EN kväll sa Babette till mig i sängen: »Är det inte härligt med alla de här ungarna omkring oss?«

»Det blir snart en till.«

»Vem?«

»Bee kommer om ett par dar.«

»Fint. Vem mer kan vi få hit?«

Nästa dag bestämde sig Denise för att ställa sin mor mot väggen om medicinen som hon eventuellt åt. Denise hoppades kunna lura Babette till en bekännelse, ett medgivande eller något slags minimal nervös reaktion. Flickan och jag hade inte diskuterat den taktiken, men jag kunde inte låta bli att beundra hennes djärva val av tidpunkt. Vi satt alla sex hopträngda i bilen på väg till köpcentret, och Denise avvaktade helt enkelt en naturlig paus i samtalet innan hon med omsorgsfullt oberörd röst riktade frågan till Babettes nacke:

»Vad vet du om Dylar?«

»Är det den svarta flickan som bor hos Stovers?«

»Hon heter Dakar«, sa Steffie.

»Dakar är inte vad hon heter, det är var hon kommer ifrån«, sa Denise. »Det är ett land på elfenbenskusten i Afrika.«

»Huvudstaden heter Lagos«, sa Babette. »Det vet jag för jag såg en surfarfilm en gång om folk som reser över hela världen.«

»Den fulländade vågen«, sa Heinrich. »Jag såg den på TV.«

»Men vad heter flickan?« undrade Steffie.

»Det vet jag inte«, sa Babette, »men filmen hette inte Den fulländade vågen. Den fulländade vågen var det som de letade efter.«

»De reser till Hawaii och väntar på tidvattenvågorna från Japan«, berättade Denise för Steffie. »De kallas för origami.«

»Och filmen hette Lång het sommar«, sa hennes mor.

»Lång het sommar är faktiskt en pjäs av Tennessee Ernie Williams«, sa Heinrich.

»Det spelar ingen roll, för man kan ändå inte ta copyright på titlar«, sa Babette.

»Om hon är från Afrika så undrar jag om hon har ridit på en kamel nån gång«, sa Steffie.

»Pröva en Audi Turbo.«

»Pröva en Toyota Supra.«

»Vad är det kameler lagrar i pucklarna?« undrade Babette. »Mat eller vatten? Jag har aldrig kunnat hålla ordning på det.«

»Det finns enpuckliga kameler och tvåpuckliga kameler«, förklarade Heinrich för henne. »Så det beror på vilken sort du pratar om.«

»Menar du att tvåpuckliga kameler lagrar mat i ena puckeln och vatten i den andra?«

»Det viktigaste med kameler är att kamelkött anses vara en delikatess«, sa han.

»Jag trodde att det var alligatorkött«, sa Denise.

»Vem införde kamelen i Amerika?« frågade Babette. »De hade kameler i Västern ett tag för att transportera förråd till kulier som byggde de stora järnvägarna som möttes i Ogden i Utah. Jag kommer ihåg mina historietentor.«

»Är du säker på att du inte menar lamor?« undrade Heinrich.

»Laman blev kvar i Peru«, sa Denise. »I Peru finns det lama, vicuña och ett djur till. Bolivia har tenn. Chile har koppar och järn.«

»Jag betalar fem dollar till den person här i bilen som kan säga Bolivias befolkning«, sa Heinrich.

»Bolivianer«, sa min dotter.

Familjen är upphovet till världens felunderrättelser. Det måste vara något i familjelivet som alstrar sakfel. Alltför stor närhet, bullret och värmen av liv. Kanske något ännu djupare liggande, som till exempel behovet att överleva. Murray säger att vi är ömtåliga varelser omgivna av en värld av fientliga fakta. Fakta hotar vår lycka och trygghet. Ju djupare vi tränger in i tingens natur, desto lösare verkar vår struktur bli. Familjeprocessen strävar hän mot att utestänga världen. Små misstag skjuter skott, lösa fantasier ynglar av sig snabbt. Jag förklarar för Murray att okunnighet och förvirring omöjligen kan vara drivkrafterna bakom familjesamhörighet. En sådan undergrävande idé. Han frågar mig varför de starkaste familjeenheterna finns i de minst utvecklade samhällena. Ovetskap är ett överlevnadsvapen, säger han. Magi och vidskepelse blir fast förankrade som klanens mäktiga troslära. Familjen är starkast där som det är troligast att den objektiva verkligheten misstolkas. En sådan hjärtlös teori, säger jag. Men Murray hävdar bestämt att det är sant.

I en kolossal järnaffär i köpcentret fick jag syn på Eric Massingale, en före detta mikrochipsförsäljare som hade bytt bana och fått anställning som lärare på The Hills datacenter. Han var spenslig och blek och hade ett oroande leende.

»Du har inte mörka glasögon, Jack.«

»Dem har jag bara på jobbet.«

»Jag fattar.«

Vi gick åt olika håll in i affärens djupa innandömen. Ett ekande genljud som av en vilddjursarts utplånande fyllde det enorma utrymmet. Folk köpte sjumetersstegar, sex sorters sandpapper och motorsågar som kunde fälla träd. Gångarna var långa och klart upplysta, fulla av överdimensionerade kvastar, gigantiska travar med torv och gödsel, jättelika Rubbermaid soptunnor. Rep hängde som tropisk frukt i vackert flätade slingor, grovt, brunt, starkt. Så härligt det är att se och känna på en reprulle. Jag köpte femton meter manilahampa bara för att ha det hemma, för att visa det för min son och berätta om varifrån det kommer och hur det tillverkas. Folk talade engelska, hindi, vietnamesiska och besläktade språk.

Jag stötte ihop med Massingale igen vid kassorna.

»Jack, jag har aldrig sett dig utanför jobbet. Du är dig inte lik utan glasögon och kappa. Var har du köpt den där tröjan? Det är väl en turkisk militärtröja? Postorder, va?«

Han mönstrade mig och kände på tyget i den vattenavstötande jackan som jag bar över armen. Sedan tog han ett par steg tillbaka för att få bättre överblick, nickade lite, och leendet började få ett självbelåtet drag som återspeglade någon fundering.

»Jag tror jag känner igen de där skorna«, sa han.

Vad menade han med det? Kände igen de här skorna?

»Du är en helt annan person.«

»Hur då annan, Eric?«

»Du tar väl inte illa upp?« Leendet blev slipprigt och fyllt av dold innebörd.

»Givetvis inte. Varför skulle jag det?«

»Lova att inte ta illa upp.«

»Jag lovar.«

»Du ser så menlös ut. Som en stor, menlös, åldrande kille, liksom utan profil.«

»Varför skulle jag ta illa upp?« sa jag, betalade mitt rep och skyndade ut genom dörren.

Mötet hade satt mig i stämning för att shoppa. Jag letade rätt på de andra och gick med dem tvärsöver två parkeringsplatser till kärnan i köpcentret, en tiovåningars byggnad som inramade en innergård med vattenfall, promenadvägar och grönanläggningar. Babette och barnen följde mig in i hissen, in i affärerna på de olika öppna våningsplanen, genom stormarknaderna och varuhusen, förbryllade men upphetsade av min längtan efter att köpa. När jag inte kunde bestämma vilken av två skjortor som jag skulle ta, uppmanade de mig att köpa båda. När jag sa att jag var hungrig utspisade de mig med salta pinnar, öl och souvlaki. De två flickorna gick som förtrupp och spanade in saker som de trodde att jag kunde vilja ha eller behöva, kom sedan springande tillbaka och ryckte mig i armarna och bad mig följa med. De var mina vägvisare till oändligt välbefinnande. Människor myllrade genom boutiquerna och delikatessbodarna. Orgelmusik svävade upp från den stora innergården. Vi kände doften av choklad, popcorn och cologne, doften av mattor och pälsar, hängande salami och hälsovådlig vinyl. Min familj gladde sig över tilldragelsen. Jag var äntligen en av dem, en shoppare. De gav mig råd och skällde på expediter för min räkning. Gång på gång såg jag mig speglad i en blank yta. Vi förflyttade oss från butik till butik och förkastade inte bara varor på vissa avdelningar, inte bara avdelningar utan hela varuhus, mammutbolag som av någon anledning inte föll oss i smaken. Det fanns ständigt en ny affär, tre våningar, åtta våningar, en källarvåning full av rivjärn och grönsaksknivar. Jag shoppade fullständigt hämningslöst. Jag shoppade för direkta behov och framtida eventualiteter. Jag shoppade för shoppandets egen skull, tittade och klämde, granskade varor som jag inte hade en tanke på att köpa, och köpte dem sedan. Jag skickade in expediter i deras böcker med tygprover för att leta efter svårfunna mönster. Jag började växa i värde och självaktning. Jag fyllde ut mina konturer, hittade nya sidor hos mig själv, upptäckte en person som jag hade glömt fanns. Ett ljust skimmer lägrade sig kring mig. Vi gick från möbler till herrkläder, strövade på vägen dit genom kosmetika. Våra konterfej dök upp i spegelklädda pelare, i glasvaror och krom, i TV-rutor i bevakningsrum. Jag bytte pengar mot varor. Ju mer pengar jag gjorde av med, desto mindre betydelse verkade de ha. Jag var större än summorna. De rann av mig som blott och bart regn. I själva verket fick jag tillbaka summorna i form av existentiell soliditet. Jag kände mig storsint och fick lust att vara flott generös, så jag sa åt barnen att gå och välja ut sina julklappar på fläcken. Jag gjorde gester som jag tyckte var eleganta. Det syntes att de blev imponerade. De skingrades till olika avdelningar, och nu var de plötsligt mer förtegna, smygande, rent av hemlighetsfulla. Då och då kom någon av dem tillbaka för att anmäla namnet på ett föremål till Babette, men alla var noga med att inte avslöja för de andra vad det var. Jag själv skulle inte besväras med triviala detaljer. Jag var välgöraren, han som delade ut gåvor, belöningar, mutor, bakshish. Barnen visste att det låg i sådana sakers natur att jag inte kunde förväntas ge mig in på detaljdiskussioner om själva presenterna. Vi gick och åt igen. En orkester spelade levande muzak. Röster steg upp tio våningar från grönanläggningarna och promenadgångarna, ett brus som ekade och tumlade genom det enorma galleriet och blandades med stim från våningsplanen, med hasande steg och plingande klockor, surr från hissar, ljud från människor som åt, sorl från en livlig och glad affärsuppgörelse.

Vi åkte hem under tystnad och gick var och en till sitt rum, för vi ville vara ensamma. Lite senare studerade jag Steffie framför TV-apparaten. Hon rörde på läpparna och försökte härma orden samtidigt som de yttrades.