JAG körde två varv runt gjuteriet och letade efter spår av den forna tyska bosättningen. Jag körde förbi radhusen. De låg utmed en brant backe, trähus med smala fasader och branta tak som klättrade på led. Jag körde förbi busstationen genom ösregnet. Det tog ett litet tag att hitta motellet, en envåningsbyggnad som låg invid betongpelaren till en viadukt. Det hette Motell Viadukten.

Flyktiga njutningar, drastiska åtgärder.

Området låg öde. Det var ett sprutmålat distrikt med magasin och småindustri. Motellet hade nio eller tio rum som alla var mörka. Inga bilar stod utanför. Jag körde förbi tre gånger för att studera platsen och parkerade ett halvt kvarter därifrån, i stenbråten under vägbron. Sedan promenerade jag tillbaka till motellet. Detta var de första tre stegen i min plan.

Här följer min plan: Köra förbi platsen flera gånger, parkera en bit från platsen, återvända till fots, söka rätt på herr Gray under hans riktiga namn eller ett falskt, skjuta honom tre gånger i magen för att vålla största möjliga pina, torka bort avtrycken från vapnet, placera det i offrets suddiga hand, leta reda på en krita eller ett läppstift och klottra ett gåtfullt självmordsfarväl på helfigurspegeln, ta offrets förråd av Dylartabletter, smyga tillbaka till bilen, köra till motorvägen, sätta kurs österut mot Blacksmith, svänga av vid gamla flodvägen, parkera Stovers bil i Gubben Treadwells garage, stänga garagedörren och promenera hem i regnet och dimman.

Elegant. Mitt lätta lynne kom tillbaka. Jag gjorde framsteg i medvetenhet. Jag iakttog mig själv för varje enskilt steg som jag tog. För varje enskilt steg blev jag medveten om processer, beståndsdelar, sammanhang. Vatten föll till marken i droppar. Jag såg tillvaron ny.

Ovanför dörren till receptionen fanns ett aluminiumtak. På själva dörren satt små plastbokstäver instuckna i urtag och bildade ett meddelande: NU MISH BOOT ZUP KO.

Gallimatias, men förstklassig gallimatias. Jag smög utmed väggen och tittade in genom fönstren. Min plan var att stå intill fönsterkarmarna med ryggen mot väggen, vrida på huvudet och kasta en blick ur ögonvrån in i rummen. En del fönster var nakna, andra hade persienner eller dammiga gardiner. Jag kunde urskilja otydliga konturer av stolar eller sängar i de mörka rummen. Långtradare mullrade förbi ovanför. I näst sista rummet syntes ytterst svagt ljusflimmer. Jag stod vid fönsterkarmen och lyssnade. Jag vred på huvudet och tittade ur högra ögonvrån in i rummet. En gestalt satt i en låg fåtölj och tittade upp mot det flimrande ljuset. Jag kände att jag ingick i ett system av strukturer och kanaler. Jag förstod skeendets exakta väsen. Jag kom allt närmare tillvarons verkliga natur i samma mån som jag nalkades en våldsgärning, en explosiv intensitet. Vatten föll i droppar, ytor glänste.

Det föll mig in att jag inte behövde knacka. Dörren måste vara öppen. Jag fattade om handtaget, smög upp dörren och slank in i rummet. Tassa och smyga. Det var lätt. Allt skulle gå lätt. Jag stod inne i rummet och insöp fakta, observerade rummets atmosfär, den förtätade luften. Upplysningar strömmade mot mig, strömmade långsamt, i växande mängd. Gestalten var förstås en man som vräkte sig i den lågbenta fåtöljen. Han hade hawaiiskjorta och shorts med Budweiserreklam. Plastsandaler dinglade från fötterna. Den stabbiga stolen, den skrynkliga sängen, den billiga mattan, den tarvliga byrån, de dystra gröna väggarna och taksprickorna. TV:n som svävade i luften fäst vid en plåthållare och vänd ner mot honom.

Han yttrade sig först utan att flytta blicken från den flimrande rutan:

»Är du deppad eller psykad?«

Jag stod intill dörren.

»Ni är Mink«, sa jag.

Så småningom tittade han på mig, tittade på den stora vänliga gestalten med hängaxlarna och det intetsägande ansiktet.

»Vad för slags namn är Willie Mink?« frågade jag.

»Det är ett förnamn och ett efternamn. Precis som alla har.«

Talade han med brytning? Ansiktet var egendomligt, skålformat, med framskjutande panna och haka. Han satt och tittade på TV utan ljud.

»En del av de där viga bergfåren har utrustats med radiosändare«, sa han.

Jag kände skeendets förtätade tryck. Det var så mycket som hände. Jag anade aktiva molekyler som förflyttade sig längs nervbanorna i hjärnan.

»Du kommer förstås för att få Dylar.«

»Javisst. Vad annars?«

»Vad annars? Bort med rädslan.«

»Bort med rädslan. Rensa kretsarna.«

»Rensa kretsarna. Det är därför de kommer till mig.«

Min plan var denna: Stiga in oanmäld, vinna hans förtroende, vänta på ett tillfälle när han inte var på sin vakt, ta fram Zumwalten, skjuta honom tre gånger i magen för att vålla så långdragna plågor som möjligt, sticka pistolen i handen på honom för att det skulle framstå som en ensam mans självmord, skriva något halvt osammanhängande på spegeln, ställa Stovers bil i Treadwells garage.

»Genom att komma hit samtycker du till ett visst beteende«, sa Mink.

»Vad för beteende?«

»Rumsbeteende. Meningen med rum är att de är belägna inomhus. Ingen bör gå in i ett rum om han inte förstår det. Människor beter sig på ett visst sätt i rum och på ett annat sätt på gator, i parker och på flygplatser. Att stiga in i ett rum är att samtycka till ett visst slags beteende. Följaktligen måste detta vara det slags beteende som begagnas i rum. Detta är normen, i motsats till beteendet på parkeringsplatser och badstränder. Det är meningen med rum. Ingen bör stiga in i rum utan att veta meningen. Det ingås ett oskrivet avtal mellan den som stiger in i ett rum och den vars rum han stiger in i, olikt det som gäller för friluftsteatrar och utomhusbassänger. Syftet med ett rum framgår ur rummets speciella väsen. Ett rum är beläget inomhus. Detta är vad människor i rum måste enas om och särskilja från det som hänför sig till gräsmattor, ängar, åkrar och fruktodlingar.«

Jag samtyckte helt. Det lät fullständigt logiskt. Varför hade jag kommit dit om inte för att definiera, rikta in mig, ta sikte? Jag hörde ett brus, svagt, entonigt, vitt.

»Som inledning till ett tröjprojekt bör man först ställa sig frågan vilket slags ärm som motsvarar ens behov«, sa han.

Hans näsa var platt och huden hade samma färg som en Planter’s jordnöt. Vad hade ett skedformigt ansikte för geografisk bakgrund? Var han melanesier, polynesier, indones, nepales, surinames, holländskkines? Var han en kombination? Hur många kom hit för att få Dylar? Var låg Surinam? Hur framskred min plan?

Jag studerade det täta palmtrycket på hans vida skjorta och Budweisermönstret som upprepades över hans bermudashorts. Shortsen var för stora. Ögonen var halvslutna. Håret var långt och stripigt. Han låg utsträckt i samma ställning som en strandsatt flygresenär, en person som för länge sedan har dukat under för avslagen väntan och flygplatssorl. Jag började tycka synd om Babette. Detta hade varit hennes sista hopp om räddning och ro, denna kraftlösa puls till man som nu var en tarvlig stripig langare på väg att bli galen på ett dött motell.

Ljudfragment, ljudtrasor, virvlande korn. Förhöjd verklighetsupplevelse. En förtätning som också var en genomskinlighet. Ytor glänste. Vatten slog mot taket som klotformiga klumpar, kulor, plumsande pärlor. Nära en våldsgärning, nära en död.

»Ett stressat husdjur kan behöva receptdiet«, sa han. Naturligtvis hade han inte alltid varit sådan. Han hade varit projektledare, dynamisk, energisk. Fortfarande kunde jag i hans ansikte och ögon se de flackande resterna av företagsam slughet och intelligens. Han stack handen i fickan, tog upp en näve vita tabletter och kastade dem i riktning mot munnen. Några hamnade i den, några flög förbi. De tefatsformade tabletterna. Slutet på rädslan.

»Willie, varifrån kommer du ursprungligen, om du tillåter att jag duar?«

Han försjönk i tankar och försökte minnas. Jag ville få honom att slappna av och prata om sig själv och Dylar. Det var en väsentlig del av min plan. Detta var min plan: Vrida på huvudet och titta in i rum, få honom att slappna av, vänta på ett tillfälle när han inte var på sin vakt, peppra honom i tarmarna för att vålla så effektiv smärta som möjligt, ta hans Dylar, svänga av vid flodvägen, stänga garagedörren och promenera hem i regnet och dimman.

»Jag var inte alltid sån som du ser mig nu.«

»Det var precis vad jag tänkte.«

»Jag uträttade betydelsefullt arbete. Jag avundades mig själv. Jag hade bokstavligen kommit med tåget. Död utan rädsla är rena vardagsmaten. Man kan leva med det. Jag lärde mig engelska genom att titta på amerikansk TV. Jag var med om amerikanskt sex första gången i Port-O-San i Texas. Allt de hade sagt var sant. Om jag bara kunde komma ihåg det.«

»Du menar att döden i vår bemärkelse inte existerar utan ett inslag av rädsla. Människor borde anpassa sig efter det och acceptera det oundvikliga i det.«

»Dylar slog tyvärr fel. Men det kommer absolut. Kanske snart, kanske aldrig. Värmen från ens hand får faktiskt bladguldet att fästa på vaxpapperet.«

»Det kommer till slut en effektiv medicin, menar du. En bot mot rädsla.«

»Följd av en större död. Ännu effektivare, produktmässigt sett. Just detta förstår inte forskarna som tvättar sina vita rockar i skonsamt Woolite. Inte för att jag har något personligt emot döden från vår upphöjda utsiktspunkt högt uppe på Metropolitan Countys stadion.«

»Menar du att döden anpassar sig? Att den slinker undan våra försök att resonera med den?«

Detta påminde om något som Murray en gång hade sagt. Murray hade även sagt: »Föreställ dig vilken rent fysisk stöt i magen det måste vara att se motståndaren ligga och blöda i stoftet. Han dör, du lever.«

Nära en död, nära klatschen av metallprojektiler mot kött, den fysiska stöten i magen. Jag tittade på medan Mink stoppade i sig fler tabletter, kastade dem mot ansiktet och sög på dem som karameller med blicken fixerad vid den flimrande rutan. Vågor, strålar, koncentrerade elektronströmmar. Jag såg tillvaron ny.

»Oss emellan sagt äter jag det här som om det var karameller«, sa han.

»Precis vad jag tänkte.«

»Hur mycket vill du köpa?«

»Hur mycket behöver jag?«

»Jag ser dig som en kraftigt byggd man i femtioårsåldern. Beskriver det här dina kval? Jag ser dig som en person med grå kavaj och ljusbruna byxor. Tala om hur pass rätt jag har. För att förvandla Fahrenheit till Celsius gör jag så här.«

Det blev tyst. Föremålen började skimra. Den stabbiga stolen, den tarvliga byrån, den skrynkliga sängen. Sängen var försedd med svängbara hjul. Jag tänkte: Det här är den gråsuddiga gestalten som pinade mig, mannen som tog min fru. Körde hon omkring honom i rummet medan han satt på sängen och vräkte i sig tabletter? Låg båda raklånga på var sida av sängen och skjutsade runt den med nedsträckt arm? Fick de sängen att snurra med sin älskog i en virvel av kuddar och lakan ovanför de små svänghjulen? Titta på honom nu som han skimrade i mörkret med ett senilt flin på läpparna.

»Jag glömmer knappt allt trevligt som jag har haft i det här rummet innan jag blev felplacerad«, sa han. »Det var en kvinna med skidmask som jag inte kommer ihåg vad hon hette just nu. Det var faktiskt med amerikanskt sex som jag lärde mig min engelska.«

Rummet vibrerade av medialt stoff. Närmare döden, närmare visionära syner. En explosiv intensitet. Jag ryckte fram två steg mot rummets mitt. Min plan var elegant. Ryck fram gradvis, vinn hans förtroende, ta fram Zumwalten, skjut tre kulor mot hans mellangärde för att vålla största möjliga plåga i magen, rengör vapnet från avtryck, skriv kultklingande självmordsbudskap på speglarna och väggarna, ta hans förråd av Dylar, smyg tillbaka till bilen, kör till motorvägen, sätt kurs österut mot Blacksmith, ställ Stovers bil i Treadwells garage och promenera hem i regnet och dimman.

Han glufsade i sig fler tabletter och öste ner andra innanför framsidan på Budweisershortsen. Jag ryckte fram ett steg. Det låg spräckta Dylartabletter över hela den brandhärdiga mattan, söndertrampade, mosade. Han kastade en näve tabletter på TV-rutan. Apparaten hade valnötsfinish med silverblanka metalldelar. Bilden rullade häftigt.

»Nu tar jag upp min tub med guldmetallicfärg«, sa han. »Med hjälp av min palettkniv och min luktlösa terpentin ska jag göra färgen på paletten tjockare.«

Jag kom ihåg vad Babette hade sagt om biverkningarna av medicinen. Jag sa på prov: »Planet faller.«

Han såg på mig och knep hårt om armstöden medan de första tecknen till panik dök upp i hans blick.

»Flygplanet störtar«, sa jag i korthuggen myndig ton.

Han sparkade av sig sandalerna och vek sig framåt till den anbefallda ställningen med framåtsträckt huvud och händerna knäppta under knäna. Han utförde manövern automatiskt med akrobatisk vighet och hämningslöst som ett barn eller en mimare. Intressant. Preparatet fick inte bara brukaren att blanda samman ord med den verklighet som de syftade på, det fick honom också att bete sig lite stiliserat. Jag tittade på honom där han låg hopsjunken och darrade. Detta var min plan: Titta ur ögonvrån in i rum, stig in oanmäld, försätt honom i skräck, skjut honom så plågsamt som möjligt i magen tre gånger, sväng av vid flodvägen, stäng garagedörren.

Jag tog ännu ett steg mot rummets mitt. Medan TV-bilden hoppade, slingrade och emellanåt stannade upp i en härva av linjer verkade Mink vakna till liv igen. Skeendets exakta väsen. Tillvarons verkliga natur. Till slut tog han sig upp ur den djupa bugningen och avtecknade sig skarpt mot den vibrerande luften. Överallt vitt brus.

»Innehåller järn, niacin och riboflavin. Jag lärde mig min engelska i flygplan. Det internationella flygspråket. Varför har du kommit hit, vite man?«

»För att köpa.«

»Du är väldigt vit, vet du det?«

»Det beror på att jag är döende.«

»De här grejorna fixar till dig.«

»Jag kommer ändå att dö.«

»Men det gör dig inget, vilket går på ett ut. En del av de där lekfulla delfinerna har försetts med radiosändare. Deras vidsträckta strövtåg kan lära oss en del.«

Jag fortsatte göra framsteg i medvetenhet. Föremål skimrade, ett hemligt liv steg upp ur dem. Vatten slog emot taket som långsmala glober, plumsande pärlor. För första gången förstod jag vad regn verkligen var. Jag förstod vad väta var. Jag förstod min hjärnas neurokemi, vad drömmar var (avfall efter föraningar). Härligt stoff överallt, det rusade runt i rummet, rusade sakta. En mäktig förtätning. Jag trodde på allt. Jag var buddist, jinist, baptist. Min enda sorg var Babette som hade måst kyssa ett urgröpt ansikte.

»Hon hade skidmask på sig för att slippa kyssa mig i ansiktet, vilket hon sa var oamerikanskt. Jag berättade för henne att rum var belägna inomhus. Gå aldrig in i ett rum utan att godta detta. Det är huvudsaken, i motsats till det som gäller för uppstigande kustlinjer och kontinentalplattor. Eller också kan man äta obesprutad spannmål, grönsaker, ägg, men ingen fisk och ingen frukt. Eller också frukt, grönsaker och animala proteiner, men ingen spannmål och ingen mjölk. Eller också dricka sojabönssaft för att få B12 och äta massor av grönsaker för att reglera insulinutsöndringen men inget kött, ingen fisk, ingen frukt. Eller också vitt kött men inget rött kött. Eller också ägg men ingen spannmål. Det finns ett otal möjliga kombinationer.«

Nu var jag beredd att döda honom, men jag ville inte rucka på planen. Den var så noga utarbetad: köra förbi platsen flera gånger, rycka fram mot motellet till fots, vrida på huvudet och titta ur ögonvrån in i rum, söka rätt på herr Gray under hans rätta namn, stiga in oanmäld, vinna hans förtroende, rycka fram steg för steg, försätta honom i skräck, vänta på ett ögonblick när han inte var på sin vakt, ta fram den 6,35 millimeters Zumwaltpistolen, skjuta tre kulor i magen på honom för att vålla så långsam, djup och svår pina som möjligt, torka vapnet rent från avtryck, placera vapnet i offrets hand för att det skulle se ut som om en motelleremit hade begått ett banalt och förutsebart självmord, smeta primitiva ord på väggarna med offrets eget blod som vittnesbörd om hans slutliga kultinspirerade raseri, ta hans förråd av Dylar, smyga tillbaka till bilen, ta motorvägen till Blacksmith, ställa Stovers bil i Treadwells garage, stänga garagedörren och promenera hem i regnet och dimman.

Jag ryckte fram till partiet med flimrande ljus, ut ur skuggorna, samtidigt som jag försökte torna upp mig. Jag stack handen i fickan och kramade om skjutvapnet. Mink tittade på TV-rutan. Jag sa stillsamt till honom: »Kulregn.« Med handen kvar i fickan.

Han dök i golvet och började krypa mot badrummet medan han såg sig om över axeln som ett litet barn och mimade med hjälp av ett medvetet register men visade äkta skräck, praktfull krypande fruktan. Jag följde efter honom in på toaletten förbi helfigurspegeln där han säkert hade poserat tillsammans med Babette med sin ludna lem dinglande som ett kreaturs.

»Skottsalva«, viskade jag.

Han försökte slingra sig in bakom toalettstolen med båda armarna över huvudet och benen hårt ihopklämda. Jag tornade upp mig i dörren, medveten om att jag tornade upp mig. Jag såg mig ur Minks synvinkel, förstorad och hotfull. Stunden var inne att berätta vem jag var. Det ingick i min plan. Min plan var denna: berätta vem jag var, för att han skulle förstå orsaken till sin långsamma och kvalfulla död. Jag avslöjade vad jag hette, förklarade mitt släktskapsförhållande till kvinnan med skidmasken.

Han tryckte händerna över skrevet och försökte klämma sig in under spoltanken, bakom toalettstolen. Bruset i rummet var lika intensivt på alla våglängder. Ljud överallt omkring mig. Jag tog fram Zumwalten. Väldiga och obeskrivbara känslor dunkade mot bröstet. Jag visste vem jag var i systemet av meningar. Vatten föll till marken i droppar och fick ytor att glänsa. Jag såg tillvaron ny.

Mink flyttade ena handen från skrevet, grävde fram fler tabletter ur fickan och kastade dem mot sin gapande mun. Ansiktet framträdde i änden av det vita rummet, vitt surr, innerytan av en glob. Han satte sig upp och slet sönder skjortfickan på jakt efter fler tabletter. Hans rädsla var vacker. Han sa till mig: »Har du nånsin undrat varför de här fyra tänderna ställer till så mycket besvär, bland alla trettiotvå? Jag återkommer strax med svaret.«

Jag avlossade pistolen, skjutjärnet, puffran, eldvapnet, automatvapnet. Knallen växte i allt snabbare takt när den ackumulerade studsande vågor. Jag såg blod spruta från offrets mellangärde. En elegant båge. Jag förundrades över den djupa färgen, kände hur kärnlösa celler arbetade för att sätta färg. Strålen avtog till en rännil och spred sig över kakelgolvet. Jag skådade bortom orden. Jag visste vad rött var, såg det i form av dominerande våglängd, luminans, renhet. Minks smärta var vacker, intensiv.

Jag avlossade ett andra skott bara för att få avlossa det, återuppleva erfarenheten, höra ljudvågorna föröka sig i rummet och känna stöten fortplanta sig upp genom armen. Kulan träffade honom strax innanför högra höftbenet. En bordeauxröd fläck spred sig på shortsen och skjortan. Jag hejdade mig för att iaktta honom. Han satt inkilad mellan toalettstolen och väggen, ena sandalen fattades, ögonen var alldeles vita. Jag försökte se mig från Minks synpunkt, upptornad, dominerande, i färd med att vinna livskraft, samla livskredit. Men det var så långt gånget med honom att han inte hade någon synpunkt.

Det gick fint. Jag gladde mig över hur fint det gick. Långtradarna dundrade förbi ovanför. Duschdraperiet luktade möglig vinyl. Mustighet, explosiv intensitet. Jag gick fram till den sittande gestalten med försiktiga steg, så att jag inte skulle trampa i blod och lämna avslöjande spår. Jag tog fram näsduken, torkade vapnet rent, lade det i Minks hand, tog försiktigt bort näsduken, vek omsorgsfullt hans knotiga fingrar om kolven en efter en och lirkade varsamt in pekfingret i varbygeln. Han hade lite fradga på läpparna. Jag tog ett par steg bakåt för att överblicka resterna av det förödande ögonblicket, skådeplatsen för uselt våld och ensam död i samhällets dunkla utkanter. Detta var min plan: ta ett par steg tillbaka, överblicka uselheten, kontrollera att allt var rätt placerat.

Minks ögon rullade fram ur skallen. De blänkte hastigt till. Han lyfte handen, kramade in avtryckaren och sköt mig i handleden.

Världen exploderade tvärt, alla de intensiva strukturerna och sambanden begravdes under högar av vardagsmateria. Jag blev besviken. Sårad, chockad och besviken. Vad hade hänt med det högre energiplan där jag hade genomfört min plan? Smärtan var brännande. Underarmen, handleden och handen var täckta av blod. Jag vacklade jämrande bakåt medan jag såg på blodet som droppade från fingertopparna. Jag var orolig och förvirrad. Färgprickar dök upp i utkanten av synfältet, välbekanta små dansande fläckar. De nya dimensionerna, de superskarpa iakttagelserna hade förvandlats till visuellt bråte, ett snurrande virrvarr utan mening.

»Och detta kan beteckna fronten av ett område med varmare luft«, sa Mink.

Jag tittade på honom. Han levde. Knät var en blodpöl. I och med att materia och varseblivning hade återställts till den normala ordningen kändes det som om jag för första gången såg honom som person. De gamla vanliga mänskliga idéerna och påhitten var i full fart igen. Medlidande, ånger, barmhärtighet. Men innan jag kunde hjälpa Mink måste jag ge mig själv första hjälpen. Återigen tog jag fram näsduken och lyckades med högra handen och tänderna knyta den hårt om armen strax ovanför kulhålet i vänstra handleden, eller mellan såret och hjärtat. Sedan sög jag hastigt på såret, utan att riktigt veta varför, och spottade ut blodet och slamset som jag fick i munnen. Kulan hade trängt in ytligt och letts åt sidan. Med den oskadda handen grep jag Mink om den bara foten och släpade honom över det blodfläckade kaklet. Han höll fortfarande pistolen i ett stadigt grepp. Det låg något försonande i att släpa honom med fötterna före över kakelgolvet, över den brandhärdiga mattan, genom dörren och ut i natten. Något storslaget och pampigt och dramatiskt. Är det bättre att begå en ond gärning och försöka uppväga den med en ädel handling än att leva ett omsorgsfullt neutralt liv? Jag vet att jag kände mig rättskaffens, jag kände mig blodstänkt och imponerande där jag släpade den svårt sårade mannen längs den mörka och öde gatan.

Det hade slutat regna. Jag hajade till när jag såg hur mycket blod vi lämnade efter oss. Mest hans. Trottoaren var strimmig. Intressant kulturutfällning. Han förde matt upp ena handen och hällde fler Dylartabletter i gapet. Pistolhanden släpade i marken.

Vi kom fram till bilen. Mink sparkade sig ofrivilligt lös med sprattlande och skruvande rörelser, lite grann som en fisk. Han utstötte kraftlösa flämtningar och fick inte nog med syre. Jag bestämde mig för att försöka med mun mot munmetoden. Jag böjde mig över honom, knep åt med tummen och pekfingret om hans näsa och försökte sedan få ner mitt ansikte till hans. Fumlet och den drastiska intimiteten i handlingen gjorde att den verkade desto värdigare under omständigheterna. Desto storslagnare och generösare. Jag försökte envist nå fram till hans mun för att blåsa kraftiga luftpustar i lungorna. Mina läppar var spända och beredda att formas till en tratt. Hans blick följde mig ner. Kanske trodde han att han strax skulle bli kysst. Jag njöt av ironin.

Hans mun var full av uppstött Dylarskum, halvtuggade tabletter och små plastflagor. Jag kände mig storslagen och osjälvisk, höjd över motvilja. Detta var nyckeln till osjälviskhet, åtminstone tyckte jag det när jag stod på knä över den sårade mannen på den nedskräpade gatan under viadukten och andades ut i regelbundna andetag. Sätt dig över äcklet. Förlåt den otäcka kroppen. Slut den till din famn med alla fel och brister. Efter några minuter på det viset kände jag att han kvicknade till och började dra jämna andetag. Jag fortsatte hänga över honom så nära att vi nästan hade munnarna ihop.

»Vem sköt mig?« frågade han.

»Du.«

»Vem sköt dig?«

»Du. Det är du som har pistolen i handen.«

»Vad försökte jag bevisa med det?«

»Du tappade besinningen. Du var inte tillräknelig. Jag förlåter dig.«

»Vem är du egentligen?«

»En som kom förbi. En vän. Det är inte viktigt.«

»En del tusenfotingar har ögon, andra har det inte.«

Med stor möda och många misslyckade försök fick jag in honom i baksätet på bilen, där han jämrande sträckte ut sig. Det gick inte längre att avgöra om blodet på mina händer och kläder var hans eller mitt. Min människokärlek steg mot nya höjder. Jag startade bilen. Smärtan i armen var ett dovt bultande och sved inte längre så mycket. Jag körde enhänt längs de öde gatorna och letade efter ett sjukhus, Iron Citys BB eller vad som helst. Jag skulle ta emot vad de hade att erbjuda, till och med en akutmottagning i stadens ruffigaste distrikt. Det var ju faktiskt där vi hörde hemma tillsammans med fallen av komplicerade knivhugg, ingångs- och utgångssår, skador av trubbiga föremål, chocker, överdoser och akut delirium. De enda bilarna vi såg var en mjölkbil, en brödbil och några tunga lastbilar. Himlen började ljusna. Vi kom till ett ställe med ett vitt neonkors över ingången. Det var en trevåningsbyggnad som kunde ha varit en pingstkyrka, ett barndaghem eller världshögkvarteret för Hare Krishna eller Moonies.

Det fanns en rullstolsramp, vilket innebar att jag kunde släpa Mink till ytterdörren utan att dänga hans huvud i trappstegen av cement. Jag drog ut honom ur bilen, tog ett stadigt tag om den släta foten och började gå uppför rampen. Han höll ena handen mot mellangärdet för att dämpa blödningen. Pistolhanden släpade bakom honom. Gryning. Det vilade en rymd över stunden, ett episkt medlidande och förbarmande. Efter att ha skjutit honom och intalat honom att han hade skjutit sig själv tyckte jag att jag hedrade oss båda, oss alla, genom att förena våra öden och kroppsligen föra honom i säkerhet. Jag tog långa långsamma steg och släpade hans tyngd. Det hade inte fallit mig in att en människas ansträngningar att sona en gärning skulle kunna förlänga den lycka hon kände när hon begick brottet som hon sedan försöker gottgöra.

Jag ringde på klockan. Inom några sekunder visade sig någon i dörren. En gammal kvinna, en nunna, med svart dräkt och svart dok, stödd på en käpp.

»Vi är skjutna«, sa jag och höll upp handleden i luften.

»Vi ser mycket sånt här«, svarade hon sakligt med brytning, vände sig om och gick tillbaka in.

Jag släpade in Mink genom dörren. Stället verkade vara en klinik. Det fanns väntrum, avbalkade bås, dörrar märkta med Röntgen, Ögonundersökning. Vi följde den gamla nunnan till rummet för behandling av chock. Två biträden infann sig, kraftiga undersätsiga karlar byggda som sumobrottare. De lyfte upp Mink på ett bord och ryckte av honom kläderna med korta skickliga tag.

»Inflationsjämkad realinkomst«, sa han.

Fler nunnor kom infrasande. De var mycket gamla och talade tyska med varandra. De bar på transfusionsattiraljer och rullade in vagnar med blänkade instrument på brickor. Nunnan som hade släppt in oss gick fram till Mink och tog pistolen ur handen på honom. Jag såg henne kasta den i en skrivbordslåda som innehöll ett tiotal andra pistoler och ett halvdussin knivar. På väggen hängde en bild av Jack Kennedy som höll påven Johannes XXIII i handen i himlen. Himlen var ett halvmulet ställe.

Doktorn kom in. Det var en äldre man i sjaskig kostym med väst. Han talade tyska med nunnorna och studerade Minks kropp, som nu var delvis övertäckt med skynken.

»Ingen vet varför sjöfåglarna kommer till San Miguel«, sa Willie.

Jag började bli fäst vid honom. Nunnan som hade släppt in oss förde mig till en avbalkning för att ta itu med mitt sår. Jag började berätta en version av hur skadorna hade uppstått, men hon visade inget intresse. Jag förklarade för henne att det var en gammal pistol med svaga kulor.

»Ett sånt våldsamt land.«

»Har ni bott länge i Tyskstan?« undrade jag.

»Vi är de sista tyskarna.«

»Vilka bor där mest nu?«

»Mest ingen alls«, sa hon.

Fler nunnor vandrade förbi med tunga radband gungande i skärpen. Jag tyckte att de var en upplivande anblick, det slags homogen gestalt som får människor att le på flygplatser.

Jag frågade min nunna vad hon hette. Syster Hermann Marie. Jag berättade att jag kunde lite tyska för att ställa mig in hos henne, precis som jag brukade göra med alla sorters medicinsk personal, åtminstone till att börja med innan min rädsla och misstro tog överhanden över alla förhoppningar som jag kunde ha haft om att mygla mig till en fördel.

»Gut, besser, best«, sa jag.

Ett leende spred sig över hennes rynkiga ansikte. Jag räknade på tyska för henne, pekade på saker och sa vad de hette. Hon nickade lyckligt medan hon rengjorde såret och packade sterila kompresser om handleden. Hon sa att den inte behövde spjälkas och förklarade att doktorn skulle skriva ut ett recept på antibiotika. Vi räknade till tio tillsammans.

Ytterligare två förtorkade och skröpliga nunnor kom fram. Min nunna sa något till dem, och inom kort var vi alla fyra inbegripna i ett förtjusande barnsligt samtal. Vi gick igenom färger, klädesplagg och kroppsdelar. Jag kände mig mycket mer avslappnad i det här tyskspråkiga sällskapet än jag hade gjort med Hitlerforskarna. Ligger det något så oskuldsfullt i uppräknandet av glosor att Gud blir glad?

Syster Hermann Marie lade sista handen vid kulsåret. Från min stol hade jag oskymd sikt mot bilden av Kennedy och påven i himlen. I smyg kände jag beundran för bilden. Den gjorde mig på gott humör, sentimentalt uppfriskad. Presidenten var fortfarande vid god vigör efter döden. Påvens charmlöshet var ett slags utstrålning. Varför skulle det inte vara sant? Varför skulle de inte träffas någonstans med tiden och hålla varandra i handen mot en bakgrund av luddiga cumulusmoln? Varför skulle vi inte alla träffas, liksom i ett epos om föränderliga gudar och vanliga människor, i höjden, välskapta, lysande?

Jag sa till min nunna: »Vad säger kyrkan om himlen nu för tiden? Är det samma gamla himmel i skyn ännu, som där borta?«

Hon vred sig och kastade en blick på bilden.

»Tar ni oss för dumbommar?« sa hon.

Skärpan i svaret överraskade mig.

»Vad är då himlen enligt kyrkan, om den inte är boning för Gud och änglarna och de frälstas själar?«

»De frälstas? Vad menas med frälst? Ni är ett dumhuvud som kommer hit och pratar om änglar. Visa mig en ängel. Varsågod. Jag vill se en.«

»Men ni är ju nunna. Nunnor tror på sånt där. När vi ser en nunna muntrar det upp oss, det är rart och roande att bli påmind om att nån fortfarande tror på änglar och helgon och alla de traditionella sakerna.«

»Har ni så dumt huvud att ni tror på det?«

»Det är inte vad jag tror som är viktigt, utan vad ni tror.«

»Det är riktigt«, sa hon. »De icketroende behöver de troende. De längtar förtvivlat efter att nån ska tro. Men visa mig ett helgon. Ge mig ett enda hårstrå från ett helgons kropp.«

Hon böjde sig fram mot mig med det markerade ansiktet inramat av det svarta doket. Jag började bli orolig.

»Vi finns här för att ta hand om sjuka och skadade. Bara det. Vill ni prata om himlen får ni gå till ett annat ställe.«

»Andra nunnor klär sig i klänning«, sa jag resonligt. »Här har ni kvar den gamla uniformen. Nunnedräkten, doket, de grova skorna. Ni måste tro på traditionen. Den gamla himlen och det gamla helvetet, den latinska mässan. Påven är ofelbar, Gud skapade världen på sex dagar. De gamla fina trossatserna. Helvetet är ett ställe med brinnande sjöar och djävlar med vingar.«

»Kommer ni in blödande från gatan och påstår att det tog sex dagar att skapa ett universum?«

»På sjunde dagen vilade Herren.«

»Ni pratar om änglar? Här?«

»Ja, naturligtvis. Var annars?«

Jag var besviken och förbryllad, på vippen att börja skrika.

»Varför inte härar som ska kämpa i skyn vid världens undergång?«

»Ja, varför inte? Varför är ni förresten nunna? Varför har ni den där bilden på väggen?«

Hon lutade sig tillbaka med blicken fylld av föraktfull munterhet:

»Den är till för andra, inte för oss.«

»Men det är ju löjligt. Vilka andra?«

»Alla andra. De andra som går omkring hela livet och tror att vi fortfarande tror. Det är vår uppgift här i världen att tro på saker som ingen annan tar på allvar. Om alla slutade tro på sånt där helt och hållet skulle människosläktet dö. Det är därför vi finns här. En liten minoritet som ska förkroppsliga det gamla, den gamla tron. Djävulen, änglarna, himlen, helvetet. Om inte vi låtsades tro på de där sakerna skulle världen gå under.«

»Låtsades?«

»Det är klart att vi låtsas. Tror ni att vi är dumma i huvudet? Ge er i väg härifrån.«

»Tror ni inte på himlen? Ni som är nunna?«

»Varför skulle jag göra det när inte ni gör det?«

»Om ni gjorde det skulle kanske jag också göra det.«

»Om jag gjorde det skulle ni inte behöva det.«

»Alla de gamla idéerna och påhitten«, sa jag. »Tro, religion, evigt liv, de gamla pampiga bländverken. Menar ni att ni inte tar dem på allvar? Är er hängivenhet hyckleri?«

»Vårt hyckleri är en hängivenhet. Nån måste verka tro. Vårt liv är inte mindre seriöst än om vi bekände oss till äkta religiös tro. Efterhand som tron tynar bort från världen blir det viktigare än nånsin för människor att nån tror. Vildögda män i grottor. Nunnor i svart. Munkar som inte talar. Vi finns kvar för att tro. Narrar, barn. De som har övergett tron måste fortfarande tro på oss. De är säkra på att de gör rätt i att inte tro, men de vet att tron inte får försvinna helt. Helvetet är när ingen tror. Det måste alltid finnas troende. Narrar, idioter, såna som hör röster, såna som talar med tungor. Vi är era dårar. Vi avstår från livet för att göra er otro möjlig. Ni är säkra på att ni har rätt, men ni vill inte att alla ska tycka som ni. Det finns ingen sanning utan narrar. Vi är era narrar, era galningar som stiger upp i gryningen för att be, som tänder ljus och ber beläten om hälsa och ett långt liv.«

»Ni har levt ett långt liv. Det fungerar kanske.«

Hon gav till ett rosslande skratt och blottade tänder som var så gamla att de var nästan genomskinliga:

»Inte så länge till. Ni kommer att bli av med era troende.«

»Har ni bett förgäves i alla dessa år?«

»För världen, dumhuvud.«

»Och det finns inte kvar nånting? Döden är slutet?«

»Vill ni höra det som jag tror eller det som jag låtsas att jag tror?«

»Jag vill inte höra det här. Det är fruktansvärt.«

»Men sant.«

»Ni är ju nunna. Uppför er som en sån.«

»Vi avlägger löften om fattigdom, kyskhet och lydnad. Allvarligt menade löften. Ett seriöst liv. Ni skulle inte klara er utan oss.«

»Det måste finnas några bland er som inte låtsas utan tror på riktigt. Jag vet att det gör det. Seklers tro ebbar inte ut på bara några år. Hela forskningsfält har ägnats åt de ämnena. Änglologi. Den gren av teologin som enbart sysslade med änglarna. En vetenskap om änglar. Skarpa hjärnor dryftade de här sakerna. Det finns skarpa hjärnor i dag också. De dryftar dem fortfarande. De tror fortfarande.«

»Ni har mage att komma insläpande med en kropp från gatan och prata om änglar som bor uppe i himlen. Ge er i väg härifrån.«

Hon sa något på tyska. Jag förstod inte. Hon fortsatte prata utan uppehåll, körde fram ansiktet mot mitt och orden blev allt strävare, våtare och gutturalare. Ögonen lyste av fruktansvärd förtjusning över att jag inte förstod. Hon överöste mig med tyska. En skur av ord. Hon blev alltmer upphetsad ju längre hon höll på. En våldsam skadeglädje fyllde rösten. Hon talade allt hastigare, mer energiskt. Blodkärl flammade i ögonen och ansiktet. Jag började uppfatta en rytm, en regelbunden verstakt. Hon deklamerade något, gissade jag. Litanior, psalmer, katekesavsnitt. Bönbokens mysterier kanske. Hon hånade mig med föraktfull bön.

Det underliga var att jag tyckte det var vackert.

När hennes röst mattades lämnade jag avbalkningen och strövade omkring tills jag hittade den gamle läkaren. »Herr Doktor«, ropade jag och kände mig som en filmfigur. Han kopplade på hörapparaten. Jag fick mitt recept och frågade hur det stod till med Willie Mink. Han skulle inte bli frisk på ett bra tag, men han skulle inte dö heller, vilket gav honom en fördel framför mig.

På färden hem hände inget särskilt. Jag ställde bilen på Stovers infartsväg. Baksätet var täckt av blod. Det var blod på ratten, och mer blod på instrumentbrädan och dörrhandtagen. Det vetenskapliga studiet av människans kulturella beteende och utveckling. Antropologi.

Jag gick upp på andra våningen och tittade på barnen en stund. Alla sov och famlade sig fram genom sina drömmar medan ögonen rörde sig hastigt under slutna ögonlock. Jag kröp ner i sängen bredvid Babette fullt påklädd så när som på skorna, och jag visste av någon anledning att hon inte skulle tycka att det var underligt. Men tankarna jagade och jag kunde inte sova. Efter ett tag gick jag ner i köket för att sitta med en kopp kaffe och känna på värken i handleden och den förhöjda pulsen.

Det återstod inte annat att göra än att vänta på nästa solnedgång, när himlen skulle genljuda som klockmalm.