DET är småstadsbors natur och nöje att misstro storstäder. Alla vägledande principer som eventuellt strömmar ut från ett centrum för idéer och kulturkrafter betraktas som fördärvade, som pornografi av ett eller annat slag. Så förhåller det sig med småstäder.

Men Blacksmith ligger långt ifrån närmaste storstad. Vi känner oss inte hotade och förtryckta riktigt på samma sätt som andra småstäder. Vi ligger inte rakt i vägen för historien och dess föroreningar. Om vi skulle tänka oss något att koncentrera vårt missnöje på vore det TV, där yttervärldens plågor lurar och väcker fruktan och hemliga begär. The College-on-the-Hill retar då sannerligen knappt till någon ovilja som symbol för fördärvligt inflytande. Skolan är belägen i en oändligt fridfull utkant av stadslandskapet, halvt friliggande, ganska naturskön, svävande i politiskt lugn. Det är inte en plats som är ägnad att väcka förargelse och misstankar.

I lätt snöfall körde jag till flygplatsen utanför Iron City, en förvuxen småstad som ligger nedsjunken i förvirring, snarare ett centrum för övergivenhet och krossade rutor än fullt utvecklat stadsförfall. Min tolvåring Bee skulle komma med ett plan från Washington efter två mellanlandningar och ett byte på vägen. Men det var hennes mor Tweedy Browner som visade sig i ankomsthallen, ett litet dammigt tredjevärldenställe i ett skick av påbörjad men avbruten renovering. Ett ögonblick fick jag för mig att Bee var död och att Tweedy hade kommit för att personligen underrätta mig.

»Var är Bee?«

»Hon kommer med ett senare plan. Det är därför jag är här, för att vara tillsammans med henne lite. Jag måste resa till Boston i morgon. Familjeangelägenheter.«

»Men var är hon?«

»Hos sin pappa.«

»Tweedy, det är jag som är hennes pappa.«

»Malcolm Hunt, dummer. Min man.«

»Han är din man, inte hennes pappa.«

»Älskar du mig än, Tuck?«

Hon kallade mig Tuck, vilket är vad hennes mor brukade kalla hennes far. Alla manliga överhuvuden av familjen Browner kallades Tuck. När manslinjen började vissna och frambringa en rad esteter och oduglingar gav de, med viss urskillning, namnet åt alla karlar som gifte in sig i familjen. Jag var den förste av dem och väntade mig ständigt att få höra en klang av överförfinad ironi smyga sig in i deras röster när de tilltalade mig med det namnet. Jag hade för mig att när traditioner blir för tänjbara kryper ironi in i rösten. Nasalljud, sarkasm, självklander och så vidare. De skulle straffa mig genom att håna sig själva. Men de var älskvärda och fullständigt uppriktiga, rentav tacksamma mot mig för att jag lät dem fortsätta med det.

Hon var klädd i shetlandströja, tweedkjol, knästrumpor och pennyloafers. Hennes yttre gav intryck av protestantiskt förfall, en hopfallen nimbus i vilken hennes kropp kämpade för att överleva. Det ljusa kantiga ansiktet, de lite utstående ögonen, spåren av stress och missnöje runt munnen och ögonen, bultandet i tinningarna, de svullna ådrorna på händerna och halsen. Cigarettaska hade fastnat i de lösa tröjmaskorna.

»För tredje gången: var är hon?«

»I Indonesien, eller där i trakterna. Malcolm är där på ett strängt hemligt uppdrag för att återuppliva kommunismen. Det ingår i en fyndig plan för att störta Castro. Men nu ger vi oss i väg härifrån innan det kommer en massa ungar och tigger.«

»Kommer hon ensam?«

»Varför skulle hon inte göra det?«

»Det kan inte vara nån barnlek att ta sig från Fjärran östern till Iron City.«

»Bee klarar sig fint när hon är tvungen. Förresten vill hon faktiskt bli reseskildrare. Hon sitter bra till häst.«

Hon drog ett djupt bloss på cigaretten och blåste skickligt ut rök i snabba strålar genom näsan och munnen, ett teaternummer som hon begagnade när hon ville uttrycka otålighet med sin omedelbara omgivning. Det fanns inga barer eller restauranger på flygplatsen, bara ett stånd med färdigförpackade smörgåsar, skött av en man med sektmärken i ansiktet. Vi hämtade Tweedys bagage, gick ut till bilen och åkte genom Iron City, förbi nedlagda fabriker, på nästan öde gator, en stad med backar, en och annan kullerstensgata, här och där ståtliga gamla villor med julkransar i fönstren.

»Tuck, jag är inte glad.«

»Varför inte det?«

»Jag trodde faktiskt att du alltid skulle älska mig. Jag är beroende av dig för att få kärlek. Malcolm är borta så mycket.«

»Vi skiljer oss, du tar alla mina pengar, du gifter dig med en välbeställd, inflytelserik, välskräddad diplomat som i hemlighet slussar agenter in och ut i känsliga och svårtillgängliga områden.«

»Malcolm har alltid känt sig lockad av djungeltrakter.«

Vi åkte parallellt med järnvägsspår. Gräset var fullt av skumplastbägare som hade slängts ut genom tågfönster eller blåst norrut från stationen.

»Janet har blivit lockad till Montana, till en ashram«, sa jag.

»Janet Savory? Varför i all världen?«

»Hon heter Moder Devi nu. Det är hon som sköter ashramens affärer. Investeringar, fastigheter, skatteplanering. Det är vad Janet alltid har önskat sig. Sinnesfrid i en vinstinriktad miljö.«

»Otrolig benstomme hon hade, Janet.«

»Hon hade talang för smussel.«

»Du säger det så bittert. Förr var du aldrig bitter.«

»Korkad men inte bitter.«

»Vad menar du med smussel? Var hon hemlig agent som Malcolm?«

»Hon ville aldrig berätta för mig hur mycket pengar hon tjänade. Jag tror att hon brukade läsa min post. Strax efter det att Heinrich var född drog hon med mig i en komplicerad investeringsaffär tillsammans med ett gäng flerspråkiga människor. Hon sa att hon satt inne med upplysningar.«

»Men hon hade fel, så du förlorade enorma summor.«

»Vi tjänade enorma summor. Jag var intrasslad, insnärjd. Hon hade jämt något fiffel för sig. Min trygghet var hotad. Min strävan efter ett långt och händelselöst liv. Hon ville att vi skulle bilda bolag. Vi fick telefonsamtal från Liechtenstein, från Hebriderna. Uppdiktade ställen, knep i ett intrigspel.«

»Det där låter inte som den Janet Savory jag tillbringade en förtjusande halvtimma med. Janet med de höga kindbenen och den torra rösten.«

»Ni hade höga kindben allihop. Varenda en av er. Otrolig benstomme. Tack och lov för Babette och hennes långa köttiga ansikte.«

»Finns det inget ställe där vi kan äta anständigt?« undrade Tweedy. »Ett ställe med borddukar och iskylda smörklickar. En gång drack Malcolm och jag te med överste Khadaffi. En charmerande och hänsynslös man, en av de få terrorister vi har träffat som lever upp till sin offentliga status.«

Det hade slutat snöa. Vi for genom ett område med magasin, fler öde gator, en tristess och anonymitet som trängde in till medvetandet med karaktären av en spöklik längtan efter något som oåterkalleligen var förlorat. Det dök upp ensamma barer, ett nytt stycke järnväg med godsvagnar uppställda på ett stickspår. Tweedy kedjerökte superlånga cigaretter och utstötte irriterade rökstrålar åt alla håll.

»Herregud, Tuck, vi var fina tillsammans.«

»Fina på vad då?«

»Din idiot, det är meningen att du ska titta ömt och nostalgiskt på mig och le bedrövat.«

»Du brukade ha handskar i sängen.«

»Det har jag fortfarande.«

»Handskar, ögonskugga och strumpor.«

»Du känner mina brister. Det har du alltid gjort. Jag är överkänslig mot många saker.«

»Solsken, luft, mat, vatten, sex.«

»Cancerframkallande allihop.«

»Vad är det för familjeangelägenheter du har i Boston?«

»Jag måste övertyga mamma om att Malcolm inte är död. Av nån anledning har hon fattat starkt tycke för honom.«

»Varför tror hon att han är död?«

»När Malcolm börjar jobba under täckmantel är det som om han aldrig har existerat. Han försvinner inte bara ur nuet utan ur det förflutna också. Det finns inte kvar ett spår av karln. Ibland undrar jag om mannen som jag är gift med egentligen är Malcolm Hunt, eller en helt annan person som själv jobbar under täckmantel. Det är faktiskt besvärligt. Jag vet inte vilken halva av Malcolms liv som är verklig och vilken halva som är underrättelsetjänst. Jag hoppas att Bee kan kasta lite ljus över saken.«

Trafikljus vajade på kablar i en plötslig vindby. Det här var stadens huvudgata, en rad lågprisvaruhus, affärer som växlade in understödsavier från socialen, grossmarknader, en gammal hög morisk biograf som nu var iögonenfallande ombyggd till moské, fönsterlösa byggnader med namn som Terminalhuset, Packhuset, Handelshuset. Så likt detta var ett klassiskt foto av saknad.

»En grå dag i Iron City«, sa jag. »Vi kan lika gärna åka tillbaka till flygplatsen.«

»Hur står det till med Hitler?«

»Vital, stabil, pålitlig.«

»Du ser ut att må bra.«

»Jag mår inte bra.«

»Det har du aldrig tyckt. Samme gamle Tuck. Du har alltid varit samme gamle Tuck. Nog älskade vi väl varandra? Vi berättade allt för varandra, inom gränserna för vår självupptagenhet med fostran och taktfullhet. Malcolm berättar ingenting för mig. Vem är han? Vad sysslar han med?«

Hon satt vänd mot mig med benen uppdragna under sig och knackade aska i sina skor, som stod på gummimattan.

»Var det inte underbart att få växa upp lång och rak bland valacker och ston, med en pappa som gick klädd i blå blazer och fräscha grå flanellbyxor?«

»Fråga inte mig.«

»Mamma brukade stå i bersån med famnen full av snittblommor. Bara stå där och vara sig själv.«

På flygplatsen väntade vi i ett töcken av putsdamm, bland frilagda ledningar och högar med byggavfall. En halvtimma innan Bee skulle landa började passagerarna från ett annat plan komma in i ankomsthallen på ett led från en dragig tunnel. De var grå och härjade, de var hopsjunkna av trötthet och chock och släpade handbagaget över golvet. Tjugo, trettio, fyrtio människor kom tigande ut med blicken riktad i golvet. Några linkade, några grät. Fler kom genom tunneln, vuxna med gnällande barn, darrande åldringar, en svart pastor med kragen på sned och ena skon borta. Tweedy hjälpte en kvinna med två små barn. Jag gick fram till en ung man, en grovt byggd gosse med brevbärarmössa, ölmage och dunväst, och han såg på mig som om jag inte hörde hemma i hans rum-tiddimension utan hade gått över gränsen olagligt och fräckt trängt mig på. Jag tvingade honom att stanna och frågade honom vad som hade hänt där uppe. Medan folk fortsatte gå förbi utstötte han en trött suck. Sedan nickade han fylld av stilla uppgivenhet och såg mig stadigt i ögonen.

Alla tre motorerna hade stannat och planet fallit från tiotusen meter till fyratusen. Cirka sex kilometer. När den branta dykningen började lyftes folk, föll, kolliderade, gled omkring i fåtöljerna. Sedan bröt skriken och jämmern ut på allvar. Nästan direkt hördes en röst från förarkabinen i högtalarna: »Vi faller ner från himlen! Vi störtar! Vi är en silverglänsande dödsmaskin!« Detta rop gav passagerarna ett intryck av att så gott som all auktoritet, kunnighet och behärskning hade brutit samman, varför en ny omgång förtvivlat ylande utbröt.

Föremål kom rullande ut från kabyssen, gångarna var fulla av dricksglas, bestick, ytterkläder och filtar. En flygvärdinna stod fastpressad mot väggen av den skarpa dykvinkeln och försökte hitta det tillämpliga avsnittet i »Nödhandboken«. Sedan hördes en ny mansröst från förarkabinen, en som var anmärkningsvärt lugn och bestämd, vilket fick passagerarna att tro att det ändå fanns någon som hade situationen i sin hand, att det fanns en strimma hopp: »Detta är American tvåa-etta-trea till svarta lådan. Nu vet vi hurdant det är. Det är hemskare än vi nånsin föreställde oss. De förberedde oss inte på det här i dödssimulatorn i Denver. Vår rädsla är oblandad, så totalt renad från andra faktorer att den utgör en form av transcendental meditation. Om mindre än tre minuter kommer vi att ta mark, så att säga. Man kommer att hitta våra kroppar utspridda i dödens ohyggliga ställningar på ett rykande fält. Jag älskar dig, Lance.« Den här gången följde en kort paus innan ylandet återupptogs. Lance? Vad hade det här planet för slags besättning? Gråten antog en bitter och besviken ton.

Medan mannen i dunvästen berättade historien började passagerare från tunneln att samlas runt oss. Ingen sa något eller avbröt eller försökte brodera ut historien.

Ombord på det dykande planet kröp en flygvärdinna längs gången över kroppar och skräp och sa åt folk i varje rad att ta av sig skorna, plocka bort vassa föremål ur fickorna och krypa ihop i fosterställning. I andra änden av planet brottades någon med ett flytredskap. Vissa element i besättningen hade bestämt sig för att låtsas att det inte var en krasch utan en kraschlandning som var några sekunder avlägsen. Skillnaden var ju faktiskt bara ett enda ord. Gav inte detta vid handen att de två formerna av slut på en flygning i stort sett var utbytbara? Hur mycket kunde ett enda ord betyda? En uppmuntrande fråga under omständigheterna om man inte funderade för länge på den, och just då fanns det inte mycket tid till funderingar. Den grundläggande skillnaden mellan en krasch och en kraschlandning föreföll vara att man sansat kunde förbereda sig på en kraschlandning, vilket var precis vad de försökte göra. Nyheten spred sig genom planet, ordet upprepades i rad efter rad: »Kraschlandning, kraschlandning.« De märkte hur lätt det var att behålla greppet om framtiden genom att lägga till ett enda ord, att få medvetandet att acceptera ordet, om också inte verkligheten rimmade med det. De klappade sig på bröstet efter kulspetspennor och intog fosterställning i sina fåtöljer.

När berättaren hade hunnit så långt i sin redogörelse hade många samlats runt omkring, inte bara de som nyss hade kommit ut ur tunneln utan även de som hade varit bland de första. De hade kommit tillbaka för att höra på. De var ännu inte färdiga att skiljas åt, att åter stiga in i sina jordbundna kroppar, utan ville dröja sig kvar hos sin skräck och bevara den avskild och oförstörd bara en liten stund till. Fler människor lockades efterhand närmare oss och kretsade runt i närheten av den samlade passagerargruppen. De nöjde sig med att låta mannen med mössan och västen tala å deras vägnar. Ingen protesterade mot hans redogörelse eller försökte tillfoga egna vittnesbörd. Det var som om de lyssnade till berättelsen om en händelse som de inte själva hade varit inblandade i. De var intresserade av det som han sa, rentav nyfikna, men också tydligt på distans. De litade på att han skulle berätta för dem vad de hade sagt och känt.

Det var på det stadiet av dykningen, när ordet »kraschlandning« spred sig genom planet med markerad betoning på andra delen, som passagerare i första klass kom kravlande och fäktande genom draperierna och bokstavligen klättrade in i turistavdelningen för att slippa bli de första som slog i marken. Det fanns somliga i turistavdelningen som ansåg att de borde tvingas gå tillbaka. Den åsikten uttrycktes inte i ord eller handling utan i fasansfulla oartikulerade läten som mest verkade komma från kreatur, ett forcerat och pressat råmande. Plötsligt startade motorerna igen. Utan vidare bara. Dragkraft, stabilitet, kontroll. Passagerarna som var inställda på ett nedslag hade svårt att genast anpassa sig till det nya informationsflödet. Nya ljud, ny kurs, en känsla av att de var inneslutna i ett stadigt rör och inte ett skumplasthölje. Skylten »Rökning tillåten« tändes, en internationell hand med en cigarett. Flygvärdinnor dök upp med parfymerade servetter så att man kunde torka bort blod och spyor. Folk rätade sakta på sig ur sina fosterställningar och lutade sig kraftlöst tillbaka. Sex kilometers trestjärnig skräck. Ingen fann ord för sina känslor. Att vara i livet var en rikedom av förnimmelser. Tjogtals, hundratals. Kaptenen promenerade längs gången medan han log och småpratade intetsägande och kommersiellt älskvärt. Hans ansikte hade den rosiga och självsäkra polityr som är välbekant hos förare av stora passagerarplan. De såg på honom och undrade varför de hade varit rädda.

Jag hade knuffats bort från berättaren av folk som hade trängt sig fram för att lyssna, gott och väl hundra stycken som hade kommit släpande på sina axelväskor och resväskor över det dammiga golvet. Just när det slog mig att jag nästan var utom hörhåll fick jag se Bee stå bredvid mig med sitt lilla släta, vita ansikte inramat av ett krusigt hårsvall. Hon tog ett skutt upp i famnen på mig och spred en lukt av jetavgaser.

»Var är massmedierna?« undrade hon.

»Det finns inga massmedier i Iron City.«

»Så de gick igenom allt det där för ingenting?«

Vi letade rätt på Tweedy och begav oss ut till bilen. I utkanten av stan var det trafikstockning, så vi måste sitta på en väg utanför ett nedlagt gjuteri. Tusen krossade rutor, trasiga gatlyktor, mörker som föll. Bee satt mitt på baksätet i lotusställning. Hon verkade anmärkningsvärt utvilad efter en resa som hade sträckt sig över tidszoner, landmassiv, oändliga havsvidder, dagar och nätter, med stora och små plan, genom sommar och vinter, från Surabaja till Iron City. Nu satt vi i mörkret och väntade på att en bil skulle få bogsering eller en klaffbro stängas. Bee fann det inte värt att kommentera denna ironiska kontrast i det moderna resandet. Hon bara satt där och lyssnade på Tweedy, som förklarade för mig varför föräldrar inte behövde vara ängsliga när barn gjorde sådana resor på egen hand. Flygplan och flygplatser är det tryggaste som finns för de riktigt unga och de mycket gamla. De blir omhändertagna, vänligt bemötta och beundrade för sin företagsamhet och käckhet. Folk ställer snälla frågor, hämtar filtar och bjuder på sötsaker.

»Alla barn borde få chansen att resa tusentals mil ensamma för att bygga upp självaktning och självständighet, med kläder och toalettsaker som de själva har valt«, sa Tweedy. »Ju förr vi får upp dem i luften, desto bättre. Det är som med simning eller skridskoåkning. Man måste börja när de är små. Det är en av de saker som jag är stoltast över att jag har åstadkommit med Bee. Jag skickade henne till Boston med Eastern när hon var nio år. Jag meddelade mormor Browner att hon inte skulle komma och möta henne. Att ta sig i väg från flygplatser är precis lika viktigt som själva flygturen. Alltför många föräldrar förbiser den fasen i barnets utveckling. Nu är Bee totalt hemmastadd mellan båda kusterna. Hon flög med sin första jumbo när hon var tio, bytte plan på O’Hare, var nära att missa ett plan i Los Angeles. Två veckor senare tog hon Concorden till London. Malcolm väntade med en halva champagne.«

Där framme gungade baklyktorna, kön började röra på sig.

Tweedy sa att med reservation för mekaniska fel, oväder och terroristattentat var kanske ett flygplan som färdades med ljudets hastighet den sista fristaden av vällevnad och kultiverat beteende som stod människan till buds.