Vi var knappast ovana vid makalösa begåvningar men det tog ett tag för oss att inse hur otroligt bra Robin van Persie är. Kvaliteten i hans löpningar framgick inte med en gång ens för våra intelligentaste spelare. Till och med Paul Scholes och Michael Carrick, två av de bästa passningsspelare jag haft, hade i början svårt att uppfatta hur snabbt han rörde sig.
Robin var ledstjärnan under min sista säsong som Manchester United-tränare, då vi blev det första laget någonsin att vinna tjugofem av de första trettio mötena i högsta ligan. Den slutliga belöningen blev klubbens tjugonde ligatitel. Vi vann tillbaka Premier League-bucklan från Manchester City med fyra matcher kvar att spela. van Persie var mitt sista stora spelarköp och hans mål, som ibland var spektakulära, satte en extra Cantonaliknande prägel på ett redan mycket bra lag.
Om vi hade en dålig vana i inledningen till säsongen 2012–2013 var det att vi överarbetade passningsspelet på mittfältet. Spelarna rullade runt bollen för att få upp känslan för den. Med van Persie lärde vi oss så småningom att man måste söka den tidiga passningen för att kunna bryta upp motståndarförsvaret. Inte förrän vi hade lärt oss behärska det spelsättet kunde vi utnyttja Robins suveräna rörlighet och kyla.
Men vi lärde oss vår läxa i tid och fick utdelning. Om Wayne Rooney vann bollen i offensiv position på mittfältet kunde han vara säker på att van Persie satte fart, jagade och hittade ytorna. Robin var precis den jag ville att han skulle vara. Hans försäsong i Arsenal hade bestått av tjugoen minuters speltid mot FC Köln i Tyskland, så hans matchtempo var aningen bristfälligt. Jag blev djupt imponerad av honom från början.
Redan ganska tidigt sa jag till Robin: ”Var inte rädd för att tala om för de andra vad de ska göra. I Arsenal var du ledaren och får du inte bollarna du vill så tjata på dem.” Han var mer försynt än jag väntat mig, men försedd med en grym vänsterfot som med sin kraft fick målvakter att stelna av skräck. Folk frågade varför jag lät honom som är center slå hörnor. Han tog bara dem från höger, inte från vänster, då han var i straffområdet. Svaret är att hans högerhörnor var strålande. Howard Wilkinson påpekade för mig den säsongen att han läst en studie som visade att antalet mål på fasta situationer hade minskat. Ändå gjorde vi tio mål på hörna under första halvan av 2011–2012.
De andra i truppen såg inte Robin som en främling, som en Arsenalspelare som inkräktade på deras territorium. Gänget var väldigt välkomnande som bara krävde av nykomlingar att de gav allt och höll sig till våra omklädningsrumstraditioner. Jag kommer aldrig att glömma när Véron kom till klubben och alla spelarna avbröt träningen för att gå och skaka hand med honom. Så trevliga var de jämt. Kanske blir mottagandet allra varmast för en spelare som kan avgöra jämna matcher, en oumbärlig tillgång på den allra högsta nivån.
Som alla andra i branschen hade jag läst att van Persies kontrakt löpte ut, men jag var övertygad om att Arsenal skulle nå en uppgörelse för att behålla honom. Men mot slutet av säsongen 2011–2012 fick jag en allt starkare känsla av att han inte tänkte stanna i norra London.
Hans agent kontaktade oss. Vid det laget hade han redan talat med Manchester City, men det vi fick höra var att Robin var mycket, mycket intresserad av att prata med oss. Till sist fick City beskedet att han inte skulle skriva på för dem, så det tycktes stå mellan oss och Juventus, som av vad jag förstått erbjöd honom en enorm lön om han kom till Turin.
Jag tänkte såhär: Det finns två anledningar till att en spelare vill flytta. Den ena är ärelystnad och den andra är pengar. Jag förstod varför han eventuellt övervägde Juventus – ett utmärkt lag – och en astronomisk lön. Men det vi kunde erbjuda på den fronten var tillräckligt bra för att visa hur mycket vi respekterade honom. Vi backade upp vår invit med stor entusiasm.
I nästa skede började vi tala med Arsenal om en tänkbar övergångssumma. David Gill ringde Arsenals vd Ivan Gazidis ett antal gånger med början i april, men fick veta att de trodde sig kunna övertala honom att skriva på ett nytt kontrakt. Detta pågick en tid, tills David föreslog att jag skulle ringa direkt till Arsène eftersom han alla gånger hade sista ordet i fråga om spelarflyttar. Vid det laget stod det klart för alla att grabben tänkte sig därifrån.
Arsènes inställning var begriplig: Varför skulle de sälja till Manchester United när de kunde få 30 miljoner pund av Manchester City eller Juventus? Jag svarade genom att påpeka att spelaren i fråga inte hade någon önskan att gå till våra Manchesterrivaler. Arsènes motargument var att Robins åsikt kanske skulle ändras om City gav honom ett nytt bud som han inte kunde motstå.
Det var förvisso möjligt.
Jag ska säga att dessa diskussioner fördes i vänskaplig ton. Det fanns inte ett spår av fiendskap. Vi var två erfarna managers med förstånd för realiteter. Haken var den att Arsène hoppades få 30 miljoner pund eller mer för sin bästa spelare. Förhandlingen drog ut i flera veckor och jag ringde till Arsène två eller tre gånger till.
Till slut landade det i att Arsenal insåg att Robin inte tänkte skriva under ett nytt kontrakt med dem och att de godtog det. De hade att välja mellan Juventus och United. Arsenal försökte sälja honom utomlands men det var bara till oss spelaren själv ville komma. Som jag förstått det satte sig van Persie ner med Arsène och berättade att han helst ville till United. Vårt bud, från David Gill till Gazidis, var 20 miljoner pund. Jag förvarnade Arsène om att vi aldrig skulle höja det till 25 miljoner.
Arsène var skeptisk. Han kunde inte tro att Manchester skulle vägra att sträcka sig till 25 miljoner pund för en sådan spelare.
Jag upprepade det jag hade sagt: Jag tänkte inte gå upp till 25 miljoner. Arsène frågade hur högt jag kunde tänka mig att gå. Svar: 22 miljoner. Motbudet från Arsenal var 22,5 miljoner pund och ytterligare 1,5 miljoner om vi vann antingen Champions League eller Premier League under kontraktstiden.
Klappat och klart.
Jag hade på känn att Arsène var lättad över att slippa sälja van Persie till Manchester City, som redan hade tagit Kolo Touré, Gaël Clichy, Emmanuel Adebayor och Samir Nasri från hans lag. Han är kanske inte heller någon beundrare av Citys ägarmodell. Och även om vi genom åren utkämpade många strider tror jag att han hade respekt för hur Manchester United sköttes. Det hände att han nämnde det för mig. Jag kommer alltid minnas det Arsène sa till mig om van Persie: ”Du fattar inte vilken bra spelare det är ni får.”
Jag tänkte på Cantona och Ronaldo och Giggs. Men Arsène hade rätt. Robins rörelse och tajmningen i hans löpningar var hypnotiserande. Han var även utrustad med en otrolig fysik.
van Persie accepterade en lägre men ändå smått overklig lön för att komma till ett ställe där han trodde att han skulle skörda mest framgångar. När han presenterades sa han att barnet i honom hade ”vrålat för United”. Senare berättade han för mig att alla barn i Holland drömmer om att spela för United.
Han visste att jag hade varit och tittat på honom när han var sexton. Arsenal hann före oss när han hade slagit igenom som stjärna i Feyenoord, men han poängterade vilken dröm det var för holländska barn att få bära Uniteds klubbmärke. Han var imponerad av att vårt lag var så ungt. Vi hade Giggs och Scholes men också Chicharito och tvillingarna da Silva, Evans, Jones, Smalling och Welbeck. Carrick var trettioett men mitt uppe i sin bästa säsong någonsin hos oss. Det går upp för vissa spelare när de presterar som bäst hur viktiga de är för sitt lag och det i sin tur får dem att växa, som det gjorde för Carrick.
Robin visste att han kom till en stabil klubb. City hade varit oerhörda föregående säsong, men man kunde inte säga att de var stabila. Det var alltid något problem, med någon som sköt fyrverkerier eller blev osams med managern, som Tévez som ville spela golf i Argentina. City hade vunnit ligan mest tack vara fyra toppspelare: Yaya Touré, Sergio Agüero, Vincent Kompany och Joe Hart. Plus David Silva under första halvan av säsongen, men han slokade något efter jul.
Det här säger jag hela tiden om anfallare: om sådana som Cantona och Andy Cole inte gör mål tror de inte att de någonsin kommer att göra mål igen. Under sin korta måltorka i mars det året spelade van Persie inte så bra och det påverkade honom. Men så snart han gjort mål mot Stoke den 14 april tände han till igen.
Genom åren har jag bevittnat några oförglömliga Manchestermål. Cantona bjöd publiken på två eller tre underbara chippar. Rooneys cykelspark mot City var svåröverträffad. Utförandet var osannolikt bra. Han var inte heller alldeles intill målet, utan tolv meter ifrån. Dessutom råkade bollen ändra riktning samtidigt som han hoppade upp. Nanis inlägg tog på en Cityspelare, så Wayne tvingades göra en fenomenal förflyttning i luften. Ska jag lägga pengarna på något mål av alla är det det.
Men van Persies mål mot Aston Villa i den 3–0-seger som säkrade ligatiteln den 22 april var också speciellt: en direktvolley på en svepande djupledsboll från Rooney. En normal spelare som försöker göra om det hundra gånger på träning skulle lyckas få bollen i mål en gång. van Persie gör sådant regelbundet. Sänker axlarna, sänker huvudet, sänker blicken, pang på bollen. Samma mästerliga teknik gav honom i Arsenal ett lika kvalificerat mål mot Everton. Han var en fantastisk värvning som avslutade säsongen på tjugosex ligamål: tolv hemma och fjorton borta. Han gjorde sjutton med vänstern och åtta med högern, samt ett på nick. De siffrorna gav honom utmärkelsen som ligans skyttekung, Golden Boot, för andra året i rad.
I andra änden av åldersspannet fortsatte vi att förlita oss på ungdomar. Nick Powell kom till United i juli 2012 men vi hade haft ögonen på honom sedan i november 2011. Crewe plockade in honom som vänstermittfältare när han var sjutton och ännu lite tunn. Tränarna på vår akademi hade ringat in hans namn och vi studerade honom regelbundet. Jim Lawlor åkte för att se honom och sa att han var intressant även om Lawlor var osäker på vilken position som skulle passa honom bäst och tyckte att han möjligen verkade lite loj.
Så jag skickade dit Martin två gånger för att titta. Martin menade att han utan tvekan hade något men att allt inte var på plats än. Sedan åkte Mick Phelan för att se honom i ett par matcher. Till sist var det min tur. Crewe mot Aldershot. Efter fem minuter på läktaren sa jag till Mick: ”Han är en lirare, Mick, han är en lirare.” Det var tillslaget och blicken för spelet.
Vid ett tillfälle i matchen såg jag hur han halvsprang mot motståndarförsvaret, sneglade lätt över axeln och bara lyfte bollen till anfallaren för ett skott. Sedan visade han en bra nick, sedan en tempoväxling. På väg hemåt sa jag till Mick: ”Jag ska ringa Dario Gradi”, som nu är sportchef i Crewe.
”Jag såg att du var på matchen igår”, sa Dario.
”Unge Powell”, sa jag. ”Hetsa inte upp dig nu. Säg mellan tumme och pekfinger.”
Dario sa: ”Sex miljoner.”
Jag skrattade och bad honom att dra åt fanders. Men vi skissade upp en eventuell uppgörelse som låg däromkring plus tilläggsklausuler för A-lags- och landslagsspel. Powell själv fick inte höra något förrän efter play-offspelet den säsongen. Han kommer att vara given i landslaget i framtiden. Han kan spela överallt: offensiv mittfältare, till och med som center. Han är snabb som tusan, dubbelfotad och tar distansskott. Vintern 2012 fick han en virusinfektion och hans flickvän var med om en otäck bilolycka. Han är en rätt avslappnad typ – är bra på att stänga av – men tro mig, han är en lirare.
Shinji Kagawa var ett annat fint byte den sommaren. Vi valde att avvakta efter hans första säsong i Tyskland, för ibland om en spelare hamnar på en högre nivå vill man vara säker på att han håller samma kapacitet i längden. Han spelade i ett mycket bra Borussia Dortmund, som jag höll för kapabelt att ta hem Champions League 2013. De nådde också finalen men förlorade mot Bayern München. Det första jag noterade var Shinjis vassa fotbollshjärna. Mick och jag flög till Berlin sommaren 2012 för att se den tyska cupfinalen och jag hamnade bredvid Dortmunds borgmästare och hans fru. Han hade sneakers på sig. Angela Merkel satt några stolar borta intill Joachim Löw, Tysklands förbundskapten. När jag blev presenterad för den tyska förbundskanslern tänkte jag: Nu har jag verkligen kommit upp mig i livet.
På den stolen var det omöjligt att gömma sig – fast alla visste ändå att jag skulle på matchen.
Den sommaren var Glazers mer än villiga att satsa på van Persie eller Robert Lewandowski och Kagawa. I många av våra främsta perioder hade vi fyra fantastiska anfallare att välja mellan. Det kunde vara ett bekymmer att få alla fyra att känna sig värdefulla. Det krävde en bred repertoar av diplomatiskt kunnande. Borussia Dortmund vägrade i alla fall att sälja Lewandowski, som har en underbar fysik och alltid hittar löpvägar.
Den andra värvningen var Alexander Büttner från holländska Vitesse Arnhem. Vi hade lånat ut Fábio till Queens Park Rangers och hade ett par unga vänsterbackar med potential. Men vi behövde en erfaren spelare på den positionen och som reserv för Evra. Vi fick goda vitsord om Büttner. Han vann alltid bollen, kunde skjuta och utmanade offensivt. Ett vrakpris: 2,5 miljoner euro. Han var aggressiv, beslutsam, ganska snabb och hade bra inlägg.
Det fanns tillfällen under första halvan av säsongen när vi inte ens hade kunnat försvara ett sandslott. Vi släppte in på tok för många mål för min smak innan vi täppte till efter nyår och framåt. Det var knepigt på målvaktsfronten. de Gea fick en infektion i en tand och måste operera bort två kindtänder. Därför var han borta i några matcher men Anders Lindegaard gjorde inga tabbar som ersättare. Han spelade bra mot Galatasaray och West Ham. Till de Gea fick jag säga att jag måste vara rättvis mot Anders. Men efter vår knappa 4–3-seger borta mot Reading den 1 december kom de Gea tillbaka och var utmärkt under andra halvan av säsongen, speciellt i 1–1-matchen borta mot Real Madrid i februari då han briljerade.
Jag hade fortfarande höga förhoppningar om Javier Hernández. Problemet med Chicharito var hur han skulle orka med. I tre raka säsonger spelade han hela somrarna i sitt landslag. Trots detta hade vi ett gott samarbete med Mexiko. Ordförandena i deras fotbollsförbund och olympiska kommitté kom över med sina tränare för att träffa mig. Jag visade dem Chicharitos fysrapporter. Det vi diskuterade var om han både kunde spela två VM-kvalmatcher och OS.
Chicharito sa: ”Jag missar hellre de två kvalmatcherna och spelar i OS för jag tror att vi kommer att vinna.” Jag trodde att han skämtade.
Han fortsatte: ”Om vi inte får Brasilien i kvarten vinner vi.”
Samtidigt hade vi investerat stort i ett häpnadsväckande nytt medicinskt centrum vid träningsanläggningen i Carrington. Vi kunde nu göra allt på plats förutom operationer. Vi hade en fotvårdsspecialist, en tandläkare, toppmodern medicinsk apparatur, allt. Fördelen, förutom att vi kunde göra allt på plats, var att eventuella skador inte omgående kom till allmän kännedom. Tidigare kunde vi skicka en spelare till sjukhus och ryktena började gå i stan. Ytterligare ett bevis på att vi aldrig stannade upp. Det kan vara en av de bästa investeringar vi gjort.
En allvarlig händelse den säsongen förtjänar att nämnas: utredningen, så småningom nedlagd från av förbundsnämnden, om att domaren Mark Clattenburg skulle använt rasistiskt språkbruk mot Chelseaspelare i vår 3–2-seger på Stamford Bridge den 28 oktober. Först ett par ord om matchen: När vi mötte Di Matteos Chelsea var vi tvungna att fundera ut motdrag mot Juan Mata, Oscar och Eden Hazard. Dessa tre körde helt över sina motståndare och det med bravur. De två defensiva mittfältarna, Ramires och Mikel, var farliga framåt. Vi valde att överbelasta högerkanten för att fylla upp de ytor som de lämnade öppna genom sin offensiv och att begränsa Matas rörelseutrymme.
Det blev en spännande match fram till tumultet i slutet. När Fernando Torres fick rött kort lade Steve Holland, en av Di Matteos assisterande tränare, skulden på mig. Jag tittade häpet på honom. Fjärdedomaren, Mike Dean, blev inte klok på Hollands påståenden. Torres borde ha visats av planen redan i första halvlek efter en stämpling på Cleverley.
När Hernández gjorde segermålet vräktes en trasig stol ner på planen och träffade Carrick på foten, och det flög tändare och mynt.
Jag undrar fortfarande om anklagelserna mot Clattenburg var en dimridå för att dra blickarna från publikens beteende.
Tjugo minuter efter matchen gick jag med min stab för att ta ett glas och i den lilla salongen satt Chelseaordföranden Bruce Buck, vd:n Ron Gourlay, Di Matteo och hans fru. Man kunde nästan ta på stämningen. Något var på tok. Vi stannade upp i dörren och tyckte att det var bäst att låta dem vara i fred.
Karotterna stod på bordet och vinet var uppkorkat. De sa ”Ta för er” och gick ut.
Mina killar hade sett Mikel rusa in i domarrummet tillsammans med John Terry och Di Matteo. Vem som än hade berättat för Mikel att Clattenburg sagt något provocerande hade mycket att stå till svars för. Det var likaså ett riskabelt beslut av Chelsea att gå ut i pressen nästan direkt efter att händelsen hade rapporterats. En advokat skulle ha lutat sig tillbaka och sagt: ”Vi väntar till imorgon.”
Utvisningen på Branislav Ivanović i den matchen var inga konstigheter. Torres ramlade väldigt lätt, men Evans var på honom. När man ser var Clattenburg befann sig förstår man varför Torres fick kortet för filmning. Han tog ett steg och föll sedan. En tå kan ofta räcka för att fälla en spelare som rör sig snabbt, men Torres lade sig väldigt enkelt. Jag har ingen aning om varför Holland trodde att jag hade utövat påtryckning på Clattenburg för att få honom utvisad. Några dagar senare gick Di Matteo ut och sa att jag hade för stor makt över domarna.
Jag har bråkat med domare i hela mitt liv. Jag blev utvisad åtta gånger som spelare. Som förbundskapten för Skottland tvingades jag sitta på läktaren tre eller fyra gånger. I England fick jag böta ett antal gånger. Men jag sa bara hur jag uppfattat en situation. Jag har aldrig överdrivit med avsikten att jävlas med domare.
Som jag ser det är det helt otänkbart att en elitdomare skulle vara rasistisk mot en spelare. Jag ringde Clattenburg och sa: ”Jag är ledsen att vi var ett av lagen som är inblandat i detta.” Jag var beredd på att någon ansvarig skulle be oss samarbeta vid utredningen, men lyckligtvis lades den ner. Jag fick inte veta någonting förrän vi klev på planet tillbaka till Manchester. Förbundet tog en jäkla tid på sig för att komma fram till att Mark var oskyldig. Det kunde man ha gjort på två dagar.
Från januari 2013 trummade vi på fint i ligan och ökade allt eftersom pressen på Manchester City. För mig, som visste att jag skulle dra mig tillbaka, kom inte känslan av lättnad och befrielse förrän kvällen då vi besegrade Aston Villa och säkrade titeln. Vi skulle ta hem den i alla händelser, men att vi gjorde det i april på hemmaplan var oerhört skönt. Jag skulle avsluta med dunder och brak. Jag fortsatte att hålla genomgångar med laget och ordentliga matchförberedelser. Professionalismen i Manchester United var intakt.
Den enda besvikelsen var förstås förlusten i åttondelsfinalen i Champions League mot Real Madrid, en match som präglades av den turkiske domaren Cüneyt Çakirs skrattretande röda kort till Nani för en ofarlig spark mot Arbeloa. I första mötet i Spanien hade vi varit strålande och klarat ut anstormningen under de inledande tjugo minuterna. Vi hade kunnat vinna med sex mål. Jag var inte skraj för att ställas inför José Mourinhos lag igen hemma. Vi var perfekt förberedda. Vi hade en bra matchplan, vi höll ett strålande tempo och vi tvingade deras målvakt till tre eller fyra jätteräddningar. David de Gea behövde knappt röra vid bollen.
Nani blev utvisad i femtiosjätte minuten för att ha sträckt upp benet för att ta ner bollen och då rört lätt vid Álvaro Arbeloa. I tio minuter efter det var vi under isen. Vi var chockade. Real bytte in Modrić för att kvittera Sergio Ramos självmål och sedan sågade Ronaldo av oss i sextionionde minuten. Men vi hade kunnat göra fem mål de sista tio minuterna. Det var ett enormt bakslag.
Jag var sällsynt upprörd den kvällen och lämnade återbud till presskonferensen efter matchen. Hade vi slagit Real Madrid fanns all anledning att tro att vi kunnat vinna turneringen. Jag lät Wayne Rooney stå över det andra mötet i åttondelsfinalen för vi behövde någon som kunde hålla Alonso i schack. En Ji-Sung Park några år tidigare hade varit perfekt för uppgiften. Andre Pirlos passningsprocent i Milan låg på sjuttiofem procent. När vi mötte dem och Ji-Sung Park pressade honom kom han ner i tjugofem procent. Det fanns ingen bättre spelare i truppen för att hålla Alonso i schack än Danny Welbeck. Ja, vi offrade Waynes eventuella målskytte, men vi visste att vi var tvungna att stänga för Alonso och utnyttja den fördelen.
Ronaldo var suverän i de två matcherna. I Madridmötet kom han in i vårt omklädningsrum och slog sig ner med våra spelare. Det märktes att han saknade dem. Efter matchen på Old Trafford kom han in just när jag satt och tittade på tv-bilderna från utvisningen och han beklagade. Spelarna i Real visste att utvisningen var befängd. Mesut Özil erkände för en av våra spelare att Josés lag kände det som om de rymt ur fängelset. Cristiano vägrade att fira sitt mål, vilket var bäst för annars skulle jag ha strypt honom. Vi hade inget otalt med honom. Han är en väldigt trevlig kille.
Min avslutande tanke kring varför Manchester City förlorade titeln till oss var att de inte hade tillräckligt med spelare som insåg betydelsen av vad de åstadkommit när de vann ligan för första gången på fyrtiofyra år. Tydligen räckte det för vissa av dem att ha besegrat Manchester United i en titelstrid. De var lättade och slog sig till ro. Att försvara titeln är nästa svåra steg och City hade inte rätt inställning när det kom till att försvara det de hade vunnit i den mest dramatiska upplösningen i Premier Leagues historia.
När jag vann ligan första gången 1993 ville jag inte att mitt lag skulle tappa geisten. Blotta tanken gjorde mig förfärad. Jag var fast besluten att ständigt utveckla laget och att stärka vår dominans. Till laget 1993 sa jag: ”När folk har semester är det vissa som nöjer sig med att åka till Saltcoats på kusten utanför Glasgow. Vissa vill inte ens göra det. De nöjer sig med att stanna hemma och titta på fåglarna och änderna som guppar i parkens damm. Men andra vill åka till månen.
Det handlar om vad folk har för mål.”