– HAR DU SETT Fritjofsson eller Berg?
Kriminalkommissarie Claes Claesson sköt upp glasögonen i pannan och tittade ingående på sin kollega när han ställde frågan.
– Nej. Knappt på hela dagen, svarade inspektör Louise Jasinski. Hon släppte datorskärmen med blicken och snurrade ett halvt varv på skrivbordsstolen. Något viktigt?
– Nej! Jo, egentligen. De här, sa han och viftade med papprena han höll i handen. Men det kan vänta.
Hon la det ena benet över det andra, och i de snäva byxbenen, med rosa och svart rutmönster, såg de påfallande slanka ut. Slankare än de brukade, trodde han. Var det något han missat? Hade hon bantat? De sågs så ofta, i stort sett varje dag, att han förmodligen blivit lika hemmablind som han efterhand blivit för Veronika. Fast det där var inte riktigt sant, och han hoppades inte heller att det skulle bli det, att han skulle hamna i den där blinda självklarhetsnonchalansen som långa förhållanden kunde föra med sig. Nu hade han i varje fall följt Veronikas förändringar med både förundran och spänning och hon hade definitivt inte blivit smalare. Snarast tvärt om, och det var som det skulle. Han log inombords när han tänkte på Veronika och grossessen. Samtidigt skrämde den honom en smula.
– Tror att de åkte ut på någon trafikhistoria, fortsatte Louise och tittade på honom där han stod i dörröppningen och såg ut som om han hade något mer att säga. Hur är det egentligen? frågade hon därför och tittade på honom lite spjuveraktigt under lugg.
Luggen var för övrigt nytillkommen.
– Bra, sa han en smula generat och vek undan med blicken.
Han var inte van vid att prata om sig själv, och det visste Louise.
– Hur mår Veronika? frågade hon därför envist vidare.
– Bra, sa han igen och gjorde en halvcirkelrörelse med armarna framför magen och stod tvekande kvar i dörröppningen, lutade sig mot dörrkarmen och svepte lite villrådigt runt med blicken i rummet, såg Louises välordnade bokhyllor med pärmar och rapporter, gled över hennes mindre prydliga skrivbord som snarare kännetecknades av en kreativ röra, och landade till slut återigen på hennes öppna ansikte.
Louise hade på senare tid fått ett mindre jagat uttryck runt munnen och mellan ögonbrynen. Pannan hade slätats ut och hon skrattade oftare, även om det förvisso var allt svårare att hitta något att skratta åt. I alla fall på jobbet, men något var de ju tvungna att göra för att överleva. Fast det gällde att inte lägga alla äggen i en korg och det var kanske inte bara han som kommit på det. Det gällde att ha ett privatliv också.
Han förblev alltså tyst. Ändå hade hon haft rätt, han tycktes vara upplagd för en pratstund. Louise la armarna i kors över bröstet.
– Orolig? frågade hon lite löst.
– Både och, sa han och sköt upp axlarna. Men det är väl bara att vänta.
– Ja, det är det nog, skrattade hon. Det grejar sig, sa hon sedan med värme och framförallt pondus.
Två barn, två förlossningar, med andra ord gedigen erfarenhet som ingen kunde ta ifrån henne. Chefen däremot skulle bli pappa för första gången. Hon myste. Ovant, och förstås mycket roligt. Inte precis pappa på “gamla dar”, karlar kan ju med anseendet i behåll skaffa barn högt upp i farfarsåldern, men i alla fall inte en sekund för tidigt.
– Jo, det får väl ordna sig, sa han leende, pustade lätt och vände om. Hör av dig om du stöter på dem, sa han och viftade med pappersbunten innan han försvann neråt i korridoren. Hänvisa dem till mig!
Hon såg varken Fritjofsson eller Berg den dagen, och hade hon gjort det hade hon glömt att Claesson var ute efter dem. Hon hade bråttom hem. Det var hennes tur att skjutsa flickorna till simhallen. Janos hade i gengäld lovat fixa middagen. De försökte jobba på att få lite mer tillsammansliv, inte bara springa om varandra. Det dög inte längre, hade de upptäckt.
*
Veronika stampade den torra snön av skorna, klev in på mödravårdscentralen och hängde av sig sitt tält till kappa. Det låg pölar av smält snö på golvet i kapphallen.
Hennes barnmorska vinkade till henne.
– Sätt dig och vänta så länge, sa hon.
Veronika sjönk tacksamt ner på stolen. Hon hade tvingats jäkta trots att hon planerat så att hon skulle slippa just detta. Tanken var att hon skulle hinna med gott mått. Hon hade i god tid förvarnat att hon skulle gå tidigare från kliniken, med sin aktuella kroppshydda tog hon sig varken fram med någon större fart eller grace, men så hade det i vanlig ordning kört ihop sig och hon fick rycka in på avdelningen. Det var halt och barnets huvud pressade nedåt och hon hade fått vagga sig fram som en gammal anka så snabbt hon förmådde.
I väntrummet satt en späd, mörkhårig kvinna med en nätt bula på magen. Veronika granskade den snabbt. Alla gravida magar inspekterades mer eller mindre medvetet och värderades snabbt. Den mörka, med det bleka nästan knotigt trekantiga ansiktet, var av den avundsvärda, smärta sorten vars enda kroppsliga förändring graviditeten givit var just den nätt växande och mjukt rundade kulan. Förmodligen skulle hon se ut som vanligt, ung och smärt om midjan, redan en timme efter förlossningen! Ingen plufsig orörlighet och inga stolpben!
Hur Veronika än försökte att slå ifrån sig denna åldersfixering var den ändå en given omständighet som skavde inom henne, och som aldrig lämnade henne helt, även om hon samtidigt var stolt över sin kropp. Inte vacker just nu, men funktionsduglig. Ännu fertil.
De hade setts förut, hon och den mörka, de hade tittat på varandra i väntrummet och nu nickade de igenkännande och Veronika log och höll kvar blicken tills den mörka sken upp. Veronika trodde att hon sett henne på sjukhuset, kanske som patient – hon hade träffat så många under årens lopp att det inte var lätt att veta – eller arbetade hon på någon avdelning och de hade setts i matsalen, platsen där alla möttes.
Den mörkhåriga kvinnan hade en veckotidning i knäet. Hon bläddrade lite förstrött och tittade emellanåt upp med en försiktig, möjligen blyg eller kanske orolig blick. Veronika tänkte att den stickande antydda spändheten kanske berodde på själva graviditeten, att det kanske var det första barnet hon väntade.
– Hej, sa Veronika och bröt vallen. Hur är det? frågade hon och log.
– Bra, sa den mörkhåriga och drog det långa håret bakom öronen. Drar det ihop sig? frågade hon vänligt och fäste blicken på Veronikas jämförelsevis anstötligt uppsvällda mage, och Veronika kände sig som ett utflutet fläskberg.
– Inte riktigt än, svarade Veronika. Fast man skulle kanske kunna tro det. Det börjar bli segt nu.
– Är det din första?
– Nej, den andra. Min äldsta är tjugoett.
– Oj då!
Den mörka lät inte kritisk på rösten, inte nyfiken heller, snarast imponerad och det gick rakt in i Veronika.
– Det blev glest emellan, sa hon. Och du då?
– Första, svarade den mörka och la ena handen på den lilla bulan under skjortan med tusenskönor på lila botten. Den är visst lite liten säger de. Alldeles för liten.
Veronika såg oron blänka till i hennes ögon och hon visste inte vad hon skulle säga där hon satt i sin präktiga oformlighet. Hennes egen var då rakt inte för liten. Snarast tvärt om.
Kanske var det något fel. Kvinnans första barn som vilade under hennes hjärta kanske var sjukt, missbildat, hade kromosomavvikelser. Vad säger man i sådana fall?
– Jag kanske ska presentera mig, sa Veronika och stack fram högerhanden. Veronika heter jag.
– Sara.
Det gnisslade i dörren till undersökningsrummet. En flickunge med tummen i munnen kom ut och tittade storögt på kvinnorna i väntrummet. Hennes mamma, i hundrakilosklassen, vaggade ut och tog den lilla vid handen. Det var Veronikas tur. Den mörka skulle till den andra barnmorskan.