DET här var dagen när Wilder satte sig på sin trehjuling av plast, körde runt kvarteret med den, svängde åt höger in på en återvändsgata och gnisslande trampade till gatans slut. Han gick runt spärräcket med cykeln och åkte sedan på en asfalterad gångväg som slingrade sig förbi några övervuxna tomter fram till en trappa med tjugo cementsteg. Plasthjulen skramlade och gnisslade. Här lämnar vår rekonstruktion plats för den skräckslagna redogörelsen från två gamla tanter som tittade på från bakre verandan på andra våningen till ett högt hus bland träden. Han ledde cykeln nedför trappan, styrde den med plikttrogen och osentimental hand och lät den studsa fram bredvid sig som om den hade varit ett underligt skapt litet syskon som han inte nödvändigtvis tyckte om. Han steg på den igen, körde över gatan, körde över trottoaren och fortsatte ut på grässlänten som kantade motorvägen. Nu började kvinnorna ropa. Hallå, hallå, ropade de, till att börja med lite tveksamt, för de var inte beredda att acceptera innebörden av det som utspelades inför deras ögon. Pojken cyklade diagonalt nedför slänten och minskade på så vis listigt lutningen, stannade sedan längst ner och riktade in trehjulingen mot den punkt på motsatta sidan som verkade motsvara kortaste sträckan över. Hallå pojke, nej, ropade de och viftade, medan de febrilt tittade efter någon frisk och kry fotgängare som kunde ingripa. Wilder som antingen struntade i deras rop eller inte hörde dem i bruset från framrusande bilar började under tiden trampa över motorvägen som pådriven av en gåtfull kraft. Tanterna kunde bara gapande titta på, båda med en arm i luften, och be om att sekvensen skulle backa och pojken cykla tillbaka på sin urblekta blå och gula leksak som en tecknad figur i förmiddags-TV. Bilisterna begrep inte riktigt vad som försiggick. De satt där knutna och fastspända och visste att den här bilden inte hörde hemma i motorvägens vinande medvetande, den bredbaniga modernistiska strömmen. I fart fanns det betydelse. I skyltar, mönster, liv som handlade om bråkdelar av sekunder. Vad betydde den där lilla suddiga snurrande fläcken? Någon kraft i världen hade gått ur led. De väjde, bromsade och tutade genom den långa eftermiddagen med en djurisk klagolåt. Pojken tittade inte ens åt dem utan cyklade raka vägen mot mittremsan, en smal strimma med blekt gräs. Han var uppblåst, högbröstad, armarna verkade röra sig lika kvickt som benen, det runda huvudet vickade i en dans av enkelriktad beslutsamhet. Han måste sakta in för att komma över kanten till den upphöjda mittremsan, lyfta framhjulet ytterst metodiskt som om han följde en numrerad beskrivning, och bilarna ven förbi och tutade för sent medan förarna spanade i backspegeln. Han ledde cykeln över gräsremsan. Tanterna såg att han satte sig tillrätta på sadeln igen. Stanna, ropade de. Inte fortsätta. Nej, nej. Som utlänningar som måste begränsa sig till enkla fraser. Bilarna fortsatte komma jagande ut på raksträckan, trafik som rusade fram utan avbrott. Han gjorde sig beredd att korsa de sista tre körfilerna och rullade nedför mittremsan som en studsande boll, först framhjulet, sedan bakhjulen. Därpå störtloppet med vickande huvud över till andra sidan. Bilar girade, vek ur kurs och klättrade upp på kantstenen medan häpna ansikten visade sig i sidofönstren. Den ursinnigt trampande pojken kunde inte veta hur långsamt han verkade röra sig sedd från tanternas utsiktspunkt på verandan. Vid det här laget teg tanterna, de var utanför händelseförloppet och plötsligt trötta. Så långsamt han rörde sig, så fel han hade som trodde att han susade fram. Det gjorde dem trötta. Bilhornen fortsatte böla, ljudvågor blandades i luften, sjönk ett tonsteg och ropade klander från bilar som hade försvunnit. Han nådde andra sidan, åkte en kort stund parallellt med trafiken, verkade tappa balansen och kana nedför slänten i ett flimmer av färger. När han strax därpå dök upp igen satt han i en vattenränna, en del av den bäck som med vissa avbrott följer motorvägen. Chockad som han var bestämde han sig för att gråta. Med gyttja och vatten på alla sidor och cykeln liggande kullvält tog det honom bara ett ögonblick. Tanterna började ropa igen, båda med en arm lyft för att vända på förloppet. Pojke i vattnet, ropade de. Titta, hjälpa, drunknar. Och där han satt på ändan i bäcken och tjöt i högan sky verkade han för första gången ha hört dem när han kikade upp över jordvallen och in bland träden på andra sidan motorvägen. Det skrämde upp dem ännu mer. De ropade och viftade och närmade sig just första stadiet av okontrollerbar skräck när en passerande bilist vaket bromsade in, kanade nedför slänten och lyfte upp pojken ur dunklet kring den grunda bäcken så att åldringarna kunde se honom.

Vi åker ständigt till vägbron, Babette, Wilder och jag. Vi tar med oss en termos med iste, parkerar och tittar på solnedgången. Moln avskräcker oss inte. Moln förstärker dramatiken, fångar upp och formar ljuset. Täta molntäcken har ingen större inverkan. Ljus bryter igenom som spårljus och disiga bågar. Molntäcken förstärker stämningen. Vi har inte mycket att prata om. Fler bilar kommer och parkerar i en rad som sträcker sig ner till de bebyggda kvarteren. Människor kommer promenerande uppför sluttningen till vägbron med frukt och nötter och läskande drycker, mest medelålders och gamlingar, en del med flätade solstolar som de ställer upp på trottoaren, men även yngre par som står arm i arm vid räcket och tittar mot väst. Himlen fylls av innehåll, känsla, högstämd berättarintensitet. Ljusbältena sträcker sig så högt och verkar ibland delas upp i sina beståndsdelar. Där syns tornkrönta skyar, ljusstormar, mjukt fallande serpentiner. Det är svårt att veta vad vi ska känna inför detta. En del blir skrämda av solnedgångarna, andra bestämmer sig för att bli hänförda, men de flesta av oss vet inte vad vi ska känna utan står och väger. Regn avskräcker oss inte. Regn framkallar schatterade skådespel, härliga skiftande nyanser. Fler bilar anländer, människor kommer lunkande uppför sluttningen. Det är svårt att beskriva stämningen dessa varma kvällar. Det ligger en spänning i luften, men det är inte det förväntansfulla midsommarsorlet från en skara som i bara skjortärmarna har samlats för att titta på en pojkmatch, med en rad tidigare förebilder, ett tryggt reaktionsmönster. Denna väntan är inåtvänd, vacklande, nästan tveksam och blyg, snarast tyst. Vad mer känner vi? Absolut respekt, allt är genomsyrat av respekt, den överträffar alla tidigare kategorier av respekt, men vi vet inte om vi tittar i förundran eller fruktan, vi vet inte vad det är som vi tittar på eller vad det betyder, vi vet inte om det är bestående, ett upplevelseplan som vi med tiden kommer att anpassa oss till och som så småningom kommer att uppsluka vår osäkerhet, eller om det bara är en atmosfärisk rubbning som snart försvinner. De hopfällbara stolarna slås upp, gamlingarna sätter sig. Vad finns det att säga? Solnedgångarna dröjer sig kvar, likaså vi. Himlen ligger under en mäktig och mångbottnad förtrollning. Då och då passerar faktiskt en bil vägbron, sakta och vördnadsfullt. Människor fortsätter komma uppför sluttningen, en del i rullstol förvridna av sjukdom, medan deras följeslagare böjer sig djupt för att skjuta på mot lutningen. Jag visste inte att det fanns så många handikappade och hjälplösa i staden förrän de varma kvällarna lockade skaror till vägbron. Bilar susar förbi under oss västerifrån, ut ur det mäktiga ljuset, och vi studerar dem som om vi söker ett tecken, som om de på sina lackerade ytor bär med sig en återstod av solnedgången, ett knappt skönjbart skimmer eller skikt med avslöjande stoft. Ingen spelar radio eller talar mycket högre än i viskningar. Ett guldglimmer sänker sig, en mjuk ton som uppfyller luften. Där syns människor som rastar hundar, barn på cyklar, en man som med kamera och telelins väntar på rätt tillfälle. Inte förrän en stund efter det att mörkret har fallit och insekterna viner i värmen börjar vi sakta skingras, blygt, artigt, bil efter bil, återförda till våra skilda och försvarbara jag.

Karlarna i mylexdräkterna går fortfarande omkring i området med gula trynen och riktar sina infrainstrument mot jorden och himlen för att samla in sin ohyggliga information.

Doktor Chakravarty vill tala med mig, men jag ser noga till att hålla mig undan. Han är angelägen om att få veta hur min död fortskrider. Ett intressant fall kanske. Han vill än en gång stoppa in mig i bildtunneln där laddade partiklar kolliderar och starka vindar blåser. Men jag är rädd för bildtunneln, för dess magnetfält, dess datorstyrda atompuls. Rädd för vad den vet om mig.

Jag tar inte emot några telefonsamtal.

Hyllorna i snabbköpet har organiserats om. Det skedde en dag utan förvarning. Det råder upphetsning och panik i gångarna, de åldriga kunderna ser förfärade ut. De går omkring i splittrad trans, stannar upp och fortsätter, stannar upp och fortsätter, klungor av välklädda gestalter står som förlamade i gångarna och försöker komma underfund med systemet, urskilja den bakomliggande logiken, försöker komma ihåg var de hade sett frukostflingorna. De ser ingen anledning till det, förstår inte vad det skulle tjäna till. Kökssvamparna ligger tillsammans med tvålarna nu, kryddorna är kringspridda. Ju äldre de är, desto mer välklädda och välvårdade är de, männen i bälteslösa byxor och trikåskjortor, kvinnorna pudrade och prudentliga, med självupptagen min, rustade för någon ängslande händelse. De viker in i fel gång, kikar längs hyllorna, stannar ibland tvärt så att andra vagnar kör på dem. Bara de märkeslösa varorna finns kvar på samma ställe, vita förpackningar med konstlös text. Männen rådfrågar minneslistor, kvinnorna gör det inte. Det råder en atmosfär av kringflackande nu, en stämning av hetsat irrande utan mål, fridsamma människor som har drivits till bristningsgränsen. De är ängsliga för svek på ännu ett plan, så de granskar den finstilta texten på paketen. Männen letar efter datumstämplar, kvinnorna efter innehållsdeklarationer. Många har bekymmer med att urskilja orden. Kladdigt tryck, dubbeltryck. Bland de omändrade hyllorna, omgivna av brus och tydliga hjärtlösa bevis på sin vandring utför, försöker de tränga igenom förvirringen. Men till slut spelar det ingen roll vad de ser eller tror sig se. Kassorna är utrustade med holografiska avsökare som med osviklig säkerhet dechiffrerar varje varas binära hemlighet. Det är vågornas och strålningens språk, eller det språk som de döda begagnar till de levande. Och det är där vi väntar tillsammans oavsett ålder med våra vagnar fyllda av färgglada varor. En kö som rör sig sakta och ger oss gott om tid att bläddra i sensationsblaskorna i ställen. Allt som vi behöver utom mat eller kärlek finns där i tidningsställen, historierna om övernaturliga och utomjordiska ting, mirakelvitaminerna, botemedlen mot cancer, undermedlen mot fetma, kulterna kring de berömda och de döda.

»En skrämmande och fascinerande rekonstruktion av århundradets mord. Mästerligt.«
SVENSKA DAGBLADET

»En iskall föraning om vad som dominerat nyheterna de senaste 10 – 15 åren.«
EXPRESSEN

»Fyndigt, smart och skarpsynt… en magnifikt genomförd roman.«
TIME OUT