BEE gjorde oss generade ibland, ett straff som gäster ständigt men oavsiktligt tillfogar sina självbelåtna värdar. Hennes person tycktes utstråla ett kirurgiskt sken. Vi började se oss som en grupp som handlade planlöst, undvek att fatta beslut, turades om med att vara enfaldiga och labila, lämnade efter oss våta handdukar överallt och tappade bort vår yngste familjemedlem. Allt som vi gjorde verkade plötsligt kräva en förklaring. Särskilt min fru blev bringad ur fattningen. Om Denise var en ordningspolis i miniformat, så var Bee ett tyst vittne som drog själva meningen med vårt liv i tvivelsmål. Jag såg Babette bestört stirra ner i sina kupade händer.

Det där pipet var bara värmeelementet.

Bee visade stillsamt förakt för kvickheter, spydigheter och andra inslag i familjelivet. Hon var ett år äldre än Denise, längre, smalare, blekare och både världslig och förandligad, som om hon innerst inne inte alls var reseskildrare som hennes mor hade sagt att hon ville bli, utan rätt och slätt resenär, den renare formen, en som samlar på intryck, täta känslodissektioner, men inte är intresserad av att nedteckna dem.

Hon var samlad och omtänksam, hade haft med sig handsnidade presenter åt oss från djunglerna. Hon åkte taxi till skolan och danslektionerna, talade lite kinesiska och hade en gång telegraferat pengar till en strandsatt vän. Jag beundrade henne på avstånd och kände mig obehaglig till mods, för jag anade ett okänt hot, som om hon inte hade varit mitt barn utan en världsvan och självständig kamrat till ett av mina barn. Hade Murray rätt? Var vi en ömtålig enhet omgiven av fientliga fakta? Var jag villig att främja okunnighet, fördomar och vidskepelse för att skydda min familj mot världen?

På juldagen satt Bee vid öppna spisen i vårt föga utnyttjade vardagsrum och betraktade de turkosfärgade lågorna. Hon var klädd i en lång vid khakidräkt som såg självklart dyr ut. Jag satt i fåtöljen med några julklappskartonger i knät. Kläder och silkespapper hängde utanför. Mitt tummade exemplar av Mein Kampf låg på golvet bredvid fåtöljen. En del av de andra var i köket och gjorde i ordning middagen, andra hade gått upp på övervåningen för att undersöka sina klappar i ostördhet. TV:n sa: »Denna varelse har utvecklat en invecklad mage som ska passa dess bladföda.«

»Jag tycker inte om den här historien med mamma«, sa Bee med kultiverat bekymrad röst. »Hon verkar jämt uppskruvad. Precis som om hon är orolig över nånting men inte riktigt vet vad det är. Självfallet är det Malcolm. Han har sin djungel. Vad har hon? Ett stort luftigt kök med en spis som hör hemma på en trestjärnig restaurang i landsorten. Hon satsar all sin kraft på det köket, men för vilket syfte? Det är inte alls något kök. Det är hennes liv, hennes medelålder. Baba skulle ha glädje av ett sånt kök. För henne skulle det vara ett kök. För mamma är det snarast en sjuk symbol för en genomgången kris. Felet är bara att hon inte har kommit igenom den.«

»Din mamma är inte riktigt säker på vem hennes man är.«

»Det är inte grundproblemet. Grundproblemet är att hon inte vet vem hon själv är. Malcolm är uppe i bergen och lever på bark och ormar. Det är den riktige Malcolm. Han längtar efter hetta och fukt. Han har drösar av examina i statskunskap och ekonomi, men det enda han vill göra är att sitta på huk under ett träd och titta på medan infödingar kletar lera över hela kroppen. Det är roligt att titta på. Vad gör mamma som är roligt?«

Bees ansikte var fintecknat, utom ögonen som tycktes rymma två former av liv, det aktuella ämnet och dess underliggande följdsatser. Hon talade om Babettes förmåga att utan möda få saker att fungera, huset, barnen, rutinvärldens flöde, och hon lät lite grann som jag, men i djupet av hennes iris rörde sig ett havsliv på ett annat plan. Vad betydde det, vad var det egentligen hon försökte säga, varför verkade hon vänta sig att jag skulle svara henne i samma anda? Hon ville kommunicera på detta indirekta sätt, med ögonvätskor. Hon ville få sina misstankar bekräftade och ta reda på saker om mig. Men vilka misstankar hyste hon, och vad fanns det att ta reda på? Jag började bli orolig. När lukten av bränt bröd spred sig i huset försökte jag få henne att berätta om livet i årskurs sju.

»Brinner det i köket?«

»Det är Steffie som bränner bröd. Hon gör det då och då.«

»Jag kunde ha lagat nån sorts kimchi.«

»Nånting från din tid i Korea?«

»Det är vitkål marinerad med paprika och en massa andra saker. Bränner som eld. Fast jag vet inte om det går att hitta ingredienserna. Det är svårt nog att få tag i dem i Washington.«

»Vi får säkert nåt mer än rostat bröd.«

Den milda reprimanden gjorde henne glad. Hon tyckte bäst om mig när jag var torr, ironisk och bitsk, en medfödd fallenhet som hon ansåg att jag hade mist genom långvarigt umgänge med barn.

TV:n sa: »Nu ska vi sätta de små känselspröten på fjärilen.«

Två kvällar senare när jag hade gått och lagt mig hörde jag röster, tog på mig morgonrocken och gick ner för att se efter vad som stod på. Denise stod utanför badrumsdörren.

»Steffie tar ett av sina bad.«

»Klockan är mycket«, sa jag.

»Hon bara sitter där i allt lortvattnet.«

»Det är min lort«, sa Steffie från andra sidan dörren.

»Det är lort i alla fall.«

»Jaså, men det är min lort, så det gör mig inget.«

»Det är lort«, sa Denise.

»Det är min lort.«

»Lort är lort.«

»Inte när det är min.«

Bee visade sig längst bort i hallen med en kimono i silver och rött. Hon bara stod där, fjärran och blek. Det var ett ögonblick då vår scen av futtighet och nedrighet tycktes utvidgas förnimbart och förvandlas till en karikatyr av självbeskådande. Denise muttrade något argt åt Steffie genom dörrspringan och tassade sedan i väg till sitt rum.

På morgonen körde jag Bee till flygplatsen. Färder till flygplatser gör mig tyst och dyster. Vi lyssnade till senaste nytt på radion, egendomligt upphetsade rapporter om brandmän som bar ut en brinnande soffa från ett hyreshus i Watertown, uppläst mot ett bakgrundsknatter av teleprintrar. Jag märkte att Bee studerade mig noga och oblygt. Hon satt med ryggen mot dörren och armarna om sina uppdragna sammanhållna knän. Blicken uttryckte djup ömkan. Det var en blick som inte obetingat ingav mig förtröstan, för jag tyckte att den visade mycket lite medlidande eller kärlek eller sorg. I själva verket kände jag igen den som något helt annat: den tonåriga kvinnans ömmaste form av ringaktning.

På vägen hem från flygplatsen svängde jag av från motorvägen vid floden och parkerade i skogsbrynet. Jag gick uppför en brant gångväg och kom till ett gammalt spjälstaket med en skylt:

GAMLA BEGRAVNINGSPLATSEN

Blacksmiths by

De lutande gravstenarna var små, vittrade och spräckliga av svamp eller mossa. Namnen och datumen var knappt läsbara. Marken var hård, här och där fanns isfläckar. Jag gick omkring bland stenarna och tog av mig handskarna för att känna på den skrovliga marmorn. En smal vas med tre amerikanska flaggor stod nedstucken i jorden framför en av markörerna, det enda tecknet på att någon hade varit på platsen före mig under det här århundradet. Jag kunde tyda några av namnen, imponerande kraftfulla enkla namn som antydde moralisk stränghet. Jag stod stilla och lyssnade.

Jag befann mig bortom trafikbullret och den oregelbundna ljudpulsen från fabriker på andra sidan floden. Åtminstone på den punkten hade de haft rätt som placerat kyrkogården här i en tystnad som hade hållit stånd. Luften hade en skärpa. Jag andades djupt, stod kvar på samma fläck och väntade på den frid som antas sänka sig över de döda, väntade på att få se det sken som svävar över fälten i landskapsmålarens klagan.

Jag stod där och lyssnade. Vinden blåste snö från grenarna. Snö blåste fram ur skogen i virvlar och häftiga byar. Jag fällde upp kragen och tog på mig handskarna igen. När blåsten på nytt hade stillnat promenerade jag bland stenarna, försökte läsa namnen och datumen, och rättade till flaggorna så att de skulle fladdra fritt. Sedan stod jag stilla och lyssnade.

De dödas makt består i vår tro att de ser oss hela tiden. De döda har gestalt. Finns det ett energiplan som uteslutande är sammansatt av de döda? Givetvis ligger de även i jorden och sover och multnar. Kanske är vi deras drömmar.

Må dagarna bli utan mål. Varde årstiderna diffusa. Påskynda inte förloppet enligt någon plan.