Nästan trettio år låg mellan den här stunden och den när jag vandrade genom spelargången och ut på planen för min första hemmamatch. Jag var nervös, kände mig utlämnad. Jag hade vinkat mot Stretford End-läktaren och i mittcirkeln blivit presenterad som Manchester Uniteds nye chefstränare. Nu klev jag ut på samma plan, full av självförtroende, för att ta adjö.
Den kontroll jag fick utöva över Manchester United var ett privilegium som bara ett fåtal chefstränare kommer att ha lyckan att uppleva. Hur säker jag än var på min egen förmåga när flytten gick söderut från Aberdeen hösten 1986 gick det ju inte att veta ifall det skulle gå bra.
Efter avskedet i maj 2013 gick mina tankar till de avgörande ögonblicken: segern i FA-cupens tredje omgång mot Nottingham Forest i januari 1990, ett mål av Mark Robins som gav oss en finalplats, just när ryktena börjat gå om att jag snart skulle förlora jobbet; den där månaden när vi inte vann en enda match, vilket tärde på mitt självförtroende.
Hade vi inte besegrat Crystal Palace i den FA-cupfinalen, nästan fyra år efter att jag kommit till Manchester, skulle ifrågasättandena om huruvida jag var rätt man på posten blivit högljudda. Det kommer aldrig att bli klargjort hur nära jag var att få sparken, eftersom frågan aldrig togs upp i klubbstyrelsen. Men utan den där segern på Wembley hade publikskarorna krympt och det hade nog blivit mycket dålig stämning i klubben.
Bobby Charlton skulle ha motsatt sig alla försök att focka mig. Han visste vad mitt arbete gick ut på, visste att vi höll på att komma ikapp på ungdomssidan, visste vad det var för nytänkande jag kom med, hur många timmar jag lade ner på att få fason på allt det som hade med själva fotbollen att göra. Det visste ordföranden Martin Edwards också, och det speglar dessa två män väl att de hade modet att backa upp mig under den där dystra tiden. Martin lär ha fått högvis med arga brev från folk som krävde att jag skulle få sparken.
FA-cupsegern 1990 gav oss andrum och stärkte min känsla för vilken underbar klubb det här var att vinna titlar med. FA-cupen på Wembley blev startskottet för härliga tider, strålande tider. Fast morgonen efter segern trumpetade en tidning: ”All right, då har du bevisat att du kan vinna FA-cupen – åk hem till Skottland med dig nu.” Det kommer jag aldrig att glömma.