SNABBKÖPEN är fulla av gamlingar som verkar vilsekomna bland de färggranna varuhäckarna. En del är för korta för att nå upp till de översta hyllorna, en del spärrar gångarna med sina vagnar, en del är klumpiga och reagerar långsamt, en del är glömska, en del förvirrade, en del går omkring och mumlar med den vaksamma min som man kan se i anstaltskorridorer.

Jag sköt min vagn gången fram. Wilder satt i vagnen på den nedfällbara hyllan och försökte plocka åt sig varor vilkas form och strålglans eggade hans apparat för analys av sinnesintryck. Det fanns två nytillskott i snabbköpet, en manuell kötthörna och ett bageri, och doften av nybakta bröd och kakor i kombination med anblicken av en blodstänkt man som bankade stycken av dallrande kalvkött var väldigt upphetsande för oss allihop.

»Dristan Ultra, Dristan Ultra.«

Den andra orsaken till upphetsning var snön. Häftigt snöfall var förutsagt under dagens lopp eller till kvällen. Det fick folk att bege sig ut i skaror: de som var rädda att gatorna snart skulle vara oframkomliga, de som var så gamla att de gick osäkert på snö och is, de som befarade att ovädret skulle isolera dem hemma i dagar och veckor. Särskilt äldre människor var mottagliga för nyheter om annalkande elände när det förutsades i TV av allvarliga män som stod framför digitala radarkartor eller flimrande foton av planeten. Uppskrämda jäktade de i väg till snabbköpet för att fylla på förråden innan väderfronten kom svepande. Snöberedskap, sa väderspåmännen. Snölarm. Snöplogar. Snöglopp med inslag av underkylt regn. Det snöade redan i väst. Det var redan på väg åt öster. Nyheterna fängslade dem som en pygméskalle. Skurar av snöblandat regn. Snöbyar. Snövarningar. Drivande snö. Blåsande snö. Djupa drivor och yrsnö. Växande snömassor, förödelse. De gamla gjorde inköp i panik. När TV inte drev dem till ursinne skrämde den halvt ihjäl dem. De viskade till varandra i kassaköerna. Bilistvarning: nollsikt. När bryter det ut? Hur många centimeter? Hur många dagar? De blev hemlighetsfulla, baksluga, verkade undanhålla andra de senaste och värsta nyheterna, verkade förena list med brådskan, försökte skynda sig ut innan någon undrade varför de köpte så mycket. Hamstrare i ett krig. Giriga, skamsna.

Jag fick se Murray i märkeslösa avdelningen med en teflonpanna i handen. Jag stannade och iakttog honom en stund. Han pratade med fyra fem personer och hejdade sig då och då för att krafsa ner några anteckningar i ett spiralblock. Han lyckades skriva med stekpannan avigt fastklämd under armen.

Wilder gav till ett gallskrik åt honom, så jag körde dit med vagnen.

»Hur står det till med din kära maka?«

»Fint«, sa jag.

»Pratar pojken här ännu?«

»Då och då. Han vill själv välja sina tillfällen.«

»Du minns den där saken som du hjälpte mig med? Maktkampen om Elvis Presley?«

»Javisst. Jag kom in och föreläste.«

»Det visar sig tragiskt nog att jag skulle ha vunnit ändå.«

»Vad har hänt?«

»Min rival Cotsakis tillhör inte längre de levandes antal.«

»Vad betyder det?«

»Det betyder att han är död.«

»Död?«

»Omkommen i bränningarna utanför Malibu. Under jullovet. Jag fick veta det för en timma sen och kom hit direkt.«

Jag blev plötsligt medveten om den täta miljöstrukturen. De automatiska dörrarna öppnades och stängdes med tvära pustar. Färger och lukter verkade skarpare. Skrapandet av släpande fötter framträdde ur ett dussintal andra ljud, ur det sublitorala bruset från ventilations- och försörjningssystemen, prasslet av tidningspapper när kunder ögnade igenom sina horoskop i blaskorna där framme, viskningarna från åldrade kvinnor med talkpudrade ansikten, det oavbrutna slamret när bilar körde över en lös manlucka i gatan alldeles utanför ingången. Släpande fötter. Jag hörde dem tydligt, ett dystert dovt hasande i alla gångarna.

»Hur mår flickorna?« frågade Murray.

»Fint.«

»Börjat skolan igen?«

»Ja.«

»Nu när paniken är över.«

»Ja. Steffie har inte skyddsmasken på sig längre.«

»Jag tänkte köpa några New York-skivor«, sa han med en handrörelse åt slaktarens håll.

Uttrycket lät bekant, men vad betydde det?

»Oförpackat kött, färskt bröd«, fortsatte han. »Exotiska frukter, exklusiva ostar. Produkter från tjugo länder. Det känns som att befinna sig vid en vägknutpunkt i forntiden, en persisk basar eller en blomstrande stad vid Tigris. Hur mår du, Jack?«

Vad menade han med den frågan?

»Stackars Cotsakis, omkommen i bränningarna«, sa jag. »Den kolossale karlen.«

»Det var han, ja.«

»Jag vet inte vad jag ska säga.«

»Nog var han stor, alltid.«

»Kolossalt stor«, sa jag.

»Jag vet inte heller vad jag ska säga. Utom att jag hellre ser att det var han än jag.«

»Han måste ha vägt hundratrettiofem kilo.«

»Tja, minst.«

»Vad tror du, hundratrettio, hundratrettiofem?« undrade jag.

»Hundratrettiofem minst.«

»Död. En så stor karl.«

»Vad kan vi säga?«

»Jag trodde att jag var stor.«

»Han var i en annan klass. Du är stor i din klass.«

»Inte för att jag kände honom. Jag kände honom inte alls.«

»Helst ska man inte känna folk när de dör. Hellre andra än vi.«

»Vara så kolossal. Och sen dö.«

»Spårlöst borta. Bortsopad.«

»Jag kan se honom så tydligt framför mig.«

»Nog är det på sätt och vis underligt att vi kan se de döda framför oss«, tyckte han.

Jag körde i väg med Wilder utmed fruktbingarna. Frukten blänkte fuktigt med skarpa konturer. Det låg något självmedvetet över den. Den verkade omsorgsfullt tillrättalagd, som frukt i fyrfärgstryck i en fotohandbok. Vi girade åt höger vid plastdunkarna med källvatten och satte kurs mot kassorna. Jag tyckte om att vara tillsammans med Wilder. Tillvaron blev en rad njutningar. Han tog det som han kom åt och glömde det sedan genast i strömmen av nya glädjeämnen. Det var denna glömska som jag avundades och beundrade.

Kassörskan ställde en följd av frågor till honom och besvarade dem själv med småbarnsröst.

En del av husen i staden visade spår av vanvård. Parksofforna behövde repareras, de spruckna gatorna behövde ny beläggning. Tidens tand. Men snabbköpet förändrades inte, utom till det bättre. Det var välsorterat, fyllt av musik och strålande upplyst. Detta var nyckeln, tyckte vi. Allt var förträffligt, skulle fortsätta att vara förträffligt och skulle rent av bli ännu förträffligare, så länge snabbköpet inte tappade greppet.

Tidigt den kvällen körde jag Babette till hennes kurs i hållning. Vi stannade på vägbron och steg ur för att titta på solnedgången. Ända sedan den luftburna toxiska incidenten har solnedgångarna varit nästan outhärdligt vackra. Inte för att det fanns något mätbart samband. Om Nyodenderivativets speciella egenskaper (fogade till alla vardagsutsläpp, föroreningar, nedsmutsningar och hallucinogener) hade förorsakat detta estetiska språng från redan strålande solnedgångar till breda mäktiga rödskimrande svärmiska himmelsvyer skiftande i skräcklila, så hade ingen kunnat bevisa det.

»Vad annat kan vi tro?« undrade Babette. »Hur ska vi annars förklara det?«

»Det vet jag inte.«

»Vi bor inte intill ett hav eller en öken. Vi borde ha bleka vintriga solnedgångar. Men titta på den flammande himlen. Den är så vacker och effektfull. Förut varade solnedgångar i fem minuter. Nu varar de i en timma.«

»Hur kommer sig det?«

»Ja, hur kommer sig det?« undrade hon.

Den här platsen på vägbron bjöd på vid utsikt västerut. Folk hade kommit hit ända sedan de första nya solnedgångarna började visa sig, hade parkerat sina bilar och stått i den bitande blåsten och pratat nervöst och tittat. Redan fanns det fyra bilar där, och fler skulle säkert komma. Vägbron hade blivit en utsiktspunkt. Polisen drog sig för att ingripa mot parkeringsförsyndelserna. Det var en sådan situation som får alla regler att verka småaktiga, ungefär som handikappolympiaden.

Senare på kvällen körde jag tillbaka till kongregationalistiska kyrkan för att hämta henne. Denise och Wilder åkte med. Babette med sina jeans och benvärmare var en skön och stimulerande syn. Benvärmare ger ett slags militär ton, en anstrykning av ålderdomlig krigarmundering. När hon skottade snö hade hon dessutom ett pälsklätt pannband. Det kom mig att tänka på 400-talet, på män som stod runt lägereldar och talade dämpat på sina turkiska och mongoliska dialekter, på klar himmel och Attilas oförfärade förebildliga död.

»Hur var lektionen?« undrade Denise.

»Det går så bra så de vill att jag ska ta en kurs till.«

»I vad?«

»Jack kommer inte att tro sina öron.«

»I vad?« frågade jag.

»Äta och dricka. Den heter Äta och dricka: Grundläggande parametrar. Vilket låter lite löjligare än som är absolut nödvändigt, det medger jag.«

»Vad skulle du kunna lära dem?« frågade Denise.

»Det är det som är det fina. Det är praktiskt taget outtömligt. Ät lätt mat när det är varmt. Drick mycket vätska.«

»Men det vet ju varenda människa.«

»Det kommer nya sanningar varje dag. Människor vill gärna få sina invanda lärdomar bekräftade. Ligg inte efter en stadig måltid. Drick inte sprit på fastande mage. Vänta med bad i minst en timma efter det att ni har ätit. Världen är mer komplicerad för vuxna än för barn. Vi växte inte upp med alla dessa växlande sanningar och åsikter. En dag började de bara dyka upp. Därför behöver folk få bekräftat av en person med pondus att ett visst sätt att göra en sak är rätt eller fel, åtminstone för tillfället. Jag var det närmaste i den vägen som de kunde hitta, märkvärdigare var det inte.«

Ett statiskt laddat ludd hade fastnat på TV-skärmen.

När vi hade lagt oss var vi tysta. Jag låg med huvudet mellan hennes bröst, liksom skyddad med dynor mot något obarmhärtigt slag. Jag var fast besluten att inte berätta för henne om datorns dom. Jag visste att hon skulle bli förkrossad om hon fick veta att jag så gott som säkert skulle dö före henne. Hennes kropp blev mitt medel för att bevara beslutsamheten och tystnaden. På kvällarna sökte jag mig till hennes bröst och smög mig in i det avpassade mellanrummet som när en skadad ubåt uppsöker sin reparationsdocka. Jag hämtade mod från hennes bröst, hennes varma mun, hennes botaniserande händer, hennes fingertoppar som strök över ryggen på mig. Ju lättare smekning, desto fastare blev mitt beslut att hon inte skulle få veta något. Bara hennes egen förtvivlan skulle kunna bryta min vilja.

En gång var jag på vippen att be henne ta på sig benvärmarna innan vi älskade, men det var en begäran som verkade härröra snarare ur patos än ur avvikande sexualitet, så jag befarade att den kunde få henne att misstänka att något var på tok.