MITT huvud vilade mellan hennes bröst, där det verkade tillbringa åtskillig tid numera. Hon smekte mig över axeln.

»Murray säger att problemet är att vi inte förtränger rädslan.«

»Förtränger den?«

»Somliga har den talangen, andra har den inte.«

»Talangen? Jag trodde att förträngning var nåt föråldrat. Vi har ju fått höra i åratal att vi inte ska förtränga vår rädsla och våra begär. Förträngning orsakar spänningar, nervositet, sorgsenhet och hundra olika sjukdomar och besvär. Jag trodde att det sista vi skulle göra var att förtränga saker. Vi har ju fått höra att vi ska prata om vår rädsla, söka kontakt med våra känslor.«

»Det var inte kontakt med döden som man menade. Döden är så stark att vi måste förtränga den, de av oss som kan.«

»Men det är fullständigt fel och mekaniskt att förtränga. Det vet varenda människa. Vi ska inte förneka vår natur.«

»Enligt Murray är det naturligt att förneka vår natur. Det är hela meningen med att skilja sig från djuren.«

»Det låter inte klokt.«

»Det är enda sättet att överleva«, sa jag från hennes bröst.

Hon smekte mig över axeln och funderade på det. Grå glimtar av en suddig man som stod bredvid en dubbelsäng. Hans kropp var förvrängd, flimrig, ofullbordad. Jag behövde inte föreställa mig hans motellpartner i fantasin. Hennes kropp och min var en sammanhängande yta, men herr Gray hade betingat sig förturen till glädjen över beröringen. Det var hans njutning som jag upplevde, hans grepp om Babette, hans billiga och tarvliga makt. Längre bort i hallen sa en ivrig röst: »Om du jämt förlägger ditt snörnystan kan du bura in det i en Barneykorg, sätta upp fixarklämmor på korktavlan i köket och spänna fast korgen i klämmorna. Enkelt!«

Nästa dag började jag ha med mig Zumwaltpistolen till colleget. Den låg i lockfickan i kavajen när jag föreläste, den låg i översta skrivbordslådan när jag tog emot besökare i mitt rum. Pistolen skapade en andra verklighet åt mig att vistas i. Luften var klar och virvlade runt huvudet på mig. Obeskrivbara känslor kramade eggande om bröstet. Det var en verklighet som jag kunde styra, som jag i hemlighet kunde behärska.

Så enfaldiga de där människorna var som kom in i mitt rum obeväpnade.

Sent en eftermiddag tog jag upp pistolen ur skrivbordslådan och undersökte den noga. Det fanns bara tre kulor kvar i magasinet. Jag undrade hur Vernon Dickey hade begagnat resten av skotten (eller vad nu kulor kallades av folk som var hemtama med skjutvapen). Fyra Dylartabletter, tre Zumwaltkulor. Varför blev jag överraskad när jag såg att kulorna så omisskännligt var kulformade? Antagligen trodde jag att så gott som allting hade fått nya namn och former under årtiondena sedan jag blev medveten om föremål och deras funktioner. Vapnet var pistolformat, de små spetsiga projektilerna var betryggande kulformade. De påminde om barndomssaker som man kanske stöter på efter fyrtio år och för första gången ser det genialiska hos.

Den kvällen hörde jag Heinrich vemodigt sjunga »The Streets of Laredo« i sitt rum. Jag tittade in för att höra om Orest hade gått in i buren än.

»De sa att det inte var humant. Det fanns inget ställe som ville låta honom göra det offentligt, så han måste gå under jorden.«

»Var är under jorden?«

»Watertown. Orest och hans tränare. De fick tag i en notarius publicus som sa att han var villig att utfärda ett intyg om att Orest Mercator hade tillbringat så och så många dagar inspärrad med giftiga reptiler bla bla bla.«

»Var hittade de en stor glasbur i Watertown?«

»Det gjorde de inte.«

»Vad hittade de då?«

»Ett rum på stans enda hotell. Och så var det bara tre ormar, och han blev biten efter fyra minuter.«

»Menar du att hotellet lät dem ta upp giftormar på rummet?«

»Hotellet visste inget om det. Mannen som skaffade ormarna bar upp dem i en flygväska. Det var listigt som sjutton, utom att han kom dit med tre ormar och inte tjugosju som de hade gjort upp om.«

»Han hade alltså sagt till dem att han hade tillgång till tjugosju ormar.«

»Giftormar. Fast det var de inte, så Orest blev biten för ingenting. Den klantskallen.«

»Så nu är han plötsligt en klantskalle.«

»De hade massor av ormserum som de inte ens kunde använda. De första fyra minuterna.«

»Hur känner han sig?«

»Hur skulle du själv känna dig om du var en klantskalle?«

»Glad över att vara i livet«, sa jag.

»Inte Orest. Han gjorde sig osynlig, isolerade sig totalt. Ingen har sett till honom sen det hände. Han öppnar inte när man ringer på, han svarar inte i telefon, han visar sig inte i skolan. Rubbet.«

Jag bestämde mig för att promenera över till colleget och kasta ett öga på några tentamensskrivningar. De flesta studenterna hade redan gett sig av, ivriga efter att få börja en ny slentrianhedonistisk nakensommar. Området var mörkt och öde. Ett dallrande dis hängde i luften. När jag passerade en trädridå tyckte jag mig ana att någon smet in bakom mig, på ungefär trettio meters håll. Då jag tittade efter var vägen tom. Var det pistolen som gjorde mig nervös? Drar en pistol till sig våld, lockar den andra pistoler till kraftfältet som omger den? Jag fortsatte hastigt mot Centenary Hall. Jag hörde steg i grus, ett tydligt krasande. Det fanns någon där ute vid kanten av parkeringen, i diset bland träden. Varför var jag rädd när jag hade en pistol? Varför sprang jag inte om jag var rädd? Jag räknade till fem steg, tittade kvickt åt vänster och fick se en gestalt som smög in och ut bland djupa skuggor parallellt med vägen. Jag föll in i en lufsande lunk med pistolhanden hårt kramande om pistolen i fickan. När jag tittade igen var han inte kvar. Jag saktade vaksamt in, korsade en bred gräsmatta och hörde rytmen av långa springande steg. Den här gången kom han rusande från höger och närmade sig snabbt. Jag började springa i sicksack och hoppades att jag skulle vara ett svårträffat mål för någon som sköt mot min rygg. Jag hade aldrig sprungit i sicksack förut. Jag höll huvudet sänkt och girade skarpt och oregelbundet. Det var ett intressant sätt att springa på. Jag blev förvånad över registret av möjligheter, över hur många kombinationer jag kunde sätta ihop inom ramen för vänster- och högersvängar. Jag gjorde en snäv vänstersväng, vidgade den, stack tvärt åt höger, fejkade åt vänster, vek av åt vänster och sedan i en stor båge åt höger. Ungefär tjugo meter från slutet av det öppna området upphörde jag med sicksackmönstret och sprang så fort och rakt jag kunde mot en ek. Jag stack ut vänstra armen och snurrade runt trädet i en vild sladd mot det håll som jag kom ifrån, samtidigt som jag med högra handen slet upp pistolen ur kavajfickan, så att jag nu stod vänd mot personen som jag hade flytt för, skyddad av trädstammen och med pistolen beredd.

Det var nog det vigaste som jag någonsin hade gjort. Jag spanade ut i det täta diset medan angriparen närmade sig med små dunsande steg. När jag kände igen de bekanta kufiska långa kliven stack jag pistolen i fickan igen. Det var förstås Winnie Richards.

»Hej, Jack. Först visste jag inte vem det var, så jag gjorde undanmanövrer. När jag begrep att det var du tänkte jag att det var precis den som jag ville träffa.«

»Hur så?«

»Kommer du ihåg den där gången när du frågade mig om en hemlig forskargrupp? Som försökte få fram en medicin mot dödsrädsla?«

»Javisst – Dylar.«

»Jag råkade hitta en tidning på kansliet i går. Psykobiologen. Det stod en intressant artikel i den. Det fanns faktiskt en sån grupp. De finansierades av en multinationell jätte och jobbade i yttersta hemlighet i en anonym byggnad strax utanför Iron City.«

»Varför i yttersta hemlighet?«

»Det är ju uppenbart. För att skydda sig mot spionage från konkurrerande jättar. Det väsentligaste är att de var väldigt nära att nå målet.«

»Vad hände?«

»En massa saker. Ställets organisationsgeni, en av drivkrafterna bakom hela projektet, var en gosse som hette Willie Mink. Det är tydligen en diskutabel gosse. Han gör en del väldigt, väldigt diskutabla saker.«

»Jag slår vad om att jag vet vad det första är som han gör. Han sätter in en annons i en skvallerblaska och ber om frivilliga till ett riskabelt experiment. RÄDSLA FÖR DÖDEN är rubriken.«

»Utmärkt, Jack. En liten annons i en sensationsblaska. Han intervjuar de svarande i ett motellrum och testar deras emotionella integration och ett dussin andra saker och utarbetar en dödsprofil för var och en. Intervjuer på ett motell. När forskarna och juristerna får reda på detta grips de så smått av bärsärkaraseri, ger Mink en skrapa och satsar alla sina resurser på datortestning. Officiell bärsärkareaktion.«

»Men det är inte slut med det.«

»Du har så rätt. Trots att Mink nu är noga övervakad lyckas en av de frivilliga slinka igenom övervakningsnätet och inleda ett i stort sett okontrollerat mänskligt experimentprogram med ett preparat som är helt okänt, oprövat och olegitimerat, med biverkningar som skulle kunna ta knäcken på en val. En okontrollerad välbyggd människa.«

»Av kvinnokön«, sa jag.

»På pricken. Med jämna mellanrum infinner hon sig hos Mink på just det motell där han ursprungligen gjorde sina intervjuer, ibland med taxi, ibland till fots från den sjabbiga och deprimerande busstationen. Vad har hon på sig, Jack?«

»Det vet jag inte.«

»En skidmask. Hon är kvinnan med skidmasken. När de andra får reda på Minks senaste påhitt följer en tid av tvister, hätskhet, juridiskt parlamenterande och vanära. Farmaceutiska jättar har sin moralkodex, precis som du och jag. Projektledaren sparkas och projektet fortsätter utan honom.«

»Nämnde artikeln vad som hade hänt med honom?«

»Journalisten spårade upp honom. Han bor på motellet där de diskutabla händelserna ägde rum.«

»Var ligger motellet?«

»I Tyskstan.«

»Var är det?«

»I Iron City. Det är den gamla tyska stadsdelen. Bakom gjuteriet.«

»Jag visste inte att det fanns en del av Iron City som hette Tyskstan.«

»Tyskarna är förstås borta nu.«

Jag gick raka vägen hem. Denise satt och prickade av i en pocketbok med titeln Telefonkatalogen med de heta numren. Jag hittade Babette på Wilders sängkant i färd med att läsa en saga för honom.

»Jag har inte principiellt nånting emot löparkläder«, sa jag. »Träningsoveraller är praktiska att ha på sig ibland. Men jag skulle önska att du inte hade den på dig när du läser godnattsagor för Wilder eller flätar Steffies hår. Sådana stunder rymmer något rörande som riskerar att rubbas av löparkläder.«

»Jag har kanske löparkläder av ett visst skäl.«

»Vilket då?«

»För att jag ska ut och löpa.«

»Är det en bra idé? På kvällen?«

»Vad då på kvällen? Det gör jag ju varje kväll hela veckan. Vad är så märkligt med i dag?«

»Det är mörkt, det är vått.«

»Lever vi i brännande ökensol? Vad då vått? Det är ju vått varenda dag.«

»Så där låter inte Babette.«

»Måste livet upphöra därför att vår halva av jorden är mörk? Finns det nånting hos kvällen som gör konkret motstånd mot en löpare? Jag behöver flämta och flåsa. Vad är mörker? Bara ett annat namn på ljus.«

»Ingen kan få mig att tro att den person som jag känner under namnet Babette verkligen vill springa uppför stadiontrappan klockan tio på kvällen.«

»Det handlar inte om vad jag vill utan om vad jag behöver. Mitt liv styrs inte längre av viljan. Jag gör det som jag måste göra. Jag flämtar, jag flåsar. Varenda löpare förstår behovet av det.«

»Varför måste du springa uppför en trappa? Du är ingen proffsidrottare som försöker bygga upp ett skadat knä. Spring på slät mark. Du gör ett totalt engagemang av det. Allting är ett totalt engagemang nu för tiden.«

»Det är mitt liv. Jag har en tendens att engagera mig.«

»Det är inte ditt liv. Det är motion.«

»En löpare behöver sånt«, sa hon.

»Jag behöver också saker, och i kväll behöver jag bilen. Sitt inte uppe och vänta på mig. Ingen vet när jag är hemma igen.«

Jag väntade mig att hon skulle fråga vad för slags mystiskt uppdrag det var som krävde att jag satte mig i bilen och körde genom det regnpiskade mörkret utan att veta när jag skulle komma hem.

Hon sa: »Jag kan inte gå till stadion, springa uppför trappan fem sex gånger och sen gå hela vägen hem. Du kan köra mig dit, vänta på mig och sen köra mig hem. Sen kan du ta bilen.«

»Jag vill inte ha den. Vad säger du om det? Ta bilen om du vill ha den. Gatorna är hala. Du vet väl vad det betyder?«

»Vad betyder det?«

»Spänn på dig säkerhetsbältet. Och det är kyligt i luften. Du vet nog vad kyla i luften betyder.«

»Vad betyder det?«

»Ta på dig skidmasken«, sa jag till henne.

Termostaten började surra.

Jag tog på mig en jacka och gick ut. Ända sedan den luftburna toxiska incidenten hade våra grannar Stovers haft bilen stående på infartsvägen i stället för i garaget, vänd mot gatan och med tändningsnyckeln i. Jag gick uppför infartsvägen och steg in i bilen. På instrumentbrädan och baksidorna av sätena satt det skräpkorgar med plastpåsar fulla av tuggummipapper, biljettalonger, läppstiftkladdiga pappersservetter, hopknycklade läskburkar, hopknycklade broschyrer och kvitton, skräp från tömda askkoppar, isglasspinnar och pommes frites, hopknölade kuponger och pappersnäsdukar och fickkammar som saknade tänder. Efter att ha bekantat mig med detta startade jag motorn, tände ljuset och åkte i väg.

Jag körde mot rött ljus när jag korsade Middlebrook. Då jag kom till slutet av påfarten till motorvägen lämnade jag inte företräde. Hela vägen till Iron City satt jag med en känsla av drömlik, overklig befrielse. Jag saktade in vid tullgrinden men struntade i att kasta en kvartsdollar i korgen. Ett larm utlöstes men ingen förföljde mig. Vad spelar en kvartsdollar för roll för en stat med miljarder i skuld? Vad betyder tjugofem cent jämfört med en stulen bil värd niotusen dollar? Det måste vara så här som människor undflyr jordens gravitation, tyngdkraften som timma för timma drar oss lövlätt fladdrande närmare döden. Sluta bara att lyda. Stjäl i stället för att köpa, skjut i stället för att tala. Jag körde mot rött ljus ytterligare två gånger på de regnvåta infartsvägarna till Iron City. Byggnaderna i utkanterna var långa och låga, fiskhallar och stormarknader, slakterier med gamla träkalotter. Jag kom in i själva staden och satte på radion. Ute på den ensliga landsvägen hade jag inte behövt sällskap, däremot behövde jag det här på kullerstensgatorna i skenet från natriumlamporna där ödsligheten klibbar vid allt. Alla städer har sina distrikt. Jag körde förbi distriktet med övergivna bilar, distriktet med sopor som inte avhämtades, krypskyttedistriktet, distrikten med pyrande soffor och krossat glas. Glasskärvor krasade under däcken. Jag satte kurs mot gjuteriet.

RAM-minne, Aids, Terrorbalansen.

Jag kände mig fortfarande enastående lätt – lättare än luft, färglös, luktlös, osynlig. Men kring den drömlika lättheten var något annat på väg att växa fram, en känsla av annan art, ett svall, en vilja, lidelser som började jäsa. Jag stack handen i fickan och gned med knogarna över Zumwaltpipans korniga rostfria stål. Mannen i radion sa: »Urinera där förbud råder.«