som Ryan Giggs, Paul Scholes och alla andra spelare. Det är det vi är till för.”
I ett gruppsamtal per telefon med Glazers diskuterades klubbens målsättningar för framtiden och jag skulle tro att det var i den vevan som Wayne blev en av de högst betalda spelarna i landet. Nästa dag kom han in och bad om ursäkt. Jag sa: ”Det är fansen du borde be om ursäkt.”
Reaktionerna från de övriga spelarna var blandade. Vissa blev förbannade, andra brydde sig inte. Det var ett sorgligt kapitel för Wayne därför att han kom att framstå som en girig typ som slutade vara missnöjd så fort lönen höjdes. Det var så det framställdes, men jag tror inte att Wayne hade för avsikt att göra det till en fråga om pengar. Det blåste snabbt över. Fast hos supportrarna dröjde sig ett visst misstroende kvar.
Han var bra så länge han gjorde mål, men när han hamnade i svackor började nog den gamla bitterheten spira. Spelare kan underskatta hur djupt klubbkänslan kan sitta hos fansen. I extrema fall får den till följd att vissa supportrar ser sig själva som ägare till klubben. Några av dem har stöttat den i femtio år. De är där livet igenom. Så när de tycker att en spelare har varit illojal mot klubben får man vara försiktig.
Mycket få spelare vill lämna Manchester United. Vi hade en generation spelare som gett hela sin karriär åt klubben – Giggs, Scholes med flera – och det var upprörande för våra supportrar att se en spelare agera för att komma bort eller höra honom kritisera vår värvningspolitik.
Vintern 2011 var jag tvungen att vidta disciplinåtgärder efter att Wayne, Jonny Evans och Darron Gibson varit ute och festat. De åkte upp till ett hotell i Southport för att fira vår 5–0-seger mot Wigan på annandag jul. De kom till träningen helt ur fas nästa dag. Jag gick in i styrketräningsrummet där de var och meddelade att de skulle få en veckolön i böter och att de var strukna ur truppen till matchen mot Blackburn följande lördag.
Wayne behövde vara försiktig. Han har stora kvaliteter men det hände att de hämmades på grund av dålig fysik. Se bara hur Ronaldo och Giggs tog hand om sig. Wayne var tvungen att bita i det sura äpplet. Det var oklokt av landslagsledningen att ge honom en veckas semester före EM 2012 därför att han riskerade att tappa formen. Var han borta för oss i United ett par veckor kunde det ta honom fyra eller fem matcher att komma ikapp. EM-matchen mot Ukraina skulle spelas över en månad efter hans sista match för oss.
Jag var aldrig överseende med honom. Jag var på honom för varje litet konditionstapp. Det var enkelt – han fick inte spela. Det var så jag alltid tog tag i konditionsfrågor oavsett vilken spelare det handlade om och jag såg ingen anledning att ändra på det de sista åren av min karriär.
Wayne hade en förmåga att skapa fantastiska ögonblick i matcherna. Under mitt sista år, en säsong när han fick stå över några matcher eller blev utbytt sedan han startat, tyckte jag att han hade fått svårt att ta sig förbi motståndaren och tappat en del av sin gamla kraft. Men han kunde fortfarande stå för makalösa insatser. Passningen till van Persie i segermatchen mot Aston Villa som säkrade ligatiteln var suverän, likaså hans cykelspark mot Manchester City. När han glimtade till på det viset bevisade han sin ställning. Men med tiden tyckte jag att han fick allt svårare att orka i nittio minuter.
I matchen mot Aston Villa bytte jag ut honom därför att Villa var ett ungdomligt och mycket snabbt spelande lag som tog massor av löpningar, och deras inhoppare sprang ifrån Wayne. Han kom in på mitt rum dagen efter ligasegern och började ställa frågor. Han var missnöjd över att ha fått stå över matcher och bara varit inhoppare i andra. Hans agent, Paul Stretford, ringde David Gill och sa samma sak.
Alla spelare är olika. Vissa är nöjda med att stanna i samma klubb hela karriären, andra behöver nya utmaningar, som van Persie när han kom till oss från Arsenal. Viljan att kämpa och briljera skulle inte slockna hos Wayne. Jag överlät åt David Moyes att ta diskussionen om framtiden med honom i hopp om att i fortsättningen få se fler stora prestationer av honom på Old Trafford.