Den här boken började jag samla idéer till för många år sedan, i form av anteckningar som gjordes i den mån jag hann för arbetet. Tanken var hela tiden att ställa samman en berättelse som folk både inom och utanför fotbollsvärlden skulle tycka var intressant.
Så även om beskedet om min avgång kom som en överraskning i branschen har den här självbiografin funnits länge i tankarna. Den kompletterar min tidigare bok ”Managing My Life”. Av den anledningen ligger fokus – efter en kort skiss över min uppväxt i Glasgow och de vänner för livet jag fick i Aberdeen – på de magiska åren i Manchester. Jag läser själv flitigt och har varit mån om att skriva en bok som förklarar några av yrkeshemligheterna.
Tillbringar man hela sin livsbana inom fotbollen kommer man att vara med om svackor, motgångar, nederlag och besvikelser. Redan tidigt i Aberdeen och Manchester United insåg jag en sak: om jag skulle kunna skapa tillit och lojalitet hos spelarna måste det börja med att jag själv visade det. Det är därur det band skapas som gynnar alla stora företag. Min iakttagelseförmåga var till stor hjälp. En del människor kan komma in i ett rum utan att lägga märke till någonting. Men använd ögonen: allt finns där. Den förmågan använde jag mig av för att bedöma spelarnas träningsvanor, humör och beteendemönster.
Munhuggandet i omklädningsrummet kommer jag förstås att sakna, liksom alla mina tränarmotståndare, alla de underbara profilerna av den gamla skolan som när jag kom ner till United 1986 var de största i branschen. Ron Atkinson var bitter över att lämna klubben men han hade bara lovord till övers för oss. Jim Smith är en fantastisk profil och en nära vän. Hans gästfrihet kunde hålla kvar en hela kvällen lång och när jag väl kom hem var skjortan alltid fläckig av cigarraska.
Big John Sillett, då manager för Coventry City, var ytterligare en storartad kamrat, och jag kommer aldrig att glömma John Lyall, som inte är med oss längre men som vägledde mig de första åren och var så frikostig med sin tid. Mitt första möte med Bobby Robson ägde rum 1981, när Aberdeen slog ut Ipswich ur UEFA-cupen. Bobby kom in i vårt omklädningsrum och skakade hand med varje enskild spelare. Klass ut i fingerspetsarna, en mycket värdefull vän, aldrig glömd. Det var en stor förlust för oss när han dog.
Andra av den gamla skolan hade överlevt därför att de besatt en beundransvärd arbetsmoral. Gick jag på reservlagsmatcher satt John Rudge och Lennie Lawrence där tillsammans med en av de största personligheterna i branschen, en vars olika uppsättningar av Oldham hade en fräschör man inte hittar någon annanstans. Jag syftar på den store Joe Royle. Oldham skärrade oss rejält några gånger. Ja, allt det där kommer jag att sakna. Harry Redknapp och Tony Pulis är två andra stora profiler ur min egen generation, och Sam Allardyce och jag har blivit bra kompisar.
Jag hade turen i United att ha en så underbar och lojal stab. Några jobbade i över tjugo år med mig. Min personliga assistent Lyn Laffin, som följde med mig när jag slutade för att fortsätta i samma roll på mitt nya kontor: Les Kershaw, Dave Bushell, Tony Whelan och Paul McGuinness. Kath Phipps i receptionen och som också skötte mina mottagningar efter matcherna på Old Trafford, har jobbat i över fyrtio år åt United. Jim Ryan, som nu är pensionär, min bror Martin som i sjutton år var utlandsscout (ett mycket krävande jobb) och Brian McClair.
Norman Davies: vilken människa. En trogen vän som gick bort häromåret. Albert Morgan, Normans ersättare som materialförvaltare, är också han en stor personlighet som aldrig vacklat i sin lojalitet. Vår läkare Steve McNally, vår chefsfysioterapeut Rob Swire och hela hans stab. Tony Strudwick och hans energiska gäng av idrottsforskare, våra tjejer i tvätteriet, alla i köket; kansliet under ledning av John Alexander och med Anne Wylie och alla tjejerna. Jim Lawlor och hela hans scoutstab. Eric Steele, målvaktstränare. Simon Wells och Steve Brown i videoanalysteamet. Planskötarstaben under ledning av Joe Pemberton och Tony Sinclair. Vårt underhållsteam med Stuart, Graham och Tony, allihop hårt arbetande killar. Kanske har jag missat någon eller ett par men jag är säker på att de vet att jag hyst stor respekt för dem alla.
Assistenter och tränare har gett mig ovärderlig hjälp under alla år. Archie Knox, en trogen bundsförvant under mina tidiga år, Brian Kidd, Nobby Stiles, Eric Harrison, en helt underbar ungdomstränare. Steve McClaren, en mycket innovativ och energisk tränare. Carlos Queiroz och René Meulensteen – två fenomenala tränare – och min assisterande manager Mick Phelan, som är oerhört klyftig och observant, en tvättäkta fotbollsmänniska.
Grunden till att jag kunde hålla mig kvar så länge lades av Bobby Charlton och Martin Edwards. Deras största gåva till mig var tiden det tog att bygga inte bara ett fotbollslag utan en fotbollsklubb. Det stödet följdes sedan upp av det starka band jag de senaste tio åren haft med David Gill.
Det var inga små arealer som skulle täckas in i den här boken. Jag hoppas att ni under vandringen över dem kommer att trivas i mitt sällskap.