– HUR HAR DU DET?
– Bra.
Han hörde att han var kort i tonen. Det var egentligen onödigt, men han hade just nu inte ork att prata om vardagligheter och oväsentligheter. Inte nu när han hade bestämt sig.
Han var en man i, som det brukar heta, sina bästa år, men som av olika omständigheter, för det var just omständigheter han drabbats av, under lång tid successivt hade drivits in i ett tillstånd som han inte längre mäktade med. Han hade kommit dithän då det som han länge ruvat på skulle bli av, den absoluta befrielsen, den stilla friden han länge hade sökt och längtat efter. Nu skulle han inte längre behöva vänta, den skulle bli hans, och han ville därför inte spilla tid på att försöka låta naturlig.
Handens grepp om luren var löst, som om han stod i begrepp att lägga på, och han tvingade sig att fixera blicken på brevet på skrivbordsunderlägget för att inte virra bort sig. Det hade tagit honom lång tid att formulera de där raderna, han var inte en man som slösade och slarvade med orden, och han hade till slut hittat en ton som han själv uppfattade som ärlig men inte sentimental. Det var viktigt. Inget sentimentalt dravel. Rakt av, kort och koncist. Och korrekt. Det kommer att bli bra så här. Inte optimalt, det gick inte under dessa säregna omständigheter, men ändå ett vettigt slut.
Måtte hon bara inte gå under, det ville han minst av allt. Hon hade inget annat gjort än försökt stå ut med honom, och det hade inte varit lätt, så mycket begrep han, och han trodde, eller åtminstone hoppades, att han också visat att han under åren satt värde på hennes tålmodighet. Allt hade ett pris, det visste han, men just henne ville han inget illa. Det var därför han skyddade sig själv och det egna samvetet med en distanserande korthuggenhet.
– Ja men, då ses vi i kväll, sa hon och lät i stort sett som vanligt när hon ringde från jobbet för att höra hur han hade det. Oftast var det på eftermiddagarna, och han misstänkte att hon hade en föreställning om att han behövde hennes röst som ett avbrott i ensamheten, och hennes bedömning var i så fall inte helt oriktig. Han både ville och inte ville att hon ringde. Han värjde sig mot tanken att omsorgen var att likna vid dalt. Ett löjligt daltande var ungefär lika illa som jolmig sentimentalitet.
I kväll skulle hon bli sen. Hon skulle stänga biblioteket. Det var bra.
– Vi ses senare, sa han och försökte känna efter om han blev vemodig och beredd att backa ur, men lyckades bromsa den snabba ilningen av saknad, eller vad det nu var som han kände var på väg att välla fram.
Natten hade varit kall och stjärnklar. Min sista natt vakar rymden över mig, hade han tänkt smått poetiskt där han hade stått på balkongen och släppt ut cigarettrök i små portioner medan han blickade upp mot det hisnande, djupsvarta himlavalvet med de oräkneliga lysande punkterna. Någon av dem hade rört sig i en egen, snabb bana. Det måste vara en satellit, hade han tänkt och fascinerad stått kvar och följt färden, trots att han fimpat och kylan nöp honom ilsket i skinnet. Ju längre han hade stått där, desto mer hade det känts som om han sögs ut i det svarta, ut i något oändligt och tyngdlöst, och han hade inte kunnat låta bli att tolka det som ett gott omen. Han var alltså inte rädd, upptäckte han, och känslan svindlade. Stjärnklart, mörker och ljus i skarpa kontraster, inga grumliga eller tvetydiga gränser, och han tänkte att han kanske hamnade där, hur det nu skulle gå till. En primitiv tanke förmodligen, men det kvittade. Han bestämde hur som helst själv vad han skulle tro på. Kanske inte en gud, men ändå något ditåt, något evigt, barmhärtigt och framförallt fridfullt.
Han plockade undan i köket, tömde askkoppen, diskade av och undvek att titta på fotot från semestern som hon naglat fast med en knappnål i tapeten. Han visste att han inte skulle må bra av att se hur de frimodigt log in i kameran, eller hur de åtminstone försökte se glada ut, i alla fall han. Hans arm vilade tungt om hennes axlar och han hade vetat att hennes ögon glittrade. Kanske var hon lycklig just då och hoppades att det skulle vända, att han skulle bli som vanligt igen, men hans normalitet var inte äkta, det var bara som han skärpte sig för att hon inte skulle bli ledsen. Redan då hade sömnen hackats sönder och tankarna brände som irrbloss han inte kunde styra över. Han var förföljd av ångestvågor som slumpmässigt vällde upp inom honom och som aldrig gav honom ro. Han fantiserade om att han klippte till sina förföljare, sparkade, slog, krossade ben med knuten näve – något han aldrig skulle få för sig att göra i verkligheten – och han vaknade oftast orolig och svettig. Han hängav sig åt drömmar om rättvisa, att alla tre en dag skulle få sina straff och skickas på porten, men han förstod att det aldrig skulle ske. Drömmarna och fantasierna var hopplösa insåg han, meningslösa, och de rann så småningom undan som sanden i timglaset.
Nu kvittade det. Han hade blivit blank och ren inombords. Det var inte längre viktigt hur det gick för de andra, att de löpte fritt utan att rättvisan fått råda. Det var han själv som bestämde över sitt eget liv. Han och ingen annan.
Han gick genom lägenheten. Rummen var höga och de hade trivts med en gång de flyttat in. Han hämtade skidorna från balkongen och ställde dem vid ytterdörren.
Det var väl lika bra att ta på sig träningskläderna med en gång. Han tittade på klockan. Han behövde inte jäkta. Lugn och metodisk skulle han vara. Mössa, pjäxor, valla, kikare.
Bilen. Fan, var skulle han göra av den! Den fick stå på parkeringen. Det var inget annat att göra. Någon kunde väl hämta den sedan. Det skulle vara en lätt sak för polisen att spåra ägarna. Registreringsnumret, och så var den saken klar. Det blev Lena som skulle få hämta hem den och det var ju förstås inte bra, men vad skulle han göra. Det fick som sagt var lösa sig.
Sovrummet låg inåt gården. Solen nådde inte in så här års. Han tog av sig och slängde jeansen och tröjan ovanpå sängen som han bäddade redan i morse; överkastet med påtryckta rep snodda i ett sinnrikt mönster låg sträckt över den. Kalsongerna la han i tvättkorgen i badrummet, och kunde nästan inte låta bli att flina åt sig själv. Varför bytte han med sådan automatik även underkläder? Det var egentligen inte nödvändigt. Var han så in i helsike ordentligt fostrad? Kanske hamnade han någonstans där det gjorde sig bäst om han var hel och ren inunder. De senast inköpta kalsongerna var svarta. De blir bra, tänkte han.
Hennes tandborste var röd, hans grön och båda hade extramjuk borst. Skonsamma mot tandköttet. Tandkrämen smakade söt pepparmint. Tandhygienisten hade fått bort det mesta av de missfärgade beläggningarna som cigaretterna och kaffet bar skulden till, så det gällde att hålla efter. Fast det nu förstås kunde kvitta, så var munhålan i alla fall frisk och ren. I år ska det vara välansade nackar, och det blir snyggare med kortklippt till lite tunnare hjässa, hade den unge blonderade frisören med slingor i mahognyrött vänligt kommenterat. Han hade förstått att de spretiga testar som han desperat hade försökt samla för att likna en något yngre upplaga av sig själv mest var att se som patetiska. Nu drog han igenom det kortklippta håret med lite mousse. Fast det skulle förstås ändå platta till sig under mössan.
Han släckte i hallen och låste ytterdörren. Det hördes ingen i trapphuset, och det var bra. Han ville inte möta någon som sedan skulle kunna få ruelser över att de inte stoppat honom. Grannarna var hyggliga. Rekorderligt folk. Han och Lena kände dem inte särdeles väl mer än till namn och utseende. På Östergatan bodde folk som lämnade lägenheterna tidigt på mornarna och kom hem sent. Två barnfamiljer i huset, inte fler. Barnen var på dagis eller i skolan. Först i början när han slapp gå till arbetet hade det varit en lättnad att ha det anrika hyreshuset med stentrappa, spegeldörrar och stuckaturer helt för sig själv – han kunde tänka och han fick vara ifred, ingen kunde fingra på hans värdelöshetskänslor – och det hade varit en storslagen känsla. Men på sista tiden hade det mest känts som om han hade blivit över. Han hade sjunkit allt djupare ner i sig själv och det hade varit tungt. Tills nu.
Hissen med den gamla järngrinden var nerkörd till bottenvåningen, allt enligt reglementet. Hyresgästerna var av det respektfulla slaget och visste hur man betedde sig mot varandra i ett anständigt hus. Han tryckte inte upp hissen utan bar skidorna, de var inte tunga, nerför trapporna. Stegen var lätta. I löparpjäxorna hade han för länge sedan lagt mjuka sulor som isolerade mot kylan underifrån. Han hade dessutom garderat sig och tagit tjocka raggsockor med ullblandning. Skulle han få vänta slapp han frysa. Han hatade att frysa. För säkerhets skull hade han också rullat ihop den gamla blå dunvästen och pressat ner den vid sidan om kikaren i ryggsäcken.
Det hade inte kommit någon ny snö sedan han använde bilen igår, så han slapp skotta fram den röda Mazdan. Motorn startade utan att hacka. Han satte igång defrostern och gav sig på den tunna men svårskrapade ishinna som bitit sig fast på både fönsterrutornas in- och utsidor. Andedräkten lämnade honom som en vit rök och han var tacksam över att han tagit ordentligt på sig. Det var ännu inte helt mörkt. Han spände fast skidorna på takräcket och la stavarna och ryggsäcken i bakluckan. Sedan körde han ut ur staden.
Endast en bil stod på parkeringen vid orienteringstavlan med de många spåren utritade som färgade löpor. Milaspåret var grönt och inte upplyst, men nu var det fortfarande tillräckligt ljust för att man skulle se spåret. Han skulle bli tämligen ensam. De flesta var fortfarande på arbetet. På vardagarna var det för övrigt mest det elupplysta trekilometersspåret som användes av motionärer som tog ett varv efter arbetet. Han hade själv kört runt där både två och tre varv när trycket inom honom varit för högt och han behövt rasta av sig.
Ljusblå valla. Den satt rätt. Det var inte farligt bakhalt när han kom till första backen. Halvvägs upp blev träden lägre och glesade ut och han kunde skymta bergen på andra sidan dalsänkan. Det blåste inte, luften var kall men frisk. Det hade varit en vacker dag, som började gå mot sitt slut.
När han kommit ännu ett stycke uppåt stannade han, tog av ryggsäcken och drack lite apelsinjuice. Kläderna klibbade mot ryggen efter ryggsäcken som legat tätt an och fungerat som en isolering. Klockan sa honom att han troligen skulle få vänta, så han gjorde sig ingen brådska, men ville ändå iväg så att han inte missade tillfället, nu när han äntligen var beredd. Han trädde på sig ryggsäcken igen.
Högst upp syntes vägen som en brunsandad remsa som slingrade sig fram i snölandskapet och han kunde utan svårigheter följa de fåtaliga bilar som passerade med glesa mellanrum. Han tänkte fortsätta ett litet stycke ner till en öppning i skogen som han visste gav nästan samma överblick. Spåren var frusna, som två hårda räls, så det gick fort. Han tvingades kliva ur spåret med ena skidan och försökte ploga för att få ner hastigheten. Han föll över en enbuske, men gjorde sig inte illa.
Platsen var förstås noga uttänkt. Vägen skymdes bara ett stycke åt sydost av träd, annars såg han den bra. En silverfärgad Saab kom norrifrån. Han följde Saaben utan kikare för att se om hans uträkningar stämde. Det gjorde de.
Det var när Lena och han var här för länge sedan och de hade stannat för att dricka – eller om de åt en apelsin, han mindes inte så noga – som hon sagt att det var rena vansinnet att de lät skidspåret gå tvärs över vägen. Det var i och för sig inget konstigt, skidspår gick ofta över vägar, och korsningen var som sig bör tydligt markerad med flera varningsskyltar. Men det farliga var att spåret abrupt korsade vägen precis efter den branta nerförsbacken. De hade tyckt att det var svårt att stanna, och ändå var ingen av dem nybörjare på skidor. Den gången var snön inte hårdfrusen, men de kunde föreställa sig hur nästan hopplöst det skulle vara att få stopp på skidorna, trots den höga snövallen utmed vägrenen, om kylan slagit till. Men det hade, vad de visste, konstigt nog inte hänt några olyckor. I alla fall inga allvarligare.
– Det kommer ju inte så många bilar här, hade han sagt till Lena den gången.
Det var först långt senare han kom på vilken bil som dagligen passerade. Det var då den började gro, och när tanken väl slagit rot kunde han inte släppa den. Han hade funnit en utväg, och den skulle inte bara kosta honom livet, den skulle även förstöra någon annans liv på samma sätt som hans eget smulats sönder. Drömmen om en rättvis ordning hade gett honom en stilla, om än kluven, tillfredsställelse.
En röd Chrysler Voyager, mer buss än bil. Den var lätt att se trots att det började skymma. Han slängde snabbt ner kikaren i ryggsäcken och märkte att han var så spänd att han knappt fick igen den. Blixtlåset hakade upp sig. Nu gällde det att inte starta för tidigt. Det gällde att vara lugn, ha precision. Ha koll på läget. Han var stel och hjärtat bankade till upphetsningens gräns medan han rätade upp sig och ställde sig beredd.
Chryslern tog vänsterkurvan och körde troligen något över tillåten hastighet förbi det gula huset och närmade sig den telefonstolpe som han hade räknat ut skulle markera starten. Han fattade stavarna och ställde sig redo, som inför ett tävlingslopp. Där var stolpen. Nu! Han tittade inte mer på vägen. Han stirrade på skidspetsarna och körde båda stavarna djupt i snön och tog sats. Vinddraget genom kläderna var kallt.
Han tänkte ingenting.