Natten var kall och mörk. Benke satt ytterst på kajen och stirrade ut på det upprörda vattnet. En gång hade det varit hans hem. Han hade rest överallt i världen, känt lukten av råolja när de lossade fat i New York, doften av kryddor i Tripoli, fisk i Nagoya. Men allt det där var historia, en historia som ingen ville höra längre. Benke hade drömt om att kunna berätta om alla sina resor på de sju haven för barnbarnen som skulle sitta med tindrande ögon i knäet på honom och lyssna, kanske framför en öppen spis i ett fint hus någonstans på den gotländska landsbygden. Men det hade inte heller blivit något av. Historierna hade han bara delat med sina dryckeskamrater och till slut blev berättelsen om spriten viktigare och starkare än alla andra historier.

Han satte flaskan till munnen och tömde det sista, det värmde gott i hans frusna kropp. Han tittade på den tomma flaskan innan han kastade den ifrån sig och drog den gamla ytterrocken tätare om kroppen. Så reste han sig, vände det stormiga havet ryggen och gick upp mot ringmuren. Spriten värmde i magen och höll kylan borta. Det artade sig till en kall natt. Det skulle dröja ännu ett tag innan vårvärmen kom och livet blev lättare.

Säcken med alla hans ägodelar hade han gömt i några buskar bakom ett av träden som växte längs Strandgärdet. Han hittade den och slängde upp den på ryggen innan han gick vidare. Han måste hitta ett ställe att sova på och det måste bli innanför muren där det inte blåste lika kallt.

Ett ljud fick Benke att stanna upp. Det lät som ett kvidande och det kom från ett buskage. Han släppte ner säcken på marken och tog sig fram i mörkret i riktning mot ljudet med försiktiga steg. Han var van vid att vara på sin vakt. När han närmade sig såg han att det var en man som låg hopkrupen på marken. Första tanken var att det var någon som han själv, en uteliggare, en hemlös som var så full eller drogad att han inte brydde sig om att vinden slet i hans kläder. Men sedan såg han att mannen som låg där hade fina, rena kläder och en dyr ytterrock och blanka skor. Han måste ha råkat ut för något. Han låg i fosterställning och ansiktet var fullkomligt nerblodat.

– Du kan inte ligga här, mumlade Benke och petade försiktigt på honom. Det blir kallt i natt.

Han strök bort håret som hade klistrat sig fast i ansiktet på den stackars saten, blodet hade levrat sig i ögonvrårna och längs näsroten. Ögonen var svullna och igenmurade. Han kände en kall kåre längs med ryggen. Mannen som låg där var ordentligt misshandlad. Han hoppades att han inte var död.

– Hur är det? Lever du? frågade han, men fick inget svar.

Han böjde sig ner så hans ansikte kom tätt intill den misshandlade mannens. Jodå, han andades.

Benke letade igenom hans fickor, hittade en mobiltelefon och en tjock plånbok, fylld av sedlar. Han kunde inte fatta sin tur. Ivrigt plockade han ur bunten och stoppade på sig pengarna. Det måste vara flera tusen. Han kollade körkortet. Lennart Skoglund, han var sig inte alls lik på fotografiet.

Plötsligt ringde mannens mobiltelefon. Benke blev först rådvill, funderade under några ögonblick på om han skulle svara. Sedan tog han samtalet.

– Hallå? hörde han en orolig kvinnoröst. Lennart, är du där?

– Jo, nog är Lennart här alltid. Men han har lite svårt att ta telefon just nu.

– Vem är det? Vem talar jag med? undrade kvinnan upprört.

– Det är nog bra om du kommer och hämtar honom. Lennart mår inte så bra.

– Vad? Vad är det fråga om? Får jag prata med Lennart ögonblickligen!

Kvinnan lät ordentligt skärrad. Lennart rosslade svagt. Benke höll luren intill hans mun.

– Det är ungefär så mycket han kan säga.

– Vad är det som har hänt? Är han skadad?

– Det skulle man nog kunna kalla det.

– Var är han?

– På Strandgärdet. Han ligger precis utanför muren, längst nere mot havet. Om jag vore du skulle jag skynda mig.

Innan Benke knäppte av samtalet hörde han kvinnan dra efter andan.