Provokatören

(KARAMORA)

Min far var smed. En storväxt, godmodig och synnerligen gladlynt man. Hos varje människa sökte han framför allt efter något att skämta med. Mig älskade han och han kallade mig Karamora. Han gav nämligen smeknamn åt alla människor. Det finns en sorts stora myggor, som nästan liknar spindlar, och dem kallar allmogen ”Karamora”. Jag var en långbent, spinkig pojkspoling; för mig existerade inget högre nöje än att fånga fåglar. Bland lekkamraterna var jag eftersökt, och även när det gällde slagsmål hade jag framgång.

Jag har fått tre böcker skrivpapper; jag skall skildra hur allt detta gick till. Men varför skall jag skriva ner det? Det tjänar ingenting till, jag blir ändå avrättad!

Nu regnar det. Sannerligen – det regnar; över marken rör sig strimmor, hela pelare av vatten in mot staden, och ingenting kan man se igenom detta nät av vatten. Utanför fönstret smattrar och brusar det. I fängelset är det bävande tyst. Regnet och vinden törnar emot dess murar. Det verkar nästan som om detta gamla fängelse skulle slinta på den såphala marken, rutscha utför sluttningen dit ner i staden. Och själv är jag som fisken i nätet.

Det är så mörkt! Vad ska jag skriva? I mig har det bott två människor, utan att de någonsin snuddat vid varandra. Det är hela hemligheten.

Men kanske var det ändå något annat. I varje fall tänker jag inte skriva. Jag vill det inte. Och jag kan det inte heller. Dessutom är det för mörkt att skriva. Det är bättre, Karamora, att man lägger sig en stund och röker och tänker.

Må de döda mig.

Jag har inte fått en blund i ögonen i natt. När regnet upphört, började solen steka på marken, så att den fuktiga dunsten steg som en het ånga upp genom mitt fönster och gjorde cellen till en bastu. Månen står som en skära på himlen. Den ser nästan ut som Popovs mustascher.

Hela natten har jag legat och tänkt över mitt liv. Vad finns mer att göra? Jag liksom stirrade ner i en avgrund, och djupt där nere tycktes en spegel ligga. Dess glas återkastade de stelnade minnesbilderna av vad jag upplevt.

Jag erinrade mig Leopold, min förste lärare. Han var en liten hungrig judeyngling från gymnasiet. Vid den tiden var jag nitton år och han två eller tre år yngre än jag. Han var lungsiktig, närsynt och gulhyad, och på den krokiga näsan lyste köttet varigt fram under de tunga glasögonen. Han föreföll mig löjlig och feg som en liten mus.

Så mycket sällsammare verkade det därför att se med vilken djärvhet och skärpa han kunde blotta förljugenhet, gnaga sig in till själva hjärtegrunden hos en människa och dra fram den nakna, bittra sanningen om de tallösa bedrägerier den ene begår mot den andre.

Han hörde till dem som tycks födda med en gubbes vishet, och det fanns ingen ände på hans rasande lust att beslå samhället med lögn. Han faktiskt darrade av vrede medan han avslöjade livets verklighet för oss – liksom en rånad, när han fångat tjuven och just visiterar honom.

En gladlynt yngling som jag kände det pinsamt att lyssna till hans onda tunga. Mig hade livet ingalunda gjort otillfredsställd, avundsam, girig, jag hade goda inkomster, och min väg tycktes som en klart rinnande bäck. Och plötsligt känner jag att juden grumlat mitt vatten. Hur sårande: jag är en sund rysk yngling, och så kommer en av de där eländiga främmande pojkarna och visar sig klokare än jag; han är undervisande och retsam och formligen gnider in salt i såren på en.

Jag kan rakt inte hitta något att invända emot vad han säger, och dessutom är det ju alldeles klart att Leopold har rätt. Men jag känner ändå en sådan lust att säga något. Dock – hur skulle man väl kunna svara så här:

– Allt detta är nog sanning, men jag behöver det inte.

Idag inser jag, att om jag sagt detta så skulle hela mitt liv ha utformats på ett annat sätt. Men kanske kunde jag inte besluta mig för att uttala de där orden emedan allt redan var så otrevligt: där satt vi ju, fyra ynglingar, ett utvalt sällskap, men dummare än han där, än den där sjuka kajan.

Nästan all affärsverksamhet i vår stad handhades av judar, och därför var man inte särdeles trakterad av dem. Givetvis hade jag inte mer orsak än andra att känna mig dragen till dem. När Leopold avlägsnat sig började jag driva gäck med mina kamrater: de hade visst fått tag på den verklige läraren. Men körsnären Zotov, som satt hela den här apparaten igång, blev rasande på mig, och de andra tog hans parti. Det var inte första gången de lyssnat till Leopold, och de var redan intimt allierade med honom.

Efter att ha tänkt över saken något beslöt också jag att ägna mig åt propagandaverksamhet, men jag uppställde som mitt mål att förvirra Leopold och nedsätta honom i mina kamraters ögon; detta inte enbart därför att han var jude, utan också därför att jag knappast mäktade försona mig med den tanken att sanningen kunde leva och glöda i en så utmärglad liten kropp som hans. Detta var givetvis ingen skönhetskult av mig, utan ett slags rent fysisk misstänksamhet från den sunda människans sida, emedan hon hyser skräck för sjukdom.

Det är i denna lek jag invecklat mig och kastat bort mitt liv. Redan efter två, tre samtal syntes mig socialismens sanning så närliggande, så klar, som om jag själv uttänkt den. Nu förefaller det som hela felsteget närmast begåtts av en giftig och slugt beräknande skojare, som jag på grund av min ungdom och hänförelse själv inte observerade. Det är fastslaget att tanken enligt förnuftets ordning framspringer ur fakta. Med mitt förnuft mottog jag socialismens tanke som en sanning, men de fakta ur vilka denna tanke framsprang hade inte upprört min känsla. Jag fann det sakförhållandet, att jämlikhet inte råder mellan människor, vara något obestridligt och självklart. Jag ansåg mig bättre än Leopold, klokare än mina kamrater; redan som pojke hade jag vant mig vid att befalla, jag hade haft lätt att bringa andra till underkastelse och över huvud saknades hos mig något för en socialist oumbärligt – människokärlek, kanske? Jag vet inte vad det var. Rent ut sagt: jag hade inte socialismens mått inne, var inte tillräckligt snäv, inte tillräckligt vidsynt. Jag har sett många socialister för vilka socialismen egentligen är något främmande. De liknar räknemaskiner, det kommer på ett ut vilken sorts siffror de noterar, summan är alltid riktig, men de saknar anda, de är ingenting annat än rena kalla matematiken.

Med ”anda” förstår jag en tanke som så att säga höjt sig ända till extas – en troende tanke som alltid står i oupplösligt förbund med viljan. Det viktigaste i mitt liv måtte ha varit att jag, utan att dock förstå detta, saknade en sådan ”anda”.

Jag var flinkare än mina kamrater, hade lättare än de att avyttra broschyrerna, riktade oftare än de olika frågor till Leopold. Min avoghet mot honom var mig ofta till stor hjälp. Eftersom jag sökte överbevisa honom om att han inte visste allt eller i varje fall inte visste det så grundligt som krävdes, gjorde jag stora ansträngningar att snarast möjligt bli mera kunnig än han. Konkurrensen med honom drev mig så snabbt framåt, att jag snart var den främste i vår krets och märkte att Leopold yvdes över mig såsom varande en produkt av hans egen intelligens.

Jag måste säga att han till och med höll av mig.

– Ni, Pjotr, är en riktig revolutionär av renaste vatten, sade han till mig.

Han var verkligen förbluffande beläst och skarptänkt. Med sin eviga snuva och hosta och sin torra, svarthåriga fysionomi var han som ett bloss, vilket osar en svidande rök och sprider ett gnistregn av vassa ord. Zotov brukade säga:

– Han lever inte, han pyr. Vänta bara: rätt som det är flammar han till och är borta.

Jag åhörde med både girighet och stor förnöjelse vad Leopold hade att säga, men jag avundades honom. Jag brukade till exempel ställa denna fråga:

– Ni talar jämt om de europeiska kapitalisterna, men judarna, har ni glömt bort dem?

Den stackaren kröp fullständigt ihop, blinkade till med sina skarpa små ögon och sade, att visserligen var kapitalismen internationell, men judarna hade mindre gjort sig kända för sin kapitalism än för att vara fiender till kapitalismen, såsom Lassalle och Marx.

Mellan fyra ögon utslungade han sedan anklagelsen att jag var antisemit, men den anklagelsen parerade jag med påståendet att hans tystnad om judarna uppmärksammats inte bara av mig utan av alla kamraterna. Detta var också fullständigt sant.

Efter att ha verkat i åtta månader bland oss blev han arresterad tillsammans med en del andra intellektuella. När han suttit ett år i fängelse sände man honom upp mot norr, och där fann han sin död.

Han var en av dessa människor vilka lever som om de var blinda, vilka spärrar upp sina ögon och likväl ej ser något annat än det som de tror på. Sådana finner aldrig livet svårt. Om jag hade haft dylikt krut i mig skulle det inte heller gått mig illa.

En soldat har blivit förd till fängelset. Han är så häpnadsväckande lik far, som jag minns honom från hans sista år: samma flintskalle och ymniga skäggväxt, samma oroliga ögon djupt inne i mörka hålor, samma litet skyldiga skratt som det far gav ifrån sig strax innan han dog.

– Pelle, frågade han mig, när en nu ska dö – tror du då att man hamnar i helvetet?

Han var nästan löjligt ovillig att dö; han sökte inte mindre än tre olika läkare samtidigt: den berömde doktor Turkin, en viss kvacksalvare i vår by och prästen, som mot alla krämpor brukade en sorts tinktur, bryggd på timotej. Far hade också bekymmer för mig. Han brukade säga:

– Låt de där förströelserna vara! Det är inte ditt fel att folk har det uselt. Varför skulle du vara skyldig att reda upp andras liv? När man blandar sig i andras affärer så blir ens egna bara lidande på det.

I denna enkla tanke ligger en djup sanning. Visst sitter människorna fjättrade i sin ekonomis bojor. Den ekonomiska materialismen innehåller uppenbart riktiga konstateranden, det kan ingen bortresonera. Sambandet mellan människorna är utvärtes, mekaniskt, naturnödvändigt. Så länge det passar mig upprätthåller jag detta samband; men när det inte mer passar mig öppnar jag en egen butik och farväl med kamraterna.

Jag är inte girig, det behövs så litet för att jag skall vara nöjd.

Bland kamraterna finns också sådana där poeter, riktiga skalder, som predikar människokärlek. De är så hyggliga, naiva pojkar, jag har alltid hållit av dem, men jag har förstått att deras människokärlek är ett påhitt och som sådant ganska dåligt. För den som inte har någon bestämd plats i livet, som hänger fritt i luften, är det naturligtvis en praktisk nödvändighet att predika människokärlek; detta har så vackert bevisats genom Kristi barnsliga lära. I verkligheten härrör våra intressen för andra inte från någon kärlek till dem, utan från deras oumbärlighet för oss, nödvändigheten att från dem få hjälp, styrka och bekräftelse på våra åsikter, vår ställning och vår självaktning. Jag vet att de intellektuella i sin ungdom verkligen känner dragning till folket och tror att detta beror på kärlek. Men det är faktiskt något helt annat än kärlek, det är en mekanisk dragning till massan. Vid mogna år blir just dessa poeter uttråkade hantverkare eller eldare. Intresset för människorna gör slut på ”kärleken” till dem, det framskapar en enklare samhällsmekanism.

Ute i staden hör man skottväxling om nätterna. Vid gryningen i morse var det någon i cellen över min som tjöt, stönade och stampade med fötterna. Det lät som en kvinna.

Denna morgon har jag haft besök av kamrat Basov. Han frågade mig om jag börjat skriva, och det har jag ju gjort.

Liksom vid det inledande förhöret med mig slog han nu åter ut med armarna, visade tecken till fasa och mumlade:

– Man förmår rakt inte tro att en gammal partimedlem som ni, en av våra mest energiska propagandister, skulle vara den som organiserat upplopp.

Han har ett obehagligt sätt att tala: orden liksom tuggas fram, liksom klibbar sig fast vid tungan och tänderna och har svårt att slitas loss. Han är så alltigenom tafatt och drummelaktig och han är – eldare. På grund av sin ovarsamhet har han ofta fått sitta i fängelse. Det är en verkligt trist människa. Hans ansikte har ett uttryck som om han blivit oskyldigt straffad och förorättad under hela sitt liv. Bland de intellektuella stöter man ofta på fysionomier som så där skyltar med sitt lidande och sitt hat. De var särskilt vanliga efter 1905. De vandrade kring som om hela mänskligheten var skyldig dem halvannan rubel och ingen ville betala.

Synbarligen tror man att jag är rädd att dö och att jag, arma syndare, skall börja flöda av ånger som en takränna regniga dagar. Sådana lustiga kurrar!

Men jag skriver. Inte för att därmed göra livet i fängelset några onödiga dagar längre, men på begäran av en tredje. Jag har ju sagt att det i mig bor två människor, som inte har någon beröring med varandra. Där bor emellertid också en tredje. Han följer dessa två, observerar slitningen mellan dem, och han underblåser å ena sidan fiendskapen, hetsar upp den, å andra sidan söker han ärligt förstå varifrån denna motsättning härstammar och orsaken till att den alltjämt existerar.

Det är just han som driver mig att skriva. Kanske är han också mitt verkliga jag, som har lust att förstå allt eller åtminstone något – jag vet inte vad. Kanske är denne tredje rent av själva min ärkefiende? Detta liknar rentav en fjärdes förmodan.

Hos varje människa bor det två personer: den ene vill blott kännas vid sig själv, den andre sträcker sig däremot ut mot människorna. Men jag tror att det i mig faktiskt bor fyra stycken, och ingen är som den andre, alla har de sina olika tankar. Om den ene börjar mena något, så har den andre strax invändningar att resa, och den tredje frågar:

– Vad är det nu ni tvistar om? Och vart leder er osämja?

Men så finns det kanske också en fjärde. Denne har hållit sig ännu djupare dold än den tredje. Han tiger och stirrar sig omkring som ett djur och bidar – tyst sin tid. Kanske kommer han att hålla sig tyst och dold så länge jag lever och blott saktmodigt iaktta mina förvillelser.

Jag antar att han redan i sin ungdom, då människonaturen tar form, frivilligt måtte ha kvävt varje frö till personlighet som han haft, utom ett enda, det allra bästa.

Men plötsligt skall han kanske kväva också detta, det bästa? Fan vet för resten vad som är bäst!

De intellektuella har det inte så svårt, i skolan får de sina bästa frön uppryckta samtidigt med vildhavren, men när sådana som jag vaknar upp och grips av en osläcklig törst att veta allt, pröva allt, vara med om allt, då har de det sannerligen inte lätt!

När jag var tjugo år kände jag mig inte som en människa utan som ett koppel hundar, vilka sliter och drar åt alla håll, vilka följer alla spår, nosar på allt de ser, fångar varje harpalt, tillfredsställer varje önskan, fast det inte finns någon ände på alla önskemål.

Förnuftet sade mig inte vad som var klokt och vad som var dåraktigt. Detta tycktes överhuvud liksom ej alls vara dess uppgift. Hos mig var det snarare nyfiket som en pojkspoling och påfallande likgiltigt för gott och ont, men om en sådan likgiltighet är ”skamlig”, det vet jag rakt inte. Det är just detta jag omöjligen kan avgöra.

Här kan det vara på sin plats att erinra sig Tasjas lustiga ord:

– När en människa är mycket klok, så blir detta rent av anstötligt.

Alltså skriver jag på den tredjes begäran. Jag skriver inte för deras skull men för att tillfredsställa mig själv, och för att jag har det så trist. Att berätta om sitt eget liv för sig själv är emellertid ytterst intressant. Man ser på sig själv som på en främmande och infångar roat sina tankar, när de söker riva sig loss och dölja något för den fjärde, när de liksom söker utplåna de egna fotspåren för honom. En dylik lek är som att tända, inte ett ljus, utan ett helt lägerbål. Men om det sedan inte finns kvar något annat än aska? Nå, än sen …

De lär nog knappast få läsa dessa anteckningar, jag tänker förstöra papperet eller sticka det i händerna på andra, på främmande människor.

Här sitter också tre stycken tjuvar, helt lustiga figurer. Den äldste av dem är knappt mer än en yngling, högst tjugo år, elev vid navigationsskolan. Han sjunger riktigt bra och särskilt denna stump:

Jag är född som oförvägen,

oförvägen skall jag dö.

Om de hugger av mitt huvud,

tar jag på mig ett av hö.

Han är en orädd yngling. Vid hans ålder var jag likadan. Jag älskade faran lika mycket som kamrat Tasja älskade – choklad.

En människa mår allra bäst av att riktigt få anstränga sig. Då vinden nära Temrjuk slet loss ett isflak med fiskare på och drev det ut till havs, skyndade jag fram för att undsätta dem, men också jag blev lösryckt och fick segla kring ensam på ett litet flak med båtshaken i händerna. Strax klarnade det för mig att jag lekt färdigt, jag insåg det så klart att jag ett ögonblick liksom blev till is invärtes. Vågorna bröt sönder isen som jag stod på, om ett ögonblick skulle jag väl drunkna. De fiskare som var kvar på den is vilken alltjämt hängde fast vid stranden kastade ut ett långt rep till mig – därmed var jag själv räddad. Och genast var det, som om någon mycket vig och ond varelse utifrån hoppat in i mig – jag ropade att man skulle kasta till mig ännu ett rep, och det som jag hade i händerna slungade jag till fiskarna, som tjöt och hoppade fram och tillbaka på något tiotal famnars avstånd från mig. Med en båtshake lyckades de få tag i repet, men mig slet de från isflaket ner i vattnet. Jag hade emellertid redan fått tag i repet från strandisen, band ihop de båda ändarna, och så kunde både jag och fiskarna dras iland. Av nio personer drunknade blott en gubbe; vid den panik som uppstått hade de själva stött ner honom i vattnet. När isflaket dragits iland kunde de knappt få loss mig från repet, det hade slingrat sig om hela min kropp, och jag guppade i vattnet som ett flöte.

Var gång en fara möter mig tycks den vilja motverka sig själv genom att mångfaldigt fördubbla mina krafter, inge mig lugn, skärpa uppmärksamheten och så ge mig möjlighet att övervinna den. Jag har varit dumdristigt djärv och särskilt tyckt om de ögonblick då mitt liv hängt på ett hår.

Tag denna löjliga händelse: medan jag hjälpte några kamrater att verkställa en av mig planerad flykt ur fängelset, kom den gamle fångvaktaren tillskyndande och sköt fyra gånger efter mig med sin revolver. Efter andra skottet hejdade jag mig, jag hade ingen lust att springa vidare, antingen jag nu skämdes eller blott fann det hela löjligt. Han upphann mig och avfyrade ännu ett skott, som träffade stövelskaftet och rispade foten, sedan sköt han mig från nära håll rakt i bröstet – men revolvern klickade.

Jag tog revolvern ur händerna på honom och sade:

– Är man för gammal att träffa rätt?

Men han flämtade till och fnös:

– Spring då, din fan! Vad tusan väntar du på?

Såvitt jag kan förstå har jag inte varit rädd mer än en gång – i en dröm jag hade då jag var förvisad till den gudsförgätna lilla staden Urzjum. Det berodde på tillfälligheternas spel: jag höll just på att avsluta en liten bok i astronomi, hade nyligen lidit av tyfus och kunde knappt gå upprätt när det plötsligt dök upp en besynnerlig människa och började söka göra mig intresserad av ”den för oss genom Pontius Pilatus Korsfäste”. Han talade nästan aldrig om – Kristus, utan sade ständigt blott ”den för oss Korsfäste”. Han verkade så ömklig och hade uppenbarligen inte sitt förstånd i behåll. Dessutom var det tydligt att han inte hörde till de vanliga pilgrimerna som brukar snyltgästa i köken hos förmögna köpmän, utan var en intellektuell. Han var lång och mager och hade gråa hår vid tinningarna, ehuru han visst inte var gammal, blott trettiofem år. Men ungdomen satt däremot kvar i hans enastående strålande ögon, vilka liksom påminde om en förälskad flickas. Det blåaktiga kring hans pupiller smälte och förtonade ut i de stora, mycket kupiga vitorna.

Jag satt där på en bänk vid porten, värmde mig i solskenet och drömde; då dök denna människa plötsligt upp vid min sida och började tala om ”den för oss Korsfäste”. Hans tal var så förbluffande, så barnsligt omedelbart och gav liksom ett intryck av att han själv direkt upplevt alla Kristi äventyr – äventyr, det är ett ord som jag har från kamrat Basov, en specialist på ateism.

Givetvis började jag tvista med honom. Då bad han om något att äta, jag lät honom komma in i mitt rum, där blev vår tvist än hetsigare. Egentligen tvistade han inte med mig, han blott läste upp verser ur evangelierna och log protesterande. Jag höll på till långt in på natten med att söka övertyga honom om att varje människa, som kunde tänka, mycket väl insåg att det inte finns någon Gud. När allt kom omkring var Kristus ingenting annat än poesi, lyrik, påhitt, tankevilla. Man skapade sig en gud på grund av okunnighet, skräck, vanetänkande eller envishet, och stundom rent av därför att det var så hopplöst tomt i själen och därför att man ville inlinda denna tomhet i religionens vadd. Andra förhöll sig till Kristus närmast som till en kvinna, vars nyckfulla och otrogna natur de nog kände men som de vant sig vid, som var den enda de kände något för och som de inte kunde undvara. Överhuvud fanns det ingen gud. Om det funnits någon gud, skulle folk då bete sig som de gjorde?

De sista orden torde jag för övrigt aldrig ha yttrat till honom; det tycks också vara något som jag först nu säger. Det är också barnsligt. Och klumpigt: smack, smack-smack – som ljudet av att tugga på något. Jag är inte klyftig nog att kunna skriva.

Jag talade inte direkt till honom, snarare granskade jag mig själv, såg igenom mina åsikter om gud, religionen och all den där lyriken för fattiga i anden. Han satt på bänken vid fönstret, iakttog mig, stödde armarna mot bordet, log och brast stundom rent av ut i ett lite vimsigt men ingalunda sårande skratt. Så blev vi sittande tills vi lade oss att sova, jag i sängen, han på golvet.

Om natten vaknade jag och fann honom stå mitt i rummet, så högrest att han nästan nådde till taket. Han såg ut genom fönstret, pekade med handen på mig och mumlade:

– Hjälp honom, du måste hjälpa honom!

Han talade strängt, liksom befallande, som om han haft makt över någon. Denna uppmärksamhet tilltalade mig inte. Men jag sade ingenting till den underliga människan och somnade åter in. Strax tyckte jag mig i drömmen gå längs randen av en flack jordkrets, över vilken den grå himlen välvde sig. Jag vandrade längs den svarta horisonten och trevade med handen mot något kallt och hårt. Det var himlaranden. Den var kompakt och fastvuxen vid den järnhårda, ljudlösa jorden, mot vilken mina steg inte gav någon återklang. Likt en dunkel spegel återgav himlen bilden av min vidunderligt förvridna kropp, mitt ansikte var vanställt, mina händer skakade och efter mig sträckte min spegelbild ut dessa darrande händer, vilkas fingrar var så fantastiskt krökta och omöjliga att pressa ihop. Redan hade jag några gånger vandrat runt den öde vidden och därvid med allt större hastighet rört mig längs den svarta horisonten, men jag kunde inte påminna mig vad det var jag sökte, och jag förmådde inte heller stanna. Jag var olidligt betryckt och upprörd, det slog mig att myriader människor levde på jorden – men var? I den obevekliga tystnaden och den totala livlösheten blev min rörelse kring jordkretsen allt snabbare, så att den nästan liknade en svalas flykt. Men vart jag än vände mig kunde jag ingenting annat upptäcka än spegelbilden som flög fram vid min sida med fäktande händer. Jordkretsen krympte, blev allt mindre, himlakupan blev allt längre, jag sprang, flåsade, skrek …

Den där mannen väckte mig. På grund av min fasa blev jag så glad över att få gripa hans hand att jag hoppade och skrattade. Överhuvud betedde jag mig synnerligen dåraktigt. Så rädd minns jag inte att jag någonsin varit. För övrigt måste man säga att det är fel, när folk påstår att det hemska skulle vara något ofattbart. Visst inte. Astronomin är ju något fullt fattbart, men är den inte hemsk?

Utifrån staden hörs buller, skottväxling. Jag har inga cigarretter. Det är illa.

För mig har arbetet varit det största nöje, och jag har tagit livet som en högtid. Att befalla över människor har tydligen tilltalat mig mer än som vanligtvis är fallet med människor, i synnerhet med de intellektuella, som ju visserligen gärna vill befalla men som vanligtvis saknar förmåga att göra det. Var fågel måste väl sjunga efter sin näbb, men makten över människor är synnerligen angenäm. Att förmå andra att tänka och göra vad man själv önskar, det innebär visst inte att dölja sig för dem, nej, det är något som har sitt egenvärde genom att antyda den personliga styrkan och betydelsen. Detta är något som man kan glädja sig åt. Och om jag inte hade haft min maktlystnad så skulle jag inte heller ha blivit någon berömd organisatör.

När jag första gången blev arresterad fick jag en känsla av att vara en hjälte, och jag gick till förhöret som till enviget med en björn. Jag är ingen mästare i att lida, och medan jag suttit i fängelse har jag aldrig utstått några lidanden, om man bortser från en del allbekanta mindre obekvämligheter som fängelselivet medför. Att förlora friheten? Fängelser brukade ge mig frihet att läsa, att studera. Dessutom ger fängelset åt revolutionären något som erinrar om en generals värdighet som insveper honom i en strålglans, vilken det gäller att kunna bruka när man handskas med människor som man mot deras vilja söker föra in på frihetens väg.

Mina klassfienders handgångne, polisbetjänten, visade sig vara en godmodig man, korpulent, rödnäst och synbarligen alkoholist. Han bemötte mig med ett leende och med ord som jag ju knappast väntat från en fiende:

– Pjotr Karazin, även kallad – Karamora? Aha, en sådan ståtlig ung man! Det kunde ha blivit en förstklassig dragon av er.

Jag hade berett mig på att tilltala honom snävt och föraktfullt, men förstod strax att detta skulle ha varit löjligt. Inte därför att han gjorde mig mindre styvsint, utan helt enkelt därför att jag fann mig stå inför en sparv, på vilken blott den fege eller den avgjort korkade skulle ha slösat sitt hagel. När jag artigt men bestämt låtit honom veta att jag måste jäva hans vittnesmål, rynkade han näsan och muttrade:

– Nå, det är klart. Numera är ni alla likadana, det vet jag väl. Det är därför ni får sitta i fängelse. Ack, en sådan ungdom …

Det föreföll mig rentav som om han tyckte om min bestämdhet. Det föll mig inte in att han ville komma hem till sin middag så snabbt som möjligt och att det var därför han avfärdade mig så hastigt och lättvindigt. Måhända hade det varit bättre för mig om jag aldrig stött samman med den mannen, utan med en verklig best i uniform, med ett ansikte som uttryckte orubblig övertygelse, alltså med en fiende och inte med en tjänsteman. Livet är så förbluffande konstruerat att människans bästa lärare visat sig vara hennes fiende.

Men ehuru jag före 1905 hunnit sitta i fängelse tre gånger och underkastas polisförhör tio gånger, hade jag likväl från det hållet inte mött en enda människa som kunnat uppelda mig till en känsla av fiendskap, av hat. De var alla vanliga tjänstemän, och ofta stötte man bland dem på ganska hyggligt folk; jag säger inte detta för att göra ortodoxa kamrater rasande, utan jag anför det endast som en synbarligen tillfällig omständighet.

Sedan polisöverste Osipov, en fetlagd, gulhyad, kräftsjuk man, delgivit mig domen sade han:

– Ni har tur: domen är mild. Ni skulle förtjänat en betydligt strängare åthutning, ni är ju en ryslig människa.

I mina ögon lät hans ord som beröm, fast han uttalade dem med undran och beklagande i rösten.

Han var en klok karl som mycket bra förstod sig på människorna, och en gång gjorde han mig svarslös med ett påpekande som man inte alls kunde ha väntat:

– Enligt min uppfattning måste ni, Karazin, antingen vara ovanligt fräck, eller också begår ni ett självbedrägeri och utför något som inte är er sak.

Detta träffade mig djupt. Jag blev alldeles ursinnig och började säga honom oförskämdheter, men han hejdade mig:

– Det var alls inte min avsikt att såra er, utan blott att man och man emellan delge er mitt intryck. Ni spelar ett farligt spel. Men för att vara revolutionär tycks ni mig otillräckligt hätsk och – ursäkta jag säger det! – klokare än nödvändigt.

Jag anser att Osipov var en hygglig karl; för övrigt brukade även andra kamrater, som haft med honom att göra, säga detsamma.

En gång arresterades samtidigt med mig också sonen till min hyresvärd, en gymnasist som jag lärt upp. Jag gav Osipov mitt hedersord på att pojken inte hade haft del i mina affärer och bad att de skulle släppa ut honom ur fängelset och sörja för att han inte blev relegerad från gymnasiet.

– Nå väl, det skall jag göra, sade Osipov och i min närvaro gav han order om att gymnasisten skulle släppas. Men när jag tackade honom för detta lät han mig veta:

– Herre gud! det är ju i vårt eget intresse att inte öka utan att minska antalet upprorsmakare av er typ, men i ert intresse skulle det ha varit att få honom kvarhållen i fängelset, att skövla hans framtid, att göra honom bitter och dylikt …

Med dessa ord liksom gav han mig en lektion i revolutionärt beteende. Och därför sade jag:

– Tack för den lektionen!

Troligen var också han en kluven människa. Visst är det sant att mänskligheten uppdelas i arbetare och sådana som lever på andras arbete, i proletärer och borgare. Detta är emellertid en yttre uppdelning, och i alla klasser kan man dessutom uppdela folk i hela och kluvna människor. De hela människorna liknar alltid tjurar – man har tråkigt med dem.

Jag anser helheten vara ett resultat av självbegränsning till självförsvar. Det tycks mig som om just detta skulle bekräftas av Darwin. Människan hamnar i förhållanden där några av hennes själsliga egenskaper blir ej blott överflödiga utan också farliga: hennes yttre eller inre fiende skulle kunna begagna sig av dem. Då brukar människan medvetet kväva och tillintetgöra det överflödiga hos sig och på detta sätt uppnå ”helheten”. Vad tusan har exempelvis en revolutionär för användning av medömkan med människor, poesi, sentimentalitet, romantik och allt annat närbesläktat?

En revolutionär behöver blott entusiasm och tro på sig själv. Intresse för det mångskiftande inre livet är honom avgjort till skada. Man går ju också lätt vilse i denna mångfald, som ett barn bland stingande törnrossnår.

Den kluvna människans liv erinrar om en svalas krampaktiga flykt. Givetvis är den hela människan bättre ägnad för det praktiska livet, men – den andra typen ligger nu mig närmare. Livet får sin färg av de onyttiga tingen. Jag har inte ens sett dårar som skulle velat pryda sina bostäder med hammare, skruvmuttrar eller cyklar. Däremot vet jag en förmögen mjölnare som samlat mer än femhundra lås och hängt upp dem på röda klädessköldar i två stora rum. Och han ägde så konstfullt gjorda lås att jag, som var son till en smed, granskade dem med den största förtjusning. Men givetvis var de alla fullständigt odugliga.

Jag tycker om tekniska färdigheter, liksom varje spel av det mänskliga förnuftet, vilken form det än tar.

Nu talar man ju också om ”kristen kultur”. Är det lögn? Hur fan kan den vara kristen? Var i denna vår kultur finns det något barnsligt? Evangeliets barnasinne hittar man ingenstans. Man har givit form åt onda, listiga tankar och spritt dem över hela jorden som ett koppel rasande hundar. Vilken dårskap!

Redan nittonhundraåtta hade revolutionens bästa tänder hunnit bli utslagna. En mängd arbetare satt häktade, andra hade blivit skrämda och dragit på sig borgerlighetens fåraskinn, vilket så småningom började växa fast vid deras hud. Några som önskade få leva i ro hade utvecklat sig till banditer – ”att leva i ro” tangerar alltid direkt eller indirekt det brottsliga. Särskilt snabbt och skickligt slingrade sig våra kamrater bland de intellektuella undan segrarnas lagordning. Det var en vidrig tid. Också människor som visat sig mäktiga bragder gjorde sig skyldiga till lumpenhet.

Men – det är bättre att varken skriva eller tänka över detta ämne. Det är inte min avsikt att insinuera något om någon: tiden var ond och därför …

Nej, jag tänker inte rättfärdiga mig. Jag har haft mina egna linjer, mina egna uppgifter. En tatar som jag känt brukade säga:

– Min din min. – Jag är jag.

Hurdan jag nu varit, så är jag i alla fall jag. Tidsförhållandena har spelat en avsevärd roll i mitt liv, dock blott såtillvida som de ställt mig ansikte mot ansikte med mig själv. Tidigare har jag levat så att säga för att beväpna mig till kampen, och detta slukade alla mina krafter och lämnade ingen tid över att undra: vem är du? Tidigare har jag varit förenad med människor av insikt om gemensamma politiska och ekonomiska intressen, av känsla för partisolidaritet och disciplin. Men så fick jag plötsligt känna att det politiska och ekonomiska inte helt uppslukade mig, och jag fick se att solidariteten var något tvivelaktigt och att partidisciplinens lagar inte var tryckta med en och samma stil för alla … Vid denna tid började jag också pinas av frågan: varför är människorna så vankelmodiga, varför förråder de så lätt sin sak och sin övertygelse?

Men det ser ju ändå ut som ett rättfärdigande. Ett simpelt trick.

Kanske är det riktigare och ärligare att säga: förr hade jag arbetat med nöje, entusiasm, självförgätenhet, men så började jag plötsligt ta det lätt, stoppa händerna i fickorna och vissla, känna att jag inte mer ville arbeta. Inte för att jag kände mig trött och inte kunde, utan just för att jag inte hade lust. Det hade börjat bli tråkigt. Och det var inte tråkigt för att man ånyo måste dra ut folk genom dörren och släpa bort dem på vägen till friheten – på denna väg som nyligen blivit så ymnigt övergjuten med blod – nej, inte därför. Jag gjorde allt det där, grep dem, släpade iväg med dem, men nu liksom av envishet, av lust att ådagalägga något för någon; överhuvud av andra motiv, inte av de gamla, utan av nya, för mig själv oklara motiv. Och dessa motiv var ohållbara.

Den ohållbarhet som smugit sig in i mitt revolutionära arbete kändes ytterst pinsam. Visserligen hade jag kvar mina idéer, men energin som skulle ge liv åt idéerna tycktes vilja söka sig annat utlopp.

Det är mig svårt att beskriva detta tillstånd av hemlig, men envis upproriskhet som framkallade en sådan sällsam slapphet hos mina tankar och känslor och medförde ett ständigt behov att få pröva det oprövade.

Måhända kom detta uppror från äventyraren i mig, som vant sig vid spänning, konspiration, faror? Det är ju tänkbart.

Men snarare var den innersta orsaken väl dock att jag tidigare umgåtts med folk på ett främmande bokspråk och själv varit så upptagen av detta att jag aldrig lyssnat till mina egna ord. Nu började jag emellertid känna att det inne i mig bodde en objuden och mindre behaglig gäst, och det var han som avlyssnade vad jag sade och som iakttog mig en smula misstroget och föraktfullt.

Jag började fästa mig vid sådant som tidigare blott skymtat förbi utan att fånga min uppmärksamhet, och jag konstaterade att kamrat Sasja, läkaren som hade barnsjukdomar till specialitet, var en högst förtjusande kvinna. Hon var liten, fyllig och gladlynt; liksom dansande hade hon nu snart ett helt år kringsvävat mig med sin smidiga figur och med sina oförfärat stampande, välrundade ben i de blå strumporna. Hon hade en fullständig passion för allt blått: hennes koftor, rosetter, paraplyer, diverse små askar på borden i hennes rum, tavlorna på väggarna – allt gick i blått. Själva ögonvitorna var blåaktiga, men pupillerna hade en mörk färgton och tycktes liksom smälta av ljuva leenden.

Någon djupare politisk skolning ägde hon inte, hennes främsta intresse var skönlitteratur, allvarliga böcker läste hon knappast, men av naturen var hon långt ifrån dum.

Redan nittonhundrasex, då kravallerna i vår stad blev nedslagna, då polisen krossade våra organisationer och förde folk flockvis till fängelserna, hade Sasja gjort mig häpen genom det lugn hon lade i dagen inför dessa tilldragelser. Hon skaffade mig ett gömställe hos sin onkel, som var officer, och då hon lämnade mig där tryckte hon min hand och sade:

– Varför går ni med sorgkanter under naglarna? Och tvålen har ju torkat fast i öronen på er.

Detta kändes så angenämt. Så småningom blev jag förälskad i henne, men jag yttrade ingenting om det. Hon märkte det emellertid snart och kom mig själv till mötes; det skedde så rättframt, kanske rent av en smula oblygt. Jag hade nämligen en kväll stannat kvar på te hos henne, och då frågade hon mig plötsligt, nästan förargat:

– Nå, när ämnar ni egentligen säga att ni tycker om mig?

Det var allt. Jag hade väntat mig något annat. Det föreföll mig som om den sanna kärleken, i likhet med tron, skulle kräva barnasinne. I Sasjas rättframhet kunde jag knappast förnimma något oskuldsfullt. Jag minns att hon inte ens vände sig bort när hon klädde av sig, utan stod där naken inför mig och kokett sade:

– Så här ser jag ut.

Vår ”kärlek” började till ömsesidig höggradig belåtenhet, men ”utan glädje”. Man kunde säga att den kärleken var rent saklig och ”berodde på att man nu inte kan klara sig utan sådant där”.

Sasja uppvaktades mycket av kamrat Popov, en nykomling i vår stad. Han verkade rätt flott, var välgödd och välfriserad och såg folk i ögonen med en hängiven hundblick som betonade hans villighet att göra små tjänster, att springa ärenden, att hämta fram vad som behövdes. På mig verkade han nyfiken festprisse, ivrig att vara med överallt och på grund av sin ungdom oförmögen att fatta vilka faror han kastade sig in i. Hans nyfikenhet gjorde honom dumdristig, ehuru han, såvitt jag kunde förstå, av naturen var feg. Han var en överdängare i att berätta anekdoter om judar, kunde en mängd lustiga visor och påminde mycket mer om en kuplettsångare än om en allvarlig revolutionär. Man måste emellertid medge att han var både angenäm och talangfull med sin gnistrande slagfärdighet och nålvassa tankeskärpa.

Snart nog märkte jag att Popov något väl ofta kom till Sasja med konfekt och bokpresenter och överhuvud kastade ut en massa pengar på sin uppmärksamhet mot henne. Jag frågade henne vad hon ansåg om detta. Hon sade att han hade en förmögen bror i Rostov, men det var ingenting som kunde lugna mig. Kanske var jag en smula svartsjuk över att se hur starkt den sexuella nyfikenheten var utvecklad hos min kvinna.

Jag däremot var fylld av en starkt utvecklad ringaktning och misstro mot människor, ty jag levde ju i ”provokatörernas skede”. Det började slå mig att polisen blivit en smula resonligare sedan ”kamrat” Popov uppenbarat sig i stan.

Jag avslöjade honom genom ett mycket enkelt grepp: först lyckades jag göra en ”sympatisör” bland stadens kulturpersoner villig att utstå en liten men pinsam husundersökning, så blev Popov varligt underrättad om att denne ”sympatisör” på sitt rum skulle ha något dolt i divanen, som polisen var synnerligen intresserad av; inom en timme kom husundersökningen till stånd hos ”sympatisören”, själva rummet lämnade man tämligen orört, men divanen blev uppsprättad och mycket noga granskad. Givetvis påträffade man ingenting.

Jag var nästan ensam i stan, bortsett från en liten krets arbetarungdom och en nervsjuk kamrat, som bodde ett tjugotal verst utåt landet och levde av biodling. Jag beslöt att göra upp med spionen omedelbart och alldeles på egen hand.

Popov bodde i utkanten av staden, där han hyrde en vindskupa hos en trädgårdsmästare. Han verkade illa berörd, man fick en känsla av att han på något sätt darrade invärtes; naturligtvis kände han resultatet av husundersökningen, och han hade troligen redan en förnimmelse av att vara upptäckt. Han mottog mig allt annat än älskvärt och lät mig veta att han var bjuden på namnsdagsfest till husets värdinna – faktiskt hörde jag också hur man spelade fiol, ropade och stampade nere i rummet under hans eget.

I Popovs vindskupa genomlevde jag mitt livs tre, fyra mest obehagliga timmar.

Jag frågade honom:

– Har ni arbetat länge för hemliga polisen?

Popov ryckte till, tappade sina cigarretter, böjde sig ner under bordet för att plocka upp dem, och där nerifrån sade han med hickande och onaturlig röst:

– V-ad är det för p-prat!

Men efter att ha ägnat mig ett ögonkast gled han ner från stolen och blev sittande på golvet. Han skrattade till och började snyfta som ett barn.

– Låt bli … kasta bort den, mumlade han och stirrade mot min browning. Hans mustascher stod ut som borst, under ena ögat skälvde något som påminde om en liten åder, ögat blinkade till och ögonlocken slöts, men det andra ögat stod orörligt som på en blind. Vid håret lyfte jag upp honom från golvet. Jag satte honom på stolen och ålade honom att redogöra för sina dåd.

Där stod jag plötsligt inför en människa som faktiskt saknade ansikte: i dess ställe hade kommit en grå massa av någon sorts gelé, som skälvde i kapp med de otrevligt utstående ögonen. Underläppen hängde som ett blodlöst köttstycke, hakan darrade, det löpte rynkor över kinderna. Det var som om hela huvudet på denna människa börjat ruttna, kommit i upplösning och när som helst kunde väntas rinna ner över skuldrorna och bröstet likt en grå gyttja. Och liksom för att bekräfta detta intryck grep Popov tag i tinninghåret och dolde öronen under handflatorna.

Han berättade en rätt vanlig historia: sedan nittonhundratre hade han tillhört partiet, två gånger hade han suttit i fängelse, nittonhundrafem hade han deltagit i förberedelserna för upproret och blivit arresterad ute på gatan.

Medan han berättade hickade han av rädsla.

– Jag var verkligen med, faktiskt deltog jag i skjutandet … faktiskt dödade jag någon, det svär jag. Det är säkert att jag dödade honom, han föll … Galgen hotade mig. Men – man vill ju leva. Vi är ju till för att leva, man har blivit människa för att få leva. Hur skulle det annars bli? Tänk själv efter: nog finns livet till för min skull och inte jag för livets skull, eller hur?

Detta viskade han fram så övertygande han kunde, och med en viskning upprepade han frågan:

– Eller hur? Eller hur?

Med ena handen rev han sig på knät, och med den andra skrynklade han ihop ett papper. Jag tog det ifrån honom och fann på det först Sasjas och mitt eget namn och så anteckningen:

”Att likvidera Karazin redan nu vore för tidigt, detta skulle bäst och enklast ske i Jekaterinoslav, han kommer snart att resa dit.”

Jag märkte att Popovs historia knappast upprörde mig – däremot blev jag upprörd över hans filosofi. Men så ingav djävulen honom ytterligare några orimliga ord – de kom mig strax att hårdna till.

– Gjorde ert samvete inga invändningar? frågade jag.

– Jo visst, svarade han efter en djup suck, i början var det ju så hemskt, man trodde att alla skulle genomskåda en, skulle känna det på sig. Men sedan blev man van vid det. Ni själv – har ni tänkt på saken? viskade han till mig. – Det är ju inte heller så lätt att tillhöra hemliga polisen. Också där behövs heroism, också inom den finns det hjältar, visst finns det det! Om det skulle bli strid så kom det nog fram hjältar på båda sidorna.

Och så lågt att det lät som en väsning tillade han:

– Dessutom är det intressant där, kanske intressantare än hos oss. De är ju så få, men vi är många …

Jag såg hur hans rädsla minskades och försvann. Han rycktes med av sin egen skildring, som var mycket livfull, med massor av utförliga anekdoter och ofta verkligt skrattretande smådrag. Jag måste flera gånger hålla tillbaka lusten att skratta, och det föll mig in att denne valp, som utvecklat sig till en polishund, skulle ha kunnat skriva fängslande historier.

I hans cynism fanns det något naivt, och jag minns att detta gjorde mig ännu hårdare mot honom. Det gjorde mig hårdare, men det skrämde mig också. Jag kände mig så underlig – som en för mig själv främmande människa. Och så kom jag med ens att helt brådstörtat liksom piska mig till ett oväntat beslut:

– Nå, Popov, skriv nu så här: ”Må ingen göras ansvarig för min död.”

Han verkade snarare överraskad än förskräckt, rynkade ögonbrynen och frågade:

– Hur menar ni? Vad skulle det tjäna till? Hur menar ni – för min död?

Jag lät honom veta att om han inte skrev detta så ämnade jag skjuta ner honom, men om han gjorde det så skulle han få hänga sig själv – där inför mina ögon. Den invändning han strax kom med var både oförutsedd och valhänt.

– Självmord? Det tror folk aldrig i världen på! Man skulle strax förstå att jag blivit mördad av någon. Och givetvis – av er! Er. Vem skulle det annars vara? På det sättet fick man ju veta att ni varit här … alldeles ensam … Och – vad har ni för rätt att döma någon till döden – ensam?

Så kastade han sig ner på golvet, grep mig om benen och grät kvidande. Jag nödgades trycka min hand mot hans vidriga, dreglande mun.

– Nej, skrek han lågmält och bedjande, nej, döm mig! Man måste bli dömd, dömd …

Detta uppträde tycktes aldrig vilja ta slut. Jag började frukta att någon där nere skulle höra det och komma upp. Men där nere blev tvärt om dragspelets toner allt livfullare och skriken och stampandet allt våldsammare.

Popov hängde sig i kakelugnssnöret. Jag höll honom i händerna medan han sprattlade till och gav ifrån sig en våldsam rapning.

Nu får det vara nog med detta skrivande. Må fan ta alltsamman! Vad tjänar det till? Må fan ta det!

Men det är i alla fall en förströelse att skriva. Man skriver och det känns som om man inte var ensam i världen, som om det också fanns någon för vilken man betydde en del, mot vilken man inget ont gjort, av vilken man riktigt kan vänta sig förståelse och inte ständigt sårande klander.

Man skriver och tycker sig själv strax vara både klokare och bättre. Det ligger något berusande i detta. Det är som när jag upplever Dostojevskij: denne författare var djupare än någon annan berusad av sig själv, av den vilda, stormande, vettlösa leken med sin fantasi – en växlingsrik lek med blott det egna jaget.

Tidigare har han gjort mig misstrogen: hans tanke är i ständig rörelse, för att väcka fasa insveper han människosjälen i dunkel men också för att man skall erkänna att det måste finnas en gud och för att man ödmjukt skall underordna sig denne guds outgrundliga nycker, ofattbara vilja.

”Böj dig, du stolta människa!”

Om Dostojevskij hade behov av att böja sig på det sättet, så var det blott ett drag hos honom – och visst inte det mest framträdande. I första hand stod han sig själv närmast – ”min din min”. Han förmådde göra sig själv brinnande, förmådde till sista droppen frampressa sin själs antända olja. Har det inte hänt att en författare sjunker ner död vid sitt skrivbord, över ett färdigskrivet pappersark? Mig förefaller det som om sådant måste ha hänt. Han hade givit sig hän åt pennan ända till slutet, ända till sista livsgnistan – och så varit borta. Det är beklagligt att jag inte tidigare sysselsatt mig med denna berusande verksamhet.

Men låt mig nu skriva vidare om något som jag inte förstår.

Jag gick ut ur staden, det var en ljus, kall natt, utmed vägen stod mörka träd. Jag satte mig i skuggan under ett av dem, och så blev jag sittande ända till morgonen, då böndernas kärror började knarra på avstånd. Jag kände mig så illa till mods, så ordlöst tom i själen, så utan varje tanke i huvudet, så trött och vissen i kroppen. Jag väntade att något skulle flamma upp och brinna ner i min själ. När Popov dog – då dog också min ovilja mot honom. Något liksom viskade i mitt öra: du har dödat en människa. Men jag insåg att detta kom uppifrån, ur min egen tankeverksamhet och det var ingenting som oroade mig. Människan i fråga var ju en angivare. Och jag hade ingen känsla av att vara en missdådare.

Men någonstans djupt nerifrån reste sig likväl en oroande fråga upp mot mig: men vad var det egentligen som gjorde att jag tvingade Popov att lägga hand på sig själv, varför for det så plötsligt i mig och varför skyndade jag på honom som om jag varit rädd för något, men inte något hos honom, något – hos mig? Inte som om jag gjort av med en missdådare utan ett vittne som var farligt för mig, och detta inte därför att han var en angivare utan farlig på något annat sätt?

Jag kunde inte släppa hans ord:

– Om det blir strid så kommer det strax fram hjältar på båda sidorna.

Och alla hans cyniska tankar började viska i mig så närgånget och underligt hemtamt som om jag hört dem många gånger förut.

Likt flugor surrade frågorna! Hur kan Popov ha betett sig mot polisen? Drog han anekdoter och lustiga visor där också? Och hade de kanske gemensamt drivit gäck med mig? Men det som främst förvirrade och betryckte mig var just denna oreflekterade skyndsamhet med vilken jag drivit Popov att söka döden.

I detta frånvarande och liksom blott halvvakna tillstånd var jag då jag följande natt blev arresterad.

Med hes basröst och i en onaturligt sårad ton sade Simonov, chefen för säkerhetsavdelningen, till mig:

– Ni ska veta, Karazin, att fast lilla Popov inte önskar att någon görs ansvarig för hans död, så vittnar hans tillrufsade yttre och märken som hittats på hans handlovar alldeles tydligt om att han blivit hängd och inte hängt sig. Den natten då han dog satt ni hos honom nästan till klockan halv två. Det har vi fastställt. Och denna tidpunkt sammanfaller fullständigt med Popovs dödsögonblick. Vidare har man ju fingeravtrycken att hålla sig till. Era har blivit hittade på askfatet. Naturligtvis begriper jag mycket väl varför ni ville åt Popov. Han var en pojke som gjort oss vissa tjänster. Ni kommer att få betala för hans död på samma sätt. För övrigt har vi motiv att göra en kriminalsak av – mord på grund av svartsjuka. I så fall blir också Alexandra Varvarina inblandad – förstår ni?

Jag satt där tyst och hörde på hans ord. Allt detta skrämde mig visst inte, men hotet med rättsförfarande kändes givetvis obehagligt. Sasja inblandad i ett svartsjukedrama? Nej, det var så klumpigt att man nästan måste skratta.

Men ur ett moln av tobaksrök förklarade Simonov affärsmässigt:

– Jag föreslår att ni intar Popovs plats. Om ni går med på det bör ni strax ge oss anvisningar om en del personer som vi skulle vilja likvidera. Då ordnar vi saken så att Popov förrått sina kamrater och sedan hängt sig på grund av samvetskval. Ni för er del får behålla livet och har dessutom möjlighet att göra en mycket lysande karriär. Nu lämnar jag er i ro några timmar. Begagna tiden till att tänka över saken. Det är inte rådligt att söka förhala den.

Han tillade, då han gick ut och sköt igen dörren till det lilla rummet:

– Ni har inga möjligheter att undkomma.

Jag minns mycket väl att jag visst inte kände mig uppskrämd av att så ha snaran kring halsen och veta sig vara ohjälpligt fast. Det förefaller mig som om jag inte grubblat ett enda ögonblick över vilket beslut jag borde fatta. Jag fattade det i samma stund som jag hörde Simonovs ord ”Ni intar Popovs plats”. Jag minns mycket väl att jag själv blev häpen över den snabbhet och lätthet med vilken jag fattade detta beslut – det framsprang lika självklart och enkelt som behovet att sova, att ta en promenad, att dricka vatten.

Jag satt i det mörka rummet och hörde hur hällregnet slog mot dess fönster, och jag hörde efter om någon känsla i mitt inre skulle protestera mot mitt beslut. Där kom inte en protest.

Hur skall jag förstå detta? Hur skall jag förstå mitt lugn och varifrån kom det? Varför känner jag inte samma ovilja mot mig själv som jag kvällen förut hyst mot Popov? Jag upprepade i tanken alla de ord som man brukar utösa över angivare, erinrade mig allt som skrivits och sagts om dem, och inte ett enda av dessa ord kom mig att känna upprördhet eller förvirring.

Det var uppenbart att samma person som kvällen förut tvingat en människa att hänga sig och nu beslutat tillintetgöra så många andra, den personen hade på något sätt dolt sig. Det var en helt annan person som undrande väntade på att få höra hans röst, som ville få veta något av honom, som sökte en missdådare och – inte kunde finna denna. Där fanns helt enkelt ingen missdådare.

Men så skymtade helt flyktigt några tankeskuggor fram. Drivna av nyfikenheten formade de frågan:

– Är det verkligen sant att jag nu skall arbeta för hemliga polisen och ange mina egna kamrater?

På denna fråga hade ingen något svar att ge, men nyfikenheten blev allt pinsammare och efterhängsnare. Jag minns mycket tydligt att de förhärskande känslorna under dessa timmar just var nyfikenhet och häpnad över att jag inte kunde förnimma något annat än nyfikenhet. I detta tillstånd av stilla nyfikenhet och häpnad över mig själv var det också jag åter mötte Simonov.

– Ett förnuftigt beslut, sade han efter att ha lyssnat till mig. Sedan började han vidlyftigt tala om att jag ”alldeles till ingen nytta trasslat in mig med den där skämtaren Popov”.

– Polisen har blivit inblandad i saken. Nå, det kan väl ordnas. För ordningens skull får ni lov att underteckna det här papperet.

Alldeles ofrivilligt frågade jag:

– Vad menar ni – har jag betett mig fegt?

Simonov svarade inte genast. Han tände först en ny cigarrett med fimpen av den gamla.

– Nej, det anser jag inte. Var säker på att jag visst inte har några sådana tankar. Men – vi har inte tid att tala om det nu.

Och likväl talade vi länge med varandra, troligen i en timme eller mer, och hela tiden stod vi ansikte mot ansikte. Ett sällsamt intryck bevarar jag från detta samtal: i någon trång vrå av mitt förstånd begrep jag att Simonov inte var mindre häpen än jag själv över den snabbhet och lätthet med vilken jag fattat mitt beslut, att han inte trodde mig, inte tyckte om mitt lugn, som var lika obegripligt för honom som för mig; slutligen kände jag att han skulle ha velat skrämma mig med något, men han förstod att det hade varit omöjligt att göra detta.

Det tycktes mig som om allt han sade var ”gagnlöst”. Lika ”gagnlöst” lät han mig veta att överste Osipov varit mycket trakterad av min tankeförmågas skärpa och oberoende. Jag frågade:

– Lever han?

– Nej! Det var en bra karl.

– Ja, medgav jag.

Simonov drev röken från ansiktet med en tvär handrörelse och tillade bestämt:

– Han var en drömmare. Vad man kallar en romantiker.

– Ja, ja, medgav jag åter och sade att Popov hängt sig själv, men på min uppfordran. Simonov ryckte på axlarna.

– Det kan ju hända.

Detta var ju osannolikt och ändå var det sanning, med mitt förnuft fattade jag att det var sanning. Men mitt förnuft, som på något sätt betraktade allt från en plats vid sidan om mig, förblev tyst, ingav mig ingenting att säga, var blott fyllt av nyfikenhet.

– Nå väl, Karamora! sade jag till mig själv, ska det nu bli: höger helt om marsch?

Kanske väntade jag mig fortfarande att någon skulle ropa till mig:

– Stopp! Vart tänker du ta vägen?

Men ingen ropade något sådant.

Den första tiden – kanske ett par månader – var det blott Simonov som med sin skarpt framhävda realism bröt av mot det otroliga.

Han var en medelstor, fyllig, femtioårs man. Hans grå hår verkade avhugget, som om en bäver gnagt det. Han hade en till formen svårbestämbar, mjuk och rödaktig – ”rysk” – näsa och små välvårdade mustascher. Ögonen var ljusa, lugna, rent av en smula sömniga. Människor med ett sådant utseende är synnerligen många, man träffar dem ofta, de förekommer i alla samhällsskikt, tjänstgör vid varje institution, hör hemma på alla gator och i alla städer. Jag har vant mig vid att betrakta dylika människor som slätstrukna och vardagliga.

Men just denna utvärtes vardaglighet gav i mina ögon åt Simonov något synnerligen påtagligt, realistiskt, mitt i allt detta ovanliga som jag upplevde och gjorde. Allt han sade avslöjade detta daglönarsinne, som jag så ofta märkt hos tjänstemän, vilka antingen inte förstår eller också är fullständigt likgiltiga för de motiv som ligger bakom och de mål som åsyftas med deras arbete. Med sin ringa insikt i historiska och politiska frågor var han fullständigt likgiltig för monarkins och tsarens intressen, för allt som han var kallad att beskydda, och det roade honom att utslunga saftiga svordomar över bourgeoisien.

Jag frågade honom varför han invecklat sig i detta farliga arbete.

– Tydligen emedan det roar mig att göra det – sade han med sin hesa, en smula gälla basröst och trummade med munstycket mot locket på sitt cigarrettetui. Efter ett utdraget, liksom framtvunget småleende fortsatte han:

– Därför att det roat er, har ni blivit revolutionär, och på samma sätt har det roat mig att bekämpa och infånga er. Jag satte fast er och så föreslog jag: låt oss jaga ihop. Ni samtyckte. Och det var ju utmärkt. På så sätt blev det hela ännu intressantare.

Då fick jag min första, men alltjämt något dunkla känsla av att det fanns något odugligt och osunt hos honom, och snart hade jag blivit viss om att det hos denna människa bakom ytan av underhuggare skymtade tankar som långtifrån var vanliga eller måhända var typiskt borgerliga, men då ytterst skarpt framhävda.

Jag sökte samtala med honom över sådana ämnen som den bristande jämlikheten människor emellan, vilken ju anses vara den enda orsaken till alla livets olyckor, men han ryckte blott på axlarna, rökte sin cigarrett och svarade:

– Men vad angår det mig? Det är inte något som jag har åstadkommit, och jag har ingen som helst anledning att sysselsätta mig med det. Detsamma gäller om er. Ni har blivit fördärvad av de intellektuella. Det är alldeles på tok fel böcker ni fått i era händer. I stället borde ni ha läst ”Djurens liv” av Brehm.

Ständigt satt en cigarrett instucken mellan hans tänder, och ett moln av rök svävade framför hans ansikte. Han rynkade ögonen, stirrade upp i taket och sade, nästan med en gäspning:

– Det finns inget större nöje än att förvrida huvudet på folk. Tänk bara på barnens lekar. Med utgångspunkt från dem kan man genomskåda hela livet: bollkastning, kägelspel, så småningom nojs med flickor och kortspel – hela livet är ingenting annat än ett spel! I era kretsar är det sannerligen inte minst påfallande hur folk leker med sitt eget liv.

Dessa hans ord kom mig att tänka på de fraktionsmotsättningar inom partiet vilkas tjusning jag ofta upplevt, då det lyckats mig att ”peta” en kamrat.

– Spel och jakt – det är saker det! sade Simonov. – Om jag bara kunde, skulle jag vilja resa till Sibirien och skjuta björn ute i de stora skogarna. Och vilket nöje skulle det inte vara att få sticka till Afrika. Jakt är en furstlig förströelse. Men det fina ligger inte i att få döda, utan i att spåra upp djuret, fånga in det i siktet och så ett ögonblick förnimma sin mänskliga makt över det. Man dödar alltid av vinningslystnad. För sitt nöjes skull dödar ingen någon, det skulle i så fall vara en dåre eller någon som råkat ut för ett tillstånd av upphetsning eller raseri, men – nog är det också onormalt – att bli så upphetsad. Det simpla med att döda ligger väl just i att det alltid sker av vinningslystnad.

Medan jag lyssnade trodde jag inte så mycket på honom, men jag tänkte:

– Så! Men om spelare och jägare behärskar livet, vad kan då hindra mig från att spela med dem och med mig själv?

I Simonovs huvud fanns någon sorts mörk fläck, en bruten nervbana, en förhårdnad, en broskbildning.

– Spel, jakt, sade han och sökte återföra hela livet på dessa förströelser, men jag trodde honom ännu mindre när jag betänkte hur skickliga människorna är att bygga upp skrankor som avskiljer dem från livet och att bortförklara sin ovillighet att dela dess arbetsbördor.

En natt när vi satt i vårt hemliga förhandlingsrum och förfriskade oss med sprit kunde Simonov till exempel utbrista:

– Jag har just haft hand om en intellektuell, en av de där riktiga spökskepnaderna. Han försökte pränta in i mig att människan är ett djur som mist förståndet, rest sig på bakbenen och så plötsligen börjat den historia som vi fortfarande befinner oss mitt uppe i. Givetvis hade pojken själv mist sitt förstånd, men hans åsikt är likväl inte så vanvettig. Det sägs ju att historien är läkningsprocessen hos ett vansinnigt djur. Jag kan försäkra er att jag tänkt en hel del över denna sak – och det är ett betraktelsesätt som förtjänar att prövas. Jag tror faktiskt att, var det bara möjligt, så borde alla skötsamma och rättskaffens människor bestämt vägra att ha någon del i människosläktets historia. Men – hur skulle man kunna vägra det, vart skulle man då ta vägen? Till och med eremiter och munkar nödgas ju få sitt livs silvertrådar invecklade i den allmänna härvan.

Sig själv räknade Simonov uppenbarligen med bland ”rättskaffens” människor, fast han sysslade med usla saker på en obetingat usel post. Men det var gagnlöst att erinra honom om detta.

– Tja-a, svarade han blott, men nu blir ni ju bara barnslig.

Och så protesterade han:

– Tänk vad de där intellektuella har förstört er!

I hans förhållande till mig fanns något som verkade avväpnande, han intresserade sig med ett – man skulle kunna säga – rent intresse för människan och hela hennes sammanhang. Han levde på sidan om tjänstehänsyn och egennytta, isolerad och oberoende genom sitt ”intresse för människan som sådan”. Simonov uppträdde inte mot mig som en chef mot en underordnad, utan som en äldre mot en yngre; han var inte kort och befallande, han kom blott med förslag och begärde stundom rent av råd.

– Men vad anser ni själv, borde man inte snart göra slut på den illegala verksamheten?

Och om jag invände att ett ingripande skulle vara förhastat, så böjde han sig alltid för min mening.

För mig hyste han en känsla som man skulle kunna beteckna som försynthet. Kanske var det alldeles samma känsla av ömhet som en jägare lägger i dagen inför sin vältrimmade hund. Detta skriver jag utan minsta ironi eller bitterhet, och jag tänker på den kloka satsen: ”Inte ens den vackraste flicka kan ge mer än vad hon äger.” Den sentensen kan verka synnerligen lugnande på ett sinne som kräver för mycket.

Slumpen hade ordnat det så att jag bland mina många kamrater aldrig fått en enda riktig vän. Jag hade ingen människa med vilken jag kunde tala fritt om det allra väsentligaste – om mig själv.

Givetvis hade jag försökt ta upp detta ämne, men sådana samtal blev misslyckade och lämnade mig otillfredsställd. Man förmår inte bota alla hål i själen med en bok, och dessutom finns det böcker som på ett synnerligen elakartat sätt sliter upp och fördjupar sådana hål. Få människor mäktar inse att allt här i världen följs av en skugga och att varje sanning, varje verklighet är utrustad med detta, givetvis överflödiga bihang. Dessa skuggor framkallar tvivel på den obetingade sanningen, och dessa tvivel hör inte i första hand till det otillåtna, utan betraktas snarare som skamlösa och illvilliga. Den tvivlande blir alltid ringaktad: detta är åtminstone en sanning som saknar någon skugga.

Bland mina kamrater betraktades jag som principlös, nyckfull och – värst av allt – som en människa med böjelse för det romantiska, för ”metafysiken”, som saken uttrycktes av kamrat Basov, en man som jag brukade träffa oftare än de andra.

– En revolutionär måste vara materialist; materialismen är en ståndpunkt som helt frigjort sig från allt oförnuftigt och irrationellt – brukade kamrat Basov säga och därvid särskilt rulla på r-et; jag insåg att Basov talade riktigt, och likväl kunde jag av antipati mot honom omöjligen erkänna det.

Simonov däremot var en människa med vilken man kunde tala om vad man ville; han var i stånd att lyssna med uppmärksamhet och skämdes aldrig om han inte förstod någonting eller inte visste någonting, och stundom sade han rent ut:

– Det där behöver jag inte veta.

Till min förvåning visade han sig inte ha behov av någon gud; jag hade nämligen ansett honom för en troende.

– Märkvärdigt att ni ska fråga mig om detta, sade han och ryckte på axlarna. – Hurdan skulle i så fall gud vara, när nu var och en av oss förfogar över tio meter tarmar och en magsäck? Och om det fanns någon gud, så skulle väl ovillkorligen kamelen och gäddan och svinet också förnimma honom, eller hur? För människan är ju också ett djur. Inte sant? Nå, alldeles bortsett från människan, så är det ingen uppsjö på kloka djur; dessutom har det fastslagits att förnuftet inte är till någon nytta i den här saken: gud finner man inte med sitt förnuft. Men hur skall det då gå till … Ni borde ha läst Brehm, det ser jag!

Han var förundrad.

– Så fördärvad ni blivit av de där intellektuella!

– Men om jag nu inte varit så fördärvad – hur menar ni då att jag skulle ha tagit mig ut?

Han betraktade mig mycket skarpt och sade:

– Jag ve-et inte. Kanske som någon sorts uppfinnare? Jag vet inte. Ni är mycket konstig.

Men i det stora hela verkade Simonov knappast som en levande människa, snarare föreföll han som någon sorts misslyckad tankeprodukt och måste därför ha varit ganska sällsynt i sitt slag. Han var ordrik men däremot sparsam med sina gester. Sina händer rörde han långsamt, och det förekom sällan att han skrattade. Man hade en känsla av att han var djupt likgiltig för livet och människorna. Och till allt detta kom att han var bekväm, kanske på ett uttråkat sätt.

Jag insåg snart att allt han sagt om det lockande i att jaga och spela blott var något påhittat, främmande ord han gripit till. Att jaga människor roade honom knappast. Det var honom fullständigt nog att äga några provokatörer som medhjälpare, och han kom nästan aldrig med några egna initiativ. Om jag velat skulle jag i själva verket troligen ha kunnat undvika att göra något alls, det skulle ha räckt med att låta honom få del av anekdoter ur partilivet, av skildringar från den revolutionära vardagen. Små anekdoter om revolutionen tycktes intressera honom vida mer än själva saken; han lyssnade alltid till dem med stor uppmärksamhet, och ju dummare de var desto bredare blev det leende som spred sig över hans dystra, färglösa ansikte. En gång antydde han med en suck:

– Men Popov kunde i alla fall berätta de här historierna på ett betydligt lustigare sätt än ni. Han brukade tala alldeles som Brehm.

”Som Brehm” – det var det högsta beröm Simonov kunde ge. ”Djurens liv” läste han lika flitigt som de tyska mennoniterna läser bibeln.

Han brukade kalla Popov för Popenko (lilla Popov), och en gång frågade jag honom varför han gjorde det. Han svarade:

– Jag såg honom på det sättet. Varje människa har sin synpunkt. Popov borde ha varit större till växten och – han hade så långa händer.

Det fanns blott ett drag, en vana hos Simonov som kunde komma mig att känna obehag och ringaktning för honom: stundom hoppade han mitt i ett samtal över till något som jag inte visste och inte förstod. Hans uttryckslösa ansikte uppvisade en högdragen, men samtidigt enfaldig grimas, pupillerna vidgades tafatt, han betraktade mig koncentrerat och strängt, som en hypnotisör, men jag kände att det var något annat, något nästan skrämmande som han såg på. Och därvid dolde han händerna under bordet och trevade med dem på ett sätt som kom mig att tänka: nu tar han omärkligt fram sin revolver för att skjuta ner mig. Dessa anfall av plötslig, tankemättad stumhet, detta en människas försjunkande i något för mig obegripligt och oåtkomligt, kom över honom mycket ofta, och så länge det varade kände jag mig alltid mycket illa till mods.

Så småningom började jag ana att Simonov gick och dolde på något viktigt, något hemlighetsfullt, ett visst mänskligt drag som han själv fruktade för. Jag förutsåg att han skulle inviga mig i det, och mitt intresse för honom blev därigenom blott så mycket mer spänt och avvaktande.

Det finns olika teorier om det goda: evangelierna, koranen, talmud och en del andra böcker. Förmodligen finns det också teorier om det onda, om det låga. Alldeles säkert finns det sådana teorier. Allt måste man ju förklara, allt, ty – hur skulle man annars kunna leva?

Igår skrev jag:

”Om jag velat skulle jag i själva verket troligen ha kunnat undvika att göra något alls” – eller med andra ord: skulle jag inte ha behövt förråda mina kamrater. Än vidare: det skulle ha varit lätt för mig att vara dem till gagn. Det var jag också, men därvid kände jag att detta var onödigt och att det knappast åstadkom någon inre förändring hos mig.

Jag fortsatte att ange människor. Varför? Den frågan ställde jag mig redan första dagen jag arbetade åt hemliga polisen, men jag lyckades inte hitta något svar på den. Jag väntade ständigt att det skulle flamma upp en protest inom mig, ”att samvetet skulle tala”, men samvetet teg. Det var blott min nyfikenhet som talade, som formulerade frågan:

– Och vad kommer sedan att ske?

Jag ansträngde mig till det yttersta under mina försök att frammana en känsla som skulle söka sak med mig och med bestämdhet säga mig:

– Du är en brottsling.

Mitt förnuft erkände att jag begick ting som man brukar kalla nedriga, men detta erkännande blev aldrig samtidigt bekräftat genom någon motsvarande känsla av självförkastelse, avsky, ånger eller ens skräck. Nej, ingenting dylikt erfor jag, ingenting utom nyfikenhet: den blev allt mer gnagande och rent av upprörd och frammanade en mängd olika frågor, såsom denna:

– Hur kunde du med en sådan lätthet kasta dig över från ridderliga bragder till detta avskyvärda liv?

Hade månne den eländige Popov rätt då han sade:

– Blir det strid, kommer det fram hjältar på båda sidorna.

Men som ”hjälte” uppträdde jag blott i det förflutna, numera kände jag mig endast som en människa, vilken levde under det ofrånkomliga tvånget att reda ut den dunkla frågan: hur jag kunde begå simpla handlingar utan att känna avsky inför mig själv? Denna fråga återkom ständigt och i olika variationer.

Slutligen började jag tycka att Simonov kanske ändå hade rätt, att livet just var en skådeplats för vanvettiga djur, att det blott uttryckte tomt spel och att jag måhända verkligen blivit fördärvad av de intellektuella och av böckerna. Då syntes mig strax alla dessa ”lärare i levnadskonst”, alla dessa socialister, humanister, moralister vara idel lögnare, det fanns överhuvud inget som helst socialt samvete, de band som sammanhöll människorna var påfund, och det fanns ingenting alls utöver de enskilda människorna som var för sig strävade efter att få leva på andras bekostnad och i alla tider skulle fortsätta att så göra.

Nej, det fanns ingenting utom alla dessa påfund, alla dessa lögner, och nu var jag kallad att avslöja lögnen, jag var den förste som fått i uppdrag att avslöja för människorna hur de alla blivit bedragna, hur livet inte var något annat än en naken, djurisk kamp, lönlös att söka hålla tillbaka, och detta det väsentliga är att det inte går att hålla denna kamp tillbaka. Jag var den förste som skulle avslöja att människan inte ägde kraft att motstå lumpenheten i sitt eget inre och att man inte heller behövde motstå den: den var ju ett nödvändigt och regelrätt vapen i den inbördes kampen.

Det finns en mycket otäck saga i vilken hela folket samstämmigt uttrycker sin förtjusning över kungens vackra och lysande kläder tills plötsligt en liten pojke börjar skrika:

– Men kungen har ju ingenting på sig!

Och då börjar alla strax se att kungen verkligen är naken och vanskapt.

Kanske är det också min plikt att uppträda som en sådan klarsynt liten pojke.

Tanken på ett dylikt förfarande hängde särskilt envist efter mig nittonhundrafjorton, då det fördömda kriget bröt ut och allt mänskligt föll av folk, som fjällen faller av en skämd fisk.

Då jag nu läst igenom vad jag skrivit, inser jag att jag alls inte berättat det väsentligaste eller i varje fall inte framhävt detta. Jag har skildrat mig som en människa vilken förirrat sig bland tankar, vilken fått sin själ knäckt av grubbel och därvid i sitt inre dödat allt mänskligt, allt som anses gott och rättskaffens. Nej, detta var inte vad som skedde, så gick det inte till.

Ehuru jag haft ett sådant överflöd på tankar, blev jag dock aldrig förvirrad eller vilseledd av dem. Närmast har de tyckts mig som bubblorna på ytan av sjudande känslor: dessa bubblor blåses upp, brister, försvinner, efterföljs av andra. Livskraft och återverkan har blott sådana tankar, som är laddade med känslor; är de laddade, då förnimmer jag dem fysiskt, då kan tankarna likt fingrar gripa, upprycka och sammanblanda fakta, genomandade av känslor kan de då ge form och liv åt nya känslor.

Men i och för sig och utan att vara genomandad av en känsla, leker tanken som en prostituerad med människan och saknar varje möjlighet att förändra något hos henne. Givetvis inträffar det stundom att också en prostituerad blir uppriktigt älskad, men det naturligaste är dock att vara på sin vakt mot henne och förutsätta att hon skall bestjäla och smitta ner en.

I nitton år hade jag rört mig bland likatänkande människor, och tankeatmosfären kring mig hade så att säga saknat varje färgskiftning. Denna färg tillfredsställde mig inte, den verkade trist och glädjelös som en regnig höstdag.

Men jag hade märkt att när människor låter tjudra sig så snävt av sin älsklingstanke, så berodde det just på att den gripit dem så djupt, gått dem i märg och ben. En sådan tanke var ingen bubbla utan en hårdknuten näve, var en tanke som trodde på sin egen kraft.

När jag nittonhundrasju och nittonhundrafjorton fick se hur lätt folk kunde överge sin uppfattning, började jag tro att det fanns något som de inte hade och aldrig haft. Vad? En känsla av fysisk vämjelse för det som stred mot deras tanke? En vana att uppträda renhårigt?

Här tyckte jag mig ha kommit på något riktigt: vanan att uppträda renhårigt var just vad människorna saknade. Inte ens mina kamrater hade den vanan. Deras uppförande stred mot deras ”övertygelse”, deras ”principer” – deras dogmatiska ståndpunkt. Dessa motsägelser framträdde särskilt grällt i den taktik som tillämpades vid fraktionsstriderna, i fiendskapen mellan personer som hyste samma åskådning men inte kunde enas om medlen att förverkliga denna. Då kunde man uppträda som den skamlösaste jesuit, som den halaste orm och rent av tillgripa hasardspelets lömskaste trick med en nästan självförglömmande spelariver och utan intresse för något annat än spelets växlingar.

Sannerligen – vanan att uppträda renhårigt saknades hos människorna. Nog inser jag att flertalet saknat och saknar någon möjlighet att förvärva denna vana. Men de som siktar mot att förnya livet och göra om människorna, de misstar sig grundligt när de förmodar att ”alla medel duger i den striden”. Ledd av sådana principer lyckas man förvisso inte hos människorna inpränta vanan att uppträda renhårigt.

Eller är det tänkbart att vi kommit in i en tid då allt möjligt lumpet och brottsligt måste ske, då man måste begagna sig av det onda för att det på så sätt till slut riktigt skall väcka vämjelse, fasa och motstånd och därmed förinta sig självt?

Besynnerligt. Jag är rakt ur stånd att inte sätta mig själv i samband med någon eller något, med människorna, situationerna. Jag är rakt ur stånd till något annat och – detta tycktes mig starkt påminna om åtminstone ett försök att rättfärdiga mig, ett försök som jag tafatt döljer för mig själv.

Och likväl saknar jag fullständigt lust att rättfärdiga mig, det både vet och känner jag. Detta kommer inte av stolthet, inte av förtvivlan hos en människa som hopplöst ödelagt sitt liv. Det beror inte på att jag skulle vilja skrika ut: visst, jag är en skurk, jag – som ni, men ni har makten, så döda mig då!

Till vem och vart skulle jag skrika något sådant! Människorna lämnar mig oberörd, jag kan gott undvara dem.

Alla dessa ofrivilliga ansatser att rättfärdiga mig gör att jag ej når fram till det jag djupast söker, svaret på frågan varför min själ aldrig gav ifrån sig den minsta signal som skulle kunnat hejda mig på angivandets väg. Och varför jag inte kan döma mig själv. Varför jag visserligen kan kalla mig för en skurk men i mitt samvete inte känner mig som en sådan.

Om mina anteckningar har någon mening, så är det blott denna – att ge svar på frågan varför jag så omedelbart och definitivt gick upp i limningen.

Jag har redan skrivit att jag skoningslöst piskat mig till ett svar. En av mina bästa partikamrater, en sällsynt utmärkt karl, har jag överlämnat åt hemliga polisen och dess fängelsehålor. Jag satte stort värde på hans redbarhet, mod, handlingskraft, hjärtevärme och ljusa lynne. Han hade nyligen blivit frigiven och för tredje gången återupptagit sitt illegala arbete. Då jag angav honom var det med en förväntan att något nu skulle börja snyfta i min själ.

Men det var tyst där inne.

Simonov serverade mig ett rödvin med någon sorts ovanlig smak och lukt och frågade:

– Har ni lust att flytta över till Moskva eller Petersburg. Här börjar marken redan bränna under er. Troligen blir jag också förflyttad till en av våra huvudstäder.

– Säg mig, Simonov, vad anser ni vara orsaken till att jag ligger i så här? frågade jag honom.

Som vanligt dröjde han med svaret. Han såg först på mig och sedan upp i taket. Med en axelryckning sade han:

– Jag vet inte. Ni fikar knappast efter pengar, och jag har näppeligen märkt någon ärelystnad hos er. Av hämndbegär? Föga troligt. Ni är ju en riktigt hygglig själ.

Han log och fortsatte försiktigt:

– Ni har visst tidigare frågat mig om det här, och jag har ju redan sagt att ni är en besynnerlig människa. Kanske är ni en smula tokig? Kanske inte. Nå, ni vet väl själv vad ni har för motiv?

Då berättade jag för honom hur saken låg till. Han lyssnade uppmärksamt, sade ingenting, lyssnade blott och tände den ena cigarretten efter den andra. När jag slutat sade han oberört:

– Det här var ju en otäck historia. Fy, vad de där intellektuella fördärvat er!

Och medan han tände en ny cigarrett suckade han:

– På det här viset kan ni ju faktiskt komma att skjuta ner en. Vad återstår egentligen för er? Utom detta: att ta livet av någon. Då kanske ni ryser till och börjar skrika …

Han reste sig och fyllde glasen. Med ryggen vänd mot mig betraktade han vinet i ljuset. Han var en så fördömt alldaglig människa, och i denna stund var han alldagligare än någonsin. Där stod han alltså, och jag väntade att han när som helst skulle få ett av sina vanliga anfall och försjunka i något som jag inte begrep.

– Hur är det fatt?

Han vände sig om, sjönk ner på stolen, drack ur sitt glas, suckade till och började röka.

– Ni har själv hittat på hela det här inre sammanhanget, sade han. Just hittat på det. Som ett slags förströelse. Jag känner till det där. Ibland när jag gått och lagt mig och inte kan somna, börjar jag fantisera på det viset och göra mig själv än till en hopplös usling, än till ett helgon. Det roar en. Men vanligtvis gör man sig till en trollkarl som åstadkommer de mest fantastiska konstgrepp.

Och plötsligt satte han armbågarna i bordet och började berätta med en livfullhet som jag aldrig förr hört i hans hesa basröst:

– Ni ska veta att jag också har ögonblick då sådana där underliga konstgrepp kommer för mig. Då tycker jag mig plötsligt uppträda i trikå – förstår ni? Som en akrobat. Utan några fickor.

Han log ett lycksaligt leende och blinkade naivt och fånigt åt mig.

– Plötsligt har jag en anka i händerna. Jag släpper ner henne på golvet, hon går över scenen, snattrar och lägger ett ägg. Förstår ni? Och ur ägget kryper en gris. Så lägger hon ett till, och ur det kryper en – hare! Ur det tredje kommer en uggla – och så fortsätter upptåget minst tio gånger. Kan ni föreställa er hur publiken reagerar? Alla reser sig, gnuggar sig i ögonen, stirrar genom sina teaterkikare – är förbluffade. Alla känner sig idiotiska, särskilt landshövdingen. Tänk er en landshövding, som känner sig dum så där offentligt! Strax får jag två huvuden! Jag röker cigarrer – två på en gång. Men det kommer ingen rök ur munnen. Så strömmar röken ut ur tårna – kan ni föreställa er det? Men på scenen hoppar haren omkring, grisen springer där, den av rampljuset bländade ugglan stirrar med sina utstående ögon vilt mot publiken, och djuren blir allt fler och fler – det hela slutar med villervalla!

Han lutar sitt färglösa huvud framåt, och så säger detta distriktsöverhuvud inom hemliga polisen, denne kämpe mot revolutionen, med den djupaste övertygelse och nästan högtidligt:

– Fy fan, vad det är lätt att slå blå dunster i ögonen på folk! Fy fan!

Där jag satt och lyssnade till hans förflugna svordom kände jag mig som en idiot. Han var inte drucken, visserligen hade han förtärt åtskilligt, men han blev aldrig berusad.

Jag frågade honom:

– Är det sådant där ni tänker på när ni plötsligt blir förströdd mitt under ett samtal som om ni glidit bort någonstans?

– Just det, sade han och lade huvudet på sned. Det kommer så oväntat över mig. Mitt under förhandlingarna i polisdepartementet inträffade det att jag plötsligt fick för mig att jag kunde skriva mitt namn i luften med eldbokstäver. Och – vad tror ni? Jag började skriva, såg hur det tog form. Där svävade eldbokstäverna i luften framför chefens ansikte: Simonov, Simonov … Jag betraktade chefen och undrade om han inte skulle få syn på dem. Men han frågade mig bara: Hur är det fatt? Mår ni inte bra? – Jag blev rädd, och så var det borta.

Ett hemligt vanvett skimrade i hans ögon, och det liksom gav hans ansikte en ny innebörd.

Gripen av ett visst hopp frågade jag honom:

– Men har ni inte upplevt något annat?

Han svarade med en fråga:

– Vad menar ni?

Han dog så besynnerligt. Klockan två på natten satt han hos mig och var alldeles frisk. Men klockan fyra på dagen dog han ute i parken, liggande i en hängmatta.

Kamrat Basov har varit här. Han åtföljdes av en annan, en rödhårig med bandage om huvudet.

– Känner ni inte igen mig, Karamora? undrade denne.

Det visade sig att han var en av dessa som jag hjälpt att fly. Jag kunde inte påminna mig honom. Fångarna hade varit tre stycken.

Basov frågade om jag stått i tjänst hos hemliga polisen redan då jag ordnade denna flykt. Vilken fånig fråga! Av polisens dokument borde de ju veta att jag gjort det.

Efter att ha talat med mig en halvtimme och därvid brukat en ton som borde anstå rättfärdiga domare lämnade de mig.

Tydligen kommer jag att få behålla livet. Intressant: vad skall jag nu ta mig till med det? Man kunde också fråga sig om livet ligger i människans hand eller om människan blott är en godbit för livet. Och vilket påhitt är inte livet! Sannerligen: ett högst dåraktigt påhitt!

Men då jag tjänstgjorde hos hemliga polisen tog jag mig i alla fall för att hjälpa mina kamrater med ett och annat: en flykt ur fängelset eller undan förvisning, ett uppsatt tryckeri, lagring av litteratur. Jag inlät mig emellertid inte på detta dubbelspel för att öka deras tilltro för mig och så kunna överlämna dem åt polisen, utan snarare som ett slags tidsfördriv. Jag hjälpte dem nog också av rent intresse. Men vanligtvis drevs jag av en nyfiken undran hur det hela skulle sluta.

Det sägs att man i ögat skall ha en liten ”kristall” och att det rätta sättet att se beror av just den. En sådan kristall skulle också behöva läggas ner i människosjälen. Men där finns den inte. Och att den saknas där ger kanske förklaringen till allt som händer.

Vanan att uppträda renhårigt? Det är en vana att känna på det rätta sättet, men de riktiga känslorna blir blott möjliga om man har full frihet att visa dem, friheten att visa sina känslor gör emellertid människan till ett djur eller en usling om hon inte hittar på att låta sig födas som helgon. Eller – som en andligen blind. Måhända är det just blindheten som skapar helgonglorian?

Jag har inte skrivit ner allt, men allt jag skrivit är på tok. Emellertid – jag har ingen lust att skriva mer.

Fångarna sjunger internationalen, vakten i korridoren stämmer gnolande in i den. Han har ett så löjligt namn – Zudilin.

I vår kommitté fanns en kvinnlig propagandist som hette Mironova eller korteligen kamrat Tasja, och hon var en förbryllande flicka. Hennes hjärta var på en gång smeksamt och orubbligt. Jag vill inte säga att hon var vacker, men en behagligare människa har jag aldrig mött. Varför erinrar jag mig henne så här plötsligt? Henne angav jag inte för polisen.

Tankar som glider! En oavbruten ström av tankar.

Men om jag nu ändå är som pojken vilken ensam av alla förmådde se sanningen?

– Kungen har ju inga kläder på sig!

Nu börjar det om igen. Men jag står inte ut med mera.