Efterord

Vi har rest färdigt genom modernitetens två axlar: produktionens och konsumtionens, flygplanets och parfymflaskans. Vad har vi funnit?

Ja, även om mitt underlag är för tunt för att bygga ett heltäckande system utifrån kan vi skönja ett mönster:

Väljer vi att fokusera produktionssidan beskrivs moderniteten lämpligen i termer som industrialism, effektivitet, nytta och rationalitet. Detta är den sida som den traditionella berättelsen om moderniteten oftast har fört fram. Här har mannen spelat huvudrollen, och här har kvinnan placerats utanför moderniteten. Hon har blivit antingen ett löfte eller ett hot om återgång till tidigare stadier i den historiska och/eller den personliga utvecklingen.

Väljer vi att fokusera konsumtionssidan bör vi istället beskriva moderniteten i termer av yta, drömmar, konstgjordhet och esteticering. Här har kvinnan spelat huvudrollen. För de män som anammar denna sida av moderniteten, och som alltså inte vill den nyttoinriktade sidan, har kvinnan i första ledet kunnat fungera som identifikationsobjekt. I andra ledet har hon setts som antingen för »naturligt« konstgjord för att vara verkligt modern, eller skilts från »det kvinnliga« och påståtts förråda detta – om hon är feminist.

Vi skulle kunna rita följande schema:

	Produktion	Konsumtion
Män	Odyssevs, Faust	dandyn
Kvinnor	anorektikern	varuhusets kunder

Det vi har funnit belyses även av följande: 1997 ingick företaget Ericsson ett avtal med filmbolaget MGM. Avtalet gick ut på att om skådespelaren Pierce Brosnan i James Bond-filmen Tomorrow Never Dies använde en mobiltelefon av märket Ericsson, skulle Ericsson i sin tur göra stora investeringar i reklam för Bond-filmen i diverse medier och hos sina återförsäljare världen över.

I detta avtal förenas de två sidor av moderniteten som vi har följt i den här boken: produktions- och konsumtionssidan, nyttans och onyttans, verklighetens och skenets. En verklighetens telefon, symbolen för modern teknik, flyttar in i en fiktiv drömvärld som är skapad enbart för att underhålla – och för det mötet lägger Ericsson ut en ansenlig summa pengar. Vem, förutom en nobelpristagare i ekonomi, kan påstå att den moderna kapitalismen är rationell? Och vem, förutom en romantisk konstnär, kan påstå att drömmar och fantasier står utanför rationellt skapade nyttokalkyler?

Moderniteten och dess ekonomi kantas i själva verket av rationalitet – och irrationalitet. Av förnuft – och begär. Av nytta – och onytta. Ofta är dessa båda sidor så sammanvävda i varandra att det skiljetecken som har skapats mellan dem egentligen är en chimär. Ändå har det uppenbarligen från någons sida funnits ett intresse av att hålla de båda sidorna fria från varandra.

Det ekonomiska system som har blivit den västerländska modernitetens förpackning – kapitalismen eller marknadsekonomin – diskuteras ofta i termer av effektivitet och rationalitet. Det tycks som om marknadsekonomins tillskyndare har haft behov av att hålla detta ekonomiska system »rent« från den sida som är dess dolda baksida: förmågan att slå mynt av längtan och drömmar. Kapitalismen presenterar sig ogärna som den irrationella fantasins barnmorska. Hellre säger den sig föda produktiva och effektiva entreprenörer.

Därmed har den moderna kapitalismen även bestämt vem som är dess hjälte: den producerande mannen. Kanske går kapitalismens ideologi här hand i hand med patriarkatets: i en och samma gest sveps inte bara kvinnan och hennes aktiviteter undan – utan även den till synes omätbara längtan och den tillvarons estetisering som faktiskt ger reda pengar åt vissa människor inom det ekonomiska systemet.

Den traditionella berättelsen om moderniteten, den vi ofta tar för självklar och inte reflekterar över, säger att vi lever i förnuftets tidsålder. I nyttans era. Den säger att vår tid inte har rum för de starka begären. Att vi har glömt bort skönheten och fantasin, glädjen och leken.

Jag undrar vems konkreta tillvaro det är man då talar om. Tänk på vad du gör en vanlig dag: om morgonen sätter du på dig en tröja, en av många i din garderob – har du köpt den för att du skulle frysa utan den? Kanske sätter du på tv:n och i ett reklamavsnitt möter du talande toalettrullar försedda med ögon, näsa och mun – är detta rationalitetens språk? Kanske arbetar du som lay-outare på en tidning – är ditt arbete bortom förförelsen och känslans domän? På kvällen kanske du uppsöker en biograf, under sisådär tjugo minuter tittar du på reklam och på trailers för kommande filmer – till vilken del av ditt jag vänder sig dessa bilder? Vill Coca-Cola få dig att köpa en flaska läskedryck för att denna är nyttig och förnuftig? Alla dessa hus som sprängs på filmduken, människor som skjuter ihjäl varandra, människor som älskar bortom sans och vett – är det förnuftets bilder?

Nej. Som vi har sett skulle vi med ett annat fokus kunna påstå att vi lever i irrationalitetens tidsålder. I onyttans era. I de starka begärens tid. Det är möjligt att vi, om vi tidigare hade lagt detta fokus på vår tid och även på vår historia, skulle ha uppfattat vår samtid annorlunda än vi gör. Och det är möjligt att det i sin tur skulle ha lett till att vi såg andra problem med vårt samhälle än de vi nu ser, och att vi hade föreslagit andra lösningar.

Jag har velat föra fram den konsumerande samt den estetiserande sidan av moderniteten. Det betyder inte att jag är »för« denna sida och »emot« den andra. Det betyder bara att jag har velat klargöra vilken modern värld vi lever i: inte bara flygplanets, utan även parfymflaskans. Det betyder att jag tror att vi inte har råd att undvara kunskapen om den roll som kvinnan ofta har spelat i modernitetens historia om vi vill förstå denna – och om vi vill förstå, och förändra, morgondagen.

Som feminist känner jag ofta att jag utför en balansakt: jag vill föra fram kvinnors roll i historien – men jag vill inte känna mig tvingad att påstå att denna roll är vare sig den viktigaste eller den bästa. Kanske skulle det finnas emancipatoriska vinster att hämta ur ett sådant tal; kvinnor har kunnat – alltså kan vi även nu. I så fall har jag avstått från sådana vinster. Jag har heller inte lyft fram de kvinnor som under sin samtid var exceptionella undantag och som idag skulle ha kunnat användas som »starka förebilder«. Det är möjligt att jag även genom detta har avstått från en välbehövlig kraftkälla.

Däremot har jag inte avstått från att ur historien om moderniteten försöka skapa en något sånär sammanhängande berättelse – en där jag som kvinna ingår. Varje kulturell analys som inte tar hänsyn till kön är enbart relevant i ett samhälle som inte heller bryr sig om – eller har brytt sig om – kön. Det samhället lever vi inte i, och har vi inte heller levt i under många hundra år. Ändå har det skapats många analyser som avstår från att tänka med denna kategori. Alltså återstår att skapa lika många som tar hänsyn till könskategorin. Min bok kan ses som ett bidrag till ett sådant projekt. För oss som inte har fått vara med i historieskrivningen är denna inte avslutad. För oss håller historien just på att skrivas. Vi är inte i slutet av den berättelsens era – utan i början.