Med uppbådande av sina sista krafter flög den skadade ugglan söderut. De breda vingarna slog i luften och blodsdroppar föll från den mjuka fjäderdräkten. Blodet sipprade oavlåtligt fram, men ingenting kunde få Silvia att landa. Om hon hade gjort det skulle man kanske starta en stor klappjakt i Arkin, efter konstens alla regler. Hon flög över Heliga moderns besittningar utan att våga skifta hamn. Det fick vänta tills kejsardömets gränsposteringar dök upp under henne. Hon hade en tämligen god bild av Evial tack vare kartan som hon fått av den nattliga gästen.
Kejsardömet Ebin. Det en gång mäktiga imperiet sträckte sig från Eviga skogen till kontinentens västkust och omfattade Sjustäderna, Egest och hela den södra halvön ner till Ordos. Under kejsardömets storhetstid, då man satte stopp för piraternas härjningar, hade det även inbegripit Fjärran Kint.
De tiderna var sedan länge förbi. Ebins stjärna hade dalat, de numera inte lika mäktiga kårerna av fria jordbrukare väckte fasa i de omgivande länderna och legotrupperna hade all möda att hålla resten av kejsardömets besittningar. Egest hade frigjort sig, liksom strax efteråt Sjustäderna. I de blodiga upprorskrigen »för tron« återerövrade kejsardömet nästan alla förlorade besittningar, men blev så försvagat på kuppen att det inte förmådde upprätthålla sitt styre. De kejserliga garnisonerna på Fjärran Kint stannade tills friskaror från Evial tvingade dem att retirera. »Det fria Kint« blev omedelbart ett näste för tjuvar och skurkar som genast återupptog till sitt gamla hantverk – sjöröveriet. Förhoppningarnas hav och Gasthavet blev återigen farliga vatten.
Det gamla, skröpliga kejsardömet kunde bara blåsa upp kinderna och låtsas som om världen var sig lik och att de självständiga länderna fortfarande var kejserliga provinser. Den ursprungliga kronjordarna var inte särskilt rika: även om marken var bördig innehöll den varken järn eller guld. De gamla gruvorna var sedan länge tömda.
Storebin, den eviga staden med sina palats och pelargångar var alltjämt en stor sevärdhet, och mängder av besökare från hela den kända världen strömmade dit för att beskåda underverken. Stora statyer av hjältar och gudar som bar upp himlen på sina huvuden, väldiga tempel tillägnade kejsardömets himmelska beskyddare, som antingen aldrig existerat eller sedan länge uppgått i det okända. Ceremonierna på dessa kultplatser utfördes av gammal vana och för att locka publik som kunde betala – här kallades det att »lämna en gåva«. Den kejserliga senaten sammanträdde som förr, men diskuterade inte längre världens affärer utan snittet på slängkappor och togor, som antogs skänka bäraren värdig elegans. Och kejsardömets stolta garde, som en gång i tiden kunnat besegra vilken fiende som helst, hade krympt till femhundra krigare som underhöll publiken med marscher och parader. Gardisterna kunde klyva en kraftig stock med ett enda hugg, på åskådarnas begäran. Gardet ville ju också äta och dricka.
Kejsardömet levde vidare så länge det inte fanns en stark fiende som kunde utplåna det. Egest var försvagat och upptaget av inre stridigheter, Sjustädernas handelsstäder låg i ständiga tvister om handelskvoter och tullavgifter. Så länge de var splittrade fanns inte en tanke på några fälttåg. Narns mörka regementen hade säkert kunnat erövra den gyllene kejserliga huvudstaden, om mörkalverna hade velat. Bågens fria hertigdömen, som en gång i tiden hade frigjort sig från kejsardömet, var inte samlade ännu och utgjorde inget hot. Mekamp låg på andra sidan havet, liksom Salador. Och det rika och starka Nära Kint var för upptaget av Ormskogens mångtaliga varelser för att kunna erövra någonting alls.
Silvia visste förstås inte mer om det här än vad hon hade lyckats uppsnappa när hon tjuvlyssnat till samtal på tavernor. Hon mindes att kejsardömet var försvagat, att det inte var kejsaren som styrde längre utan kyrkan, men att hycklarna ännu inte hade tagit hela makten, som i Arkin.
Plötsligt kände hon att hon inte kunde flyga längre. Uppenbarligen hade ett förtrollat vapen tillfogat henne skadan – blodflödet ville inte upphöra. Väl medveten om spåret hon lämnade efter sig försökte Silvia flyga över oframkomliga snårskogar och branta berg.
Till slut landade hon i ett tätvuxet skogsbryn på betryggande avstånd från boningar och vägar. Här snöade det sällan och den snö som fallit hade hunnit smälta; ur den svarta jorden stack det upp små gröna skott. Silvia hade flugit minst hundra mil och nu sjönk hon ihop på marken med ett stön, mer död än levande.
Silvia väste av smärta och vrede när hon började kurera sig. En gång i tiden hade hon varit ganska duktig på helarmagi och rentav lyckats »lappa ihop« gamle Kitsum, men här fungerade inte besvärjelserna. Antingen hade världen förändrats, eller så var vapnet som tillfogat skadan helt enkelt för raffinerat.
Hon bet sig i läppen. Nu hade stunden kommit att ta Ignatius artefakter i bruk. Hon tog fram orben ur väskan, förde den länge fram och tillbaka över såret, slöt ögonen och ryckte emellanåt till av de vassa sticken. Hon var osäker på om det verkligen skulle hjälpa, men efter en timme började blodflödet sakta avta. När Silvia trodde att den fientliga magin hade upphört sydde hon ihop såret och lade förband om det. Ack, den magi som i ett trollslag kunde läka alla sår var okänd för henne.
Nu måste hon fortsätta söderut. Getbergen låg bortom kejsardömets södra gräns. Silvia drog sig för att byta skepnad igen. Drakarna var blodtörstiga och hämndlystna, och om de träffade på henne som uggla vore hon ett lätt byte. Silvia misstänkte att förföljarna redan var henne på spåret och beslutade att förbli människa så länge som möjligt.
Hon vandrade genom kejsardömet. En dödstrött flicka med ett skräckinjagande flambergssvärd på ryggen. Hon orkade inte ens dölja det för obehöriga blickar. Hon fick förlita sig på Ignatius artefakt, som jagat monster på flykten i Mellanverkligheten och förhoppningsvis skulle skydda henne igen.
Och det gjorde den. På de utmärkta kejserliga vägarna, som anlagts redan före Ebins blomstringstid, sneglade man på henne, men det var allt. Pengarna tog snart slut och hon ville inte lämna ett spår av blod efter sig, därför visade hon bara upp flambergssvärdet för en vördnadsbjudande köpman och hans livvakter i en mörk gränd i en småstad på halvöns östkust. De modigaste höjde sina vapen, men blev genast av med klingorna – flickans svärd skar genom stål som om det vore papper. De mindre modiga flydde direkt.
Efter rånet kunde Silvia fortsätta resan med större komfort. Hon brydde sig inte om att undvika de kejserliga fogdarna – om de angrep henne skulle de få bada i blod.
Dagarna gick. Silvia färdades söderut, antingen till häst eller med vagn. Det blev varmare, våren hade kommit.
En natt passerade hon en grund, strid bäck och nådde gränsen mellan kejsardömet och Bågens hertigdömen. Vid en vägspärr fick hon åter se inkvisitorer i grått och munkar i svart eller brunt, precis som i norr. Hon ville inte ta några risker och gick i en vid båge kring gränsposteringen genom de täta snåren innan hon fortsatte in i Getbergens evigt gröna skog.
Nu skulle hon söka efter vägen till kraftkällan i Kristallväktarens grotta som fanns djupt ner i underjorden. Där tindrade sannolikt Evials största hemlighet i mörkret.
Såret hade läkt, men ärret började värka vid väderomslag. Silvia lät sig inte nedslås – hade hon en gång besegrat en mäktig drakväktare skulle hon väl klara sig den här gången också! Kartan var detaljerad – skogen runtomkring blev allt tätare och snart befann hon sig i väglöst land. Här fanns inga skogshuggare, inga kolare, inte ens jägarna satte sin fot i dessa illa beryktade trakter.
Men grottorna under Getbergen saknade ingångar. Silvia måste försöka lokalisera en gång som låg så nära ytan att hon kunde slå upp en öppning. Fast det lät konstigt att grottorna saknade ingångar. Hur kunde drakväktaren då ta sig ut? Och hur kunde den andas om den var hermetiskt innesluten i berget?
På kartan fanns en ytligt liggande gång utmärkt. Silvia letade sig fram genom de bedårande vackra dalgångarna som var tätt bevuxna av ståtliga hasselbuskar och fårade av otaliga bäckar, och efter två dagars vandring anlände hon till platsen. Hon var trött och utsvulten. Provianten som hon hade köpt i den sista byn hade tagit slut och här fanns inga villebråd. Till och med djur och fåglar undvek platsen.
Silvia stannade till vid en porlande bäck; vattnet var snabbt och klart som jungfrutårar. Hon släckte törsten och den plågsamma hungervärken i magen mildrades en smula.
»Nu får det vara slutvilat«, sade hon till sig själv och rullade ihop kartan. Flambergssvärdet låg troget och stadigt i hennes hand. Hon tänkte öppna bergssidan med kirurgisk exakthet och så tyst som möjligt, sedan skulle hon smyga in och ta sig ner till den mörka grottan, där Väktarens långa, fjälliga kropp låg omvirad runt den förtrollade kristallen.
»Nu börjar vi«, sade hon i en utandning. Flambergssvärdet beskrev en, två, tre cirklar ovanför hennes huvud; den svarta klingan snurrade allt fortare, tills den förvandlades till en vinande grå diskus – slutligen gjorde Silvia ett snabbt utfall, hennes kropp rörde sig smidigt som en piska; det var som om flambergssvärdet med ens förlängdes, den skugglika klingan skar i bergets gräsbevuxna sluttning, gnistorna sprutade med en sky av svart jord.
När Silvia slutligen hejdade sig hade en smal springa öppnats i klippan.
»Det var det«, sade hon högt, som om hon försökte ingjuta mod i sig själv. »Så var det bara resten kvar. Gå in och ta vad du har kommit för att hämta. Det är allt. Den kommer inte att göra dig något. Du har redan besegrat en – varför skulle den andra vara annorlunda? Du fixar det. Går därifrån. Och sedan…«
»Hej!« sade en glad röst bakom henne. Silvia studsade till och for runt i luften, ställde sig blixtsnabbt i position med stridsberett svärd.
Då såg hon… o, nej, inte en krigare i glänsande rustning, inte en allvarlig trollkarl med stav och neddragen kapuschong, inte en fanatisk inkvisitor med Frälsarsymbolen på bröstet – utan en flicka, lite äldre än Silvia, kanske arton eller däromkring. Hon bar en lång linneklänning med himmelsblå broderier och hennes tjocka, mjuka fläta räckte nästan ner till marken. Flickan höll en gullviva i ena handen.
»Hej«, upprepade den okända, som talade melinska. »Jag heter Keiden. Vad heter du?«
»Vem är du?« väste Silvia. »Hur har du lärt dig mitt språk?«
»Precis som Sfairat, förstås. Från ditt huvud«, sade flickan muntert. »Det vore ju oartigt att tilltala dig på ett språk som du inte förstår.«
»Sade du Sfairat?!« Silvia var utom sig av förvåning.
»Sfairat. Kristallväktaren, som du lyckades lura.« Flickan log med himmelsblå ögon. »Jag väntade inte tills du brutit dig in i mitt hem, utan bestämde mig för att möta dig vid dörren, så att säga.«
»Så du är…« Silvia spärrade upp ögonen.
»Ja. Och vad är det med det?« log Keiden. »Jag är också Väktare. Precis som han. Visst, han är en han, medan jag, som du ser, är en hon.« Hon log igen, varmt och vänligt. »Jag vill inte slåss med dig, modiga flicka. Jag vet varför du har kommit. Jag vet vem som har skickat dig. Och jag vet vad hon vill. Alltså…« Hon slog ut med armarna. »Antingen slåss eller pratar vi. Ja, om du vill får du gärna pröva kraften i flisorna på mig. Förnuftigt nog har du inte använt dem än, men pröva dem nu. Som du ser har jag varken rustning eller vapen.«
Silvia fräste till som en ilsken katt. Flickan förblev lugn och vänlig. Hon bara stod där och bet i blomstjälken.
»Silvia, lilla syster, du har verkligen trasslat till det för dig«, sade Keiden utan att slita sin förhäxande blick från Silvia. »Jag vill inte lära dig något, utan kan bara avundas dig utsikten och de vackra omgivningarna – jag menar världen som öppnar sig utanför mina grottor, som tack och lov är mycket bättre skyddade än Sfairats.«
»Försöker du hindra mig med en massa prat?« röt Silvia. »Du din… din drake!«
»Jag är ingen drake.« Keiden skakade på huvudet. »Jag är en drakkvinna. En viss skillnad. Medan männen slåss har vi kvinnor alltid kunnat komma överens. Inte sant?«
»Driv inte med mig.« Silvia var beredd på en lömsk attack. »Det spelar ingen roll vad du säger. Jag gör som jag vill och tar vad jag behöver, sedan kan hela världen sjunka ner i underjorden om den inte gillar det, såvida den inte kan stoppa mig!«
Till Silvias stora förvåning brast Keiden ut i ett kvillrande skratt.
»Lilla syster, vad rolig du är! Vet du vad? Du behöver bli förälskad. Då skulle du sluta uttrycka dig så där högtravande, jag lovar.«
»Nu räcker det!« röt Silvia. »Du visade dig självmant, desto enklare. Vill du att jag ska döda dig direkt eller långsamt?«
»Försök du bara«, sade Keiden glatt. »Kom igen!«
Tydligen tänkte hon inte ens försvara sig. Hon sträckte sig inte efter något dolt svärd eller skiftade hamn till ett eldsprutande flygande monster, utan bara stod där och bet lättjefullt i blomstjälken.
»Då anfaller jag nu«, sade Silvia, men fick det inte att låta särskilt övertygande så hon lyfte flambergssvärdet lite högre.
»Ja, gör du det!« skrek drakkvinnan. »Hugg in bara! Men missa inte!«
»Gott.« Silvias ögon smalnade. »Jag har inget otalt med dig, Väkterska. Allt jag vill ha är en flisa av din kristall, men om du söker döden så hjälper jag gärna till.«
»Det menar du inte?« Drakkvinnan rörde sig inte ur fläcken. »Kom igen, hur länge ska du vänta? Tänkte du kanske deklamera ’Skurkens död’ på gammalkejserligska innan du låter svärdet falla över mitt huvud?«
Silvia hade inte för avsikt att spilla mer tid på meningslösa replikväxlingar. Det svarta flambergssvärdet ven genom luften. Nu skulle den långa, dödsbringande klingan, som skördat ett okänt antal liv under sin långa vandring genom världarna, visa vad den gick för.
Drakkvinnan tog ett litet steg åt sidan. En halv handbredd, men det räckte och det svarta svärdet svepte förbi. Silvia gjorde ett nytt utfall redan sekunden därpå – det mäktiga svärdet var ju lätt som ett vasstrå i hennes händer. Keiden väjde undan på nytt, lika lekande lätt. Och tredje gången fångade hon den flygande klingan mellan sina handflator. Svärdet stannade upp som om den stött emot en stenmur. Drakkvinnan vred lite på sig, sänkte plötslig händerna – Silvia föll pladask till marken och flambergssvärdet slets ur hennes händer. I det ögonblicket lät det som om vapnet ylade av vanmäktig vrede.
»Inga häftiga rörelser, Silvia«, sade Keiden lika vänligt som förut. »Du kommer inte att få vad du söker. Jag väntade på dig. Och förberedde mig inför vårt möte. Det svarta svärdet är mycket bra, det har accepterat dig som en fader erkänner sin legitima dotter. Men vi Väktare har ett ännu bättre vapen. Vill du fortsätta? Varsågod. Ta ditt svärd.«
Men Silvia försökte inte ens sträcka sig efter flambergssvärdet. Fingrarna sökte sig mot kniven som hon gömt i stövelskaftet – kniven som hon fått av Ignatius.
Silvia for upp som en fjäder. Hon höll kniven med eggen mot sig och började långsamt cirkla runt drakkvinnan som betraktade henne med ett ironiskt leende, som emellertid slocknade när hon fick en glimt av Silvias vapen. Drakkvinnan hann utbrista: »De uråldriga?!« innan Silvia i nästa ögonblick gick till anfall. Hon fintade ett hugg med bakvänd kniv, Keiden väjde undan utan att röra vid Silvia eller försöka slå tillbaka, men nu log hon inte längre. Det unga ansiktet hade blivit strängt, iskallt och genom de fina mänskliga dragen framträdde med ens drakhuvudets groteska konturer.
Kniven i Silvias hand vaknade till liv. En skugglik klinga sköt ut fem sex fot och ögonblicket därpå genomborrade en tunn scharlakansröd flamma drakkvinnans arm och sida. Hon föll ner i gräset med ett dovt stön. Silvia hann varken förvånas eller glädjas över sin seger. Klingans korta framträdande var redan över och Silvia vacklade till. Hon kände sig kraftlös och måste luta sig mot en björkstam för att inte falla omkull. Ignatius kniv hade fullständigt sugit musten ur henne.
»Du kommer… ändå… inte in…« Keidens viskning besvarades av ett mullrande, underjordiskt eko, som rullade fram under deras fötter. En våg av Kraft svepte fram genom skogsgläntan, Keidens kropp lindades in i en dimma av tunna silvertrådar. Hon reste sig upp – först på ena knäet, sedan raklång…
Linneklänningen var försvunnen och i stället för en vänligt leende flicka stod en fruktansvärd stridskvinna framför Silvia, en inkarnation av Stridens ande som förde med sig död och sorger. På något vis påminde hon om valkyrian Rajna, nästan som om de vore systrar.
Den svarta, fjälliga rustningen gick ner till knäna och smet åt om den smidiga kroppen som en andra hud. Men rustningen saknade ringbrynja under fjällen och utan magi hade den varit ett uselt skydd. Den mjuka hårflätan var borta, nu pryddes hennes huvud av en låg hjälm med böjda horn som ständigt sköt mjölkvita blixtar, precis som Sfairats mustascher.
I handen bar hon ett vapen, inte ett svärd och inte en yxa, utan ett spjut med ytterligt fina graveringar. Även det var uråldrigt, uppenbarligen tillverkat under en annan himmel och en annan sol.
»Nu börjar vi«, dånade det över Silvias huvud. Den förvandlade drakkvinnans stämma saknade varje likhet med en mänsklig röst. »Du ville inte ta ditt förnuft till fånga, därför måste jag döda dig. Klingan du bär…« Hon avbröt sig. »Försvara dig, din hund!«
Spjutet for genom luften, men lämnade inte stridskvinnans hand; utfallet kom så plötsligt att Silvia knappt hann reagera, men kniven svek henne inte utan sköt ut en stråle scharlakansröd eld, spjutet studsade tillbaka med ett klirr, som om det hade träffat en stålvägg. Silvias kropp domnade av smärta, hon vacklade till, snappade febrilt efter luft som en fisk på torra land och backade tills hon kände en sträv trädstam mot ryggen.
Bredvid låg flambergssvärdet.
Förmådde den lovprisade lilla kniven inte mer än så? Den var ju värdelös i strid! Den klarade bara ett enda hugg – och sedan var det slut! Fast i Klaras fall räckte det kanske med ett hugg…
Med knapp nöd väjde hon undan för spjutets nästa angrepp. Det tredje parerade hon med hjälp av flambergssvärdet. Och därefter återstod inget annat än att retirera, långsamt, fäktande, men likväl retirera. Keiden attackerade med sparsamma, korta rörelser, utan att ge sin motståndare en chans. Hon sade inte ett ord, som om Ignatius kniv hade uteslutit varje möjlighet till samtal.
De stred hela dagen till mörkrets inbrott. Silvia parerade med sina sista krafter, rättare sagt lät hon flambergssvärdet göra det åt henne. Drakkvinnan drev bort henne från berget med obönhörlig energi, utan en överflödig rörelse – hon var den perfekta stridsmaskinen, en sann Stridsjungfru.
… När natten sänkte sig var Silvia långt från målet. Uttröttad stod hon på knä i en bäck och snyftade av smärta och skam. Det kändes som kroppen hade slitits i stycken av vasstandade råttor. Keiden stod på stranden med spjutspetsen riktad mot Silvias bröst.
»Vi hade kunnat bli systrar«, sade drakkvinnan utan vrede, men också utan tillstymmelse till välvilja. »Jag vill inte döda för dödandets skull. Du har inte passerat gränsen och att döda en flicka bara för att hon skulle kunna överträda den… Nej, försvinn härifrån, Silvia. När jag avläste dig förstod jag att du knappast hade skickats hit för en uppfriskande promenad i bergen. Och alla dessa artefakter…« – drakkvinnans ansikte förvreds av vämjelse –»har ett annat mål. Jag kan hjälpa dig – du finner din fiendes spår på havet. Koncentrera dig på det och försvinn från min värld. Du är alldeles för blodtörstig för att stanna här.«
Silvia andades tungt och tittade hatiskt på drakkvinnan, som uthärdade blicken utan att blinka.
»Försvinn!« upprepade hon. »Jag tänker inte ens ta ifrån dig flisorna som du stal från Sfairat. Mina bröder och systrar är oroliga, ändå vill jag inte spilla ditt blod. För mig spelar det ingen roll om du lämnar dem här i Evial eller tar med dem när du lämnar världen. Du får snart tillfälle att övertyga dig om att skärvorna inte har den kraft som de påstås äga. Därför vore det bättre för dig om du gav dem till mig… frivilligt.«
»Aldrig!« fräste Silvia. »Saknar de kraft, säger du? Desto bättre, då finns det ingen anledning för drakarna att jaga mig. Men jag tror att du ljuger, Keiden. Annars…«
»Annars hade du förlorat medvetandet för länge sedan, och jag hade helt enkelt tagit dem ifrån dig«, sade Keiden.
»Försök bara!« skrek Silvia. »Håll truten och ta dem i stället!«
Drakkvinnans ögon smalnade. I nästa ögonblick flög det svarta flambergssvärdet upp och parerade ett utfall av det förtrollade spjutet. Tvekampen återupptogs.
Nu stred de under söderns lysande, gnistrande stjärnor. Otaliga ljus blinkade mot varandra och betraktade likgiltigt de två skuggornas dans, lyssnade till skramlet från vapnen som stötte samman och de hesa svordomarna; ingen av de två stridande fick övertaget. Tydligen började drakkvinnan slutligen bli trött och Silvia noterade att hon ogärna avlägsnade sig för långt bort från sitt berg. Antagligen kunde Kristallerna inte hjälpa sina Väktare på avstånd. Silvia beslutade att gå sin väg, hon var mer död än levande och orkade knappt stå på benen, men hon kunde fortfarande gå därifrån och i asken hade hon de värdefulla skärvorna – sitt första byte. Det andra bytet skulle hon aldrig få.
Keiden följde inte efter. Hon bara stod där tyst vid kanten av en bäck och såg länge efter Silvia, som stapplade bort och försvann i mörkret.
* * *
Efter misslyckandet vid Getbergen återvände Silvia med tunga steg till bebodda trakter – utmattad, utsvulten och genomvåt. Nu befann hon sig på Bågens östkust, nära trakten där Klara Kummel just hade varit. Den högmodiga Silvia försökte förtränga nederlaget och försökte rentav intala sig att det inträffade bara var en förarglig tillfällighet. »Jag kommer tillbaka«, upprepade hon gång på gång för sig själv. »Men inte nu, när drakarna är på sin vakt.« Hon måste vänta. Gömma sig. Avvakta det rätta ögonblicken. Och försöka igen. Man lär av sina misstag, som det heter.
Men tills vidare… varför inte koncentrera sig på Klara? Trots allt hade Silvia två flisor av Magikristallen. Nu hade hon förstås sin egen plan, men varför inte utöka den en smula? Varför inte låta den inbegripa gamle Ignatius? Han var säkert så bortskämd av all beundran i Dalen att han inte skulle misstänka något.
Hon grubblade och funderade fram och tillbaka. Detta hjälpte henne att döva den frätande skammen efter nederlaget och intala sig själv att allt var till det bästa.
Hon var hungrig. Det kunde flambergssvärdet inte råda bot på. I en fiskeby stal Silvia ett knippe torkad fisk. Efter maten vilade hon en stund och återupptog sedan sökandet efter Klara Kummel.
Ja, hennes fiende hade befunnit sig i trakten, och det helt nyligen. Silvia kunde snabbt räkna ut vart upprorskvinnan hade tagit vägen. Västerut, mot Ordos. Utan någon längre betänketid styrde även Silvia stegen åt det hållet.