DÅ och då tänkte jag på automatpistolen som låg gömd i sovrummet.

De dinglande insekternas tid var inne. Vita villor med larver dinglande från takfoten. Vita stenar på infartsvägar. På kvällarna kan man promenera mitt i gatan och höra kvinnor tala i telefon. Varmt väder alstrar röster i mörkret. De pratar om sina tonåriga söner. Så stora, så fort. Sönerna är nästan skrämmande. Vilka mängder de äter. Så de tornar upp sig i dörröppningar. Det här är tiden som är full av slingrande insekter. De finns i gräset, sitter på husväggarna, hänger i luften, hänger i träden och takskäggen, sitter på fönsterluckorna. Kvinnorna talar riks med de växande pojkarnas farföräldrar eller morföräldrar. De delar på den slanka enstyckstelefonen, strålande glada gamlingar med handstickade tröjor och fast inkomst.

Vad händer med dem när reklaminslaget är slut?

Jag fick själv ett telefonsamtal en kväll. Telefonisten sa: »En Moder Devi önskar ett samtal betalt mottagaren med en Jack Gladney. Tar ni emot det?«

»Hej, Janet. Vad vill du?«

»Bara säga hej. Höra hur du mår. Vi har inte pratat med varandra på evigheter.«

»Pratat?«

»Swamin undrar om vår son kommer till ashramen i sommar.«

»Vår son?«

»Din och min och hans. Swamin betraktar barnen till sina lärjungar som sina egna barn.«

»Jag skickade en dotter till Mexiko förra veckan. När hon kommer hem är jag beredd att prata om sonen.«

»Swamin säger att Montana kommer att göra pojken gott. Han kommer att växa till sig, lägga på hullet. Det här är hans känsliga ålder.«

»Varför ringer du? Allvarligt talat.«

»Bara för att hälsa dig. Vi säger så här.«

»Är han en sån där stollig swami med snövitt skägg? Lite lustig att se på?«

»Vi tar saker och ting på allvar här. Historiens kretslopp har bara fyra tidsåldrar. Vi råkar befinna oss i den sista. Det finns inte mycket tid över för lustigheter.«

Hennes lilla tunna röst studsade ner till mig från ett ihåligt klot i geosynkron omloppsbana.

»Om Heinrich vill hälsa på dig i sommar så har jag inget emot det. Låt honom rida och fiska forell. Men jag vill inte ha honom inblandad i nåt personligt och känslosamt, som till exempel religion. Det har redan varit en del prat om kidnappning här, så folk är nervösa.«

»Den sista tidsåldern är Mörkrets tidsålder.«

»Fint. Berätta nu vad du vill ha.«

»Ingenting. Jag har allt. Sinnesfrid, livsmening, äkta kamratskap. Jag vill bara hälsa dig. Jag hälsar dig, Jack. Jag saknar dig. Jag saknar din röst. Jag vill bara prata en stund, fördriva lite tid med vänskapliga minnen.«

Jag lade på och gick ut på en promenad. Kvinnorna fanns där i sina upplysta hem och talade i telefon. Hade swamin tindrande ögon? Skulle han kunna svara på pojkens frågor bättre än jag, ge trygghet i stället för att reta till käbbel och trätor som jag gjorde? Hur slutgiltig är Mörkrets tidsålder? Innebär den total förstörelse, en natt som uppslukar tillvaron så fullständigt att jag botas från min egen ensamma död? Jag lyssnade till kvinnornas prat. Enbart ljud, enbart själar.

När jag kom hem hittade jag Babette i träningsoverallen vid sovrumsfönstret, där hon stirrade ut i kvällen.

*

Delegaterna till Hitlerkongressen började anlända. Ett nittiotal Hitlerforskare skulle under de tre kongressdagarna lyssna till föreläsningar, delta i paneldiskussioner och se filmer. De skulle vandra över collegeområdet med sina namn i frakturskrift på plastbrickor fästade vid kavajslagen. De skulle utbyta Hitlerskvaller och sprida de sedvanliga sensationsryktena om hans sista dagar i sin Führerbunker.

Det var intressant att se hur lika de var varandra, trots att de kom från så många olika håll både inom och utom landet. De var gladlynta och ivriga, lagda för att stänka spott när de skrattade, fallna för urmodig klädsel, enkelhet och punktlighet. De verkade förtjusta i sötsaker.

Jag hälsade dem välkomna i det spartanskt moderna kapellet. Det fem minuter långa anförandet höll jag på tyska, från koncept. Jag talade mest om Hitlers mamma, bror och hund. Hunden hette Wolf. Det är samma ord på engelska och tyska. De flesta orden som jag använde i anförandet var samma eller nästan samma i båda språken. Jag hade suttit i dagar med lexikonet och gjort upp listor med sådana ord. Mina yttranden blev följaktligen osammanhängande och lösryckta. Jag fällde många kommentarer om Wolf, ännu fler om mamman och brodern, några om skor och strumpor, några om jazz, öl och baseboll. Givetvis hade jag Hitler själv att ta till. Jag nämnde namnet ofta och hoppades att det skulle överskyla min haltande meningsbyggnad.

Resten av tiden försökte jag undvika tyskarna i sällskapet. Till och med i min svarta kappa och de mörka glasögonen och med namnet i nazistbokstäver över hjärtat kände jag mig svag och dödsmärkt i deras närvaro när jag hörde dem frambringa sina gutturala ljud, sina ord, sin hårdrock. De berättade Hitlervitsar och spelade pinochle. Det enda jag kunde göra var att mumla ett och annat enstavigt ord på måfå och guppa av ihåligt skratt. Långa stunder höll jag mig gömd i mitt tjänsterum.

Varje gång jag kom ihåg pistolen som låg på lur i en trave undertröjor som en tropisk insekt sköt en liten pirrande ilning genom kroppen. Om det var av njutning eller rädsla visste jag inte riktigt. Jag kände mest igen det som en barndomsupplevelse, spänningen i maggropen över en hemlighet.

Vilket illmarigt påfund en pistol är, särskilt en som är så liten. Ett intimt och listigt föremål, en hemlig berättelse om mannen som äger det. Jag kom ihåg hur det hade känts några dagar tidigare när jag försökte hitta Dylarburken. Som om jag hade spionerat på familjens sopor. Var jag på väg att bit för bit träda in i ett hemligt liv? Trodde jag att det var mitt sista försvar mot den undergång som så slumpartat hade utformats åt mig av den försyn eller oförsyn, den princip eller den makt eller det kaos som bestämmer sådant? Kanske började jag förstå mina tidigare fruar och deras förbindelser med underrättelsetjänsten.

Hitlerforskarna församlades, promenerade, åt glupskt och skrattade mellan överdimensionerade tänder. Jag satt vid mitt skrivbord i mörkret och funderade på hemligheter. Är hemligheter en tunnel till en drömvärld där man styr händelseförloppet?

På kvällen skyndade jag ut till flygplatsen för att ta emot min dotter. Hon var uppspelt och glad och klädd i mexikanska kläder. Hon sa att de där som skickade hennes mamma böcker för granskning inte ville låta henne vara i fred. Dana fick stora tjocka romaner varje dag och skrev omdömen som hon mikrofilmade och skickade till ett hemligt arkiv. Hon beklagade sig över trassliga nerver och perioder av djup andlig trötthet. Hon berättade för Steffie att hon funderade på att komma in från kylan.

Nästa morgon skyndade jag ut till Glassboro för att på Höstskörd göra de ytterligare prov som min läkare hade rått mig till. Allvaret i en sådan situation står i direkt proportion till antalet kroppsuttömningar som man blir uppmanad att plocka fram för analys. Jag medförde ett flertal provburkar som var och en innehöll någon vemodig avfallsprodukt eller utsöndring. Ensam i handskfacket åkte en skickelsediger plastmedaljong som jag vördnadsfullt hade förslutit i tre plastpåsar, separat stängda med plasttråd. Där låg en klick av den högtidligaste avfallsprodukten, som de jourhavande analytikerna med säkerhet skulle komma att betrakta med den blandning av aktning, respekt och fruktan som vi har kommit att förknippa med världens exotiska religioner.

Men först måste jag hitta stället. Det visade sig vara en funktionell envånings ljus tegelbyggnad med golv av stenplattor och stark belysning. Varför hade man döpt ett sådant ställe till Höstskörd? Var det ett försök att kompensera kylan från deras blänkande precisionsutrustning? Skulle ett pittoreskt namn lura oss att vi lever i förcancerogena tider? Vilka slags åkommor kan vi vänta oss att få diagnosticerade på ett etablissemang med namnet Höstskörd? Kikhosta, krupp? En släng av influensa? Välkända gamla lidanden från livet på landet, krämpor som krävde sängläge och energisk bröstmassage med lindrande Vick VapoRub. Skulle någon läsa högt för oss ur David Copperfield?

Jag fick onda aningar. Man gick i väg med mina provburkar och placerade mig vid en datorterminal. Som svar på frågor från skärmen knackade jag ner berättelsen om mitt liv och min död, bit för bit, och varje svar framkallade ytterligare frågor i en obeveklig följd av sekvenser och undersekvenser. Jag ljög tre gånger. Man gav mig en vid rock och ett ID-armband. Man skickade i väg mig genom smala korridorer för mätning och vägning, blodprov, registrering av hjärnvågorna och registrering av strömmarna som passerade hjärtat. Man studerade och sonderade mig i rum efter rum, och varje bås verkade lite mindre än det föregående, skarpare upplyst, tommare på mänsklig inredning. Ständigt ny personal. Ständigt anonyma patientkolleger som i labyrinten av korridorer gick från rum till rum klädda i samma slags rock som jag. Ingen hälsade. Man spände fast mig på ett slags gungbräda, vände mig upp och ner och lät mig hänga så i sextio sekunder. En dataremsa matades ut ur en apparat bredvid. Man ställde mig på ett löpande band och sa åt mig att springa tills man sa stopp. På låren hade jag apparater fastspända, på bröstet elektroder fästade. Man körde in mig i en bildtunnel, ett slags datorstyrd genomlysningsapparat. Någon satt vid en datorterminal och gav order åt maskinen som skulle göra min kropp genomskinlig. Jag hörde magnetiska vindar, såg blixtar av norrsken. Folk korsade korridoren som irrande själar med sin urin högt buren i bleka behållare. Jag stod i ett rum stort som en garderob. Man sa åt mig att hålla upp ett finger framför ansiktet och blunda med vänstra ögat. Luckan gled igen, en vit blixt flammade. De försökte hjälpa mig, rädda mig.

Till slut satt jag återigen påklädd vid ett skrivbord mittemot en nervös ung man i vit rock. Han studerade min journal och mumlade något om att han var ny i jobbet. Till min överraskning tyckte jag inte att det gjorde mig nervös. Jag tror att jag rentav blev lättad.

»Hur länge tar det innan resultaten kommer?«

»Resultaten har kommit.«

»Jag trodde att vi skulle träffas här för en allmän diskussion. Den mänskliga biten. Det som apparaterna inte kan komma åt. Om ett par tre dagar skulle siffrorna komma.«

»Siffrorna har redan kommit.«

»Jag vet inte riktigt om jag är beredd på dem. Alla era glänsande apparater gör att man blir lite oroad. Jag kan mycket väl tänka mig att en helt frisk människa blir sjuk bara av att gå igenom de här proven.«

»Varför skulle nån bli sjuk? Våra apparater är de mest exakta som finns. Vi har avancerade datorer som analyserar våra uppgifter, utrustning som räddar liv. Lita på mig, jag har sett det. Vi har utrustning som är bättre än de senaste röntgenapparaterna eller tomograferna. Vi ser djupare och exaktare.«

Hans självförtroende verkade börja växa. Det var en mildögd yngling med dålig hy, och han påminde mig om pojkarna som stod och packade varor utanför kassorna i snabbköpet.

»Så här brukar vi börja«, sa han. »Jag ställer frågor med ledning av dataresultaten, och ni svarar efter bästa förmåga. När vi är färdiga lämnar jag er dataresultaten i ett förseglat kuvert som ni tar med till er läkare. Kostnaden för det besöket ingår i vårt arvode.«

»Bra.«

»Bra. Vi brukar börja med att fråga: Hur mår ni?«

»Med ledning av dataresultaten?«

»Bara: Hur mår ni?« sa han stillsamt.

»Efter egen uppfattning, konkret uttryckt, känner jag mig relativt frisk, i avvaktan på bekräftelse.«

»Vi brukar gå vidare till trött. Har ni på senaste tiden känt er trött?«

»Vad brukar folk svara?«

»En viss trötthet är ett omtyckt svar.«

»Jag skulle kunna svara precis det och inför mig själv vara säker på att det är en ärlig och korrekt beskrivning.«

Han verkade nöjd med svaret och gjorde en energisk anteckning på bladet framför sig.

»Hur är det med aptiten?«

»Där skulle jag kunna svara både si och så.«

»Det är i stort sett vad jag också skulle kunna svara med ledning av resultaten.«

»Ni menar med andra ord att jag ibland har förstärkt aptit, ibland inte.«

»Svarar ni eller frågar ni?«

»Det beror på vad siffrorna säger.«

»Då är vi överens.«

»Bra.«

»Bra«, sa han. »Nå, hur är det med sömnen? Vi brukar ta sömnen innan vi frågar om vederbörande vill ha koffeinfritt kaffe eller te. Socker bjuder vi inte på.«

»Får ni hit många som har sömnsvårigheter?«

»Bara i de sista stadierna.«

»De sista stadierna av sömnen? Menar ni att de vaknar tidigt på morgonen och har svårt att somna om?«

»De sista stadierna av livet.«

»Det var det jag trodde. Bra. Det enda jag har är en viss tröskelaktivitet.«

»Bra.«

»Jag blir lite orolig. Vem blir inte det?«

»Kastar och vrider er?«

»Kastar mig«, sa jag.

»Bra.«

»Bra.«

Han gjorde några anteckningar. Det verkade gå fint. Jag blev uppmuntrad av att se hur fint det gick. Jag tackade nej till hans erbjudande om te, vilket verkade göra gott intryck på honom. Vi gick snabbt fram.

»Det är här vi frågar om rökning.«

»Det är lätt. Svaret är nej. Och det handlar inte om att jag slutade för fem eller tio år sen. Jag har aldrig rökt. Inte ens i tonåren. Har aldrig prövat på det. Såg aldrig nån anledning.«

»Det är alltid ett plus.«

Jag kände mig oerhört lugnad och tacksam.

»Vi går visst snabbt fram?«

»Somliga vill gärna dra ut på det«, sa han. »De blir intresserade av sin egen hälsa. Det blir nästan en hobby.«

»Vem behöver nikotin? Och inte nog med det, jag dricker sällan kaffe, och absolut aldrig kaffe med koffein. Jag förstår inte vad folk ser i all denna konstlade stimulans. Jag blir berusad bara av att promenera i skogen.«

»Koffeinfritt är ju alltid något.«

Ja, tänkte jag. Belöna min dygd. Ge mig liv.

»Sen har vi mjölk«, sa jag. »Folk nöjer sig inte med koffein och socker, de ska ha mjölk också. Med alla fettsyrorna. Har inte rört mjölk sen jag var liten. Har inte rört tjock grädde. Äter okryddad mat. Rör sällan sprit. Har aldrig begripit varför man gör så stor affär av sprit. Vatten är min dryck. Ett glas vatten kan man lita på.«

Jag väntade på att han skulle säga att jag lade år till mitt liv.

»Apropå vatten«, sa han, »har ni nån gång varit exponerad för hälsofarliga ämnen?«

»Hur sa?«

»Giftigt material i luften eller vattnet.«

»Är det vad ni brukar fråga om efter cigaretterna?«

»Det är en fråga utanför programmet.«

»Ni menar om jag arbetar med ett ämne som asbest? Absolut inte. Jag är lärare. Undervisning är mitt liv. Jag har tillbringat mitt liv på ett college. Var kommer asbest in i det sammanhanget?«

»Har ni hört talas om Nyodenderivat?«

»Borde jag ha gjort det med ledning av provresultaten?«

»Ni har spår av det i blodet.«

»Hur är det möjligt om jag aldrig har hört talas om det?«

»Magnetsonden säger att ni har det. Jag har klammersiffror med små asterisker här framför mig.«

»Menar ni att provresultaten visar de första eventuella symptomen på en knappt registrerbar åkomma som härrör från en lägsta gränsvärdesexponering för ett utsläpp?«

Varför talade jag så där högtravande?

»Magnetsondens resultat är entydiga«, sa han.

Vad hade hänt med vår tysta överenskommelse att gå rappt fram genom programmet utan att spilla tid på diskutabelt rotande?

»Vad händer när man har spår av det där ämnet i blodet?«

»Man får en diffus bildning«, sa han.

»Men jag trodde att ingen visste säkert hur Nyoden D påverkar människor. Bara råttor.«

»Ni sa nyss att ni aldrig hade hört talas om det. Hur vet ni då vilken påverkan det har eller inte har?«

Där fick han mig fast. Det kändes som om jag hade blivit lurad, omkullpratad, förlöjligad.

»Våra kunskaper förändras varje dag«, sa han. »Vi har en del motstridiga fakta som tyder på att exponering för det här ämnet utan tvivel kan leda till en bildning.«

Hans självförtroende hade stigit skyhögt.

»Bra. Då går vi till nästa punkt. Jag har lite bråttom.«

»Nästa punkt är att jag överlämnar kuvertet.«

»Är nästa punkt motion? Svaret är ingen. Jag avskyr motion, jag vägrar syssla med sånt.«

»Bra. Jag överlämnar nu kuvertet.«

»Får jag av ren nyfikenhet fråga vad en diffus bildning är?«

»En eventuell svulst i kroppen.«

»Och den kallas diffus därför att ni inte kan få en tydlig bild av den.«

»Vi får mycket tydliga bilder. Bildtunneln tar de tydligaste bilder som står i mänsklig makt. Den kallas diffus bildning därför att den inte har någon fast form eller begränsning.«

»Vad kan den åstadkomma i allra värsta fall?«

»Att en människa dör.«

»Tala normalspråk, för tusan. Jag avskyr såna där moderna facktermer.«

Han tålde förolämpningar fint. Ju argare jag blev, desto bättre trivdes han. Han utstrålade kraft och hälsa.

»Nu är vi vid punkten där jag ber er betala ute i receptionen.«

»Hur är det med mitt kalium? Egentligen kom jag hit därför att mitt kalium låg högt över normalvärdet.«

»Vi testar inte kalium.«

»Bra.«

»Bra. Det sista jag har i uppgift att säga er är att ta med kuvertet till er läkare. Er läkare kan symbolerna.«

»Så då var det klart. Bra.«

»Bra«, sa han.

Innan jag visste ordet av stod jag och skakade hjärtligt hand med honom. Några minuter senare var jag ute på gatan. En pojke gick med utåtvända fötter över en gräsmatta och föste en fotboll framför sig. En annan pojke satt på gräsmattan och tog av sig strumporna genom att slita i hälarna. Så litterärt, tänkte jag retligt. Gator som surrar av detaljerat impulsivt liv medan hjälten begrundar sista fasen av sin dödsprocess. Det var en halvmulen dag med blåst som avtog mot solnedgången.

Den kvällen promenerade jag på gatorna i Blacksmith. Flimret från blåögda TV-apparater. Rösterna som talar i touchknapptelefonerna. Långt borta kurar morföräldrarna i en stol och samsas ivrigt om luren, medan bärvågor moduleras till hörbara signaler, deras dottersons röst. Det är den växande pojken vars ansikte syns på fotona som står utplacerade runt telefonen. Glädje väller upp i deras ögon, men den är skymd av sorgsen och mångbottnad vetskap. Vad är det pojkspolingen säger till dem? Att hans bedrövliga hy gör honom olycklig? Att han vill sluta skolan och jobba heltid med att packa varukassar i snabbköpet? Han säger till dem att han trivs med att packa varor. Det är det enda i livet som ger honom tillfredsställelse. Ställ i fyralitersdunkarna först, placera sexpackarna jämnt och stadigt, dubbla påsar till de tunga varorna. Han gör det väl, han har handlaget, han ser sakerna ordnade i kassen innan han ens har rört dem. Det är som zen, morfar. Jag ruskar ut två kassar och stoppar den ena i den andra. Stöt inte frukten, akta äggen, lägg glassen i en fryspåse. Tusen personer går förbi mig varje dag, men det är aldrig nån som ser mig. Jag gillar det, mormor, där finns inte det minsta som hotar, det är så jag vill leva mitt liv. Och de lyssnar bedrövat och älskar honom ännu innerligare med kinderna tryckta mot den slanka enstycksluren, den vita Princessluren i sovrummet, den enkla bruna Rotaryn i morfars panelklädda källarlya. Den gamle herrn drar med handen genom sin tjocka vita kalufs, kvinnan trycker sina hopfällda glasögon mot kinden. Moln jagar över den sjunkande månen, årstiderna skiftar i dystert montage och går djupare in i vinterstillhet, ett landskap av tystnad och is.

Er läkare kan symbolerna.