I andra delen av Goethes sorgespel förändrar Faust världen.
Impulsen till sitt stora utvecklingsprojekt får vår hjälte då han möter havets vågor och upprörs över deras eviga böljeslag, som ingenting leder till, som ingenting skapar, som ingen verkan har. Faust förtvivlar över stillaståendets saktmodighet: »Måste dessa vilda, / elementära krafter bli förspillda?« Han svarar själv att nej, ty detta vill han »slåss med och besegra«. Och strax sjunger han för Mefistofeles den moderna utvecklingens sång:
Snabbt gör jag planer och beslutar mig:
det är ett storverk som du måste njuta,
det sturska havet skall du utesluta
från stränderna, dess gränser måste stängas,
till sin domän skall det tillbakaträngas.
Ja, steg för steg har jag begrundat planen.
Så vill jag. Hjälp mig kuva oceanen!
Faust planerar att i förändringens namn torrlägga vattendrag, bygga kanaler, införa konstbevattning, skapa industrier, konstruera bostäder, grunda städer och befolka ödemark. Han agerar här som den moderne man som är kommen till världen för att förändra den. Varhelst han ser, ser han blott ett råmaterial för sina egna planer. Allting av naturen skapat, kan av människohand skapas om. Inte ens den stora oceanen är för mäktig för att inte låta sig kuvas av denne mänsklige herre. Den store förändraren – den moderne mannen: så tolkar Marshall Berman i Allt som är fast förflyktigas Fausts storslagna planer. Han kallar honom för »förstöraren och skaparen«, för »utvecklaren« – en figur som bär det moderna livets mest kreativa och samtidigt mest destruktiva krafter i sina händer.
Framför en toalettstol ligger en ung kvinna på knä. Hon pressar ner fingrarna i halsen och spyr. Hon har gjort det förbjudna: hon har ätit. Kalorierna måste ut, bort. Ångesten måste ut, bort.
Kvinnan lever i ett samhälle där jämställdhet mellan män och kvinnor är fullständigt genomförd på ett juridiskt plan. Hon är myndig även sedan hon har gift sig, hon har rösträtt och hon är valbar till alla politiska församlingar. Hon lever i ett samhälle där parlamentet till 43 procent består av kvinnor, där kvinnor förvärvsarbetar i nästan lika hög utsträckning som män, där ingenting formellt hindrar en kvinna från att bli vare sig statsminister eller verkställande direktör. Hon skulle kunna bli en Faust. Hon skulle kunna förändra världen. Hon skulle kunna kuva oceanen.
Istället ligger hon där framför toalettstolen och spyr mat och ångest. Varför? Varför blev Faust så sällan en Faustina? Vad hände när modernitetens löfte om självförverkligande utsträcktes till att även innefatta kvinnor? Har det moderna projektet någonting med anorexia nervosa att göra?
Vi letar efter ett svar och vi börjar med att ta oss bakåt i tiden: i anorektikerns ångest ligger en lång historia gömd – en historia där västerländska tänkare, traditioner, handlingsmönster, idéer och ideologier har satt sina spår.
I ett tidigt kapitel i denna anorektikerns historiebok finner vi de grekiska pytagoréernas tankar om de udda talens företräde framför de jämna: udda tal sätter gränser medan jämna ständigt delar upp sig. Denna gränslöshet, denna kaotiska faktor, såg pytagoréerna som besläktad med kvinnan, mörkret och det formlösa – med ondskan såsom de tänkte sig den. I anorektikerns historiebok finner vi vidare den grekiske filosofen Platon för vilken själen var en odödlig gäst i en dödlig kropp, hindrad av sinnena att skåda det evigas idéer. Den Platon för vilken världen hade uppkommit genom ett samlag mellan en fader och en moder där fadern stod för ritningen, modellen, och modern för själva det fysiska utrymme vari världen skapades – ett utrymme som var »formlöst och fritt från alla gestaltningar«. Där finner vi Platons lärjunge Aristoteles, för vilken kvinnan var blott »en steril man« eftersom hon på grund av sin lägre kroppstemperatur saknade mannens förmåga att omvandla kroppens överskottsblod till den sperma som gav det nya livet dess form och dess förnuftiga själ. Kvinnans bidrag till avkomman bestod enligt Aristoteles enbart av kropp, av materia (hyle) – det var faderns form som genom sperma aktiverade moderns materia. I Om själen skriver Aristoteles att själen är »den levande kroppens orsak och ursprung«. I denna historiebok finner vi även den judisk-grekiske filosofen Filon från Alexandria, som vid Kristi födelse sökte göra en syntes av grekisk filosofi och judisk teologi. Han lärde att Adam inkarnerade förnuftet och Eva de känslor och sinnen som hotade detta förnuft, hotade Logos som av Filon kallades »Guds förstfödde son«. Där finner vi den italienske teologen Thomas av Aquino, som på 1200-talet utvecklade sina tankar om att människan genom sin kropp är knuten till den materiella världen, genom sin själ till växterna och djuren samt genom sitt intellekt till änglarna och Gud. Enligt hans tankar kunde det gudaliknande intellektet segra enbart genom att de egenskaper som hörde till reproduktionen, vilken kvinnor representerade i högre grad än män, utestängdes. I anorektikerns historiebok finner vi även den engelske 1500-talsfilosofen Francis Bacon, som talade om vetenskapen som »ett lagstadgat giftermål mellan intellektet och naturen«, där intellektet var maken och naturen makan. Där finner vi vidare den franske filosofen och matematikern René Descartes, som på 1600-talet skrev: »Jag tänker betrakta mig själv som hade jag inga händer, inga ögon, inget kött och inte heller några sinnen« för att på så sätt kunna tänka rätt. Den Descartes som menade att förnuftet enbart kunde utföra sin viktiga uppgift att söka sanningen genom att tränga bort kroppens störande inflytande.
I anorektikerns historiebok finner vi även spår av de män och kvinnor som vi tidigare har mött i den här boken. Vi finner spår av den Odyssevs som fick irra så många år på vinröttsfärgat hav för att lära sig de dygder som byggde det moderna jag som han skulle göra till sitt: rationellt kalkylerande, list, förslagenhet, uppskjutande av begär och lust, självbehärskning, självkontroll och förmågan att avstå. Vi finner spår av den Penelope som fick stanna hemma och representera tryggheten, traditionen och kontinuiteten. Här finner vi även spår av den Faust som rastlöst ville uppleva och förändra världen och för vilken Gretchen blev det stillaståendets hot som måste elimineras. Här finner vi Zolas affärsman Mouret, som vann guld och gröna skogar genom sin förmåga att dra ekonomisk nytta av kvinnors irrationella begär. Här finner vi den Emma Bovary som i Flauberts roman dog till följd av sin stora konsumtion av romaner och till följd av de skulder hon hade dragit på sig i sin vilja att köpa de för den älskande kvinnan lämpliga attributen.
Alla dessa spår, alla dessa sidor i anorektikerns historiebok, äger en tudelad kärna. För det första: jaget finns inte i kroppen (oavsett om detta jag uppfattas som själ, förnuft, ande, vilja, kreativitet eller frihet). För det andra: kroppen minner om kvinnan och det kvinnliga. Sålunda: när den mänskliga subjektiviteten och individualiteten – det mänskliga jaget – idag och i vår kultur presenteras som någonting könsneutralt, har detta jag i själva verket genom långa och många historiska rottrådar förankrats i en manlig position. Det mänskliga jaget är ett manligt jag. Och från den kvinnliga anorektikern kommer ett ångestfyllt svar: jag vill inte vara den kroppen, det köttet, den negativiteten. Jag vill inte vara allt det andra som måste avvisas för att jaget ska kunna framträda.
Det finns tillfällen då en vanligtvis dold ådra i samhällets kropp plötsligt springer fram i ljuset. Någonting sådant skedde när det svenska hovet vintern 1997 lät meddela att kronprinsessan Victoria led av ätstörningar. Veckan före detta besked hade prinsessan varit på bal i Stockholm. I ett stort bildreportage rapporterade Svensk Damtidning om festligheterna: »Victoria vackrast på balen!« löd rubriken. Men redan nästa vecka använde tidningen samma bild för att illustrera inte skönhet utan sjukdom. Ena veckan var vackra Victoria »balens drottning i glittrande blått, tiara och läcker frisyr«, en drottning som »överglänste alla på ordensbalen« – nästa vecka beskrivs hon som »närmast utmärglad« med armar »smala som stickor«. Varför denna förändring? Hur kunde samma bild, med bara en veckas mellanrum, få illustrera så olika saker? Helt enkelt för att hovet däremellan hade satt ett ord på Victorias skönhet. Det ordet var »ätstörning«.
Till följd av Victorias ätstörningar bytte Hennes & Mauritz ut sin modell för underkläder denna vinter. Den tunna Georgina Grenville ersattes av den mulliga Sophie Dahl. Varför? Hade det stora klädföretaget ursprungligen planerat att på en mängd reklampelare sätta upp bilder av en sjuk kvinna? Nej, de hade planerat att sätta upp bilder av en skön kvinna – men plötsligt fruktade Hennes & Mauritz att vår normala uppfattning om skönhet hade blivit en uppfattning om sjukdom. »Varje tid«, skriver Christopher Lasch i Den narcissistiska kulturen, »utvecklar sina egna typiska patalogiska former, som i förstorad form uttrycker den bakomliggande karaktärsstrukturen.« Och visst kan vi dra slutsatsen att den kulturens underliggande struktur som blev synlig i Victorias snabba förvandling från skönast till sjukast, och som skulle ha avslöjats om Hennes & Mauritz hade presenterat sin ursprungliga mycket smala modell, att den strukturen handlar om att våra skönhetsideal egentligen är sjuka. Men vi måste gå ett steg längre. Vi måste säga att vår skönhet, vår sjukdom, är en alldeles normal kvinnlighet; att denna sjuka skönhet, denna sköna sjuka, skapar det vi kallar för kvinnlighet – och det i en bestämd mening. Nämligen i att identiteten som kvinna till stor del bygger på föreställningen om kroppen som fiende – men att denna kropp, denna fiende, samtidigt utgör det språk genom vilket vi uttrycker oss själva, genom vilket vi vittnar om våra jag och om vår karaktär.
Tidskriften Amelia – som det vore lämpligt att utnämna till den äckligaste, den mest schizofrena och mest dubbelmoraliska tidskriften i Sverige – har som devis »inte för flickorna, men för kvinnorna«. Den kvinna för vilken Amelia produceras befinner sig inte längre från en anorektiker än vad den sköna Victoria befann sig från den sjuka.
I Amelias första nummer år 1997 lyder en rubrik »Inte en bit till!« Texten är skriven över ett stort fotografi av en normalviktig kvinna med svart isoleringstejp klistrad som ett tjockt kors över munnen. I ingressen heter det »Fettet måste bort«. Hur? Tidskriften uppmanar oss att göra som den amerikanska tv-stjärnan Oprah Winfrey som sägs ha »bestämt sig: aldrig mera fet«. Och med pennan vässad av beundran skriver journalisten Eva Nyqvist: »Träna sju dagar i veckan, upp klockan fem. Bara äta mager mat, föra dagbok över allt som äts, tänks, sägs och görs. Inte dricka en droppe vin. För Oprah Winfrey, vars viktkurva blivit den enda sanna barometern på hennes välbefinnande, är ingenting för jobbigt, för snålt, för magert eller för trist. Hon vill bara en sak: bli smal. Smal till varje pris.« Vi får veta hur Oprah steg för steg gör för att nå sitt mål, och vi får också veta vilken skräck vi bör göra till vår för att gå i land med den uppgift som Oprah har lyckats så bra med: »När ingenting annat funkar finns det alltid en tanke som får henne ur sängen: Tanken på en fet häck, säger Oprah. Den skrämmer livet ur mig.«
Några nummer senare kommer Amelia med en ny uppmaning till sin kvinna: »Gör vågen till din bästa vän.« Tidskriften säger grattis till dig som är »evig bantare« för »du har alla kunskaper du behöver för att förändra ditt liv. Du har en våg, är en levande kaloritabell […] och du har all bantningslitteratur som finns på marknaden.«
I ett annat bantningsreportage ger Amelia råd som skulle kunna ha varit direkt riktade till prinsessan Victoria efter det att en journalist på Svensk Damtidning plötsligt hade beskrivit henne som utmärglad: »På väg mot ditt smala jag kanske du utsätts för omgivningens sårande kommentarer i stil med ’Nu får du faktiskt inte bli smalare, du ser ju helt sjuk ut i ansiktet’ … Då ska du lägga dig ner och tänka fram hon som sårat dig. Föreställ dig att du puckar på personen allt vad du bara kan.« Vidare frågar tidskriften dig huruvida de personer som inte »jublar över att du lyckas med din livsförändring« verkligen ska få fortsätta att vara dina vänner: »Är detta verkligen relationer du ska fortsätta att odla?«
Den kvinna, det vill säga den kropp, som spelar huvudrollen i Amelia är inte en älskad vän – den är en grym fiende av vilken det bör existera så lite som möjligt. Kroppen är ett hot som måste tuktas och formas, ja rentav bör vissa delar av den – fettet – brännas. Amelias kvinna lär sig att vara en osäker kropp vars intresse för träning, fett, kalorier, bantning och kilon skiljer sig enbart i grad, och inte i art, från anorektikerns.
Att skapa denna osäkra kropp, att få vår egen blick på vår egen kropp att ständigt söka och hitta fel, är att skapa kvinnlighet som den ser ut idag. Att skapa lydiga kroppar vilka, som det brukar heta »inte trivs med sig själva« om de avviker från skönhetsnormerna och att skapa kroppar som ständigt kämpar för att förändra sig i enlighet med dessa normer är, som filosofen Susan Bordo påpekar i Unbearable Weight, »en av vårt århundrades starkaste normaliseringsmekanismer«. Men om vi istället fokuserar på vad vi kallar avarten, på det extrema sjukdomsfallet, leder vi bort våra tankar från denna normaliserande funktion. Vi förfasar oss över och tar avstånd från något som vi samtidigt införlivar i mildare grad var gång vi köper en Amelia (symptomatiskt nog vald till årets tidskrift 1998), var gång vi gör tidningens blick till vår egen och ställer oss framför spegeln för att fälla domen över oss själva: duger inte. Naturligtvis är Amelia inte ensam om att skapa denna blick. Tidskriften är blott en av många röster, bilder och föreställningar som medverkar i denna form av modern kvinnoterror. Men i Sverige är Amelia den mest skenheliga av dem alla.
När den svenska prosa som skildrar unga kvinnor numera närmast som ett obligatoriskt inslag tar upp dessa kvinnors problematiska förhållande till mat, torde den inte vara fel ute. Att en kvinna intresserar sig för vad hon väger och vad hon äter är mer regel än undantag. Hur skulle det kunna vara annorlunda i en kultur där vi varje dag i bild efter bild möter den ideala kvinnligheten i form av en läcker kropp? Ätstörningar kan med fog påstås vara en normal – om än överdriven – del av kvinnlighetens konstruktion i vår kultur och i vår tid.
Ätstörningar springer ur ett konventionellt kvinnligt beteende – viljan att förändra våra kroppar – men detta beteende drivs så långt att dess negativa sidor blir fullt synliga. Därför händer det ibland att feminister tolkar anorektiker som kulturkritiker, som förkroppsligade NEJ-sägare och revoltörer. Därför händer det att anorektikern ses som en feministisk budbärare som berättar för kulturen det den inte vill höra, som sägs synliggöra det som var tänkt att förbli dolt. Detta kan en anorektiker möjligtvis bli när en feminist analyserar hur en patriarkal kultur skapar kvinnlighet. Men i anorektikerns eget liv är hon naturligtvis en sjuk människa som måste få hjälp. Det vore cyniskt att upphöja henne till feministisk hjältinna. Det vore emellertid lika felaktigt att se henne enbart som en dumbom duperad av en sexistisk kultur. Som Susan Bordo skriver är anorektikerns främsta ärende sin egen rätt att bli sedd av, älskad av och framgångsrik i sin kultur – och hur skulle detta kunna givas henne om hon inte accepterade de villkor som denna kultur ställer för en sådan lyckad kvinna?
Om anorexia nervosa är 1900-talets kvinnosjukdom, så var hysteri 1800-talets. Hundra år efter det att hysterikorna steg ner från läkekonstens scen är det också möjligt att få syn på vad det var som tvingade dem upp på den, nämligen den tidens kultur, den tidens konstruktion av kvinnlighet. Den ideala 1800-talskvinnan, the lady, idealiserades som en ömtålig, drömmande, sexuellt passiv, charmigt labil och känslosam varelse. Samtidigt beskrevs den »sjuka« hysteriska personlighetstypen av 1800-talets läkare som lättpåverkad och narcissistisk, mycket labil och med ett häftigt svängande humör, egocentrisk in absurdum, i grunden asexuell och ofta frigid. Som Elaine Showalter visar i The Female Malady blev alltså själva begreppet »kvinna« i tidens litteratur närmast synonymt med begreppet »hysterisk«. Idag är det möjligt att förstå i vilken hög grad själva tidens konstruktion av den idealiska kvinnligheten ledde till att så många hysteriska kvinnor tappade andan, inte fick luft, förträngde sin ilska och sina begär, förlorade rösten, förnekade sin aptit och fick krampanfall. Hysteri handlade då, som anorexi gör idag, om att driva tidens ideala kvinnlighet in absurdum.
Men om nu 1800-talets »normala« kvinnlighet var hysterisk och 1900-talets är anorektisk, så borde vi kunna använda även denna moderna sjukdom för att förklara vissa mönster i vår tid. Att anorexi avslöjar kvinnligheten som ett ångestfyllt förändringsarbete har jag redan talat om. Nu tänker jag mer specifikt gå in på hur sjukdomen – eller snarare överdriften av ett konventionellt kvinnobeteende – speglar den förändring som har skett i kvinnors liv till följd av att den formella jämställdheten har genomförts i västerlandet.
Min tidigare snabbspolning av några viktiga tanketraditioner i den västerländska idéhistorien slutade i två stillbilder som sa I) människans jag finns inte i hennes kropp och 2) denna kropp, som inte är ett jag, äger kvinnliga förtecken. Avskyn inför kroppen och synen på kroppen som själens fängelse, som en opålitlig orm som ständigt hotar att leda individen på villospår, är alltså inte några moderna fenomen. Vad som däremot är nytt för 1900-talet – och som är en följd av individualism, demokrati, liberalism, socialism, jämställdhet och jämlikhet – är att kvinnor har fått reella möjligheter att agera som och identifiera sig med den mänskliga själ, det mänskliga jag, den mänskliga individ och det mänskliga subjekt som åtminstone sedan antiken har stått i motsättning till kropp och kött. Det vill säga att kvinnor har fått betydligt större möjligheter än tidigare i historien att få bära den själ som har stått i motsättning till kropp. Att få vara med i den mänsklighet som har stått i motsättning till kvinnlighet. Kvinnor har fått större möjligheter att verkligen vägra spela natur i förhållande till mannens kultur. Kvinnor har fått möjlighet att bli människor – om än denna människa av historiska skäl liknar en man.
Det frihetsprojekt som har givit dem denna möjlighet kan sägas ha sitt ursprung i bland annat Immanuel Kants inledande ord i Svaret på frågan: Vad är upplysning? från 1784: »Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning … Sapere aude! Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk«. När Kant knyter människans frihetsprojekt till hennes förnuft ger han inte detta förnuft något kön och inte heller någon klass. Varken anatomi eller börd ställs som förutsättningar för den fria människan – tvärtom. Men den idéernas historia och tradition som aldrig bara utgör en abstrakt tankefigur, utan som under årens gång inkarneras i handlingar, i lagstiftning, i läkekonst och litteratur fortsatte att verka. När upplysningens frihetsprojekt knöts till förnuftet knöts det därför även, ofrivilligt och indirekt, till mannen – han som långt före upplysning och modernitet primärt varit förnuftig själ och inte naturlig kropp.
Kvinnor som vill få tillträde till och som vill verka inom den kulturens magiska cirkel där jaget, förnuftet och viljan lever, tvingas därför – i en motsägelsefull rörelse – att bry sig om sina kroppar på ett sätt som är män främmande. Att bli någonting annat än den kropp, de känslor och det kött som traditionen har placerat dem som, kräver ett själens och viljans nej: Nej, jag är inte den kroppen. Anorektikern formar sitt liv efter detta själens nej – och kommer paradoxalt att leva ett liv som kretsar kring kropp.
Redan på 1870-talet myntades begreppet anorexia nervosa som namn på en specifik sjukdom relaterad till kvinnlig självsvält, men ända fram till 1960-talet ansågs anorexi vara tämligen ovanligt. Och märk väl: det är inte förrän under de senaste trettio åren som anorexi blivit epidemisk bland framförallt unga medel- och överklasskvinnor i de teknologiskt mest utvecklade västerländska nationerna. Idag anses, även om uppgifterna varierar, en av tio kvinnor i England och USA vara drabbade. Statistik från Sverige visar liknande siffror.
Att »den anorektiska generationen« är årsbarn med den andra vågens feminism är signifikant. Anorexia nervosa är visserligen på ytan en sjukdom som handlar om skönhetsideal, men i grunden handlar den om könsförvirring. I grunden handlar anorexi om vad som hände när kvinnan äntligen fick bli människa – i en tid ännu märkt av synen på människan som man. Detta utreds på ett strålande sätt av Susan Bordo i Unbearable Weight, och min analys av anorexi som praktiserad könssammanblandning är helt beroende av hennes tankar.
Kvinnan har börjat förvärvsarbeta och kvinnan har fått tillträde till offentligheten. Penelope har rest sig från sin vävstol i hemmet, Gretchen har flyttat från byn, Denise har avancerat från affärsbiträde till försäljningschef på det stora varuhuset och Emma läser inte längre romaner liggande på schäslongen med en pralin i munnen, utan arbetar med marknadsföring på ett bokförlag. Kvinnan har börjat navigera i okända vatten och på henne ställs nu krav att lära sig de manligt kodade dygder som i offentligheten är nyckeln till framgångens dörr: beslutsamhet, vilja, kontroll och självdisciplin. Samtidigt får hon inte för en sekund glömma att vårda det vi kallar för hennes kvinnlighet: skönheten och objektspositionen inför mannens blick.
Anorexi tar sin början i konventionell kvinnlighet och överdriver denna så att dess destruktiva sidor blir synliga. Men anorexi slår över även i någonting annat: den driver kvinnligheten så långt att den slår över i det vi kallar manlighet. När anorektikern vägrar mat, när hon förnekar naturliga hungerkänslor och när hon avvisar begär och lustar, upptäcker hon att hon praktiskt förmår utöva de positivt värdeladdade egenskaper som vår kultur vanligtvis tilldelar män. Hon har, som det heter i Lätta-reklamen, »bestämt sig« och hon förmår genomdriva sitt be slut trots en kritisk omvärld. Hon klarar av att avstå, hon kan konsten att säga nej. Hon har kontroll, hon faller inte för frestelser. Likt en sentida Descartes avvisar hon den hotande kroppen med hjälp av en ren själs vilja. Hon är helt enkelt karl nog att tukta sin egen argbigga till krävande kropp. Matvägran, tappade kilon, fysisk träning och smärttolerans blir, som Bordo påpekar, metaforer för självkontroll, vilja och stark karaktär. (Lägg märke till att nyckelorden här är förmåga att avstå – just den förmåga som Odyssevs gjorde till sin, och som därmed bidrog till att skapa hans moderna jag.) I det nya kroppsspråket lyder en grammatisk regel: visa mig din fetma och jag ska säga vem du är – kvinnligt svag och offer för begären eller manligt stark och herre över dina drifter. Och till den grad som anorexi är ett försvar mot kroppens »kvinnlighet« och en bestraffning av denna kropps begär, så lyckas anorektikern också eliminera de tydligaste kvinnomarkörerna: hennes menstruation upphör, hennes höfter, bröst och stjärt minskar i omfång. Hon får ingen manskropp, men då hon får nästan ingen kropp alls liknar hon i alla fall honom – mannen som neutrum, mannen som kroppslös, könlös människa. Äntligen är hon det neutrum, den page och det djärva beslut som han så länge har varit.
Att anorexi framförallt drabbar unga kvinnor i medel-och överklassen illustrerar enligt sociologen Morag MacSween dilemmat mellan kvinnlighet och individualitet. Utifrån sin klassposition förväntas den unga kvinnan utbilda sig och göra karriär; hon förväntas satsa på sig själv och handla efter sitt egenintresse. Samtidigt förväntas hon, på grund av sitt kön, svara på och uppfylla andra människors behov och önskningar. Att kraven är motsägelsefulla, att de egentligen rymmer två olika könsideal, förblir dolt – vårt samhälle är noga med att presentera individualitet som könsneutralt och inte som någonting i grunden manligt. Och lösningen på dessa krav är också omedveten och indirekt. Den anorektiska kvinnan söker både inkarnera den manliga själens individualitet och den förändrade och omgjorda kroppens kvinnlighet.
När en kvinna ska berätta om sin själ, om sig själv, gör hon det via den kropp som hon så länge har identifierats med. Men anorektikerns försök att stjäla de manliga dygderna och göra dem till sina blir ett misslyckande. Hon lägger all denna vilja och all denna beslutsamhet inte på världen, utan på sin egen kropp. Hon förändrar inte som Faust havet – hon förändrar sin mage. När en kvinnas hela energi används för att tänka på kalorier, hur mycket hon har tränat och hur mycket hon har ätit, så lämnar hon åter världen och kulturen till mannen. Genom att driva de »manliga« dygder som ger framgång i ett kapitalistiskt och tävlingsinriktat samhälle in absurdum skapar anorektikern en i patriarkala mått mätt perfekt kvinna: tyst, svag, bräcklig, inriktad enbart på sin kropp och ointresserad av yttervärlden. I sina försök att få vara enbart viljestark själ blir anorektikern åter inlåst i sin kroppslighet.
När det har blivit kvinnans tur att ta plats på modernitetens skepp har någonting avgörande skett. På vägen har ord ändrat betydelse och riktningar förändrats. På vägen har självet blivit ett annat, utopin en annan, friheten en annan. På vägen har Descartes’ 1600-talsord »jag tänker, alltså är jag« blivit gula sidornas »syns du, finns du«. Och det som ska synas för att existens ska givas är kropp. När kvinnorna skulle utveckla sig själva hade självet förvandlats, och för kvinnors del kom – om vi hårdrar tendensen – det moderna projektet att läggas inte på världen, utan på den egna kroppen.
Jag återvänder till Amelia. Att denna damtidning är den som vunnit mest framgång i Sverige under senare år är förståeligt; här är det onekligen ett koncentrat av den moderna kvinnans universum som skapas och saluförs.
Mycket av det som anses vara modernitetens karakteristika står att finna i Amelia: vikten av och drömmen om förändring, skapandet av utopier, det vetenskapliga språkbruket och det vetenskapliga sättet att förhålla sig till naturen och till kroppen, viljan att frigöra sig från de begränsningar som naturen tycks lägga på människan, synen på tillvaron som en tävling och en kamp, tron på människans förmåga att skapa sig sin egen lycka och tron på det demokratiska systemet. Amelia är helt enkelt det moderna projektet i komprimerad form.
En förändringsprocess består alltid av ett före och ett efter. I Amelia är denna process ofta grafiskt illustrerad i form att två fotografier. Före finns en hängande rumpa,. två slappa bröst, en valkbehängd mage och tunna läppar. Efter finns en fast stjärt, en lyft byst, en platt mage och en silikonfylld mun. Amelias kvinna ska, likt en modern arbetssökande, vara synnerligen förändringsbenägen. Hon ska bränna fett, skaffa sig bättre kondition och plattare mage, forma kroppen, stärka musklerna. Hon ska kämpa för en smalare kropp, hon ska skulptera sin kropp, hon ska våga en plastikoperation. Hon sägs vara »bara 20 timmar från en ny figur«. Så ser drömmen om förändring ut för Amelias kvinna. Här frodas utopin om en bättre tillvaro.
I denna utvecklingsprocess är enbart en förändring strängt otillåten: den som följer av år som går. Men en sådan vad man kanske skulle frestas att kalla naturlig förändring är inte heller nödvändig – även naturen har ju den moderna människan lärt sig att kuva. »När ögonlocken börjar hänga, när fettbulor och rynkor hopar sig under ögonen och själen inte har en chans att titta fram, då kan det vara dags att ta till kniven«, skriver Amelia, ty »det är på ögonen det först syns att man inte längre är 20«. Men tydligen borde vara det. Och kan bli det! År 1997 gav Amelia ut en plastikkirurgibilaga. Eftersom »problemet när det gäller plastikkirurgi är att det går så fort« tvingas tidskriften redan nästa år göra en uppdaterad version: »Bara det senaste året har till exempel en ny teknik för permanent hårborttagning gjort entré på den svenska marknaden. För att inte tala om alla nya tankar kring ansiktslyft, färska fettsugningsmetoder, förändrad syn på näsförminskning, lösningar för ökad läppvolym och inte minst ett ständigt sökande efter fyllnadsmaterial för bröstförstoringar.« Med hjälp av ny teknik, förändrade synsätt och bättre fyllnadsmaterial gör Amelias kvinna sig till naturens herre. Med hjälp av laserpeeling, kemisk och mekanisk slipning, injektionsbehandling, fettsugning och kirurgi slipper hon vara förslavad av naturens mäktiga nycker och katastrofer – blir hon en modern kulturvarelse.
Och det går inte att slarva på vägen: 1500-talets vetenskapliga revolution kommer nu, på slingriga vägar, kvinnan till del. Genom ett noga angett schema över hur kroppen fungerar under dygnets alla timmar får Amelias läsare hjälp att »få ut mer av dina skönhetskrämer och kurer«. Vi får veta att det mellan 07.00 och 09.00 är lämpligt att »rengöra, stimulera, färga och bleka«. Mellan 11.00 och 13.00 bör du »ta på dig en väldoftande deodorant«. Eftersom kroppen är mindre känslig för smärta mellan 14.00 och 16.00 så är detta en passande tid för »behandlingar som gör lite ont, t.ex. att vaxa benen«. Kanske vill den moderna förändringsbenägna kvinnan även ägna sig åt att trolla bort några ovälkomna rynkor? En sådan aktivitet är alls icke någonting banalt – det är att ta del av både revolutioner, vetenskapliga upptäckter och modern krigföring: Extrait Vital presenterar sig som »en ny revolutionerande antirynk-kräm från Orlane« som för ett »effektivt krig mot dina rynkor« [mina kursiveringar]. Och detta effektiva krig är, som så många andra, byggt på vetenskap: Extrait Vital sägs »aktivera cellförnyelsen i det översta hudlagret« samt »reparera cellerna med hjälp av en kombination av vitamin A, E, F och C, samt pektinet från extrakt av äpplen«. Denna kombination av vitaminer och pektin »fungerar som en effektiv antioxidant, som slåss mot fria radikaler, kända för sin skadliga inverkan på kroppens celler«. Resultatet blir ett starkt och försvarsberett kvinnoansikte: »Extrait Vital förstärker hudens eget försvar mot åldrande.« Så dras kvinnan in i tre andra av modernitetens fenomen: revolution, vetenskap och teknisk krigföring.
Eftersom människans position i det moderna senkapitalistiska samhället inte är given från födseln utan alltid påstås kunna förbättras genom den egna ansträngningen, så är det viktigt för var och en som vill lyckas i detta samhälle att medvetet välja kampens väg. Detta vet Amelia då hon skriver: »Vad som än händer i livet har du alltid ett val. Hur du vill leva bestämmer du. Bara du är villig att betala priset för förändring.« För att vi ska lära oss att betala detta pris måste vi skaffa oss den rätta inre rösten: den röst som när vi är mitt inne i vårt livs största förändring (det vill säga den som handlar om att gå ner i vikt) bör tala om för oss att »jag kommer att klara av att förändra mitt liv och jag är villig att betala priset« istället för »jag kommer aldrig att klara det. Det kostar för mycket smärta, tid, pengar«. När vi har lyckats förlora några kilon har vi också nått en mycket viktig insikt: »insikten om att just du kan bestämma över ditt liv.« Men slappna inte av! Det är först nu som »de verkliga svårigheterna börjar«, eftersom du hela tiden kommer att »falla tillbaka i gamla mönster, bli offer för generna, din mammas skadliga inverkan, eller plockgodiset på Konsum«. Tack och lov ger Amelia dig i just detta känsliga läge »de bästa tipsen på hur du undviker att sabotera ditt nya jag«. Och kom ihåg: är du inte helt nöjd med ditt utseende är det bara att sätta igång och kämpa, för bara du har makten att förändra. Och den makten besitter du verkligen, försäkrar Amelia, för alla kan få snyggare kropp. Vi har alltså att göra med modern demokrati och jämlikhet.
Så ser det moderna projektet ut i ameliansk tappning. Här finns förändring, utopier, vetenskap, demokrati. Och alltihop har en enda riktning, ett enda mål: kvinnokroppen. En koncentrerad beskrivning av vad som hände när moderniteten överfördes till kvinnokroppen får vi om vi jämför Immanuel Kants ord om att »Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet« med Tampax’ reklam för tamponger: »Jag låter mig inte påverkas av andra. Så varför skulle min mens få påverka mig? Jag vill bestämma själv över mitt liv och göra det jag vill när jag vill. Jag behöver ingen som talar om för mig vad som är bäst för mig. Det vet jag redan. […] Tampax ger mig friheten att vara den jag är. Frihet är att få vara mig själv.« Det är det där med orden. När kvinnan fick juridisk och praktisk möjlighet att drömma om frihet, om förändring och om att förverkliga sina drömmar så blev denna förändring synonymt med viktnedgång och denna dröm synonymt med en ny kropp. När demokratin slöt kvinnan till sitt bröst handlade plötsligt denna demokrati om att alla kan få en snyggare figur. Och friheten? Den placerades i en liten ask och hade som sin främsta uppgift att stoppa mensblod.
I boken The Body Project analyserar historikern Joan Brumberg dagböcker skrivna mellan åren 1890 och 1990 av ett antal amerikanska tonårsflickor. I bokens inledning ställer hon två anteckningar mot varandra för att framhäva sin tes om att tonårsflickor idag visserligen ställer sig liknande frågor som de gjorde för hundra år sedan – vem är jag? vem vill jag vara? – men att deras svar mer än någonsin tidigare kretsar kring kroppen. En anteckning från 1892 lyder: »Beslöt att inte prata om mig själv eller mina känslor. Att tänka innan jag talar. Att arbeta hårt. Att vara återhållsam i tal och handling. Inte låta mina tankar vandra iväg. Att vara värdig. Intressera mig mer för andra.« På nyårsafton hundra år senare skriver en annan flicka: »Jag ska försöka förbättra mig på alla sätt jag kan med hjälp av min budget och mina barnpassningspengar. Jag ska gå ner i vikt, skaffa nya linser, har redan skaffat ny frisyr, bra smink, nya kläder och accessoarer.« De båda citaten avslöjar både kvinnorollens kontinuitet – att inte ta för stor plats vare sig fysiskt eller symboliskt – och dess förändring: jaget har alltmer kommit att knytas till en yta. Grunden till detta var lagd redan på 1800-talet, men för att idealet om den sköna kvinnan skulle bli ett ideal som praktiskt kom att forma unga kvinnors liv krävdes 1900-talets skönhetsindustri och massmediasamhälle. 1990-talets så småningom förmodligen självförsörjande kvinna vet redan som flicka vad hon ska investera sina pengar i: sig själv som skön yta. Brumberg sammanfattar: »När en amerikansk kvinna tycker illa om sina höfter, tycker hon antagligen illa om sig själv.« På en sådan kvinnlig självuppfattning finns enorma penningsummor att tjäna.
Det är en sådan insikt som ligger bakom Amelias uppmaningar till sina läsare att, som det heter, »våga« plastikkirurgi. Bröstförstoring sägs »leda till bättre självkänsla« – och då är det inte speciellt svårt att räkna ut var det där självet finns någonstans. Den starka, lyckade och självständiga kvinnan framställs i Amelia som ytterst beroende av träning, dietprogram och allehanda skönhetsprodukter. I en fast avdelning i tidningen testar och tipsar man om det bästa kyssäkta läppstiftet, om kroppsformande krämer, om skrubbkrämer, om rakhyvlar, ögonbrynspennor, täckstift, underlagskräm och så vidare. Det kostar både pengar och kunskap att bli en trygg och säker kvinna. Av detta blir några människor mycket rika – och andra mycket benägna att köpa sig den skönhet som Amelia och skönhetsindustrin lockar med. Amelias chefredaktör Amelia Adamo har till exempel gjort sig en rejäl penninghacka på sin produkt. Och hennes läsare? Nja, även om de inte har fått pengar så har de kanske, tack vare Amelias råd, fått större bröst. Det vill säga bättre självförtroende. Och sånt är ju guld värt.
En tidning som hos kvinnor skapar känslor av osäkerhet och brist, av att vara i behov av ständig finslipning samt skräck för att inte duga, och som samtidigt uppmanar oss kvinnor att ur denna oro växa till självständiga och säkra varelser, en sådan tidning är utvecklad schizofreni på kommersiell nivå. Ibland blir det dubbla budskapet komiskt övertydligt. I Amelia nummer 24 år 1996 publiceras under avdelningen »Skönhet & Hälsa« fem tips om hur vi bör tänka positivt om våra egna kroppar. En punkt lyder: »Sök ledtrådar. Fråga dig: när tänker jag de här föraktfulla tankarna om min kropp?« Blott tre centimeter från denna fråga släpper tidningen en intressant nyhet: på marknaden finns nu en cellulitstrumpbyxa »som med hjälp av micromassage som ökar blodcirkulationen och forslar bort gifter« sägs leda till att dina celluliter försvinner. Kan man tänka sig att svaret på den första frågan redan här får ett svar: kanske jag tänker de här föraktfulla tankarna om min egen kropp när jag läser om en cellulitstrumpbyxa för 249 kronor och ser telefonnumret som jag ska ringa för att beställa den? Kanske den här informationen på något sätt talar om för mig att min kropp inte duger?
I Amelia finns en fast avdelning som heter 9–5. Här publiceras reportage om kvinnor i karriären, om lämpliga aktieinvesteringar, om hur ekonomin förändras när man får barn och så vidare. Kvinnor som i slutet av tidningen ska läsa om jobb och karriär ska på vägen dit läsa om hur de ska göra om sig, lyfta sig, banta och ta bort rynkor. Det är logiskt: du får vara med – om du ändrar dig. Du får intressera dig för världen – om du först intresserar dig för ditt eget yttre. Amelia, liksom hela skönhets- och träningsindustrin, tillämpar ett orwellskt nyspråk. I Jane Fondas Workout Record från 1982, genom vilken hon nådde mer än två miljoner människor, löd budskapet: »Disciplin är frihet!« Frågan är om vi någonsin hinner fram till den där friheten, om vi någonsin kommer att få vara med. På vägen dit lär vi oss nämligen att »brist, ditt namn är kvinna«.
Som fenomen är Amelia ett konkret exempel på hur kapitalismen och dess ideologi, liberalismen, faller varandra i talet. Både kapitalismen och liberalismen lär oss människor att vi bör förändra oss, men om kapitalismens reklamslogan säger »köp dig förändring, köp dig lycka!« så talar liberalismen om en annan förändring och en annan frihet: om friheten att fritt konkurrera om betyg, arbete och framgång och om möjligheten att förändra sina egna utsikter att lyckas. I liberalismens stolta tal blir »frihet« ett vackert ord som bygger en hel samhällsideologi, där individen uppmanas att på egen hand vinna sin egen lycka. Och snart blir ordet lönsamt; snart exproprieras det av kapitalismen och placeras i dess inkomstbringande tampongask.
Nyckelordet i min analys av anorexia nervosa är alltså motsättning: anorektikern övertar en kulturell könskonflikt, där dekorativ kvinnlighet står i motsättning till jagstark manlighet. Hon förvandlar denna kulturella konflikt till en individuell kamp mellan en hungrig kropps begär och en manlig själs förbud. Nu ska vi emellertid byta spår och låta en delvis annan motsättning belysa ätstörningar: motsättningen mellan konsumtion och produktion.
Redan tidigare har vi berört detta spänningsfält som är så centralt för det senkapitalistiska samhället. Vi har ställt den producerande odyssevska personlighetstypen mot varuhusets konsumerande och vi har ställt den industribyggande moderne 1800-talsmannen mot den konsumerande esteten. Utgångspunkten är att vårt ekonomiska system kräver att disciplin och njutning existerar sida vid sida. För att vi ska dra vårt strå till den nationella penningstacken måste vi både stämpla in på jobbet en bestämd tid på måndag morgon för att arbeta flitigt under minst åtta timmar och, när fredagen kommer, ta en tur till köpcentrat och spendera våra pengar på onyttigheter som chips och läsk, gärna falla för frestelsen att köpa ännu en klänning och helst köpa mer än en tv till hushållet. Hjulen måste rulla. Att spara är inte längre ett mål i sig, utan enbart ett medel för att nå konsumtionsmålet, snurrandehjul-målet. Genom dessa motsägelsefulla krav skapas en schizofren personlighetstyp, som ena stunden måste skärpa till sig och följa pliktens väg för att i nästa stund ge sig hän i njutningsfulla utsvävningar. Den splittring, den schizofreni, som dessa mot varandra stridande krav skapar på en strukturell nivå blir för vissa av oss ren fysik. I bulimia nervosa lever den gränslösa konsumtionen (uttryckt i okontrollerad hetsätning) sida vid sida med kravet på skärpning och tillnyktring (uttryckt i självframkallade uppkastningar). Som Susan Bordo har visat blir samma strukturella motsättning tydlig i det faktum att vi idag ser både en snabb ökning av antalet anorexipatienter och av antalet människor som lider av övervikt. »Att anorexi och övervikt existerar sida vid sida är inte alls någon paradox«, skriver Bordo, »utan avslöjar hur instabil vår tids personlighetstyp är, hur svårt det är att hitta balans mellan jagets producerande och konsumerande sidor.«
Vi har i tidigare kapitel sett hur kvinnors individualism och roll i offentligheten från början knöts till konsumtion. 1800-talets nya varuhus var de första offentliga kvinnorummen. Även på ett mer symboliskt plan finns det en lång tradition i vår kultur att se ett samband mellan kvinnlighet och konsumtion. Att konsumera är att ge sig hän, att falla för frestelser, att aldrig få nog, att drömma och att fly realitetsprincipen. På liknande sätt har »det kvinnliga« ofta fått stå för det gränslösa, det okontrollerade, det slukande, hotande, lockande. När kvinnorna i Zolas roman Damernas paradis shoppade loss och när Emma i Flauberts roman Madame Bovary läste, porträtterades de alla på samma sätt: hungrande, längtande och alltid i behov av för mycket (varor, mat, känslor, dramatik, kontakt). Den kvinnliga hungern – efter män, varor eller romaner – känner inga gränser.
Tankefiguren att kvinnan är den som konsumerar (detta ord bör läsas med den betydelse ordet consume har på engelska, där det även betyder förtära, förinta, förbruka) och att mannen är den som producerar belyses av historikern Barker-Benfield i en uppsats vid namn »The spermatic economy: a 19th-century view of sexuality«. Där undersöker Barker-Benfield 1800-talets uppfattning om den manliga kroppen som ett självreglerande ekonomiskt system, vars viktigaste uppgift var att ackumulera tillgångar. Att det sena 1800-talets medicinska diskurs så ofta kritiserade och moraliserade över manlig onani och »tygellös« sexualitet (sexuella handlingar som inte syftade till att alstra barn) ser Barker-Benfield som en oro över att mannen genom dessa former av sexualitet skulle tömmas på den fysiska kraft som han annars skulle ha använt i sina försök att göra karriär och bli ekonomiskt framgångsrik. Kraft och energi borde, liksom kapital, utvecklas, kontrolleras, behärskas och inte slösas bort och förstöras. I en ekonomi där sparande sågs som centralt och där produktion var viktigare än konsumtion, gällde det för män att hålla hårt i sina – båda – pungar, att hålla dem borta från kvinnor som ständigt hotade att tömma dem. Både i den finansiella och i den sexuella sfären finner Barker-Benfield framställningar av kvinnan som ett gapande, slukande hål som ständigt ropar på mer och som aldrig blir tillfredsställt.
Det är denna konstruktion av kvinnlighet som anorektikern negerar. Hon är inte det begärande, hungrande, slukande hålet. Hennes mun är stängd, hon vägrar att konsumera/förbruka. Till de konflikter som anorexi är ett resultat av kan vi nu lägga ännu en: konflikten mellan manlig produktion och kvinnlig konsumtion. Anorektikern hanterar denna konflikt inte som bulimikern genom att pendla mellan de två polerna, utan genom att överdriva produktionspolen – överdriva arbetsmoralen och självdisciplinen. Den ordkedja i vars hårda grepp hon lever lyder så: själ-vilja-kontroll-manlighet-produktion. Denna kedjas förkastade skugga heter kropp-gränslöshet-hunger-kvinnlighet-konsumtion.
I Fasting Girls, där Joan Brumberg skriver Amerikas »vikt-historia«, kopplar hon om inte specifikt anorexi så åtminstone slankhetens ideal till moderniteten, men på ett annat sätt än vad jag har gjort. Hon betonar den sida av upplysningen som är populär att lyfta fram idag, nämligen den som handlar om hur drömmen om jämlikhet urartade till krav på likhet och konformitet.
Mellan åren 1900 och 1920 upprättades i USA de första medicinska standardmodellerna för relationen mellan vikt och hälsa. Det medicinska intresset för kroppsvikt växte fram i samarbete med de penningstarka amerikanska försäkringsbolagen. Dessa var ständigt på jakt efter kriterier för att bedöma huruvida deras ansökande klienter var önskvärda eller inte, och sedan mitten av 1800-talet hade de använt kroppsvikt som en riskindikator. Även om bolagen föredrog att försäkra normalviktiga personer, så hade de fram till sekelskiftet saknat statistiskt säkerställda bevis för sitt antagande om att överviktiga personer verkligen led av en onormalt hög dödlighet. Efter år 1900 kunde dock detta antagande beläggas med klara siffror: runt sekelskiftet kom hälsoundersökningar att formaliseras och läkare började rutinmässigt att väga och mäta sina patienter. De började även jämföra varje enskild individ med en nationell normalkurva och upplyste gärna sin patient om vad han eller hon borde väga. Den mest använda modellen utformades år 1908 och hette »Dublin’s Standard Table of Heights and Weights«. Herr Dublin var från början zoolog och statistiker, men han hade även under många år arbetat för Metropolitan Life Insurance Company. »I det tidiga 1900-talets läkarundersökningsrum«, skriver Brumberg, »upplevde patienter för första gången följderna av den mänskliga kroppens standardiserings De vikttabeller som användes var enbart relaterade till längd, och deras upplysningar om lämplig idealvikt blev därför tämligen godtyckliga. Men alltfler amerikaner ville nu verkligen veta hur många kilon de egentligen bar på. De uppsökte läkare, de vägde sig hos de gatuförsäljare som erbjöd exakta vågars tjänster och en del av dem köpte också egna »hemvågar«.
I detta nya intresse för vikt och hälsa blev kvinnor speciellt indragna. Det var de som ansvarade för såväl sitt eget som sina mäns och sina barns näringsintag. Barnläkare som Thomas Morgan Rotch och Luther Emmett Holt skrev böcker där de gav råd och tips till medelklassens mödrar om hur dessa borde föda sina familjer och framförallt sina barn. Kvinnor försökte få sina egna skyddslingar att stämma överens med de vikttabeller som allt oftare stod att finna i böcker om barnuppfostran, på väggarna i kindergarten och hos barnläkare. 1895 hade en man vid namn Wilbur O. Atwater, professor i kemi, publicerat en bok om kostcirkelns grundläggande underavdelningar. Boken innehöll förslag på lämpligt sammansatta måltider och den introducerade en helt ny vokabulär för amerikanska husmödrar: protein, kolhydrater, kalorier och fett var nu ord som varje god moder borde känna till. I populära veckotidningar såsom Ladies’ Home Journal började näringsexperter regelbundet skriva krönikor om hur medelklasskvinnor borde agera om de ville dra fördel av de vetenskapliga insikterna i näringslära och födointag.
Även utanför hemmets väggar deltog många amerikanska husmödrar i kampen för en bättre folkhälsa och i dess program för att minska spädbarnsdödligheten genom förbättrad kost och hygien. I de allmänna skolorna spreds information om hur viktigt det var att äta och väga rätt. För föräldrar i medelklassen blev det viktigt att deras barn följde normalviktkurvan eftersom ett underviktigt barn signalerade lägre klasstatus, felaktig kost och sjukdom. Även om amerikanska mödrar ända fram till 1940-talet snarare oroade sig för att deras barn vägde för lite än för mycket, kom kroppsstorlek alltmer att bli en fråga om rationalitet och kontroll. Och det var enligt Brumberg alltså framförallt kvinnorna som tog på sig detta nya ansvar. »I den reformvänliga eran«, skriver hon, »så anammade amerikanska kvinnor den vetenskapligt grundade mathållningen som ett speciellt kvinnligt bidrag till familjens och landets hälsa.«
Amerikanska kvinnor fick i början av 1900-talet även på andra sätt erfara vikten av att äga en normalstor kroppshydda. Samtidigt som hemgjorda eller skräddarsydda plagg alltmer kom att ersättas av industriellt framställda kläder (ready-to-wear), så införde konfektionshandeln under 1920-talet standardiserade storlekar. Hos skräddaren hade varje klädstil i princip varit tillgänglig för varje kropp som var rik nog att betala för sig, men med standardiserade storlekar kunde själva kroppens form lägga hinder i vägen för inköp av en önskad dräkt. (Symptomatiskt nog tog affärerna inte ut någon extra kostnad för män som ville få de färdiggjorda kreationerna omsydda – medan sådana ändringar kostade extra för kvinnor.) En »misslyckad« kvinnofigur som inte passade i de färdigsydda kläderna blev en källa till frustration och genans. Brumberg skriver att »upplevelserna i varuhusens provhytter skapade en rad nya rädslor hos kvinnor och flickor som inte passade i färdigsydda konfektioner«. Och värst var det för de stora kvinnorna, eftersom ytterst få manufakturer sydde kläder som passade dem.
År 1918 kom USA:s första bästsäljande bok om konsten att hålla vikten: Diet and Health With a Key to the Calories av Lulu Hunt Peters. Här skulle kvinnor lära sig ett nytt sätt att tala: »Du ska känna till och även använda ordet kalori lika ofta, eller oftare, som du använder orden foot, vard, quart, gallon och så vidare«, skriver Peters. »Hädanefter ska du äta kalorier. Istället för att säga en skiva bröd, en bit paj, ska du säga 100 kalorier bröd, 350 kalorier paj.« Enligt Joan Brumberg ekar religiösa idéer om frestelse och synd i Peters språk. För den moderna kvinnliga banterskan var godis, och speciellt choklad, den yttersta frestelsen. En ny moral var på väg: en tjock 1800-talskvinna blev i allmänhet inte anklagad för brist på självkontroll, men under 1900-talets första decennier så började övervikt hos kvinnor inte bara ses som en fysisk defekt, utan även som ett karaktärsfel och ett socialt handikapp.
Och här landar Brumberg i den tanke som jag tidigare nådde via en annan väg: kroppen som kvinnans främsta karaktärsvittne – den talande kvinnokroppen. Oavsett om orsaken till att kvinnor i högre grad än män talar om sig själva genom sina kroppar är den kollision mellan gammal västerländsk ideologi och moderna krav på kvinnlig självutveckling som jag tecknade, eller om orsaken är kvinnors speciella roll i det moderna vetenskapliga synsättet på kropp och vikt som Brumberg hävdar, så når vi samma slutsats. En kvinnas röst förblir, även efter det att den kvinnliga rösträtten införts, olyckligt kopplad till hennes kropp. En kvinnas projekt förblir, även efter det att hon har fått tillträde till ingenjörsutbildningar, olyckligt kopplat till konstruktionen av hennes egen kropp. När det drag i modernitetens historia som handlar om att kuva naturen möter det drag i patriarkatets historia som handlar om att associera kvinnan med naturen, kommer den moderna kvinnan att kuva sin egen kropp.
Och havet däms ännu av män.