Skogsravinen sänkte sig tvärt ner mot den gula Oka, och dold bland grönskan på dess botten rann en bäck. Högt ovan ravinen – om dagen omärklig men om natten rastlöst dallrande – strömmade den blå himmelsfloden förbi: i den lekte stjärnorna likt gyllene fiskar.
Längs ravinens sydöstra kant frodades en tät, snårig buskvegetation. Där hade under ett tvärbrant klipputsprång en grotta grävts. Den tillslöts med en dörr av konstfullt flätade grenar. Framför dörren låg en famnsbred, kullerstensbelagd terrass, från vilken väldiga kiselblock trappstegsvis ledde ned mot bäcken. Tre unga träd växte invid grottdörren – en lind, en björk och en lönn.
Allt kring grottan verkade välordnat och stabilt, inställt på en lång vistelse. Lika stabil tycktes dess inre utstyrsel: väggarna och valvet täcktes med mattor av sälgvidjor, på vilka strukits lera, blandad med slam nerifrån bäcken. Till vänster om ingången stod en liten spis. I hörnet fanns en bönpulpet, täckt av en bastmatta, vilken verkade liksom brokad, och ovan denna hängde i sin järnbehållare en liten lampa, vars blå evighetslåga flämtade och knappt kunde skönjas i mörkret.
Bakom bönpulpeten skymtade tre svarta helgonbilder. På väggarna hängde i buntar nya bastskor. Golvet var täckt med lindbast. En behaglig doft av torrt gräs fyllde grottan.
I denna bostad levde en till växten medellång och satt, men samtidigt skrumpen och utnött gubbe. Hans ansikte var tegelrött och oformligt. Den vänstra kinden var från örat till hakan vanställd av ett djupt ärr, som gjorde munnen förvriden och gav honom ett plågat, hånfullt uttryck. Hans av inflammation härjade mörka ögon saknade hår och hade i stället för lock röda ärr. Peruken växte i tottar, och den röda huvudsvålen lyste fram på två kala fläckar, en mindre uppe på hjässan och en större som blottade det vänstra örat. Men gubben var flink och smidig som en iller. Hans vidunderligt nakna ögon hade en mild blick, och när han log tycktes det stympade ansiktet nästan översvalla av mjuka rynkor. Han bar en snygg skjorta av oblekt lärft, blårandiga byxor och flätade bastskor; i stället för fotlappar hade han benen lindade med harskinn ända upp till knäna.
Jag besökte honom en strålande majdag och vann strax hans förtroende. Han lät mig stanna över natten, och när vi åter träffades började han redan berätta sin levnadshistoria för mig.
– Jag har varit skogsarbetare, anförtrodde han mig, där han låg under det lummiga snöbollsträdet och lät solen bränna det blottade bröstet, som var vida muskulösare än man kunde vänta hos en gubbe. – I sjutton år höll jag på med att avverka timmer, och en gång plöjde sågbladet djupt in i synen på mig. Det var därför jag fick heta Savjol Sågaren. Skogsarbete är min själ inget latmansgöra – det gäller att fäkta och fäkta med armarna rätt upp mot skyn, kring nosen hänger ett nät och ovanför ens skalle tar timmerstocken form. Hela tiden är det omöjligt att se ett dyft, och sågspånet yr ner över en – fy katten! Men jag var i alla fall en munter, sprallig prick, en riktig tumlett – du vet, det finns såna duvor, tumletter: dom stiger rakt upp mot himlen, så högt att man inte ens kan urskilja dem, och slår plötsligt ihop vingarna, gömmer huvudet under dem och plums bär det av neråt. Många slår ihjäl sig mot ett tak eller mot marken. Det är precis mina tag. Jag var pigg som en annan pajas. Fruntimren låg efter en – som efter socker, det är just ordet. Ett sånt ståhej! En blir glad bara av att tänka på det.
Han vände sig över på den andra sidan, och hans skratt klingade som en ung pojkes. Blott strupen lät en aning hes, liksom för att bäcken lättare skulle kunna upprepa hans skratt. En lätt vindil utandades värme, och över den sammetslena vårgrönskan halkade gyllene solkatter.
– Men nu ska vi ha nått till livs, föreslog Savjol. Fram me’t du!
Jag gick ner till bäcken, i vars vatten en flaska vodka låg och avkyldes. Vi tömde var sitt dricksglas. Gubben åt en kringla och en smula fisk och utbrast hänfört:
– En liten pärla – det är allt något till uppfinning, det!
Och efter att ha torkat av det grå, stripiga skägget:
– Sånt smakar! Mycke tål en förståss inte – men en droppe då och då piffar i alla fall opp. Det sägs att fan själv bryggde den första vodkan. Men då finns det åtminstone en god sak att tacka fan för …
Han knep ihop ögonen, blev tyst ett ögonblick och brast plötsligt ut i protester:
– Vad folk betett sig illa mot mig! Som blodhundar! Han må tro att folk inte är bakom när det gäller att pina varandra – en rentav skäms! Samvetet lufsar kring som en annan herrelös hundracka och hittar aldrig nån varaktig stad. Nå väl! Jag har vart gift och de så riktigt som nån kan. Käringen min hette Natalja. Ett grant fruntimmer och mjuk i hullet. Ingen kan säga annat än att vi höll ihop, fast hon rände med andra ibland, men – en var ju själv ute och rörde sig, satt min själ inte hemma och mögla: fick en nys om ett fruntimmer som såg skapligt ut och hade lust, så kröp en förståss till na. Det gör alla, hur skulle en klara sig annars, och kan en ha det trevligare i sin krafts dar? Ibland kom en också hem med kosing som en skulle, och då hörde en folk snacka: ”Savjol, du skulle allt binda ihop kjolen nertill på din käring när du går hemifrån!” Du ska tro att dom skratta! Nå, för ordningens skull fick hon en sittopp. Sen gav jag na nått fint och lät det vara bra. ”Din toka!” sa jag, ”varför ska du göra mig till ett åtlöje för folk? Har du inte en bra kompis eller tycker du jag är en buse, va?” Hon tjöt förståss och svor på att folk ljög. Det kan nog vara att dom gör; men tro inte nån kör upp mig: natten röjer ett fruntimmer, nattetid känns det bums om hon varit i andras armar eller inte.
Något prasslade i buskarna bakom hans rygg.
– Pssj! – gubben skakade med sin hand en gren på snöbollsträdet. – Här bor en igelkott. Igår satte jag foten rakt på’n. Jag kom ner till bäcken för att tvätta mig, han syntes inte i gräset, det var på ett hår när att jag fått en av hans taggar i tån …
Han skrattade och kastade en blick in bland buskarna. Så ryckte han till och fortsatte:
– Ja, gosse! Ja, folk har gjort mig gräsligt illa. Och jag skall säga hur! Jag hade en dotter, Tasja – Tatjana. Jag ska inte börja skryta, jag säger bara: det var en glädje att se’na, så grann var hon! Som en sol! Jag skaffa’na en redig helgdagsstass och tog’na med mig ut om söndagarna: vad hon var himlafager! Rörelserna, hållningen, ögonen … Våran lärare Kusmin – Sunduk (Kistan) fick han heta, för han var en så’n slö stropp – gav’na namn som ingen dödlig hört, och när han fått en tår i sig rann ögona på’n som en kran, och han tiggde och bad att jag för allt i världen skulle vara aktsam om’na. Och visst var jag aktsam om’na. Men att jag hade tur med mig – det kunde dom inte bära – det gjorde dom sura. Och så började det sladdras att jag våldtatt min flicka – att jag låg me’na.
Han fäktade oroligt i gräset, ryckte ner sin skjorta från en buske, drog den på sig och knäppte ordentligt till kragen. Hans ansikte var smärtsamt förvridet, han tryckte hårt ihop sina läppar, och de få stråna i hans grå ögonbryn sänktes över den nakna blicken. Det började skymma. Någonstans slog en vaktel:
– Pot-polot …
Gubben stirrade nedåt i ravinen.
– Nu ska jag säga att det blev ett hallå! Kusmin, prästen, skrivaren, ett par av bönderna, men mest fruntimren stog i med tungorna och förde det värsta väsen nån kan tänka sig. Här var det en syndare! Och finns det nånting festligare än att få hetsa andra? Då är min själ ingen ledsen! Tasja tjöt, hon tordes inte visa sig ute, för pojkarna drev gäck me’na. Alla mådde – en ska tro att sånt är skojigt! Jag sa: ”Kom Tasja, vi flyttar nån annanstans …”
– Och din hustru?
– Hon? frågade gubben överraskat, hon hade krupit i graven förståss. Det var gjort på ett huj, hon hicka bara till en kväll och låg där. Ja, just! Och det var längesen, innan Tasja fyllde tretton … Jag kunde inte me’na, hon var en trolös käring …
– Men nyss lovsjöng du henne ju! påminde jag honom. Det berörde honom knappast, han kliade sig på halsen, lyfte upp skägget i handflatan, betraktade mig och sade:
– Jaså, jag lovsjöng’na? Ingen är usel jämt. Ibland förtjänar den sämste beröm. En människa är väl ingen sten, och för resten ändrar sig en sten också med tiden … Men inbilla dig ingenting! Hon dog precis av sig själv. Det var väl nåt med hjärtat, kan jag tro – hennes hjärta var nog slut. Ibland när jag nojsa me’na om nätterna blev hon hux-flux alldeles slapp, rakt som en död. Det var riktigt hemskt!
Hans mjuka, litet hesa röst hade en sjungande ton. Naturligt och lätt smälte dess klang i den varma kvällsluften samman med gräsets doft, vindens sus, lövets rassel och bäckens svaga porlande över stenarna. Om han plötsligt tystnat – skulle natten saknat något; den hade varit mindre skön och välgörande för sinnet. Savjol hade förunderligt lätt att tala; han klädde sina tankar i ord lika ömt som ett barn klär sin docka. Jag hade hört åtskilliga ryska vältalare; vanligtvis är det folk som lätt berusas av färgstarka doftande ord och snart nog lyckats förlora verklighetens tunna tråd i sina berättelsers tilltrasslade mönster. Denne gubbe spann emellertid vidare på sin berättelse, så övertygande enkelt, så klart och rättframt att jag ogärna avbröt hans tal med mina frågor. Jag följde hans lek med orden och såg att han använde livfulla, äkta färger som med sin magiska kraft kunde dölja de mest lumpna och brottsliga lögner; jag visste det och hängav mig likväl åt hans ords trollmakt.
– Gosse lilla, så här börja hela eländet: Dom sände efter doktorn. Han kom och syna Tasja ingående med sina skamlösa ögon. Och så hade han med sig en annan typ, en med flintis och guldknappar, en undersökningskommissarie eller något, och den fråga: ”Vem? Var?” Hon teg och skämdes. Men jag åkte dit, det blev att följa med till guvernementsstaden och krypa i kurran. Där satt jag. Flintisen sa: ”Bekänn, så slipper du undan med ett lätt straff!” Hygglig som man är föreslog jag: ”Kan inte ers nåd låta mig sticka till Kiev och be dom kära helgonen ta ifrån mig min synd?” – ”Nå”, sa han, ”det var ju bra att du bekände!” Nu hade han huggit mig, den hårlösa katten. Men inte för att en annan gjort några bekännelser inte, det där sa jag ju bara för jag var utled på alltihop. Jag längta hem: en är ju inte van vid fängelseluft. Sitta mitt bland tjuvar och mördare och annat slödder! Och så bara grunna på vad de skulle ta sig till med Tasja! I mer än ett år höll dom på att dra ut den här silvertrån, men sen skulle jag inför domarn. Och titta: där satt Tasja också – i handskar och herrskapsskor, en hade aldrig sett på maken! En blå klänning hängde på’na som ett moln, men själen, den lyste allt fram ändå. Domaren glodde på’na och folket med, vet du, gosse, det var som en dröm! Bredvid Tasja satt tanten Antsyferova, våran godsägarfru, ett fruntimmer som minsann visste hur en skulle ställa sig. Ojoj! tänkte jag, nu är det hänt, den där gör kål på mig.
Han skrattade till riktigt godmodigt.
– Hon hade en pojke som hette Matvej. Jag tyckte han verka bakom och lessam. Han var precis vit i synen, gick med brillor, bar håret som en präst och hade en skrattretande ynkedom till mustasch, jämt skrev han upp visor och sagor i en bok. Men hygglig var han: aldrig sa han nej, när en ba honom om nåt! Nå, det förstod bönderna att ta vara på: en skulle ha lien, en annan ved, en tredje utsäde, dom rände efter allt möjligt, antingen dom behövde’t eller inte. Jag bruka säga till en: ”Hör du Matvej, inte ska du kasta bort vad du har på det viset! Din släkt har minsann kunnat gnida och spara, dom drog sig aldrig för att skinna folk, så det var en stor skam. Men du slänger ifrån dig vad du har utan rimlig anledning. Har du inte den minsta känsla för människors arbete?” – ”Så måste man göra!” sa han. Det var inte mycke vett i en, men ett gott hjärta hade pojken åtminstone. Vad det led skicka guvernören honom till Kina; han hade vart uppstudsig mot guvernören, så därför bar det iväg till Kina.
– Nå, där stog en – inför domstolen. Jag hade en advokat. Han prata i två timmar och fäkta hela tiden med handen. Tasja la sig också ut för mig …
– Har du verkligen varit ihop med henne?
Han funderade som för att dra sig till minnes. Därefter sade han likgiltigt, och de nakna ögonen följde en hök i flykten.
– Sånt händer. Ibland ligger en också med sin dotter. Till och med en av patriarkerna låg med sina döttrar, med två stycken. På det viset föddes profeten Abraham och Isak. Det här säger jag inte om mig själv. Fast jag skoja förståss lite me’na. Om vintern är ju kvällarna så långa, och man har tråkigt. Mest tråkigt är det väl för den som gillar att röra på sig och sticka än hit, än dit, och se sån var jag. Jag berätta sagor för’na, minst hundra sagor kan en ju. Men sagor se, dom är falska, dom sätter eld i blodet på en. Och Tasja …
Han slöt ögonen och skakade på huvudet med en suck.
– Hon var ju så orimligt fager! Och jag var alldeles galen i fruntimmer …
Gubben rös i hela kroppen. Hänryckt och stolt berättade han vidare, liksom smakade han av varje ord.
– Du förstår, gosse, jag är sextisju år, men det hindrar inte att jag än idag kan göra ett fruntimmer så till freds som hon vill, var du säker om det. För bara fem år sen – va ungstona gnägga kring en: ”Söta lilla Savjol, släpp mig, jag orkar inte mer!” Då tycker en synd om dom och låter dom ränna – men när veckan är gången, har man dom på sig igen. ”Jaså!” säger man, ”är det du som kommer?” Så går det till! Gosse, fruntimmer är saker det. Hela jorden törstar efter dom – djur, fåglar, små skalbaggar, alla lever bara för en och samma sak. Vad skulle man eljest leva för?
– Men vad sa din dotter till domarna?
– Tasja? Hon hade tänkt sig för – eller också hade Antsyferovskan lärt upp’na, jag hade ju gjort henne små tjänster – och nu sa hon att jag inte var skyldig, hon hade råkat göra sig illa själv. Nå, dom måste förståss släppa mig. Hela spektaklet hade inte tjänat till nåt annat än å uppehålla skenet. ”Se bara”, mena dom förståss, ”så noga vi vakar över lagen!” Det är ju skoj alltihop, lagar och förordningar och papper tjänar ingenting till. Var och en borde få leva som han tycker! Det kosta mindre och skulle bli trevligare. Precis som jag lever här: jag stör ingen och lägger mig aldrig i något …
– Men – mördare? Hur skulle man göra med dem?
– Dom – nacka dom förståss – ansåg Savjol. – Den som begår mord måste man göra av med. Och det på fläcken. Du skall inte försöka med dumheter! Människan är ingen fluga; hon är inte sämre än du, din lymmel …
– Och – tjuvarna då?
– Du är rolig. Vad tror du det blir av tjuvarna när det inget finns att stjäla? Har jag nått som du kan stjäla? Finns det bara inget överflödigt så finns det ingen avund och lystenhet heller. Hur skulle det då kunna finnas tjuvar? Tjuvar kommer med överflödet. Han ser: ”Oj, vad mycke den har!” Och så plockar han för sig …
Det var redan skumt, natten sänkte sig över ravinen. Tre gånger hade en uggla skrikit. Gubben lyssnade till det kusliga lätet och sade med ett leende:
– Hon bor här strax bredvid i en ihålig ek. Ibland blir hon fast för solen, hinner inte gömma sig och måste sitta kvar ute i ljuset. Då går jag bort och räcker ut tungan åt’na: ”Bu! din dumsnut.” Hon ser inget och håller tyst. Men om småfåglarna märker henne så råkar hon illa ut.
Jag frågade honom hur han blivit eremit.
– Jo, det föll sig så. Jag rände kring i ett, men till sist sluta jag. Alltihop för Tasjas skull. Antsyferovskan hade ordnat det bra, men efter rättegången lät hon mig inte komma i närheten av Tasja. ”Jag vet hela sanningen”, sa hon, ”och tacka du mig för att du slapp straffarbete! Men din jänta får du inte tillbaka.” Den tokan! Jag stanna länge i trakten, men se – henne drog man inte vid näsan. Då gick jag min väg. Jag var i Kiev och i Sibirien, där tjäna jag en massa pengar; sen kom jag hem igen. Antsyferovskan hade bli’t överkörd av tåget. Min Tasja hade gift sig med en fältskär och rest till Kursk. Så jag for till Kursk. Men fältskärn hade flyttat till Persien, till en stad som hette Usun. Jag stack iväg till Tsaritsyn och tog en båt. Sen for jag över sjön till Usun. Tasja hade dött. Jag fick se fältskärn: en rödhårig, rödnäst, trevlig karl, men en fyllkaja. ”Du är väl aldrig far hennes?” fråga han. ”Nä”, sa jag. ”Hurså? Jag träffa honom bara i Sibirien, farsgubben hennes.” Inte hade jag lust att avslöja mig för honom – en främling. Nå, sen for jag till Novyj Afon i Transkaukasien, det var nära jag stannat där – ett bra ställe. Men jag märkte snart att det inte var nå’t vidare där. Havet brusa och vräkte upp sten, aldrig var en säker för abchaserna, marken var ojämn, med berg överallt, och nätterna var så kolsvarta att man satt som i beck. Och värmen sen! Så jag kom hit och här har jag bott i nie år. Och jag lever inte förgäves. Jag kom, byggde min grotta och plantera en björk. Efter tre år plantera jag lönnen, sen linden, förstår du? Jag är en riktig tröstekälla här, gosse. Kom en söndag, så kan du både få se och höra.
Guds namn uttalade han nästan aldrig, fast det brukar komma som vart tredje ord ur munnen på folk av hans typ. Jag frågade honom om han bad ofta.
– Nä, inte särskilt – svarade han eftertänksamt och slöt sina nakna ögon. – I början bad jag rätt flitigt. Jag kunde ligga hela timmar och bara korsa mig. Skogsarbetet har gett mig starka armar som inte blir trötta i första taget, och en kraftig rygg också. Jag kan böja mig tusen gånger utan att stöna. Men knäskålarna, dom står inte ut, dom gör ont. Jag börja undra: Varför ber du egentligen? Och vad ber du om? Du har vad du behöver, folk respekterar dig och – du tröttar bara Gud. Gud har sitt att göra, varför hindrar du honom? Vi borde inte besvära honom med våra mänskliga futtigheter. Han, Gud, bekymrar sig om oss, men inte gör vi det om honom. Och jag tänkte så här: Den käre Guden lever för dom stora människorna, hur skulle han kunna ha tid med en liten idiot som mig? Nu gör jag helt enkelt så här: kan jag inte sova en natt så går jag ut och sätter mig nånstans framför grottan. Jag ser upp mot Guds himmel och undrar: vad håller han på med där uppe? Gosse, det är nånting så skönt så en kan rakt inte säga hur! En underbar dröm med öppna ögon! Och det gör en mindre trött än bönerna. Jag ber honom inte om något och lockar inte andra heller till det. Utan när jag ser att det behövs, säger jag till folk: ”Ni ska ha förbarmande med Gud!” Nå, kom vid tillfälle och se hur jag hjälper honom och människorna också …
Han talade inte skrytsamt utan med den lugna självsäkerheten hos en hantverkare som kan sitt arbete. Hans nakna ögon hade ett godmodigt leende som gjorde hans vanställda ansikte mindre vämjeligt.
– Hur jag har det om vintern? Inte farligt, jag håller mig varm om vintern också! Fast snön gör ju att folk inte så lätt kan komma hit om vintern. Det händer att man blir utan mat i ett par, tre dar. En gång fick jag inte ett smul i mig på åtta dar eller mer. Jag var så svag att jag nästan miste sansen. Till sist kom en flicka och räddade mig. Det var en novis från klostret; hon gifte sig med en lärare sen. Det rådde jag henne till. ”Vad är det här för dumheter, Lenka? Det är inget för dig?” – ”Jag är föräldralös!” sa hon. ”Gift dig”, sa jag, ”så är du inte föräldralös längre.” Sen var det en lärare som hette Pevtsov, och till honom sa jag: ”Titta lite närmare på den där jäntan!” Ja. Han tog henne förstås. Dom har det riktigt bra. Allt nog, om vintern flyttar jag till Sarov, till Optina eller till Divejevo – här finns ju kloster lite varstans i trakten. Munkarna gillar mig inte. Dom vill jämt att jag också skall bli munk eller starjets. Det hade dom nytta av, det skulle dra folk. Men jag vill inte, jag är för pigg, det skulle inte vara nå’t för mig. Inte är jag nå’t helgon? Jag är bara en tänkande själ, gosse …
Han gned sig med handflatan i sidan, skrattade och tillade i en vekare ton:
– Men nunnorna tar mot mig med förtjusning. Dom älskar mig – ja, dom älskar mig. Jag skryter inte, det är rena sanningen. Jag kan kvinnfolken, gosse: var enda en – dom må vara adel eller borgarklass eller vanliga enkla fruntimmer, det kvittar; jag ser tvärs igenom dom som genom min egen själ. Jag tittar dom bara i ögonen och förstår precis vad det är som oroar dom. Om fruntimren skulle jag kunna berätta historier som …
Och åter inbjöd han mig enträget:
– Kom hit nån gång, så ska du få se hur jag nojsar med dom. Men nu ska vi ha oss en liten pärla till …
Han drack, knep ihop ögonen, skakade på huvudet och sade åter förtjust:
– Vad snapsen gör en gott!
Den korta vårnatten närmade sig synbarligen sitt slut. Det blev svalare, och jag föreslog att vi skulle göra upp eld.
– Varför det? Fryser du? En gammal gubbe som jag fryser inte, men det gör du! Ojoj! Gå in i grottan och lägg dig. Vet du, gosse, om vi gör upp eld så kommer alla möjliga småkryp flygande och bränner ihjäl sig. Det vill jag inte. Elden är som en fälla för dom och betyder deras undergång. Solen är far till all eld, men han dödar ingen. Tycker du att vi ska bränna ihjäl så många små kräk bara för våra egna kotors skull? Det behövs inte …
Jag medgav: det behövs inte! Jag gick in i grottan, han sysslade länge utanför den, så gick han någonstans och jag hörde honom plaska i bäcken.
– Puh … Var inte rädd, din dumma …
Så började han sakta och med darrande röst sjunga, som om han sjungit någon till sömns.
När jag vaknade och kom ut ur grottan, låg Savjol på knä och formade skickligt ett par bastskor, i det han talade med en fink som slog sina drillar inne i buskarna:
– Sjung och ha det gott – den dag du fått …
Och till mig:
– Har du sovit nu, gosse? Gå och tvätta dig! Teet är färdigt. Jag väntar …
– Men har du inte sovit själv?
– När jag är död, gosse – då skall jag sova.
Högt över ravinen strålade den blå majhimlen.
En lördagskväll ungefär tre veckor senare besökte jag honom åter och blev mottagen som en gammal kär vän.
– Och jag som trodde att du rent glömt bort mig! Oj, en liter har du med dig också! Jo, jag tackar! Och vetebröd? Känn så mjukt det är. Du var inte dum, du! Dig måste folk tycka om. Hyggliga människor tycker alla om, man vet väl sin egen fördel. Korv? Det kan jag inte med, sånt är hundmat. Det får du äta själv! Men fisk gillar jag. Den här fisken smakar gott, den är från Kaspiska havet, det känner jag till. Din galning, du har ju slösat bort nästan ett par rubel. Nå, tack i alla fall!
Han tycktes mig denna gången ännu mer livfull och strålande godmodig. Jag blev glad och lätt om hjärtat och tänkte:
– Jag tror, ta mig tusan, att jag till sist hittat en lycklig människa!
Mjukt och behändigt sysslade han med hushållsbestyren, gömde mina presenter och spred kring sig ett gnistregn av ljuvt förtrollande ryska ord, ord som berusar själen.
Hans viga kropp rörde sig lika flinkt som en snok och tycktes rytmiskt samstämd med hans klara sätt att tala. Trots det vanställda ansiktet, trots dessa ögon utan hår – det verkade som var de avsiktligt bortryckta för att han skulle kunna se bättre och frimodigare – var det som om hans brokiga och förvirrade liv utstrålade en egenartad skönhet. Själva den yttre fulheten tycktes på ett särskilt sätt framhäva denna skönhet.
Och nästan hela natten darrade åter hans grå skäggstubb och reste sig de slitna små mustascherna när han gav ifrån sig ett skallande skratt och brett drog på den sneda munnen ur vilken de vita, spetsiga illertänderna gnistrade. Nere på ravinens botten rådde stillhet. Ovan oss brusade vinden förbi, vaggade tallarnas kronor, kom de hårda eklöven att rassla. Himlens blå ström var upprörd och grått molnskum flöt över den.
– Hör! viskade gubben sakta, och höjde varnande handen. Jag lyssnade: kring oss härskade stillhet.
– En räv kommer smygande. Han har sin lya här. Jägarna frågar mig alltid: ”Farbror, var håller räven till?” Jag lurar dom: ”Inte finns det rävar här?” Jag kan inte med jägare, Gud har älskat deras mor!
Jag hade redan märkt att gubben ofta fick lust att gripa till de vanliga dumma ryska svordomarna. Men han förstod väl att de inte passade honom, och därför nöjde han sig med att säga: ”Gud har älskat din mor” eller ”Mor din, den hönan …”
Han drack kryddat brännvin, knep ihop de vanställda ögonen och sade:
– Det här var en god fisk! Tack ska du ha, jag tycker om det som är gott …
Hans förhållande till Gud tycktes mig något dunkelt, och jag förde varligt frågan på tal. I början svarade han blott med sådana talesätt som gärna brukas av pilgrimen, den regelbundne klosterbesökaren, den yrkesmässige bedjaren, men jag kände att han inte gärna talade så. Och jag hade inte tagit fel: slutligen flyttade han sig närmare mig, sänkte rösten och började plötsligt med stor livlighet:
– Hör du, gosse, jag skulle vilja berätta dig nå’t om en fransman, en fransk präst. En sån där liten präst, alldeles svart som en stare! På huvudet bar han tonsur och på näsan brillor. Han hade små händer som en flicka och likna mest en Guds lilla leksak. Jag träffa honom i Polsjajevskaja Lavra. Det ligger så långt bort – att …
Han pekade med handen någonstans mot öster, mot Indien, sträckte bekvämt ut benen, stödde ryggen mot stenarna och fortsatte.
– Där bor det polacker överallt, det är en främmande trakt, inte vårt land. Jag prata med en munk där borta, och han sa att folk behövde bli straffade oftare. Jag skratta ut honom och sa: ”Ska man straffa rättvist, så måste man straffa alla. Men vem har tid till det! Då fick en inte göra nå’t annat än prygla folk, då skulle det bli ens enda sysselsättning!” Munken blev ond på mig: ”Du är ju en idiot!” sa han. Jag lät honom vara. Men den lille prästen satt där i sin vrå och börja nu dra sig närmare mig. Så tog han vid … å, en sån människa han var! Jag kan säga dig, gosse: han blev för mig som – Johannes döparen. Språket hindra honom, en del ryska ord vrickar tungan på utlänningar – men han tala i alla fall med stor innerlighet. ”Jag har märkt att ni”, för han kalla mig alltid ni, ”inte tror vad munken säger. Ack”, sa han, ”det är bra, mycket bra! Gud”, sa han, ”vill inte människorna något illa, han är i stället deras bäste vän. I sin godhet har han låtit det ske så att han upplöst sig i vårt tårfyllda liv som socker i vatten. Vattnet är uselt, vattnet är smutsigt, och vi har knappt något kvar av det; vi söker och kan inte mer upptäcka den gudomliga smaken i vårt liv. Likväl är den utgjuten över hela världen och finns i varje själ som en alldeles tydlig gnista. Man måste söka Gud i människan”, sa han, ”man måste rulla ihop honom till en enda klump, alldeles som Gud av hela sin kraft rullar samman alla levande själar till ett – då kommer Satan till honom och säger: Gud, vad du är stor och gränslöst stark! Det visste jag inte: förlåt mig! Nu skall jag inte kämpa emot dig mer. Tag mig i din tjänst!”
Gubben talade med djup gripenhet, och de vidgade pupillerna skimrade sällsamt i hans mörka ansikte.
– ”Och då blir det slut på all liderlighet och all ondska och alla jordiska förvecklingar, och människorna återvänder till sin Gud som vattnet till världshavet …”
Han storknade, slog sig på knäna och skrattade hest. Mellan skratten fortsatte han godmodigt:
– Nå, allt det där gick en rakt in i hjärtat, jag kände mig så ljus till sinnes och visste rakt inte vad jag skulle svara fransmannen. ”Ni är precis som Kristus!” sa jag, ”får jag omfamna er?” Vi omfamna varandra, och så grät vi – ack, vad vi grät! Som små barn när de träffar sina föräldrar efter en lång skilsmässa. Och ändå var vi gubbar båda två; han hade också gråa strån i sin tonsur. Plötsligt sa jag till honom: ”Du är så lik Kristus som Johannes döparen.” Jag kalla honom ”Ers Kristuslikhet”, men jag tyckte själv det lät löjligt, han såg ut som en stare – det har jag ju sagt dig. Men den andre munken, Vitali hette han, håna honom jämt: ”Ni ser ut som en spik”, sa han. Det var också riktigt – han såg också ut som en spik, så vass var han. Gosse, du kan förstås inte fatta min glädje; du är bildad, du vet allting själv; men jag var blind då, jag rände kring som om jag sett allt och ändå inte förstått något – inte var Gud fanns. Men han öppna mina ögon med ens. Kan du fatta vad det betydde för mig? Jag har bara återgett hans ord i korthet, men vi satt och tala ända tills det blev morgon, och han sa mig så mycke att jag bara kan minnas själva kärnan i det – skalet har jag tappat bort.
Han tystnade och sög in luft som ett djur.
– Det drar visst ihop sig till regn? Eller vad säger du?
Han vädrade ännu en gång och förklarade lugnande:
– Nä, det blir inget regn. Det är bara kvällsdiset. Jag skall säga dig, gosse, att dom där fransmännen och alla som bor i olika främmande land – dom är mycket kloka människor. I guvernementet Charkov – eller kanske i Poltava – hade en storfurste tagit en engelsman till godsförvaltare. Engelsmannen stirra länge på mig. Sen ba han mig komma in i rummet. ”Här har du ett hemligt brev, min gamle man, det skall du bära dit och dit till den och den. Kan du åta dig det?” Varför skulle jag inte kunna det? För mig spela det ingen roll vart jag gick. Det var kanske hundra verst till den platsen. Jag tog brevet, band ett snöre om det, stack in det under skjortan och gick. När jag kom fram ba jag: ”Släpp in mig till godsägaren!” Naturligtvis fick jag på huden. Dom slog mig och jaga bort mig. ”Må den lede ta er”, tänkte jag, ”och blåsa upp er till berg.” Brevet låg i ett papper, och det hade blitt alldeles upplöst av min svett. Jag såg att det innehöll pengar. En massa pengar, nästan tre hundra rubel. Jag blev rädd: tänk om någon märkte det och stal dom från mig när jag sov! Vad skulle jag göra? Där satt jag på en äng under ett träd vid vägkanten. Då kom en herre åkande: kanske var det just han som jag sökte! Jag ställde mig mitt på vägen och vifta med min stav – kusken gav mig först ett rapp med piskan, men herrn stoppa honom och gav honom till och med ovett. Det var verkligen den rätte herrn. ”Var så god”, sa jag, ”ta det här hemliga brevet.” – ”Det är bra”, sa han, ”sitt upp här och följ med mig.” Så jag följde med. Han tog in mig i ett fint rum och fråga: ”Vad är det för ett brev?” – ”Jag tror det är pengar”, svara jag, ”för papperet är genomvått av svett och jag kan se pengar innanför.” – ”Och vem har gett dig det?” fråga han. ”Det kan jag inte säga, för det får jag inte.” Då röt han åt mig: ”Jag skickar dig till polisen, du skall i fängelse!” – ”Nå väl”, sa jag, ”det kan inte hjälpas då.” Han försökte länge skrämma upp mig – men jag var inte rädd. Plötsligt öppnas dörren – engelsmannen stod på tröskeln! Vad nu då? Och han skratta hjärtligt. Han hade åkt tåg och kommit fram före mig. Han hade undrat om jag skulle dyka upp eller inte. Båda två visste hela tiden att jag var där, dom hade sett hur tjänstefolket jaga bort mig. Dom hade själva sagt till att jag skulle jagas bort – inte med hugg och slag, bara jagas bort. Du förstår, dom hade hittat på det för att sätta mig på prov och se om jag skulle lämna fram pengarna eller inte. Dom befallde att jag skulle tvätta mig och tog fram en massa rena kläder. Sen var det bara att sätta sig till bords med dom! Ja, gosse … Du må tro att vi åt! Och ett sånt vin dom hade! Vet du, när man fick i sig några droppar så orka man inte stänga munnen. Och så det brände och så gott det lukta! Dom proppa i mig så mycket så jag måste spy. Nästa dag åt jag igen hos dom och berätta allt möjligt för dom. Dom var så förvånade. Engelsmannen blev full och mena att ryssarna var det konstigaste folket i världen och att det var omöjligt att ana vad dom kunde ta sig till. Han slog till och med knytnäven i bordet. Pengarna gav dom mig. ”Behåll dom ni!” sa de. Jag tog dom, fast jag aldrig varit mycket för pengar, sånt intresserar mig inte. Nå, jag köpte i alla fall gärna ett och annat. En gång köpte jag en docka: jag gick framåt gatan, så fick jag se en docka ligga i ett skyltfönster och precis likna ett levande barn med rörliga ögon och allt. Den köpte jag. I fyra dagar släpa jag den med mig; när jag satte mig ner nånstans tog jag fram den ur ränseln och titta på den. Sen gav jag bort den till en flicka i en by. Hennes far fråga om jag stulit dockan. ”Ja, jag har stulit den”, sa jag. För jag skämdes att erkänna att jag köpt den …
– Och hur gick det med engelsmannen?
– Dom lät mig gå, mer var det inte. Dom skaka hand med mig och prata en massa: ”Vi har bara skämtat med er en smula, det förlåter ni väl …” Men nu måste jag sova, i morgon får jag en arbetsam dag …
När han lade sig hörde jag honom säga:
– Jag har varit en konstig prick. Ibland kunde jag bli så glad att hela mitt inre, hela mitt hjärta svallade över. Då kunde jag få lust att dansa. Och det gjorde jag med. Folk skratta, och jag dansa. Än sen? Inga barn har jag ju, så ingen behövde skämmas för mig …
– Det leker i själen, förstår du, gosse – fortsatte han dämpat och tankfullt. – Den är nyckfull. Ibland får den lust att hitta på galenskaper, och då kommer man ingenstans. En gång blev jag lika tokig i en liten flicka som i den där dockan. Det var en flicka som jag träffa vid en herrgård, en liten unge, kanske bara nio år. Hon satt vid dammen, slog efter fiskarna med ett spö och bara grät. Hela det lilla ansiktet var lika fullt med tårar som en äng är full med blommor. Bröstet var alldeles vått av tårarna. Jag satte mig förstås bredvid’na. ”Varför gråter du? I dag är det väl vackert, och ändå gråter du bara!” Först tjura hon: ”Gå din väg!” sa hon. Men jag är envis, jag fick’na att tala. Hon varna mig: ”Försök inte gå hem till oss; mamma är farlig, pappa är farlig och mina bröder är farliga.” Jag skratta hjärtligt men gjorde miner som om jag trott henne och var hemskt rädd. ”Aj, aj, aj!” Då tryckte hon sin lilla skalle mot min axel och grät och skaka i hela kroppen. Till sist fick jag veta att hennes sorg inte var så förskräckligt svår: föräldrarna hade åkt tre verst bort på besök och inte låtit henne följa med som straff för att hon inte velat ta på sig den klänning hon skulle ha, hon hade varit olydig. Jag trösta förstås ungen och skällde på föräldrarna: ”Ack”, sa jag, ”såna elaka människor det finns! Oj, oj, oj”, sa jag. Och hon bad mig: ”Får jag följa med dig, farbror, jag har inte lust att stanna hemma mer.” – ”Följa med mig? Det går fint. Kom du!” Jag tog henne med mig till föräldrarnas kalas: hon hade en vän där, Kolja, ett riktigt litet krullhuvud. Det var visst hennes hemliga bekymmer. Alla skratta förstås, och hon blev röd som en kalkon. Hennes far gav mig en halv rubel i silver. Jag gick vidare. Och vad tror du, gosse? Mitt hjärta haka sig fast vid flickebarnet, jag kunde inte gå bort, kunde inte lämna herrgården. En hel vecka drev jag kring där – jag längtade efter att få se flickan igen, få tala med ungen. Det var väl löjligt. Men så var det! Dom hade skickat’na ner till havet – hon var sjuk i bröstet. Och där gick jag och strök som en hund. Ja, sånt händer. Jodå! Själen är som en nyckfull fågel – vart den flyger kan ingen säga …
Gubben talade nästan som i sömnen eller i en feberdröm, gjorde ideligen uppehåll och gäspade högt. Plötsligt blev han emellertid åter så livlig som hade en kall regnskur fuktat hans kind.
– Förra hösten kom en dam hit från stan. Vad hon var torr och hopsjunken! Men så såg jag henne i ögonen. Du milde! Det fruntimret skulle man vilja ha en enda natt – sen skulle dom gärna få slita sönder mig och trampa mig under hästhovar. Det skulle jag inte bry mig om! Jag tar döden som den kommer. Och jag sa henne rent ut: ”Det är bäst att du går, annars gör jag dig något. Gå din väg! Jag kan inte tala med dig längre. Gå din väg!” Och jag vet inte om hon förstod mig rätt eller inte – men gick gjorde hon. Det är inte få nätter jag legat vaken för hennes skull, och fortfarande fantiserar jag om hennes ögon – man kunde ha fått göra vad man velat. Men jag är ju i alla fall en gammal gubbe. Och eremit … Ja, själen vet inga gränser, den räknar inte med år, den …
Han sträckte ut sig på marken, rörde ögonlockens blodsprängda ärr, smackade med läpparna och sade:
– Nå – men nu skall jag sova …
Han rullade in huvudet i rocken och tystnade …
I gryningen vaknade han, blickade upp mot den mulna himlen och skyndade ner till bäcken. Där klädde han av sig, tvättade flåsande sin kraftiga, bruna kropp från huvudet ned till fötterna och ropade åt mig.
– Hör du, gosse, ge mig skjortan och kalsongerna! Dom ligger inne i grottan … Han tog på sig en lång vit skjorta som räckte honom till knäna och ett par blå kalsonger och kammade det fuktiga håret med en träkam. Vad han såg vördnadsbjudande ut – nästan som en helgonbild!
– Jag tvättar mig alltid ren innan jag tar emot besök, förklarade han.
Denna gång avböjde han att dricka vodka till teet.
– Det går inte. Jag äter inget heller, dricker bara te. Det gäller att inte vara tung och slö i huvet. Mitt arbete kräver att man känner sig lätt och fri till sinnes …
Framåt eftermiddagen började besökarna komma. Dessförinnan hade gubben varit tystlåten och vresig. Hans livliga, muntra ögon hade fått en samlad blick, och hans rörelser verkade avmätta. Han såg ideligen upp mot himlen och lyssnade till det lätta suset från en vindil; hans ansikte blev långdraget och fulare än någonsin, munnen fick ett plågat uttryck.
– Det kommer någon, sade han plötsligt dämpat.
Jag hörde ingenting.
– Dom kommer … kvinnfolk. Du, gosse, jag ber dig att du inte talar med någon, stör oss inte – de blir bara skrämda. Sätt dig någonstans avsides. Var så tyst du kan.
Ljudlöst trädde två kvinnor fram ur buskarna, en fyllig, medelålders som hade vemodiga hästögon och en yngre med ansiktet grått av lungsot. Båda stirrade ängsligt på mig. Jag gick uppåt ravinens sluttning och hörde bakom mig gubbens röst:
– Det går bra, han stör oss inte. Han är inte riktig. Han begriper ingenting av vad vi säger …
Brådskande och liksom förorättad började den unga kvinnan tala med sin av hostattacker och väsningar brutna röst. Hennes väninna inflikade några få ord med sin dova, knappt hörbara stämma, och Savjol ropade medömkande och i förändrad ton:
– Så, så, så! Oj, oj, oj! Tänk, såna människorna är!
Kvinnan snyftade dämpat; gubben talade utdraget och sjungande:
– Milaja! Kära du … Vänta! Låt bli! Hör på mig …
Det verkade som om hans röst mist all sin heshet och nu ljöd klart och klingande; musiken i hans ord påminde sällsamt om en steglitsas blyga sång. Genom grenverket kunde jag se hur han böjde sig över kvinnan och talade rakt in i ansiktet på henne; hon satt i en obekväm ställning bredvid honom, hennes ögon stod vidöppna och händerna hade tryckts mot bröstet. Hennes väninna skakade på sitt böjda huvud.
– Du har blivit förorättad! Och Gud har blivit förorättad! sade gubben högljutt, och ordens muntra, nästan uppsluppna ton passade föga till deras betydelse. – Var är Gud? I din själ bakom ditt bröst bor Guds Heliga Ande. Men dina narraktiga bröder har förorättat honom i sin dårskap. Man måste ha överseende med såna narrar – de har handlat illa. Att såra Gud – det är ju som att göra ditt lilla barn illa …
Och åter talade han med sjungande tonfall:
– Milaja! Kära du!
Jag sjönk formligen ihop: aldrig förr hade jag hört detta vardagliga, intetsägande lilla ord – milaja! (kära du) – mättas med en så jublande ömhet. Nu talade den gamle hastigt och nästan viskande. Han hade lagt sin hand på kvinnans axel och skakade henne lätt: kvinnan vaggade som om hon sovit. Den fetlagda satt på en sten vid gubbens fötter – linningen på sin blå kjol hade hon omsorgsfullt brett ut i en solfjäder omkring sig,
– Ett svin, en hund, en häst – varje kreatur tror på människans förnuft. Dina bröder är i alla fall människor, glöm inte det! Säg till den äldste av dem att han skall komma hit nästa söndag.
– Han kommer inte, invände den fetlagda.
– Det gör han visst! utropade gubben övertygat.
Åter kom någon gående neråt ravinen. Jordkokor rullade utför backen, och buskarnas grenar rasslade.
– Det gör han visst! upprepade Savjol. – Nu kan ni gå i frid. Allt kommer att bli bra.
Den lungsjuka steg upp, och tyst böjde hon sig djupt för gubben. Han lade sin handflata på hennes panna, lyfte upp hennes huvud och hördes säga:
– Glöm inte att du bär Gud i din själ!
Ännu en gång böjde hon sig och räckte honom ett litet paket.
– Må Kristus frälsa dig!
– Tack, mitt barn … Gå nu!
Och han gjorde ett korstecken över henne …
Ur buskarna framträdde en bredaxlad, svartskäggig bonde i rosenfärgad, splitter ny, ännu aldrig tvättad skjorta som låg i skarpa veck och sköt långt ut över bältet. Han bar ingen mössa; en lurvig peruk av grått hår stretade åt alla håll i ystra virvlar. Under de mörka ögonbrynen skymtade ett par vresiga små björnögon fram.
Han lät kvinnorna passera, följde dem med blicken, hostade ljudligt och kliade sig på bröstet.
– Välkommen, Oljosja, sade gubben leende. – Nå?
– Här har du mig igen, svarade Oljosja med dov röst. – Det skulle vara skönt att få sitta hos dig en stund.
De satt där tysta några minuter och betraktade varandra. Sedan började de nästan tala i munnen på varandra.
– Arbetar du?
– Det är ett elände, far lille!
– Och du som är en sån kraftig bonde, Oljosja!
– Om jag bara haft ditt goda hjärta …
– Du är stark!
– Vad ska jag med styrka till! Jag vill ha din själ i stället …
– Men du verkar härjad – en annan skulle ha sjunkit ner i missmod …
– Och jag?
– Inte du! Du börjar repa dig igen …
– Jag har ett ondskefullt hjärta, svarade bonden häftigt och började ösa ut liderliga ord över sig själv. Gubben invände stillsamt men oberört:
– Ditt hjärta är inte märkvärdigt, det är som alla andra människors, lite rastlöst – men det tycker inte om rastlösheten, det vill ha frid …
– Du har rätt, far lille …
I en halv timme talade de så med varandra. Bonden berättade om en ond, våldsam människa som hade svårt att leva efter alla motgångar; Savjol talade om en annan, om en stark människa som envist fullgjorde sitt arbete, om en människa som inte blundade för något, som aldrig lät något glida sig ur händerna, som hade en god själ.
Hela bondens ansikte var ett enda leende när han utbrast:
– Jag har försonat mig med Pjotr …
– Det har jag hört.
– Jag har försonat mig med honom. Vi har druckit på det. Jag fråga honom: ”Vart vill du egentligen komma, din tusan?” – ”Och du?” sa han. Det är en renhårig karl … hans mor …
– Ni är båda barn till samma Gud …
– Han är god. Och framför allt klok. Far lille, vad tycker du, ska jag gifta mig?
– Det är klart. Gift dig du med henne!
– Med Anfisa?
– Ja, just hon! Det blir en bra husmor. Och hon är vacker och stark. Hon är änka, hon har levat ihop med en gammal karl och fått tåla åtskilligt. Du får det bra med henne, var säker på det …
– Jag tror faktiskt att jag gifter mig …
– Det är bra …
Så berättade bonden något svåruppfattligt om en hund och om svagdricka som blivit utslaget ur en tunna … Han berättade och skrattade. Hans mörka rövarfysionomi var helt försvunnen – i stället utstrålade han den litet enfaldiga godmodigheten hos ett harmlöst husdjur.
– Hör du, Oljosja, gå åt sidan, det kommer andra …
– Olyckliga människor? Det är bra …
Oljosja gick ner till bäcken, öste upp vatten med handen och drack. En stund satt han orörlig som en sten. Så sträckte han ut sig på ryggen, lade händerna under huvudet och tycktes strax somna. Under tiden uppenbarade sig en haltande flicka i brokig klänning, med en tjock, mörkblond fläta på ryggen och stora, blå ögon. Hon hade ett sällsynt bildskönt ansikte, hennes kjol var skriande brokig med sina strimmor av grönt och gult och den vita blusen hade blodröda prickar.
Gubben tog vänligt emot henne och trugade henne att sätta sig ned. Då visade sig emellertid också en reslig, mörk gammal kvinna som närmast påminde om en nunna och med henne följde en storhuvad, alldeles vitblond pojke med ett orörligt leende i det pussiga ansiktet.
Savjol sköt hastigt in flickan i grottan och stängde dörren – jag hörde dess gångjärn av trä knarra.
Så satte han sig på en sten mellan gumman och pojken och lyssnade länge tyst och med sänkt huvud till den gamlas mummel.
– Det är bra! sade han plötsligt högt och strängt. – Du menar att han inte vill lyda dig?
– Nej! Än säger jag det och än säger jag det …
– Vänta! Lyder du henne inte, pojke?
Pojken teg och flinade dumt.
– Nå väl – lyd inte! Förstått? … Kvinna, du har något ont i sinnet. Det säger jag dig rent ut. Du kommer att hamna i processer. Och det finns inget värre än processer! Gå din väg, gå! Jag vill inte ha något med dig att göra. Hon tänker lura dig, pojke …
Pojken flinade och sade med klingande tenorröst:
– Jag ve-et …
– Nå – gå då! sade Savjol och viftade föraktfullt med handen åt dem. – Gå, kvinna! Du kommer inte att ha någon lycka med dig, det säger jag!
Båda verkade modfällda, de bugade sig stumt för honom och började gå uppåt en osynlig stig genom busksnåren. Jag kunde se hur de båda efter att ha gått något hundratal steg började tala, där de stod med ansiktena tätt inpå varandra. Så satte de sig ner vid roten av en tall och fäktade livligt med armarna. Man kunde höra ett vredgat mummel. Men från grottan kom det osägligt gripande utropet:
– Milaja, kära du! …
Gud vet hur den vanställde gubben lyckades åstadkomma så mycken bedårande ömhet, så mycken jublande kärlek med ett enda ord.
– Det behöver du inte tänka på mer, sade han med en gammal trollkarls röst och hjälpte ut den halta flickan ur grottan. Han höll henne i handen som ett barn vilket ännu inte lärt sig gå säkert. Hon gick vaggande, stödd emot hans axel och torkade med kattmjuka rörelser bort tårarna ur sina ögon. Hennes händer var små och vita.
Gubben lät henne sjunka ned på stenen och talade oupphörligt med en klart urskiljbar, sjungande röst som om han berättat en saga:
– Du är ju som en blomma på marken. Gud har låtit dig växa upp för att vara till glädje. Det är en stor glädje du kan ge. Dina små ögon lyser så klart och måste vara en fest för var själ … Milaja, kära du!
Detta ord – milaja – tycktes ha ett outtömligt innehåll, jag fick faktiskt en känsla av att det i sitt djup dolde nyckeln till alla livets hemligheter, lösningen på varje trasslig gåta i förhållandet människor emellan. Och det var som om han med sin trollkraft mäktat förhäxa inte bara bykvinnorna utan alla människor, allt levande. Savjol uttalade det ordet på en oändlig mångfald sätt – mjukt, segervisst eller med idel vemodig rörelse. Det lät förebrående eller godmodigt, det svällde av strålande glädje – och hur det än uttalades kände man alltid att det hade en bakgrund av gränslös, outtömlig kärlek, en kärlek som inte sökte andra glädjekällor än sin egen djupa innebörd, som fylldes av allt skönt i livet och som omfattade hela världen med sin trollkraft. Jag hade då redan förlorat det mesta av min tro, men denna mulna dag försvann för några timmar allt mitt tvivel som skuggor för solen – jagades bort av tonen i detta välkända ord som blivit så fruktansvärt utslitet av miljoner människotungor.
När den halta flickan avlägsnade sig snyftade hon av glädje och nickade ideligen med huvudet åt gubben:
– Tack, far lilla! Tack, du käre!
– Nå, nå, nå! Det var ingenting! Gå du nu, kära barn! Gå! Och tro mig: Du är på väg mot glädjen, mot lyckan, mot en stor uppgift – mot glädjen! Gå nu!
Hon avlägsnade sig liksom på tvären, utan att slita ögonen från Savjols strålande ansikte. Den svarte Oljosja hade vaknat och stod nere vid bäcken. Han skakade sitt nu ännu burrigare huvud och betraktade flickan med ett småleende. Plötsligt stack han två fingrar i munnen och utstötte en gäll vissling. Flickan vacklade till – så dök hon som en fisk ner i ett vågsvall av täta buskar.
– Är du tokig! muttrade gubben.
Oljosja sjönk uppsluppet ner på knäna, drog en flaska vodka ur bäcken, svängde den i luften och föreslog:
– Ska vi ha oss en tår, far lilla?
– Drick du! Jag hinner inte nu. Men i kväll skall jag dricka …
– I så fall väntar jag också till i kväll … Hm, far lilla! – och han kastade hela tegelstenar lättfärdiga skällsord efter gubben. – Du är en riktig häxmästare – men ett helgon är du i alla fall! Du leker med själar! Precis som ett barn leker du med människosjälarna! Jag låg där och tänkte – den är god den, tänkte jag …
– Väsnas inte, Oljosja …
Så återvände gumman med den unga pojken. Skuldmedvetet och lågmält sade hon något till Savjol; han skakade tvivlande på huvudet och förde in dem båda i grottan. Men Oljosja hade lagt märke till mig uppe bland buskarna. Han bröt sönder kvistar kring sig, medan han tungt kröp upp till mig.
– Är du från stan, va?
Han var upprymd och talträngd. Godmodigt småsvärande skröt han med Savjol:
– Han är en stor tröstare. Jag lever bara med hans själ – min egen själ är bevuxen med ondska som med hår. Jag är så usel …
Utförligt skildrade han sig själv i de svartaste färger. Men jag trodde honom inte.
Gumman kom åter fram ur grottan, bugade sig djupt för Savjol och sade:
– Var inte ond på mig, far lilla …
– Nej, nu är det ju bra …
– Du vet ju själv …
– Jag vet: alla människor är rädda för fattigdom. Ingen tycker om en tiggare, det vet jag väl. Men man måste ändå akta sig för att såra Gud i sitt eget inre lika väl som i andras. Om vi alltid tänkte på Gud, så skulle det inte finnas någon fattigdom. Det är säkert, min goda kvinna! Gå nu i Guds namn …
Pojken satte näsan i vädret, betraktade skyggt Savjol och gömde sig bakom styvmoderns rygg. Sedan kom en vacker kvinna, tydligen en av småborgerlig familj. Hon bar en fläderfärgad klänning och hade en blå huvudduk, under vilken hennes förbittrade och misstrogna stora, gråblå ögon gnistrade fram.
Och åter ljöd det förtrollande ordet:
– Milaja, kära du! …
Oljosja talade vidare, så att jag inte kunde uppfatta vad gubben sade.
– Han kan få varenda själ att smälta som tenn. Han har varit mig till stor hjälp – utan honom skulle jag göra saker som … oj, oj såna saker! Sibirien …
Men nerifrån grottan klingade Savjols ord som en sång:
– Du som är så vacker, du blir lycklig med vilken man som helst. Men du talar så – så hårt. Låt hårdheten fara, kära du! Se bara: Vad är det människorna högtidlighåller? Alla våra högtidsdagar är uttryck för det mjuka och goda, inte för det hårda och onda. Vad är det du inte tror på? Du tror inte på dig själv, det är din egen makt som kvinna, din skönhet, du inte tror på. Vad är det som döljer sig i din skönhet? Guds ande finns i den … Milaja, kära du! …
Jag var djupt rörd och skulle ha kunnat gråta av glädje. Stor är den magiska makten hos ett ord som skälver av kärlek.
Innan ravinen fyllts med ett ogenomträngligt mörker uppifrån den molntäckta himmelen, hade närmare trettio människor hunnit besöka Savjol. Där kom burgna gamla byamän med stavar i händerna, idel bekymrade människor som inte kunde se någon utväg; – men kvinnorna utgjorde mer än hälften av besökarna. Jag hade redan slutat lyssna till folks entoniga klagande och väntade blott att få höra Savjols ord. Sent på kvällen lät han mig och Oljosja göra upp en eld på terrassens stenar. Vi lagade te och kvällsmat, medan han satt vid elden och använde skörtet på sin rock till att söka jaga bort små kryp som förhäxats av lågorna.
– Så har jag tjänat anden en dag till, sade han eftertänksamt och trött.
Beskäftigt förmanade honom Oljosja:
– Det är dumt att du inte tar betalt av folk …
– Jag tror inte det skulle passa mig …
– Tag från den ene och ge åt den andre! Mig skulle du ju kunna ge något. Då köpte jag mig en häst. …
– Oljosja, säg till dina barn att de kan komma hit i morgon. Jag har en massa åt dem. Kvinnorna har haft med sig så mycket i dag …
Oljosja gick ner till bäcken och tvättade sina händer. Jag sade till Savjol:
– Du talar så vackert till människorna, far Savjol …
– Kanske det! medgav han lugnt. – Jag har ju sagt dig att jag talar bra. Och folk hyser aktning för mig. Jag säger alla sanningen – den sanning var och en behöver. Så förhåller det sig …
Han skrattade muntert och fortsatte med något mindre trötthet:
– Men särskilt skönt är det att tala med kvinnorna – hörde du? Det är nu en gång så med mig, gosse, att när jag ser ett skapligt kvinnfolk eller en söt flicka, så blir jag upprymd i själen som om det slagit ut blommor där inne. Jag känner mig full av tacksamhet: när jag ser en av dem, så måste jag tänka på alla de andra som jag känt. Och dom går inte att räkna …
Oljosja återvände och bad:
– Far Savjol, vill du gå i godo för sexti rubel åt mig hos Sjach …
– Det kan jag väl göra.
– I morgon. Va?
– Ja, ja …
– Har du sett på den? frågade mig Oljosja triumferande och trampade mig därvid på foten. – Sjach, gosse, det är en karl, det – när han bara tittar på dig på avstånd, så kryper skjortan av sig själv från kroppen på dig och hamnar i hans händer. Men när far Savjol kommer, så svansar Sjach som en hundvalp. Du må tro att han har fått spendera åtskilligt på oss stackare …
Oljosja lufsade kring och väsnades och lämnade inte gubben i fred. Men Savjol var tydligen mycket trött. Missmodigt satt han hopkrupen vid elden. Hans rockskört verkade nästan som en avbruten vinge. Men Oljosja stod inte att hejda, han hade druckit några glas vodka och blev allt mer uppspelt. Gubben drack också ett glas och åt några stekta ägg med bröd till. Sedan sade han plötsligt dämpat:
– Nu får du gå hem, Oljosja!
Det stora, svarta djuret steg upp, korsade sig och stirrade upp mot den mörka himlen.
– Må så gott, far lilla! Tack skall du ha!
Han sköt fram en tung, barkad labb mot mig och kröp lydigt in i busksnåren, där en smal stig dolde sig.
– Är det en bra människa? frågade jag.
– Han är bra. Men man måste vaka över honom, han är som ett yrväder. Sitt fruntimmer har han piskat så att hon inte stod ut till sist. Hon fick det ena missfallet efter det andra. Och det sluta med att hon miste förståndet. Jag fråga karln: ”Varför klår du ’na så?” – ”Jag vet inte”, bruka han säga. ”Det blir bara så …”
Han teg en stund, lät handen sjunka, satt där orörlig och stirrade länge in i glöden med uppdragna ögonbryn. I eldskenet liksom brann hans ansikte och såg kusligt ut; de mörka pupillerna i de nakna, sargade ögonen hade ändrat form, de hade blivit mindre och samtidigt bredare, vitan verkade mycket större, som om han plötsligt blivit alldeles blind.
Han rörde läpparna. De tunna, stripiga mustascherna skakade som om han velat säga något men inte förmått det.
Men han talade lugnt, liksom eftertänksamt och med ett alldeles särskilt tonfall:
– Så är det med många män, gosse. Dom måste plötsligt klå sitt fruntimmer, utan att hon gjort nåt. Och kan du gissa när! Dom har knappt slutat kyssa och smeka – och så får dom en plötslig lust att slåss. Jo då, gosse, sånt förekommer … Jag måste säga dig, jag är själv fridsam och veksint: du må tro att jag kunnat älska fruntimmer, ja, till den grad att jag skulle velat pressa mig in i dom och gömma mig i deras hjärta som en duva i himlen, så skönt var det! … Och så har jag plötsligt fått lust att slå dom, att nypa dom, så att dom kände hur ont det gjorde – och var säker på att jag nöp också. Dom gnällde till och fråga: ”Vad är det?” Men inte svara man något – för vad skulle man svara?
Jag stirrade förbryllat på honom och visste själv inte vad jag skulle svara, vad jag skulle fråga honom om, så överraskad blev jag av hans bekännelse. Han satt tyst en stund. Sedan började han åter tala om Oljosja.
– När hans fruntimmer förlorade vettet, så blev han ännu elakare till sinnes. Så snart han får sina raserianfall, tror han att han är förtappad och måste prygla alla människor. För någon tid sen kom folk hitsläpande med honom bunden, dom hade slagit honom blodig, han var uppsvälld, och hela människan såg ut som en blodpudding. ”Du får tämja’n, far Savjol, annars slår vi ihjäl honom”, sa dom. ”Det kan ingen dödlig stå ut med den besten!” Ja, sån är han, gosse. Jag plåstra om honom i fem dar – för jag begriper mig på läkekonst en smula … Ja-a, gosse, livet är inte lätt … Allt är inte socker, gosse lilla … Och kan man annat än försöka trösta dom …
Han småskrattade medlidsamt. Det gjorde hans ansikte ännu mer fult och skrämmande.
– Några lurar jag också litet grand. För det finns folk som inte kan få tröst av något annat än att bli lurade … Ja, gosse, såna finns det … Det kan du vara säker på …
Vad mycket jag skulle velat fråga honom om! Men han hade inte ätit något på hela dagen; tröttheten och dricksglaset med vodka, som han tömde, gav tydligt sin verkan till känna. Han nästan sov, kroppen vaggade fram och tillbaka och de nakna ögonen doldes allt oftare under hans röda, trasiga ögonlock.
Jag frågade emellertid:
– Farbror Savjol, vad tror du – finns det något helvete?
Han höjde huvudet och sade skarpt och liksom sårat:
– Men – hur skulle det vara möjligt? Ett helvete? Var skulle det finnas? Gud finns – och så skulle det finnas ett helvete också? Det är omöjligt! Det går inte ihop, gosse, det är bara påhitt. Det är sånt som de bildade slår i oss, för att folk ska bli rädda. Prästerna pratar så mycket strunt. Man skall inte skrämma folk. Och för resten är det ingen som blir rädd för helvetet …
– Ja, men hur är det med djävulen? Var finns han?
– Hör du, det är inget att skämta med!
– Jag skämtar inte.
– Det kan hända.
Han fläktade med rockskörtet över elden och sade dämpat:
– Skratta du inte åt djävulen! Var och en har sin börda. Den där lille fransmannen hade kanske rätt: en vacker dag böjer sig djävulen också för Gud! Jag hörde en präst berätta historien om den förlorade sonen. Den minns jag bra. I mitt tycke är det en liknelse om djävulen. Den är alldeles säkert om djävulen! Den förlorade sonen är just djävulen!
Han vaggade fram och tillbaka över elden.
– Du borde lägga dig och sova! rådde jag honom.
Gubben gav mig rätt.
– Ja, faktiskt! Det kan vara dags.
Han kastade sig obesvärat ner på ena sidan, drog upp benen mot kroppen, svepte rocken om huvudet och tystnade. De yttersta kvistarna i den falnade elden knastrade och väste, som en vriden pelare steg röken muntert rätt upp i nattmörkret.
Jag betraktade gubben och tänkte:
– Han är en helig man. I sin skattkista äger han den gränslösa kärleken till allt som finns.
Jag kom att tänka på den halta, brokigt klädda flickan med de där vemodiga ögonen, och hela livet tycktes framträda för mig i den flickans skepnad: där står hon inför en liten vanställd Gud, och han som blott kan älska lägger in hela sin trolldomskraft i ett enda tröstande ord:
– Milaja, kära du! …