Första gången jag såg Lars von Triers film Breaking the Waves fick den mig att gråta. Efteråt har både filmen och mina egna tårar äcklat mig. Jag tror att det handlar om att jag kände igen mig i något jag inte ville känna igen mig i: en bild av kvinnan som flicka och ett kärleksmönster där mannen står för realiteten och kvinnan för utvägen ur denna realitet.
Bilden av kvinnan som den livgivande naiva naturvarelsen möter oss ofta i samtida film. Men är det bara en bild? Även om det alltid är obehagligt att upptäcka att klichéer har bäring på ens eget liv, fick von Triers film mig att fundera på mitt eget förhållande till den kvinnobild han förde fram. Är det inte så att jag själv i kärlek ibland har gjort mig till henne som kommer med glädjen, spontaniteten och naiviteten och som gett allt detta som en gåva till mannen? Till honom som jag ville ha. Till honom som jag ville skulle se mig. Och har inte han tagit emot mig som just en sådan varelse?
Jag tror att Breaking the Waves – bortom dess religiösa budskap – har någonting att säga om kvinnans respektive mannens placering i det moderna samhället. Mannen står för det moderna livets villkor och kvinnan upphäver dessa villkor. Kvinnan pekar mot någonting annat, mot ett annat rum, en annan tid, ett annat sätt att vara människa på. Mannen är verkligheten och kvinnan är utvägen.
Hur har det blivit så?
Det är bland annat den frågan som denna bok försöker besvara. Men också en annan. En fråga som kom till mig när jag för några år sedan flög från Stockholm till Malmö en gråkall måndagsmorgon.
Arlanda flygplats: dörrar som öppnas automatiskt, skärmar som upplyser om destinationer och avgångar, magnetremsor som dras genom apparater, lampor som signalerar rött eller grönt. Överallt män som hemtamt rör sig över de stora öppna ytorna med portföljer och mobiltelefoner i händerna. Det är som om en hemlig överenskommelse hade slutits mellan själva platsen och de som befolkar den: här är vi smidiga, effektiva och tysta. Här gör vi det vi ska utan åthävor. På plats i planet knäpper jag säkerhetsbältet och känner hur kraften pressar mig bakåt när farten ökar. Vi lyfter. Utan att tveka lägger jag mitt liv i teknikens händer. De mullrande motorernas kraft är stark. Stark som ett löfte. Teknikens löfte. Modernitetens löfte.
I taxfree-affären möter jag en annan värld. Den hör till flygplatsmiljön – och ändå inte. Den talar ett annat språk än det kraftfulla flygplanets; saluför andra drömmar än det löpande bagagebandets. Den är mer förförisk än rationell, mer högljutt glänsande än tystlåtet effektiv. I montrar ligger glittrande smycken utbredda på bäddar av sammet. På ljusa diskar står läckra parfymflaskor i form av snäckor, löv och kvinnokroppar. De heter saker som »Eternity«, »Obsession«, »Happy«, »Beautiful«, »Pleasure« och »Poème«. Här köper sig affärsmannen i den strikta ytterrocken en doft att skänka sin hustru. En doft för lustens skull. Här hamnar den nyss mobiltelefontalande herren plötsligt i sinnenas rike. Här köper han ett smycke för skönhetens skull. En chokladask för njutningens skull. Lust, skönhet, njutning – vad har detta med flygplanets effektivitet, rationalitet och teknik att göra?
Varför känns det ena som någonting tidlöst och evigt och det andra som någonting mycket modernt? Det är en annan fråga som den här boken söker besvara.
Jag vill undersöka en grundläggande del av vårt samhälles självuppfattning: den del som handlar om att vårt samhälle är ett modernt sådant. Jag vill undersöka den del av vår identitet som handlar om att vi är moderna människor. Därför ställer jag mig frågan: Hur ser berättelsen om det moderna ut? Vilka människor och vilka fenomen har räknats som moderna – och vilka har hamnat utanför? Kan vi berätta om det moderna på ett annat sätt?
Vilka historier vi väljer att berätta om oss själva och vår gårdag påverkar vilken framtid vi kommer att göra till vår.
Vad innebär då det moderna? Vad betyder modernitet? Ordet myntades 1845 i en essä av Charles Baudelaire. Där knyter han begreppet till en speciell upplevelse av förändring och av nyhet. Och som mänsklig erfarenhet kan vi kanske säga att det moderna helt enkelt innebär just känslan av att tidsmässig kontinuitet bryts – istället för att leva i traditionen kommer människan att leva i den ständiga innovationen. Så i dess mest allmänna betydelse innebär moderniteten ett visst sätt att uppfatta tid: ett sätt som säger att vårt nu är helt annorlunda än vårt då. Och att det som är modernt är det som skiljer samtiden från historien, det som skiljer dagen från gårdagen. Därför kommer det moderna att symboliseras av olika saker under olika tidsperioder; om ångloket en gång var symbolen för det moderna så fyller idag Internet samma funktion. Kring dessa ting – ett ånglok, en fabrik, en storstad, en motorväg, ett höghus, en dator – uppstår berättelser som säger att nu har någonting avgörande skett, från och med nu kommer allting att vara annorlunda.
När började vi uppfatta tiden på det här sättet? När började moderniteten? Ja, på den frågan ger olika forskare olika svar. Ibland förläggs startpunkten för denna epok till 1400-talets italienska renässans. Man har då hävdat att människan före renässansen primärt hade uppfattat sig själv som medlem i en grupp – familjens, folkets, byns, den religiösa trons – men att det nu föddes en »fri personlighet«, en individ som uppfattade sig som just en unik individ. Ibland har forskare förlagt modernitetens begynnelse till 1700-talets upplysning: nu uppstod tanken om att samtiden var kvalitativt annorlunda – och bättre – än gårdagen och att det som skulle leda människan in i en okänd framtid först och främst var hennes eget förnuft och inte en allsmäktig Gud. Som ett annat nyckelmoment i modernitetens utveckling har den franska revolutionen angetts. Här utvecklades tankar om autonomi och jämlikhet och här förändrade människan själv sin egen historia.
Oavsett vilken tidpunkt som har angetts i modernitetens födelsecertifikat så har huvudpersonen i dess berättelse spelats av en självständigt tänkande individ som varken erkänner Gud, traditionen eller naturen som sin herre utan som är lag i sig själv – en lag byggd på rationellt tankände och kalkylerande förnuft. Han definierar sig inte genom sin familj eller sin geografiska hemort, utan genom sin egen tankeförmåga och sitt eget fritt valda projekt. I sin jakt på utveckling och självförverkligande ställer han sig, om så krävs, mot sitt samhälle och dess traditioner och normer. Han är kunskapstörstande, kanske en vetenskapens man, som varhelst han stöter på något okontrollerbart gör detta kontrollerbart genom att införliva det i sitt eget universum, som varhelst han stöter på något okänt gör detta känt. Han bär på en dröm om en helt genomskinlig och avmystifierad värld, rationell och full av framsteg. Han är ständigt på språng, bryter ständigt upp, jagar det nya, vill förändringen. Var han hamnar i samhällets hierarki har mindre att göra med vilken klass och etnicitet han har eller vilket kön han tillhör, och mer att göra med hans egen individuella förmåga.
Om en sådan man är det modernas ideala personlighetstyp, så finns det en motsvarande social sida av moderniteten som säger att ett modernt samhälle kännetecknas av urbanisering, välfärd, sekularisering, forskning, byråkratisering, utvecklade massmedier, hög läskunnighet och snabba transportmedel. Politiskt utmärks det moderna samhället av att dess invånare är relativt delaktiga i hur beslut fattas, alltså av någon form av demokrati. Ekonomiskt utmärks det av industrialisering, teknologi, yrkesspecialisering och storskaliga penningmarknader.
Även om uppfattningen om det moderna bygger på att vår dåtid ställs mot vår nutid – och alltså är ett tidsmässigt begrepp – så har det i praktiken även inneburit en geografisk uppdelning mellan första och tredje världen. Västerlandets nutid ställs inte bara mot dess egen dåtid, utan även mot icke västerländska samhällens nutid. Och uppfattningen av det moderna kommer att formas av vad det inte är: inte såsom det var här förr och inte såsom det är där nu.
Under årens lopp har det alltså formats ett slags huvudberättelse om moderniteten. Denna handlar framförallt om att moderniteten är den historiska epok då människan blir sin egen herre, sin egen auktoritet. Den handlar om sekularisering, rationalisering, upplysning, vetenskaplighet, nytta, effektivitet och förnuft. Denna berättelse har sökt det moderna i det offentliga rummet, i storstaden, i fabriken och på universiteten.
Utan tvekan fångar en sådan historieskrivning mycket av det som har hänt i vårt västerländska samhälle de senaste seklen. Men ändå är den märkligt enbent. Vi skulle med en komprimerad bild kunna säga att den fångar flygplanets modernitet – men inte parfymflaskans. För parallellt med utvecklingen mot rationalitet och förnuft har genom hela moderniteten löpt en annan: en som handlar om begär, drömmar, längtan, sken och yta. Det är mot dessa drag i det moderna samhället som vi här ska rikta våra strålkastare.
Glömskan av den andra moderniteten har betydelse för könen. Ur den traditionella berättelsen har nämligen kvinnan som modern varelse försvunnit. Eftersom hon inte i lika hög grad som mannen flanerade på Paris’ moderna boulevarder eller tog plats vid de nya fabrikernas löpande band, har hon hamnat i modernitetsberättelsens marginal. Hon har fått fungera som den till synes stilla stående fond framför vilken det myllrande moderna livet har kunnat utspela sig.
I den mån modernitet är ett begrepp som får sin mening genom kontraster, kan vi nu lägga ännu en: det moderna är motsatsen till hur det var här förr, till hur det är där nu – och till det som sker i kvinnorummet.
Men även om kvinnan inte har getts någon modern roll att spela i modernitetens etablerade pjäs, så har hon likväl fyllt en funktion i denna. Hon har fyllt en funktion just genom att bli sedd som någon som står utanför. Utanför tidens gång, utanför utvecklingen, utanför det moderna rummet. I denna funktion blir kvinnan och »det kvinnliga« antingen ett löfte eller ett hot. Som löfte har kvinnan blivit en representant för det som har gått förlorat i vår moderna värld: innerligheten, kärleken, sinnligheten, glädjen och spontaniteten. Hon har blivit en utväg ur samtiden och en symbol för en svunnen tid; hon har fått tjänstgöra som ett slags retroutopi. Det är så hjältinnan i Breaking the Waves fungerar: som det glada barnet, som den oförstörda vilden. Som hot har kvinnan placerats inte som det som räddar mannen från ett modernt samhälles livshämmande rationalitet, utan tvärtom som det som hindrar honom i hans framåtsträvande projekt. Som hot har kvinnan fungerat som en siren som förföriskt sjunger den arbetande mannen tillbaka till moderns land, där alla klockor har stannat. Men oavsett om kvinnan i den traditionella berättelsen om moderniteten fungerar som löfte eller hot, placeras hon likväl alltför ofta utanför världen, tiden och förändringen.
I den här boken har jag velat lämna den placeringen av kvinnan, för att istället skriva in henne i berättelsen om moderniteten. Det är vad den här boken handlar om. Inte om att visa att den traditionella berättelsen enbart är en lögn utan om att komplettera den, om att visa den sin egen glömska och konsekvenserna av denna glömska. För kvinnan har inte stått utanför förändring och utveckling – hon har varit mitt i den. Men hennes förändring och hennes utveckling har sett annorlunda ut än mannens. För att få syn på den måste vi fokusera andra aspekter av moderniteten än de gängse. Istället för att vandra på storstadens gator, måste vi besöka varuhusens kommers. Istället för att ta plats vid det löpande bandet, måste vi försjunka i en roman. Istället för att konstruera en atlantångare, måste vi konstruera en kropp.
I grunden handlar det om att vi måste skifta fokus från produktion och nytta till konsumtion och onytta. Kanske är det så att konsumenten i den etablerade berättelsen om moderniteten har blivit vad kvinnan är i patriarkatet: den andra? Genom att lyfta fram konsumtionens vikt i det moderna samhället, lyfter vi inte bara fram kvinnan och hennes handlingar, utan även det estetiskas betydelse i vår tid: en tid som kretsar lika mycket kring utformningen av läckra parfymflaskor som kring effektiva flygplan. Men det är inte möjligt att till den traditionella modernitetsberättelsen bara addera kvinnans berättelse. För när vi gör det så förändras också den ursprungliga berättelsen. Då blir det tydligt hur denna är beroende av den kvinnans modernitet som den tycks förtiga. Därför handlar den här boken inte om kvinnor och modernitet, utan om kön och modernitet.
Sireners sång är dock inte någon heltäckande könens modernitetshistoria. Snarare är den ett antal nedslag i fenomen som jag har haft lust att undersöka och som jag tror har någonting att säga om vår tid – även om dessa fenomen ofta är tagna från historien. De »prismor« genom vilka jag undersöker moderniteten är av olika slag: klassiska romaner, moderna veckotidningar, fiktiva såväl som verkliga figurers liv, döda såväl som levande tänkares skrifter.
Vi börjar i den traditionella modernitetsberättelsen. Vi börjar med två figurer som båda har setts som själva urtyperna för den borgerliga moderna individen: Odyssevs i Homeros’ epos Odysséen samt Faust i Goethes drama. Vilka slags identiteter skapar Odyssevs och Faust och varför har dessa identiteter setts som typiskt moderna? Vad innebär det att vara en modern människa? Och vad har det för betydelse att båda dessa symboliska figurer är av manligt kön?
Efter det första kapitlet lämnar vi de manstyper som har spelat huvudrollerna i den traditionella berättelsen om moderniteten, för att istället uppsöka den köplystna och begärande kvinna som ofta har placerats som den producerande mannens motpol. Och där bland kvinnor – och män – i konsumtionens rum i vid mening kommer vi sedan mestadels att uppehålla oss. På vägen kommer vi att behålla Odyssevs och Faust som ett slags fixeringspunkter. De får i min bok fungera som representanter för den etablerade berättelsen om vad som utmärker det moderna samhället och den moderna människan.
I andra kapitlet besöker vi tillsammans med 1800-talsförfattaren Émile Zola det första offentliga kvinnorummet: varuhuset – ett rum som markerar ingången till det moderna konsumtionssamhället. I tredje kapitlet följer vi romangenrens framväxt under 1700-talet och går vi i närkamp med Gustave Flauberts Madame Bovary – en roman som skildrar hur en kvinna dör till följd av sin stora konsumtion av just romaner. I fjärde kapitlet ser vi hur den moderna feminismens födelse orsakar kris i de samtida männens led och vi kommer speciellt att intressera oss för en manstyp som klart avviker från den rationella modernitetens manlighetsideal: dandyn. Vi möter också en man som – eventuellt – kan ses som dandyns sentida kamrat: den postmoderne filosof som efter den andra vågens feminism kom att ifrågasätta den västerländska rationaliteten. I kapitel fem förflyttar vi oss in i vår egen tid för att undersöka hur kvinnans moderna förändringsprojekt idag har kommit att kretsa kring hennes egen kropp. Vi avslutar det hela genom att ta gula sidornas slogan »Syns du – finns du« till utgångspunkt för en diskussion om huruvida hela vårt moderna samhälle kan sägas ha feminiserats i slutet av 1900-talet.
Ingen bok skrivs utan hjälp av andra böcker. Om inte andra författare och forskare hade tänkt kring frågan om modernitet och kön, så hade inte heller jag kunnat göra det. Därför borde jag tacka en massa personer som inte kan läsa svenska och som jag aldrig har träffat. Stora delar av min litteraturlista kan läsas som ett sådant tack. Men ingen människa skriver heller en bok utan hjälp av andra människor. De som främst har hjälpt mig med den här boken är min första läsare Stefan Arvidsson, samt Johan Nilsson, Stina Nylén och Caj Schmitz. När jag har använt texter som inte finns i svenska utgåvor har Ulla och Karl-Erik Björk hjälpt mig med översättningarna. Jag tackar dem för detta, men mest av allt för allting annat.
Jag har skrivit utan noter, vilket känns lite problematiskt med tanke på att jag har hämtat många citat från andra människors verk. Därför har jag till varje kapitel skrivit en lista på referenser, där det framgår varifrån citaten är tagna. Här finns också noterat varifrån jag har hämtat faktauppgifter, i den mån detta inte framgår av den löpande texten.