Efter skeppsbrottet mot Buktens klippor installerade sig Klara och hennes följeslagare samt Aneto och Megana i den lilla fiskebyn Filegis vid Gasthavets strand. Megana och Aneto tyckte att de skulle invänta hjälp från Ordos och först därefter återuppta sökandet efter Förintaren som försvunnit i Salador.
Både Megana och Aneto sände bud till Magigården och Akademien efter att ha rådgjort och kommit fram till att sex erfarna magiker skulle vara alldeles lagom. Därefter återstod bara att vänta. Dessa trollkarlar var förvisso starka, men hade inte samma vana vid eteriska vägar som Aneto och Megana; man kunde vänta dem senast framåt morgonen nästa dag.
Natten föll. I fiskebyn Filegis, där de fina gästernas oväntade ankomst hade väckt stor uppståndelse, dröjde det en stund innan lugnet infann sig, men till sist släcktes ljusen även där. Klara och de andra hade tagit in på den lilla ortens enda gästgivargård, och värden hade genast kört ut alla andra gäster. Aneto och Megana kastade sig åter in i en långdragen dispyt om bästa metoden att fastställa Förintarens vistelseort, och vad man kunde göra för att framledes följa varje steg han tog. Megana förespråkade »mentala« metoder grundade på den »kroppsliga resonansen i Förintarens väsen«, medan den mer praktiskt lagde Aneto föreslog att man skulle ta hans »magiteknik« till hjälp, sätta upp fältmagiskopet och »utsätta Salador för en noggrann undersökning«, eftersom de vid upptäckt skulle »kopiera Förintarens gestalt och låta Jakthundarna spåra honom«.
Klara teg buttert under hela denna diskussion, som utan tvivel var intressant. Väst, där hon fordom hade känt ekot av de bockfotade, mot vilka hon hade slagits på liv och död i Mellanverkligheten under Melin, väntade på henne och hennes trupp. Men i stället satt de fast här och slog dank i världens alla hörn i fruktlös jakt på Kerr som gled undan som morgondimman. Och olyckan bestod i att de inte kunde strunta i någon av uppgifterna. De kunde inte lämna pojken att dö en säker död, de kunde inte heller lämna den olyckliga världen i sticket, nu när en riktig stridsmagiker hade infunnit sig!
»Mitt herrskap«, sade hon, när Megana och Aneto till slut hade tröttat ut sig och tystnade en stund. »Varför utesluter vi möjligheten att Förintaren i Salador har råkat i klorna på inkvisitorerna?«
»Vem utesluter det? Ingen«, sade Aneto förvånat. »Men jag tror inte att de får tag i honom så fort. I vilket fall som helst måste vi hinna före dem. Annars kan det hända något irreparabelt. De heliga bröderna är… hm… fast beslutna att sända honom till bålet. Samtidigt kräver kampen mot Förintaren de mest subtila, nästan kirurgiska besvärjelser – det viktigaste är ju inte att förinta hans kropp, utan att riva sönder nätet som underhåller honom och som sträcker sig från Västermörkret…«
»Och vad gör vi om just det skulle hända?« frågade Klara tvärt.
»Varför är fröken Klara så säker på att de grå hinner före oss?«
»Därför att de, till skillnad från oss, redan befinner sig i Salador, fröken Megana. Därför att de är många och därför att de är beredda att offra allt för att få tag i, ehum, Förintaren. Jag är inte säker på att de kommer att lyckas, jag säger bara att det är troligt…«
»De heliga bröderna kan inte söka med hjälp av magi«, fnös Megana. »Då skulle de inte vara i behov av alla dessa spioner och angivare. De har alltid bett oss om hjälp när de har haft problem med att spåra upp en känd kättare. Det är samma sak nu. De kan finkamma Salador både fram- och baklänges utan att hitta Förintaren. Såvida han inte utlämnar sig!«
»Men om vi antar att han ändå åker fast?« envisades Klara.
»Då blir vi tvungna att ta en stor risk«, sade Aneto och ryckte på axlarna. »Förintaren kan inte bara dö på bålet, därom råder stor enighet bland alla kommentatorer och uttolkare av Annalerna. Ja, i så fall blir vi tvungna att satsa allt på ett kort, som det heter, och riskera storkrig mot de grå.«
»Men har Vita Rådet och Magigården inte egna informatörer i Arkin, bland inkvisitorerna?« frågade Klara och höjde uppfordrande på ögonbrynet.
»Jag skulle mycket ogärna riskera våra sista reserver, förrän det är ställt utom allt tvivel att Förintaren har tillfångatagits av de grå«, sade Aneto med bister min.
Klara avslutade samtalet med att tyst rycka på axlarna. Dessa magiker verkade inte ha så mycket mer att komma med. Jag ger dem en sista chans, sedan får jag ta saken i egna händer.
… Förstärkningen från såväl Ordos som Magigården anlände på utsatt tid. Sex äldre trollkarlar som verkade beprövade och erfarna: Meganas tre kreatur bar vapen, medan Anetos anhängare hade vant sig av med det för länge sedan i sitt skyddade Ordos. Klara åtog sig rollen som befälhavare för legotruppen som Megana lejt, eftersom varken Magigårdens härskarinna eller Akademiens rektor brann av iver att i förtid avslöja hemligheten med de många världarna ens för sina närmaste bundsförvanter.
»Fröken, varför håller vi på med det här?« frågade Rajna med låg röst. »Varför lyssnar vi till de där… narrarna? Vad begriper de?«
»Jag vet, Rajna. Men jag kan inte hitta Kerr med Dalens magi. Han är fullständigt resistent mot den. Om de här trollkarlarna lyckas få tag i honom har de tur. Om inte – så agerar vi på egen hand. Med våra egna metoder.« De sista orden lät som ett hot mot både de grå och magikerna – mot alla som ställde sig i Klaras väg.
Det kunde inte förnekas att de sammanlagt åtta trollkarlarna från Evial agerade skickligt och samordnat, som om de hade arbetat ihop hela livet. Klara höll sig vid sidan av, som det anstod hennes roll, men höll ögon och öron öppna, i likhet med Tavi. Flickan hade för länge sedan tröttnat på det långtråkiga fälttåget. Ännu hade de inte mött fienden i strid, under lång tid visste de inte ens var fienden fanns.
Båda stod borta vid gärdsgården, där akacieträdens lummiga grönska bredde ut sig. Söder om Bukten var vintern mild och snöfri, men Klara längtade av någon anledning efter tjutande orkaner och rasande stormar. Ända sedan Ödestoppen hade en isig kyla lagt sig om hennes hjärta, och trollkvinnan visste att endast en riktig strid kunde tina den; visslande pilar och dundret av blixtar var det som skulle få henne att minnas att livet trots allt är härligt.
»De är duktiga på besvärjelser, fröken«, sade Tavi tyst.
Klara nickade.
»Skulle du kunna göra något liknande i Melin, Tavi?«
De fribornas lärjunge skakade tyst på huvudet.
»Då skulle Diamantsvärdet aldrig ha hamnat i händerna på gnomerna. Då hade vi sluppit en massa elände, fröken.«
»Det ordnar sig, Tavi«, sade Klara och lydde en plötslig impuls att fatta tag om flickans axlar. »Vi ska återvända dit. Vi ska absolut återvända. Vi ska rädda många världar tillsammans!«
»Titta, fröken, titta!« utropade Tavi och tog förläget ett steg åt sidan.
Och där fanns verkligen något att se.
De åtta magikerna stod i en cirkel, i den klassiska »ringformationen«, som troligen är välkänd i hela Ordningen. I ringens mitt brann en eld och ovanför elden, på en trefot av brons, glödde en stor kristallkula, som ett stycke kött. Klara kände hur magikerna nu samlade alla intryck som utgick från Förintaren. Alla bilder, fasor, dunkla syner inspirerade av nattmörkret, allt de läst i böcker eller inhämtat på annat vis. Ty Förintaren är inte bara en Mörkrets varelse, till lika delar är han även en skapelse av människans fasa och vidskepelse. Mörkret är ju inte minst en jättelik spegel som reflekterar skräcken den framkallar…
Kristallkulan ovanför elden var troligen hjärtat i det »magiskop« som Aneto inte förmådde upprätta på egen hand. Magikerna från Evial sökte efter Förintaren. De försökte förnimma de svaga svängningarna i den eteriska världen, svängningar av hat och ondska, som enligt »Annalerna« måste fylla nekromantikern, som blivit ett Mörkrets redskap. Klara kunde ana vad de höll på med, men själva besvärjelserna var dolda för henne – de bestod säkert till nio tiondelar av olika meningslösa myter som samlats ihop under seklernas gång, varav endast en tiondel var riktiga kanaler och förbindelser till denna världs Kraftkällor.
Nu beklagade hon bittert att hon hade gett efter för Evialtrollkarlarnas övertalning. Hon borde inte ha lyssnat på talet om den bekväma och lätta sjövägen, när fartyg var så sårbara. Hon skulle ha fortsatt jakten och efterforskningarna i Salador. Det hade väl inte varit första gången hon befann sig i en öken? De var vana att ta sig fram själva! Men nu låg hundra mil öppet hav mellan dem och Saladors strand, inte ens Flygbesvärjelsen skulle hjälpa – Klara grimaserade vid blotta tanken på vad en flygtur skulle kosta henne i smärta. Hade det bara gällt henne själv skulle hon kanske ha tagit risken, men hela hennes trupp? Klara kunde absolut inte tänka sig att lämna dem här. Hon var långt ifrån säker på att Aneto och Megana skulle lyckas i sitt företag. Det klokaste vore att så snabbt som möjligt bege sig till närmaste stora hamn, hyra ett bra fartyg och segla till Salador.
Nåväl, tänkte Klara. De får natten på sig. Om de inte lyckas – och det gör de antagligen inte – klämmer jag ur dem allt jag behöver veta i gryningen. Det svär jag på vid Dalen!
Eldtungornas dans fortsatte. Magikerna utförde gemensamma och invecklade rörelser med sina stavar, mångfärgade lågor flammade upp från stenspetsarna, reflexerna spelade över de täta buskagen som sträckte sig ända ner till strandkanten. Det var en vacker syn, synd bara att det inte ledde till något.
Rajna kom ljudlöst fram och ställde sig bredvid med armarna i kors. Valkyrian plågades av sysslolösheten, sköldmön avskydde långa väntetider.
»De kommer inte att lyckas, fröken«, sade sköldmön. »De anstränger sig förgäves. De är veklingar. Jag gillar inte veklingar.«
Klara nickade tyst.
»Imorgon ger vi oss av i gryningen, Rajna. Säg det till Kitsum och Tavi…«
»De kommer att bli glada, fröken.«
Klara slog frustrerat näven i handflatan.
»Jag förstår, jag förstår precis vad du vill säga, Stridsjungfru. Att vi förlorar tid här, inte sant? Att avtalet inte är uppfyllt, och att Mörkret i väster frodas och strömmar österut? Det är sant. Men Svärden finns hos pojken. Hos Kerr. Och det är bara genom honom vi kan få tag i dem. Han är själv en Dalenmagiker, om än inte färdigutbildad. Han har vett nog att inte visa sitt sanna väsen. Han gömmer sig. Jag vet inte vad han väntar på, eller i hur hög grad han har blivit en Mörkrets och Ondskans tjänare… men jag är rädd för att det är på allvar, Rajna. Ibland…« Klaras röst övergick nästan i en viskning – »ibland fruktar jag att en närkamp med honom är oundviklig.«
»Än sedan då, fröken!« Rajna ryckte på sina ståtliga axlar. »Vad har en pojkvasker att sätta emot era krafter? Och om alla hjälps åt? Varken Tavi eller clownen är födda i går. Man kan knappt tro att de kommer från Melin. Tavi skulle jag genast tilldela en plats i Dalen.«
»Det skulle jag också«, instämde Klara. »Men du förstår… efter den där historien med Ignatius…«
Rajna ryckte på axlarna.
»Han var en bra arbetsgivare«, sade valkyrian kallt. »Men jag minns min plikt. Mot dem, vid vars sida jag har stridit.«
»Ja«, sade Klara och log motvilligt. »Vi har något att minnas, Rajna…«
»Vi kommer att klara oss den här gången också, fröken«, sade sköldmön med övertygelse.
»Naturligtvis«, nickade Klara. »Bara vi kommer underfund med vad, hur och vart…«
Rajna log.
»Förlåt mig, fröken. Jag är ingen magiker, utan en enkel soldat. Sådan föddes jag, och sådan ska jag förbli. Men om ni tillåter mig att ge er ett råd…«
»Rajna, var snäll och sluta upp med det där. Jag är inte din korpral, och du ingen rekryt. Fattas bara att du ’anhåller om ordet’!«
»Tack fröken. Jag tycker inte att vi behöver förfölja herr Kerr.«
Klaras ögonbryn for upp ända till hårfästet.
»Varför? Rajna, en stridsmagikers ord…«
»… är viktigare än hennes liv«, fyllde valkyrian i. »Samma sak gäller för mig. Men… framför oss ligger en olycksdrabbad värld. Fröken, ni har ju själv sagt det att vårt arbete är att rädda världar. Herr Kerr kan inte gömma sig för oss. Men Mörkret kan bryta igenom barriären. Den där flickungen Silvia – henne skulle man gärna ge ett kok stryk! – förstörde kryptan, och nu håller man oss ansvariga för det. Jag tycker att Svärden kan vänta. De är inte lika viktiga. Kort sagt, med all tillbörlig respekt: det är världen som inte kan vänta.« Valkyrian närmade sitt ansikte till Klaras. »Vi beger oss västerut, fröken. Vi ger oss av. Som vi tänkte göra, redan efter samtalet med inkvisitorerna i Mekamp. Vi sticker – Kerr får vänta. Annars kan det hända att det är för sent att rädda världen när vi väl har hittat Svärden. Vad gör vi då? Hur ska vi kunna se varandra i ögonen? Jag känner att tidpunkten närmar sig. Jag vet inte exakt när den inträffar… men det är inte långt dit. Inte alls.«
Klara vände nedslaget bort ansiktet. Om detta var vad den trofasta Rajna hade att säga – vad kände då inte de andra? Oordning och missnöje i truppen – det var bara det som fattades.
»Rajna, det här handlar inte om att Kerr är min bästa och enda väninnas brorson, och att jag har lovat hitta honom. Tänk om han verkligen har gått över till Mörkrets sida. Har du glömt vilka jag förnam där? Våra bockfotade vänner, som vi högg ner utanför Melin! Så, om detta visar sig stämma kan det innebära att vårt första uppdrag blir att… avlägsna Förintaren från den här världen. Och glöm inte vilka krafter som är på jakt efter de två Svärden. Vilken styrka har de inte, om Den fallne själv har lejt oss för att leta efter dem! Och du inser väl att dessa Svärd kan komma till nytta, den dagen det är vår tur att strida mot Mörkret?«
»Hm…«, mumlade valkyrian. »Jag tror att er rubinvärja duger bra, fröken.«
»Kan hända, men under berget var den inte till stor hjälp«, invände trollkvinnan. »Det vore bra att förse sig med något pålitligare inför fälttåget mot väst.«
»Jag är rädd att sökandet efter Svärden kan ta tid…«
»Mycket möjligt«, suckade Klara. »Det är anledningen till att jag inte kan sova, eller få ner en tugga mat. Den som visste bästa sättet… Jag vet det inte. Jag vet bara en sak, mitt Gilles gyllene regel: Ifrågasätt och överväg innan du fattar ett beslut, inte efter.«
»Det är gyllene ord«, instämde valkyrian. »Fröken Klara, ni är vår anförare. När en anförare gett sitt tillstånd kan man ge henne råd, men när hon väl fattat sitt beslut måste man ovillkorligen lyda. Bara så kan slag och fälttåg vinnas. Vad fröken än beslutar så kommer jag att vara ense med er och göra allt som står i min makt…«
»Det vet jag, Rajna, tack ska du ha.« Klara vidrörde vänskapligt stridskvinnans axel. »Du har rätt, som alltid. Jag ska fundera och överväga fram till gryningen… men när solen går upp fattar jag mitt beslut. Och jag kommer att följa det till punkt och pricka.«
Rajna log tyst och avlägsnade sig ljudlöst i mörkret.
… Precis som Klara förutsett gav Evialmagikernas långa besvärjelser inget resultat. Eller nästan inget, om sanningen ska fram. De lyckades finna Kerr, som de självklart valde att kalla Förintaren. Men allt de kunde säga var att han befann sig i Salador. Denna nyhet gjorde att Klara måste bita sig i tungan för att inte fälla giftiga kommentarer, ovärdiga en stridsmagiker.
Aneto verkade rätt bestört, men Megana gjorde min av att allt var som det skulle. De sex andra trollkarlarna höll sig på avstånd och blandade sig inte i samtalet.
»Vad händer nu, mitt herrskap?« frågade Klara så lugnt som möjligt. »Ska vi återvända till Salador och fortsätta våra efterforskningar där?«
»Han kan befinna sig var som helst«, erkände Aneto. »Salador är stort. Och att söka igenom hela öknen…«
»Vi måste upprepa försöket i Ordos«, förklarade Megana bestämt. »Där har vi helt andra förutsättningar att lyckas. Där finns ditt magiskop, Aneto…«
»Just det«, nickade rektorn. »Så låt oss ge oss i väg, fröken Klara. Om fem dagar kan vi vara där, eller rentav snabbare.«
»Var ligger närmaste hamn?« frågade Klara i förbigående.
»I Ordos«, svarade Megana genast. »Det finns många hamnar, men stora fartyg kan inte anlöpa dem – det här är fiskartrakter, fröken Klara. Norrut finns en bukt… men det är på kejserligt område, och innebär dessutom en omväg…«
Klara uppsnappade Rajnas kisande blick.
»Bra«, sade hon. »Då blir det Ordos.«
* * *
I motsats till resan genom Egest gick färden till Ordos lätt och behagligt. Här respekterade och fruktade man magikerna. Överallt bugade man servilt för de vägfarande, poststationerna öppnade tjänstvilligt dörrarna till sina stall och tilldelade dem de bästa hästarna. Inte sju, utan endast tre dagar senare galopperade truppen in genom det ekande valvet i Ordos huvudport.
Klara tyckte om staden. Den var ren och prydlig, och viktigast av allt: där fanns inget av den tryckande misstämning som vilade över byarna i Egest och Mekamp. Här kunde man inte känna Inkvisitionens tunga hand. Åtminstone inte ännu.
Fortfarande samlades »de goda studioserna« under läsesalarnas valv, fortfarande höll man föredrag och genomförde praktiska övningar. Akademien var till synes oförändrad, det var bara maleficistikfakulteten som återigen stod utan en enda student.
… Av en tillfällighet fick Klara syn på duotten. En lång gestalt i brun slängkappa, som stödde sig på sin svarta stav och tigande passerade processionen. Huvudet som var dolt av den vida kapuschongen nickade kort till hälsning åt herr rektorn och Magigårdens härskarinna. Megana väste fram något föga smickrande.
»Vem är det?« frågade Klara mycket försiktigt, för att inte kränka eller såra härskarinnan med besvärande frågor.
»Ja, vem är det, Aneto?« frågade Megana med hånfullt honungslen stämma. »Hur många gånger har jag rått dig att…«
»Fröken Klara«, sade Aneto och ignorerade Megana. »Du såg just dekanen för maleficistikfakulteten, duotten Daenur. Som du nog lade märke till är han inte en människa.«
»Var det hos honom… Förintaren studerade?«
Aneto nickade.
»Ska vi engagera honom i våra efterforskningar?« frågade Klara för säkerhets skull.
»Det ska vi försöka undvika«, fnös Megana harmset. »Ingenting kan få mig att lita på honom. Jag skulle vilja…«
»Kära Megana!« I Anetos röst hördes en metallisk klang. »Än så länge är det jag som är rektor för denna Akademi. Om Vita rådet utser dig till posten, ja, då respekterar jag Avtalet, i ditt ställe.«
»Mörkret är Mörkret, Aneto, och det vet du mycket väl«, snäste Megana. »Det är inte och kan inte vara något annat…«
Klara bytte snabbt ämne när hon insåg att en dispyt om det godas och det ondas natur, liksom definitionen av »Ljus« och »Mörker«, var nära att blossa upp. Det enda hon behövde var ett fartyg. Magikerna kunde fortsätta sina utforskningar tills de blev blåa i ansiktet – hon hade förlorat tillräckligt med tid. Vid första bästa tillfälle skulle de återvända till Salador.
Duottens mörka, majestätiska skepnad försvann utom synhåll, men Klara mindes Anetos ord. Kanhända, inte omöjligt… i alla fall fick man inte bara avfärda det.
Aneto och Megana överlät åt sina tjänare att ta hand om de viktiga gästerna, själva måste de »förbereda magiskopet«. Klara betraktade sin nedslagna trupp och gjorde en plötslig gest med handen: »Följ mig allihop«.
Vad var det Aneto hade kallat honom? Duott? Kerrs lärare… som fört in honom på den mörka vägen; men tänk om denne duott faktiskt kunde hjälpa dem att finna Kerr? Tänk om man kunde locka med honom till Salador, i utbyte mot löftet att… ja, till exempel föra ut honom ur Evial och visa honom den oändligt stora helheten av underbara och unika världar, som kallas Ordningen? Vilken trollkarl kan motstå en sådan frestelse?
Duotten hade försvunnit in i en låg, anspråkslös byggnad som mer liknade en kasern än en fakultet vid den högaktade Akademien för högre magi. Enligt alla regler borde man gå försiktigt till väga när man kontaktade en dekan som uppenbarligen fallit i onåd, men Klara var hjärtligt trött på att spela spel. Hon hade något hon måste göra, och värdefull tid hade redan gått förlorad.
Inne i byggnaden var det mörkt, tyst och dammigt. Kitsum satte upp en dyster min, skakade på axlarna och knådade sina muskler, som om han förberedde sig för slagsmål. Tavi svor för sig själv och grep tag om sabelfästet.
Bara Rajna förblev lugn som en filbunke, men Klara ogillade valkyrians ansiktsuttryck.
Duotten hade naturligtvis uppfattat att han fått besök. Dörren i korridorens ände gled upp liksom av sig själv och de blickade in i ett dunkelt, på sätt och vis välkomnande rum, med väggarna fyllda av folianter. Daenur stod bakom en skrivpulpet, de kloförsedda icke-mänskliga fingrarna höll skickligt i en fjäderpenna. De underliga ögonen såg rakt på främlingarna.
»Vad kan jag stå till tjänst med, ärade fröken?« frågade duotten så fort de trätt in genom dörren.
»Jag söker er lärjunge. Han som kallas Kattugglan«, sade Klara, utan att ödsla tid på krusiduller och invecklade turer. »Jag måste hitta honom. Ju förr desto bättre. Jag tjänar ingen annan än mig själv. Jag står inte i förbund med vare sig inkvisitorerna, Vita rådet eller Magigården, även om jag har färdats i sällskap med Megana och Aneto.«
Reptilögonen studerade Klara ingående. Ingen magi användes. Till slut suckade duotten och lade skriftrullen med anteckningar åt sidan.
»Alla vill få tag i Kattugglan«, sade han utan att ta blicken från Klara. »Alla söker honom. Både de ljusa och vår ’Heliga moder’, som det heter. Och nu ytterligare ett sällskap. Och alla är lika fina och talar lika dunkelt. Och vad vill ni min lärjunge, om jag får be, min fröken? Och hur känner ni honom? Varför har jag inte träffat er förut bland De vita, min nådiga fröken? Och vadan detta underliga tal?«
»Många underverk vandrar runt här i världen«, svarade Klara undvikande och utnämnde på så vis sig själv till »underverk«.
»Det betvivlar jag inte.« Den läpplösa munnen förvreds till något som liknade ett sarkastiskt leende. »Men vill ni vara vänlig och besvara min fråga, nådiga fröken?«
Klara tvekade. I en tvekamp skulle hon utan tvivel besegra vem som helst av magikerna i den här världen, utan tvivel skulle hon också kunna tvinga den här typen (som rent ut sagt var obehaglig) att ta bladet från munnen och berätta allt han visste. Frågan var, som alltid, till vilket pris.
»Jag letar efter honom därför att han är i fara«, sade hon till slut. I ögonvrån lade hon märke till Tavis besvikna grimas. »Därför att inkvisitorerna jagar honom, liksom magikerna i det – vad heter det nu – Vita rådet tillsammans med Magigården. Jag vill plocka bort honom ur detta vansinniga spel. Helt och hållet, förstår ni? Föra honom… långt härifrån.«
»Långt härifrån…«, svarade Daenur som ett eko och knäppte sina långa, smala händer. »Det var det jag misstänkte. Han kommer inte härifrån, han är inte från den här världen… Jag trodde visserligen aldrig på att han skulle vara… ett Mörkrets kreatur, skapelse, Förintaren förkroppsligad… Och ni… kommer inte från Mörkret.«
»Nej, verkligen inte«, svarade Klara. »Och ni har rätt, hedervärde, jag kommer inte från den här världen. Lika litet som den som ni har vant er vid att kalla Kattugglan.«
»Jag gissade det.« Daenur nickade långsamt. »Jag gissade att vi inte var ensamma, att det finns något bortom himlavalvet som inte är kaos och förödelse. Jag är glad att jag inte tog miste.«
Duottens ögon lyste med matt guldglans. Klara ville tro att det var av glädje.
»Nu vet ni«, sade hon. »Ja, bortom ert himlavalv finns många bebodda världar, av alla möjliga slag. Där finns också magiker. Kattugglan var en av dem. Jag har kommit för att hämta honom. Det är det rakaste och ärligaste svar jag kan ge dig. Hjälp oss att hitta honom, och vi kommer att lämna Evial för gott och Förintarens skugga kommer inte att oroa er mer.«
»Den oroar mig inte personligen«, anmärkte Daenur. »Och vad hjälp beträffar… ja, det har talats mycket om Förintaren på sistone. De heliga bröderna har blivit som galna, de yrar om att likvidera honom, det har blivit en mani, en fix idé. Men…« Han lämnade plötsligt skrivpulpeten och pekade rakt mot Klaras bröst med sitt smala, kloförsedda finger. »Men ni har glömt en sak. Kattugglan är just nu den ende verksamme nekromantikern i den här världen. Bara han kan stilla de oroliga begravningsplatserna, där jorden tvingar upp gengångare ur sina gravar, där onda vålnader och skelett lämnar viloplatsen för att slita sönder och döda de levande. Vem utom han kan stoppa dem? Ingen.«
»En ensam nekromantiker kan inte klara av er världs alla begravningsplatser, duott«, invände Klara.
»Det är sant. Men längs hans väg har kaos och död kvävts i sin linda.« Daenur knyckte stolt på huvudet. »Han fick en god utbildning hos mig.«
»Det betvivlar jag inte«, nickade Klara. »Kattugglan har förvisso blivit en utmärkt nekromantiker.« Hon såg ingen anledning att inviga duotten i sina misstankar om Kerr. »Men han tillhör likväl en helt annan värld – eller rättare sagt en mängd andra världar – med andra plikter och bekymmer, andra fiender och fränder. Han hör inte hemma här. Hjälp mig att ta honom härifrån, så ska jag med glädje stilla begravningsplatser vid din sida!«
»Förstår sig fröken verkligen på nekromanti?« Duotten såg skärskådande på henne. »Många mäktiga magiker har stupat i fåfänga försök att stoppa gengångare med eld, blixtar, stål och liknande. Hur som helst, utan vidare utvikningar – jag kan inte överlämna vår världs ende verksamme nekromantiker, även om jag skulle kunna hitta honom. Det är mitt slutgiltiga svar, min fröken. Just nu befinner han sig ändå för långt bort. Jag skulle kunna förnimma honom om han till exempel uppehöll sig i Ebin, eller i Arkin. Men inte på andra sidan havet. Där kan jag inte vara till någon hjälp.«
Klara blundade kort. Vägrade duotten? Begrep han inte vilka följderna skulle bli?
»Om min fröken har för avsikt att tillgripa hotelser ser jag det som min plikt att informera er om att jag visserligen är rädd för smärta och kroppslig död, som varje levande varelse, men ändå inte kommer att hjälpa er. Jag upprepar, jag är oförmögen att lokalisera Kattugglan på det här avståndet.«
»Och varför skulle ni inte kunna följa med oss till Salador?« frågade Klara rakt på sak. »Kattugglan är där. Aneto och Megana kunde lokalisera honom… men ytterst inexakt. Allt vi vet är att han är där. Följ med oss!«
»Min fröken, har jag uttryckt mig otydligt?« frågade Daenur med butter sarkasm. »Evial behöver nekromantiker Kattugglan, därför kommer jag inte att hjälpa er. Dessutom hoppas jag av hela min själ att även ni blir kvar här för alltid, då skulle ni kanske förstå vad det handlar om. Och ställa er på vår sida.«
Klara bevärdigade inte duotten med ett svar. Utan ett ord vände hon på klacken och gick i väg.
»Lev väl, min fröken«, sade duotten artigt till avsked.
»Varför, fröken?« frågade Rajna med höjd röst när de kommit ut på gatan igen. »Det hade ju bara varit att…«
»Det var ingen idé, Rajna«, hejdade Klara valkyrian. »Mycket väsen för ingenting. Jag skulle ha blivit tvungen att hålla honom under ständig uppsikt… och ingen skulle ha kunnat lita på att han inte ljög. Tyvärr går han bara att vinna med övertygelse, inte tvång.«
»Då är det väl dags att vi beger oss till hamnen?« frågade Kitsum följsamt. »För här har vi väl inget mer att skaffa.«
»Alldeles riktigt«, instämde Klara. »Nu kan vi med rent samvete säga att vi gjorde det här besöket. Ingenting håller oss kvar här längre. Mot hamnen, mina vänner, mot hamnen! Vi hyr ett fartyg och om några dagar är vi i Salador. Jag är övertygad om att vi snabbt kommer att få upp spåret igen.«
… Likt ett förebud och en härold från avlägsna hav fläktade en munter och saltstänkt vind mot Klaras ansikte när hon kom ner till Ordos hamn. Som alltid vimlade den vida hamnen av alla möjliga sorters fartyg. Bredkölade »handelsfartyg«, låga och långa stridsgalärer, karaveller med hög akterspegel, mäktiga galjoner med hotfullt pekande ballistiska projektiler. Det fanns gott om små briggar, brigantiner, slupar och andra flytetyg, som Klara helt enkelt inte visste namnet på. Pirerna kryllade av folk. Tiotals segelfartyg lastades i eller ur, lastrummen tömdes på varor och fylldes av hårt packade balar. Det luktade av varm tjära, fisk och rutten tång, aromatiska dofter kom från de otaliga hamnkrogarna, där även sjöfarare från det avlägsna Sinj-I hade goda chanser att hitta ett kök i sin smak. Klara och hennes följeslagare väckte viss uppmärksamhet – man tittade på dem, men inte mer än så. I Ordos höll man vanligtvis respektfull distans till främlingar, till skillnad från hur det kunde gå till i städerna i Ebin eller Sjustäderna, för att inte tala om Mekamp.
De promenerade längs förtöjningarna och efter en stund föll Klaras blick på en passande brigantin, som var ren och prydlig. Runt fartyget stod en fin doft av märkliga örter som hade svårt att hävda sig bland hamnens starka lukter. Fartyget tycktes färdiglastat, brigantinen låg i alla fall tillräckligt djupt i vattnet. På däck spatserade ett par sjömän, som verkade vänta på några försenade kamrater men i övrigt var redo för avfärd.
»Ohoj, hedervärda sjömän!« ropade Klara när hon närmade sig landgången. »Har ni en kapten ombord?«
»Ja, nådiga fröken, han är här!« ropade de tillbaka.
»Utmärkt! Jag har ett ärende. Kan ni ta mig till honom?«
»Javisst«, sade en undersätsig matros med yvigt skägg som kommit fram till relingen. »Kliv ombord, nådiga fröken. Jag visar vägen.«
Kaptenen, som var lång och mager och gråhårig som en riktig sjöbuss, satt i sin lilla kajuta med en skriftrulle täckt av små siffror. Det såg ut som om skepparen sammanställde debet och kredit.
»Vad kan jag stå till tjänst med, nådiga fröken?« mullrade kaptenen och reste sig i hela sin längd så att hjässan nästan stötte i taket. »Önskar ni sälja eller kanske köpa något? Jag beklagar – det är tre dagar sedan jag sålde den sista balen.«
»Nej, min herre. Jag vill varken sälja eller köpa något.«
»Då söker ni säkert anställning som väktare? Jag beklagar igen, det finns ingen vakans. Jag är nöjd med mina väktare.«
»Jag skulle kunna skicka alla era väktare över bord i en handvändning«, sade Klara lugnt, »men mitt ärende är betydligt enklare. Jag och mina tre följeslagare behöver komma till Salador, så fort som möjligt. Jag sparar inte på guldet. Nämn ert pris, kapten.«
»Till Salador? Nu med en gång?« frågade skepparen förvånat. »Till Salador… Tillåter ni att jag frågar vem ni är? Är ni på flykt undan lagen i Ordos, eller i delo med det högt ärade Vita rådet eller mångvördade Magigården? I så fall avstår jag, nådiga fröken. Jag har inget otalt med Akademien i Ordos och inte heller med herrar magiker. Låt oss göra så här – jag rådfrågar hamnkaptenen och ger er sedan svar. Är vi överens? Om era papper är i ordning tar jag er med för en billig penning. Vi kommer att segla långt, bortom Nära Kint, till Eldarkipelagen, men vi kan göra en omväg via Salador. Låt oss alltså gå tillsammans till hamnkaptenen. Han kommer att ge oss snabbt besked.« Kaptenen reste sig.
»Jag trodde inte att en så erfaren sjökapten var tvungen att be om tillstånd«, fnös Klara.
»Varför inte, nådiga fröken?! Vi vanliga dödliga bör leva i fred och sämja med magikerna. Nåväl, ska vi gå? För övrigt skulle ni få samma svar av andra kaptener, nådig fröken. I laglösa länder, som Fjärran Kint till exempel, eller Vargöarna, skulle jag visserligen inte tacka nej till klingande mynt. Men här… Jag ber om ursäkt, nådiga fröken.«
Klara reste sig.
»Nå, låt oss då gå till er… kapten.« Hon dolde inte sin irritation. »Och hur mycket kommer det att kosta?«
»Tror nådiga fröken att kontoret tar emot mutor?« Kaptenen brast i skratt. »Det märks att ni är en långväga gäst, kanske rentav från Sjunkna krabban, som man säger hos oss. Inte ens en karavell fullastad med guld skulle imponera på hamnkaptenen. I så fall bara om Vita rådet hade ett magiskt finger med i spelet.«
»Men är inte dessa magiker också människor?« frågade Klara intresserat.
»Visst är de människor, min nådiga fröken, men ingen av dem skulle någonsin gå emot Vita rådet. Och vad skulle de göra med guldet? Alla vet ju hur mycket de tilldelas ur statskassan. Här byggs inga palats. Det rapporteras genast.«
Klara nickade kallt. Den rika arsenalen av stridsmagikerbesvärjelser tillät henne visserligen att kasta av varenda matros och skeppare från den här skorven, inklusive skeppskatten och skeppsråttorna. Kanske var det så Evis skulle ha gjort utan att tveka. Men… var det nödvändigt? Bättre att försöka sköta det här på ett vänskapligt sätt.
Det fanns förstås ytterligare ett sätt: att helt enkelt förtrolla kaptenen, lura honom med en illusion. Hon skulle ju i alla fall inte åt samma håll som Vita rådet och än mindre åt samma håll som Magigården. Men – återigen – varför utsätta den stackars sjömannen för obehag?
Du börjar bli gammal, Klara, sade hon till sig själv. Tidigare skulle du inte ha tvekat. Ditt uppdrag är viktigare än allt annat. En stridsmagikers ord är viktigare än hans eller hennes liv. Och här är du, rädd och vankelmodig…
Förvisso, invände hon mot sig själv, men det är mitt ord, och det är bara viktigare än mitt liv. Andras liv och välmåga får inte ingå i den ekvationen.
Klara suckade och begav sig till nämnde hamnkapten.
Hamnkontoret var en stor sal med välvt tak, där minst hundra skrivare svor och grälade med köpmän och fartygskaptener över beräkningen av införselskatten. Det rådde ett fruktansvärt larm, imposanta grosshandlare hojtade som gatpojkar, och precis som gatpojkar generade de sig föga vad gällde ordval.
I bortre änden av salen stod ett slags podium byggt av gamla tjärtunnor, där hamnkaptenen lugnt tronade och rökte sin pipa iförd full paraduniform, det vill säga med Ordosmagistratets trefärgade band över axeln och en leksaksvärja med guldfäste i bältet. En vaktstyrka beväpnade med hillebarder höll övernitiska rättsivrare på avstånd från podiet.
Men hamnkaptenen kunde sin sak. Han lade genast märke till Klara och skepparen och gav tecken till väktarna att släppa fram dem. Soldaterna lämnade plats och glodde ogenerat på stridsmagikern. Det ryckte i Klaras kind. Okunniga och fäaktiga personer, men vad kunde man förvänta sig av sådana tölpar? Det visade sig att hamnkaptenen kände brigantinskepparen mycket väl.
»Hej, hej, Maksud! Vad är det för skönhet du har med dig till mig? En nådig fröken? Ni kanske vill börja arbeta för mig i hamnvakten? Hon ser modig ut, Maksud, jag anställer med glädje en fröken som…«
Klara bet sig i läppen. Det var begripligt – hon var inte klädd för aftonsamkväm i societeten, utan för strid. En enkel skinnjacka och kortbyxor som gav rörelsefrihet – här i Ordos var vintern mild. Det var klart att de tog henne för en legoknekt. Än sedan, ju mindre uppmärksamhet desto bättre.
»Nej, så är det inte, Pankram, ers nåd«, svarade skepparen. »Hennes nådiga fröken har framställt en hövlig begäran om att jag ska ta henne och hennes tre följeslagare till Salador. Jag kom för att kontrollera att hon inte står i någon av förbudslistorna. Jag följer lagen, som du ju vet.«
»Ja, det vet jag«, log Pankram. »Du drar dig inte för att lasta en otullad örtbal, men det är allt, Maksud… Vad gäller nådiga fröken, så ska vi genast ta reda på hur det ligger till…«
Hamnkaptenen låtsades bläddra bland pergamentbladen, och han gjorde det mycket skickligt. Utan tvivel lurade han skepparen Maksud, men inte Klara. Pankram plockade upp liten amulett som låg gömd under skriftrullarna, en våg av magi vidrörde Klara och med ens visste hon vad svaret skulle bli. Det skedde så snabbt att hon inte hann påverka händelseutvecklingen. Klara lade armarna i kors och intog en pose av iskall värdighet, medan hon förbannade sig själv för sin trögtänkthet (att hon inte tänkt på att hamnkontrollen i Ordos, hemvist för Akademien för högre magi, naturligtvis ägnade sig åt trollkonster!).
Resultatet lät inte vänta på sig. Pankrams ansikte, som bara en minut tidigare lyst av förnöjsamhet med livet och sig själv, blev vitt som ett lakan. Hans ögon smalnade till springor och hans krökta fingrar slöt sig om fästet till den värdelösa lilla värjan som inte dög i strid.
»Maksud.« Pankram gjorde en våldsam ansträngning för att inte darra på rösten. »Ge dig i väg härifrån. Nu. Rör på påkarna. Sätt fart på dököttet och stick härifrån. Om du dröjer så mycket som ett ögonblick blir du ett huvud kortare. Har du förstått, eller väntar du på att en grön liten varelse ska hoppa upp och bita dig i baken?!«
Maksud fattade snabbt. Han ställde inga frågor och bidade inte sin tid. Han vände bara på klacken och rusade ut, varvid han knuffade omkull ett par kvardröjande grosshandlare på vägen. Klara hann knappt blinka innan hon var omringad av hamnväktare. De vassa hillebarderna pekade mot henne från alla håll.
»Vad betyder det här, herr Pankram?« frågade Klara iskallt. Hon hade redan gissat vad det betydde, men ville inte ställa till med bråk i onödan och spilla dessa olyckliga dumskallars blod – de förstod ju inte vad som hände och hade inte minsta chans mot en stridsmagiker från Dalen.
»Det, min nådiga fröken, betyder«, mumlade hamnkaptenen sammanbitet, »att ni, enligt ett särskilt beslut från det högt ärade Vita rådet tillsammans med den lika högt aktade Magigården, inte får lämna staden Ordos hamn. Inte ett enda fartyg kommer att ta er med ombord, min nådiga fröken… Klara. Så, vänd om, nådig fröken. Här får ni inte vara. Här får ni verkligen inte vara.«
Klara bet ihop. En enda besvärjelse skulle räcka för att förvandla stället till en balsal för eldtromber. Hon behövde bara fylla luften med dödligt gift, få marken att öppna sig, tillkalla en hord blodtörstiga vidunder. En magiker från Dalen, och dessutom en stridsmagiker, kunde göra det och mycket därtill.
Några hundra människor skulle mista livet bara för att de hade oturen att befinna sig i hennes närhet, de stod inte ens i vägen för henne.
Trollkvinnans läppar förvreds i ett obehagligt leende. Visst, hon skulle lämna hamnkontoret. Men med en sorti som ingen av de närvarande någonsin skulle glömma.
Klara höjde sin stridshandskbeklädda hand. Plötsligt knöt hon näven – och hillebardernas skaft i väktarnas händer splittrades i träflisor. De tunga klingorna och ändstyckena föll skramlande till golvet. Så gjorde hon ett snabbt tecken med långfingret och pekfingret – och hamnkaptenens amulett började brinna med skarpt mörkblå flammor, så att den stackars karlen fick panik och råkade knuffa ner en hög med skriftrullar som också fattat eld.
»Ingen talar om för mig vad jag får och inte får göra!« skrek trollkvinnan. »Tur för er att jag inte har för avsikt att döda någon. Ur vägen, säger jag! Och ge mig ett skepp innan jag släpper lös den röde hanen i hela hamnen!«
Pankram darrade och tog ett steg tillbaka. De förstenade soldaterna flydde hals över huvud. Kontoristerna, köpmännen och alla andra som trängdes i salen var inte sena att följa deras exempel.
»Ett fartyg!« röt Klara. »Nu! Annars…«
Pankram nickade snabbt.
»Maksuds brigantin passar utmärkt«, sade trollkvinnan. »Nu går vi, kapten Pankram. Innan jag ångrar mig.«
Pankram varken flydde eller gjorde motstånd. Han följde lydigt Klara till piren. Men Maksuds fartyg fanns inte längre där. Rättare sagt befann det sig mer än två hundra fot ut på vattnet. Skepparen måste ha kapat ankartrossen för att kunna lämna hamnen så snabbt. Matroserna klättrade omkring i vanterna och hissade seglen: fyra roddbåtar bogserade brigantinen.
»Stopp!« skrek Pankram och viftade förtvivlat med armarna.
»Jag kan ta ett annat skepp«, sade trollkvinnan oberört.
… Tio minuter senare stod Klaras trupp på däcket till en alldeles utmärkt handelskaravell, som seglade mot Salador. Kaptenen hade alla papper i ordning och visste ingenting om det som hade tilldragit sig på hamnkontoret.
Snart försvann Ordos silhuett bakom dem. Segelfartyget kom ut på öppet hav och vände österut när det fångade en förlig vind.