GUBBEN Treadwells syster dog. Hon hette Gladys i förnamn. Läkaren sa att hon dog av kvardröjande rädsla efter de fyra dygn som hon och brodern hade tillbringat vilsna och förvirrade i köpcentret.

En man i Glassboro dog när ena bakhjulet på bilen lossnade från axeln. En typisk egenhet för just den modellen.

Statens viceguvernör dog av obekanta naturliga orsaker efter en längre tids sjukdom. Vi vet alla vad det betyder.

En man från Mechanicsville dog utanför Tokyo när tiotusen hjälmklädda studenter belägrade flygplatsen.

När jag läser dödsannonser noterar jag alltid den avlidnes ålder och sätter den i förhållande till min egen. Fyra år kvar, tänker jag. Nio år kvar. Två år till, sedan är jag död. Talens makt är aldrig mer uppenbar än när vi begagnar dem till att spekulera om vår egen dödsdag. Ibland köpslår jag med mig. Skulle jag vara villig att godta sextiofem år, Djingis khans dödsålder? Suleiman den store hängde med till sjuttiosex. Det låter i sin ordning, särskilt så som jag känner mig nu, men hur kommer det att kännas när jag är sjuttiotre?

Det är svårt att föreställa sig att de där männen grämde sig över döden. Attila dog ung. Han var ännu inte fyllda femtio. Tyckte han synd om sig själv, gav han efter för självömkan och svårmod? Han var hunnernas härskare, Europas erövrare, Guds gissel. Jag vill gärna tro att han låg i sitt tält, som i en internationellt finansierad storfilm, och yttrade tappra kärva kommentarer till sina rådgivare och vasaller. Ingen förslappning av anden. Ingen upplevelse av det ironiska i människans tillvaro, detta att vi är den högsta livsformen på jorden och ändå obeskrivligt sorgsna, för vi vet det som inga andra djur vet, att vi måste dö. Attila tittade inte ut genom sin tältöppning och pekade på en halt hund som stod i utkanten av elden och väntade på att någon skulle slänga åt honom en köttslamsa. Han sa inte: »Det där eländiga loppbitna djuret har det bättre än den mäktigaste härskare över människor. Det vet inte det som vi vet, det känner inte det som vi känner, det kan inte känna samma sorg som vi.«

Jag vill tro att han inte var rädd. Han godtog döden som en naturlig livserfarenhet, en vild ritt genom skogen, så som anstod en man som kallades Guds gissel. Så slutade hans liv, medan hans uppvaktning skar av sig håret och vanställde sina egna ansikten i barbarisk hyllning, och kameran åkte ut ur tältet och panorerade över 400-talets natthimmel, klar och oförorenad och strimmad av lysande världar.

Babette tittade upp från sina ägg och sin stekta potatis och sa med lågmäld innerlighet: »Livet är fint, Jack.«

»Vad föranleder detta?«

»Jag tyckte bara att det borde sägas.«

»Känns det bättre nu när du har sagt det?«

»Jag har hemska drömmar«, mumlade hon.

Vem kommer att dö först? Hon säger att hon vill dö först, för hon skulle känna sig outhärdligt ensam och ledsen utan mig, särskilt om barnen var vuxna och bodde någon annanstans. Hon är orubblig på den punkten. Hon vill uppriktigt gå före mig. Hon pläderar så energiskt för sin sak att hon uppenbarligen tror att vi har ett ord med i laget. Hon är också övertygad om att ingenting kan hända oss så länge vi har barn hemma som är beroende av oss. Barnen är vår relativa garanti för ett långt liv. Vi är säkra så länge de finns kvar, men så fort de blir stora och skingras vill hon vara den som går bort först. Hon låter nästan ivrig. Hon är rädd för att jag ska dö oväntat, i smyg, smita i väg på natten. Inte för att hon inte värdesätter livet, det är detta att bli lämnad ensam som skrämmer henne. Tomheten, upplevelsen av kosmiskt mörker.

MasterCard, Visa, American Express.

Jag förklarar för henne att jag vill dö först. Jag har blivit så van vid henne att jag skulle känna mig förtvivlat halv. Vi är två aspekter av samma person. Resten av livet skulle jag vända mig mot henne för att säga något. Ingen där, ett hål i rymd och tid. Hon hävdar att min död skulle efterlämna ett större hål i hennes liv än hennes död skulle efterlämna i mitt. På den nivån ligger vårt resonemang. Den relativa storleken av hål, svalg och tomrum. Vi för allvarliga diskussioner på den nivån. Hon säger att om hennes död kan lämna ett stort hål i mitt liv, så skulle min död lämna ett svalg i hennes, en stor gapande avgrund. Jag parerar med ett oändligt djup eller tomrum. Och så fortsätter det in på natten. Diskussionerna verkar aldrig löjliga när de pågår. Så stark är vårt ämnes förädlande kraft.

Hon tog på sig en lång blank vadderad kappa – den såg segmenterad ut, som ett yttre skelett, avsedd för havets botten – och gick ut för att undervisa sin grupp i hållning. Steffie gick ljudlöst omkring i huset med små plastpåsar som hon klädde de kringspridda flätade skräpkorgarna med. Detta gjorde hon ett par gånger i veckan med den stillsamma, samvetsgranna uppsynen hos en person som inte vill ha beröm för att hon räddar liv. Murray tittade in för att prata med de två flickorna och Wilder, vilket han gjorde då och då som ett led i sina studier av det som han kallade barnens samhälle. Han pratade om den amerikanska familjens världsfrämmande pladder. Han verkade tro att vi var en visionär grupp med öppenhet för särskilda former av medvetenhet. Enorma mängder fenomen strömmade genom huset och väntade på att analyseras.

Han gick med de tre barnen upp på övervåningen för att titta på TV. Heinrich kom ut i köket, satte sig vid bordet och knep hårt om en gaffel med vardera handen. Kylskåpet brummade dovt. Jag slog om en strömbrytare, och en kvarn någonstans under diskbänken förvandlade lämningar, skal och animaliskt fett till minimala fragment som kunde spolas ut. Det intensiva morrandet fick mig att backa två steg. Jag tog gafflarna ur min sons händer och lade dem i diskmaskinen.

»Har du börjat dricka kaffe än?«

»Nej«, svarade han.

»Baba vill gärna ha en kopp när hon kommer hem från lektionerna.«

»Gör te åt henne i stället.«

»Hon tycker inte om te.«

»Hon kan väl lära sig?«

»Det smakar inte alls likadant.«

»Det är en vanesak.«

»Man måste först skaffa sig vanan.«

»Det är ju det jag menar. Gör te åt henne.«

»Hennes undervisning är mycket mer krävande än det låter. Kaffe får henne att slappna av.«

»Det är därför det är farligt«, sa han.

»Det är inte farligt.«

»Allt som gör att man slappnar av är farligt. Vet du inte det, så kan jag lika gärna tala till en vägg.«

»Murray vill också gärna ha kaffe«, sa jag och hörde en svag triumfklang i rösten.

»Märkte du vad du precis gjorde? Du tog med dig kaffeburken till bänken.«

»Än sen då?«

»Det hade du inte behövt. Du kunde ha ställt den bredvid spisen där du stod och sen gått till bänken och hämtat skeden.«

»Du menar att jag bar med mig kaffeburken i onödan.«

»Du bar den i högra handen hela vägen till bänken, ställde ner den för att dra ut lådan, för det ville du inte göra med vänstra handen, tog sen upp skeden med högra handen, flyttade över den till vänstra handen, tog upp kaffeburken med högra handen och gick tillbaka till spisen, där du ställde ner den igen.«

»Så brukar man göra.«

»Det är slöseri med rörelse. Folk slösar bort en hemsk massa rörelse. Du borde titta på när Baba gör sallad nån gång.«

»Människor överväger inte varje liten rörelse och gest. Lite slöseri gör ingen skada.«

»Men under en hel livstid?«

»Vad sparar man om man inte slösar?«

»Under en livstid? Man sparar en massa tid och kraft«, sa han.

»Vad ska man använda dem till?«

»Till att leva lite längre.«

Uppriktigt sagt vill jag inte dö först. Om jag ställdes inför valet mellan ensamhet och död skulle det ta mig bråkdelen av en sekund att fatta ett beslut. Men jag vill inte vara ensam heller. Allt som jag säger till Babette om hål och tomrum är sant. Om hon dog skulle jag bli alldeles konfys och börja prata med stolar och kuddar. Låt oss inte dö, vill jag ropa till den där 400-talshimlen som glöder av mystik och spiralnebulosors sken. Låt oss båda leva i evighet, sjuka och friska, svagsinta, orkeslösa, tandlösa, leverfläckiga, skumögda, gaggiga. Vem bestämmer sådant? Vad finns där ute? Vem är du?

Jag såg på medan kaffet bubblade upp genom mittröret och den perforerade dosan till det lilla bleka klotet. En sagolik och sorglig uppfinning, så omständlig, genial och mänsklig. Den var som en filosofisk debatt återgiven i världsliga termer – vatten, plåt, rostade bönor. Jag hade aldrig förut tittat på kaffe.

»När plastmöbler brinner blir man cyankalieförgiftad«, sa Heinrich och knackade i bordsskivan av plastlaminat.

Han åt en vinterpersika. Jag hällde upp en kopp kaffe åt Murray, och tillsammans gick pojken och jag upp till Denise rum där TV:n för tillfället var placerad. Volymen var nedskruvad på låg nivå och flickorna var inbegripna i ett hänfört samtal med sin gäst. Murray verkade lycklig över att vara där. Han satt mitt på golvet och gjorde anteckningar, med duffeln och sportkepsen bredvid sig på mattan. Rummet kring honom var späckat med koder och budskap, en arkeologisk fyndplats med barndomsting som Denise hade haft med sig sedan tre års ålder, alltifrån mussepiggklockor till varulvsaffischer. Hon är ett barn av det slaget som har en ömsint beskyddarinstinkt mot sitt ursprung. I en flytande tillvaro är hennes taktik att med all möda rekonstruera och bevara och hålla samman tingen för deras värde som föremål att fästa minnet på, ett sätt att haka sig fast vid livet med.

Misstolka inte. Jag tar de här barnen på fullt allvar. Det går inte att se för mycket hos dem, att överdriva den talang för karaktärsstudium som man nu råkar ha. Alltihop finns hos dem i full styrka, laddade vågor av identitet och liv. I barnens värld finns inga amatörer.

Heinrich stod i ett hörn av rummet, där han hade intagit sin kritiskt observerande hållning. Jag gav Murray hans kaffe och tänkte just gå därifrån, när jag i förbifarten råkade kasta en blick på TV-rutan. Jag stannade till i dörren och tittade noggrannare. Det stämde, bilden fanns där. Jag hyssjade åt de andra, och de vred undrande och irriterade huvudena mot mig. Sedan följde de min blick mot den stabila TV:n vid fotänden av sängen.

Ansiktet i rutan var Babettes. Ur våra munnar kom en tystnad som var lika vaksam och dov som morrandet från ett djur. Förvirring, rädsla och häpnad sköljde från våra ansikten. Vad betydde det? Vad gjorde hon där, i svart och vitt, inramad av regelbundna kanter? Var detta hennes själ, hennes hemliga jag, en tvådimensionell faksimil formad av teknikens makt, frigjord till att sväva genom våglängderna, genom energinivåerna, med ett uppehåll för att ta farväl av oss från den flimrande rutan?

En egendomlig stämning grep mig, en vilsenhet. Visst var det hon, ansiktet, håret, hennes vana att blinka hastigt två och två eller tre och tre gånger i följd. För bara en timma sedan hade jag sett henne sitta och äta ägg, men hennes uppdykande i rutan fick mig att uppfatta henne som en fjärran gestalt ur det förflutna, en före detta hustru och frånvarande mor, en vandrare i de dödas töckenvärld. Om inte hon var död, var då jag det? Ett tvåstavigt barnsligt skrik, ba-ba, trängde upp ur djupet av min själ.

Allt detta var komprimerat till några sekunder. Inte förrän tiden skred vidare, normaliserades och återgav oss medvetandet om vår omgivning, rummet, huset, den verklighet där TV:n stod – inte förrän då förstod vi vad som försiggick.

Babette hade lektion med sin grupp i kyrkans källare, och den sändes i TV av den lokala kabelstationen. Antingen hade hon inte vetat att en kamera skulle finnas på plats eller också hade hon föredragit att inte berätta det för oss, av förlägenhet, kärlek, vidskepelse eller vad det nu kan vara som får en människa att vilja undanhålla sin bild från dem som känner henne.

Eftersom ljudet var sänkt i botten kunde vi inte höra vad hon sa, men ingen gitte skruva upp det. Bilden var det viktiga, ansiktet i svartvitt, levande men samtidigt platt, avlägset, avskilt, tidlöst. Det var hon och ändå inte hon. Återigen slog det mig att Murray kanske var något på spåren. Vågor och strålning. Något läckte ut genom rutnätet. Hon kastade ljus över oss, hon skapades och omskapades oupphörligt medan ansiktsmusklerna arbetade med att forma leenden och ord, och de elektroniska prickarna myllrade.

Vi genomströmmades av Babette. Hennes bild projicerades på våra kroppar, flöt inom oss och genom oss. En Babette av elektroner och fotoner och de krafter som alstrade det grå sken vi tolkade som hennes ansikte.

Barnen blossade av spänning, men jag kände en viss oro. Jag försökte intala mig att det bara var TV – vad sen det var, hur det nu fungerade – och inte någon färd bort från livet eller döden, inte någon gåtfull skilsmässa. Murray tittade upp på mig med sitt illmariga leende.

Wilder var den ende som bevarade fattningen. Han tittade på sin mor och talade till henne med halvformade ord, nästan begripliga fragment som mest var egna påhitt. När kameran åkte bakåt för att låta Babette demonstrera en subtil detalj i konsten att stå och gå gick Wilder fram till apparaten, rörde vid hennes kropp och satte ett handavtryck på den dammiga bildskärmen.

Sedan kröp Denise fram till apparaten och vred upp ljudratten. Inget hände. Det hördes inget ljud, ingen röst, inget alls. Hon vände sig om och tittade på mig. Det blev en stunds förvirring igen. Heinrich ryckte in, mixtrade med ratten och stack in handen bakom apparaten för att justera de försänkta knapparna. När han försökte med en annan kanal dånade ljudet ut brutalt och brusigt. När han prövade kabelstationen igen kunde han inte ens få fram ett surrande, så när vi tittade på medan Babette avslutade lektionen vilade en stämning av egendomliga onda aningar över oss. Men så fort programmet var slut blev de två flickorna uppspelta igen och gick ner för att vänta på Babette vid dörren och överraska henne med nyheter om vad de hade sett.

Den lille pojken satt kvar vid TV:n bara några centimeter från den mörka rutan och grät tyst och osäkert i låga dyningar, medan Murray gjorde anteckningar.