BABETTE är lång och rätt så fyllig, hon har volym och tyngd. Håret är en ostyrig blond kalufs i en brungul nyans som förr kallades smutsblond. Hade hon varit liten och nätt skulle håret ha varit för sött, för kokett och konstlat. Storleken ger hennes rufs ett drag av allvar. Fylliga kvinnor strävar inte medvetet efter sådana effekter. De är inte nog beräknande för fysisk list.

»Du skulle ha varit med«, sa jag till henne.

»Var då?«

»Det är kombibilarnas dag.«

»Fick jag inte se det i år heller? Jag har ju bett dig påminna mig.«

»De kom i en lång rad ner förbi musikbiblioteket och ända ut på stora vägen. Blåa, gröna, vinröda, bruna. De lyste i solen som en ökenkaravan.«

»Du vet ju att jag behöver bli påmind, Jack.«

Med sitt ovårdade utseende äger Babette den bohemiska värdigheten hos en person som är så fördjupad i allvarliga ting att hon varken är medveten om eller intresserar sig för hur hon ser ut. Därmed vill jag inte påstå att hon är en stor välgörare enligt de bedömningsgrunder som människor vanligen tillämpar. Hon håller barnen samlade och sköter om dem, undervisar i en kurs för vuxna och tillhör en grupp frivilliga som läser högt för blinda. En gång i veckan läser hon för en äldre herre vid namn Treadwell som bor i utkanten av stan. Han kallas Gubben Treadwell som om han vore ett landmärke, en klippformation eller ett ruvande kärr. Hon läser för honom ur sensationsblaskor som National Enquirer, National Examiner, National Express, Globe, World och Star. Den gamle uven har behov av sin dos kultmysterier en gång i veckan, och varför skulle man neka honom den? Vad jag menar är att vad Babette än sysslar med gör det mig underbart tillfreds över att vara förenad med en helgjuten kvinna som älskar dagsljus och förtätat liv, det skiftande virrvarret av stämningar i familjer. Jag ser henne jämt och ständigt uträtta saker i metodisk ordningsföljd, skickligt och till synes utan besvär, i motsats till mina tidigare fruar som hade en benägenhet att känna sig främmande för den objektiva tillvaron – ett självupptaget och överspänt sällskap med förbindelser till intellektuella kretsar.

»Det var inte bilarna jag ville se. Hur ser människorna ut? Är kvinnorna klädda i skotskrutiga kjolar? Har männen ridjackor med slitsar?«

»De har blivit sorgfria av sina pengar«, sa jag. »De tror på fullt allvar att de har rätt till dem. Den övertygelsen ger dem ett slags primitiv hälsa. De lyser lite grann.«

»Jag har svårt att föreställa mig död på den inkomstnivån«, sa hon.

»Kanske finns det ingen död i vår mening. Bara papper som byter innehavare.«

»Fast vi har ju faktiskt en kombi själva.«

»Den är liten och gråmetallic och ena dörren är alldeles sönderrostad.«

»Var är Wilder?« sa hon vanemässigt panikslagen och ropade till pojken som satt orörlig på sin trehjuling bakom huset. Han är ett av hennes barn.

Babette och jag brukar prata med varandra i köket. Köket och sovrummet är favoritställena här hos oss, energitillhållen, kraftkällorna. Hon och jag är lika i det avseendet att vi betraktar resten av huset som ett magasin för möbler, leksaker, alla de kasserade föremålen från tidigare äktenskap och olika barnkullar, presenterna från före detta släktingar, de begagnade arvedelarna och bråten och skräpet. Saker, kartonger. Varför vilar det en så dyster tyngd över dessa ägodelar? Det är ett mörker förknippat med dem, ett varsel. De gör mig på min vakt, men inte mot personligt misslyckande och nederlag utan något allmännare, något med större vidd och innehåll.

Hon kom in med Wilder och satte honom på köksbänken. Denise och Steffie kom ner från övervåningen och vi diskuterade vilken skolmateriel de skulle behöva. Snart var det lunchdags. Nu vidtog en stunds kaos och buller. Vi irrade omkring, kivades lite, tappade bestick och fat. Till slut var vi allihop nöjda med det som vi hade lyckats plocka åt oss ur skåpen och kylen eller knyckt från varandra, så vi började stillsamt smeta senap eller majonnäs på vår färggranna mat. Stämningen andades gravallvarlig förväntan, hårt tillkämpad belöning. Det var trångt vid bordet och Babette och Denise armbågade varandra två gånger, men ingen av dem sa något. Wilder satt kvar på bänken omgiven av öppnade förpackningar, skrynklad aluminiumfolie, blanka påsar med potatischips, skålar med degig massa överdragna med plastfolie, burkringar, plastsnoddar och separat inplastade skivor av brandgul ost. Min ende son Heinrich kom in, registrerade scenen detalj för detalj, klev sedan ut genom dörren åt baksidan och försvann.

»Det var inte sån här lunch som jag hade tänkt äta«, sa Babette. »Jag hade allvarliga funderingar på yoghurt och vetegroddar.«

»Var har vi hört det där förut?« undrade Denise.

»Säkert just vid det här bordet«, sa Steffie.

»Hon köper jämt såna där grejer.«

»Fast hon äter det aldrig«, sa Steffie.

»För hon har för sig att om hon fortsätter med att köpa det, så måste hon äta upp det bara för att bli av med det. Det verkar som om hon försöker lura sig själv.«

»Det lägger beslag på halva köket.«

»Fast hon kastar bort det innan hon äter det, för det börjar mögla«, sa Denise. »Så då börjar hon om från början igen.«

»Det ligger i vartenda hörn«, sa Steffie.

»Hon skäms om hon inte köper det, hon skäms om hon köper det och inte äter det, hon skäms när hon ser det i kylen, hon skäms när hon kastar bort det.«

»Det är som att hon röker fast hon har slutat«, sa Steffie.

Denise var en tuff elvaåring. Hon förde en så gott som daglig kampanj mot dem av sin mors vanor som hon tyckte var slösaktiga eller skadliga. Jag försvarade Babette. Jag förklarade för Denise att det var jag som behövde skärpa mig med maten. Jag påminde henne om att jag gillade Babettes utseende. Jag hävdade att det låg en ärlighet i stort omfång, bara det var det rätta omfånget. Människor känner förtroende för en viss volym hos andra.

Men hon trivdes inte med sina höfter och lår, så hon gick i rask takt och sprang uppför trappan på gymnasiets nyklassiska stadion. Hon påstod att jag gjorde fördelar av hennes nackdelar därför att det var min natur att skydda mina käraste för sanningen. Det låg något otäckt dolt inuti sanningen, sa hon.

Brandlarmet satte i gång på övervåningen, antingen för att meddela oss att batteriet precis hade tagit slut eller att det brann i huset. Vi avslutade vår lunch under tystnad.