NÅGON HADE REDAN satt upp en varningstriangel i snön vid vägrenen. Den glödde rött i mörkret när polisbilens strålkastare föll på den. Vägen låg för övrigt avsides och var mycket glest trafikerad. När de kom närmre såg de bakdelen på en ljus personbil, och framför den skymtade ett något större fordon. Varningsljusen blinkade på båda bilarna. Konturer av människor rörde sig längre fram i strålkastarljuset. Rött, orange och vitt ljus blänkte i snövallarna utmed vägkanterna. Det luktade olycka på långt håll.
Polisen Erika Ljung tittade i backspegeln och såg ett kallblått pulserande ljus som närmade sig.
– Ambulansen är på väg, sa hon till kollegan Jesper Gren.
Ytterligare en polisbil var på väg med förstärkning hade de också fått veta. De var osäkra på hur omfattande olyckan var. Åtminstone en person var skadad, så mycket hade de fått fram av den skärrade mansröst som ringt.
Erika parkerade, de hoppade ut i den nästan kompakta tystnad som åstadkommits av det tjocka snölagret. Det enda som hördes var det gnidande ljudet från deras fotsulor som tog avstamp i snön, och så ett dovt motorljud längre fram.
Det var en Honda såg Erika när hon passerade. Och en röd Chrysler Voyager.
Erika Ljung och Jesper Gren fann tre personer som grupperade sig kring en man som låg utslagen på rygg mitt i vägbanan med en rutig filt över sig. Mannen hade en toppluva långt nerdragen över pannan och öronen. Ögonlocken var halvt slutna. I det vita strålkastarljuset från Chryslern såg han död ut där han låg på den hårt packade snöytan. Resterna av ett par avbrutna löparskidor och knäckta stavar låg spridda bredvid honom.
– Vad har hänt? frågade Jesper Gren medan Erika satte sig ner på huk och letade efter livstecken: en blinkning, en rörelse i ansiktet eller froströk från munnen, men inget av detta fann hon.
De hade inte vågat flytta på honom, fick de veta. Erika vände sig om där hon satt och såg bortom de parkerade bilarna hur det pumpande blåljuset kom allt närmre. Ambulansen skulle snart vara framme.
De var som statyer, tänkte hon, den skadade mannen som inte gav ett enda ljud ifrån sig låg stel på vägen och i en halvcirkel runtom stod de andra tre som fastfrusna och orörliga granitfigurer. En medelålders man med pälsmössa och klassisk kalaskula under rocken började dock försynt stampa med fötterna för att hålla värmen, och han vred huvudet mot en något yngre och längre man i en stor, mörk täckjacka. Det var tydligt att mannen med kalaskulan ville att den andre skulle föra ordet, men han fortsatte att stå stel med blicken ihärdigt fixerad vid den utslagne. Rädslan och oron gick nästan att ta på. Jesper vände sig mot den långe.
– Är den här din? frågade han och pekade på den röda minibussen tre meter bakom dem, vars lyktor sken så skarpt över olycksplatsen att de fick kisa med ögonen.
Motorn gick på tomgång. Rök från munnar och avgasrör steg mot en becksvart februarihimmel. Mannen i täckjackan förblev dock tyst och stel. Han är chockad, tänkte Jesper Gren. Han kände igen tecknen. Det gällde att få in honom i värmen.
Jesper Gren upprepade frågan:
– Vad har hänt?
– Jag vet inte, sa till slut mannen med kalaskulan och den stora pälsmössan när den täckjacksklädde fortsatte att knipa käft. Vi kom precis, fortsatte han och nickade mot en kvinna som stod på andra sidan om den i stort sett förstelnade mannen i täckjacka.
Kvinnan hade ljusa, korta lockar som virvlade ovanför ett pannband i luddigt rosa garn som gick ner om öronen. Hon såg ängsligt på poliserna, som om hon trodde att hon skulle misstänkas ha orsakat olyckan.
– Kanske inte precis, men för … vad ska vi säga … ungefär tjugo minuter sedan, förtydligade hon försiktigt.
Medan Erika gick till polisbilen för att hämta sprayfärg kom den andra polisbilen. Peter Berg hoppade ur och började vinka undan en Volvo så att ambulansen kunde smyga sig närmre för att plocka upp den skadade. Eller om han nu var död, de visste inte säkert ännu.
Erika hann precis markera kroppens läge innan ambulansmännen började staga runt huvud och nacke och lyfte över skidåkaren på båren. De mörkblå och brandgula skyddsoverallerna rörde sig samstämmigt, de pratade lågmält medan andedräkterna steg mjölkvita över öronlappsmössorna. De arbetade snabbt och samtidigt lugnt, gav varandra en tyst signal, lyfte båren och sköt in den i bilen. När den ena ambulanskillen slog igen dörren nickade han igenkännande och log mot Erika Ljung som svarade med ett underfundigt leende. Det var som om de sög med blickarna runt varandra och kring något som de två förmodligen alena visste att de hade gemensamt.
Den äldre ambulansskötarens röst hördes från förarsätet. Vi kommer snart med en medvetslös, trafikskadad man, rapporterade han till akuten.
Dörrar smällde igen. Så försvann blåljusen i riktning mot staden.
– Är det du som äger den röda? frågade Jesper Gren återigen, denna gång dock betydligt mer bestämt. Han pekade på Chryslern samtidigt som han nästan demonstrativt vände sig till mannen i täckjackan.
Mannen nickade och tittade flyktigt på Jesper, flera korta blickar, men bara på Jesper. De båda poliserna Katarina Fritjofsson och Peter Berg som anslutit sig till gruppen tog han ingen notis om, inte heller om Erika Ljung.
– Han flög på mig, sa så äntligen mannen i täckjackan.
– Hur då flög?
– Han kom rakt ut…
Mannen pekade in i skogen som var som ett svart hål. Erika tog ficklampan och följde ljuskäglan utmed den hårdpackade snövallen.
– Här går ett skidspår, sa hon och lyste bakom snövallen.
– Ja, det ser så ut, kommenterade Peter Berg som gick strax bakom henne.
– Men man kan väl inte åka här när det är mörkt. Spåret är ju inte upplyst, sa hon och lät ficklampans ljuskägla försvinna rakt in i det svarta.
– Kan och kan, sa Peter Berg. Han kunde i alla fall.
– Jäkla sportdårar, hörde Erika sig själv säga. Han skulle säkert träna till Vasaloppet. Det kanske kostar honom livet.
Hon var indignerad. Och frusen.
*
Kriminalkommissarie Claes Claesson ringde hem. Egentligen var det knappast ett hem ännu, snarast en veritabel flyttröra. Han ville få det i ordning, han trivdes inte att bo i en skräpkammare, men han hade ännu inte kommit på när de skulle få tid, eller snarast när han själv skulle få tid. Veronika skulle snart ta ut havandeskapsledigt, hon skulle få möjlighet men hon klarade det inte ensam. Han hade planerat att de skulle ägna helgen åt att släpa runt möbler och kånka kartonger. Släpa och släpa! Det lät negativt. Han tyckte egentligen att det var rätt roligt att se hur det blev. Lite svårare denna gång eftersom han inte kunde bestämma helt själv, å andra sidan var det en större utmaning och rent av lite spännande. Han kunde kanske till nöds ta en veckas semester. Fast han hade annars tänkt sig en hel del ledighet framöver ändå. Han fick se.
Ingen svarade. Han försökte med mobilnumret, men ingen svarade där heller. Hon hade väl glömt den hemma, som hon brukade. Veronika gillade inte mobiltelefoner, hon kände sig friare utan och det var en ren yrkesskada. Hon hade deklarerat att hon var trött på att bli schasad runt av pipande och ringande signaler.
Egentligen hade han bara tänkt fråga om han skulle handla mat på hemvägen. Han tänkte förskona sin gravida sambo från att släpa på ytterligare bördor än de hon redan hade. Kände han henne rätt hade hon redan burit hem ett par matkassar eftersom hon var av den högpresterande, icke gnälliga sorten. Det fanns fördelar med den modellen, men också nackdelar. Han bedömde att hon inte alltid kände var gränserna för det rimliga gick. På den punkten tyckte han att han hade en uppgift att fylla.
När han fått på sig ytterkläderna ringde telefonen på skrivbordet. Han hoppades att det var Veronika, men det var det inte. Det var Gottes fru som redan i första meningen frågade om han hade sett hennes lagvigde. Claesson blev förstås förvånad. Vad han kunde påminna sig hade polismästarens rekorderliga hustru aldrig tidigare ringt och frågat efter sin make. Hade det hänt något?
– Jag såg honom i förmiddags. Hurså? sa Claesson.
– Han skulle kommit hem tidigt. Vi ska iväg, sa hon torrt. Jag når honom varken via växeln eller hans mobil.
– Den är kanske avstängd eller urladdad, sa Claesson som ome delbart ville ge en naturlig förklaring eftersom han inte var katastrofbenägen till sin natur, eller om det var yrket som polis som gjort honom sådan. Eller kanske bådadera.
– Äsch, han kommer väl, sa fru Gottfridsson hurtigt, men han kunde likväl höra oron bakom käckheten.
– Ser jag honom föser jag hem honom direkt, sa Claesson och Vanja Gottfridsson nöjde sig med detta.
Han la sakta luren i klykan och blev stående en kort stund med jackan uppknäppt och en obehaglig känsla av, kanske snarare rädsla eller sorg över, att det skulle kunna hända Gotte något. Vad han närmast tänkte på, och på sätt och vis hade en mer eller mindre omedveten beredskap för, var att hans chef Olle Gottfridsson, allmänt kallad Gotte, skulle drabbas av en hjärtinfarkt eller någon annan allvarlig sjukdom kopplad till ett alltför välmående liv. Inte vidlyftigt leverne, enbart välmående. Rökta leverkorvar, äggakaka, äppelfläsk och ål i alla former. Och en snaps till förstås, eller två, om det var utanför tjänsten, men aldrig något egentligt supande. Inte nu för tiden i varje fall. Det hade visst varit rätt blött en gång i tiden, Claesson hade hört ryktas om det, men det var så länge sedan att även ryktet var preskriberat. Han bjöd gärna, den gode Gotte, mer än gärna, han formligen älskade att duka upp och gladdes åt att andra lät sig väl smaka av delikatesserna med lika skånska rötter som hans egna. Griljerade grisfötter hade han dock ännu inte lyckats få någon på stationen att gilla.
Gotte var nu drygt sextio och bar på alldeles för många kilon som han med stor fröjd tuggat sig till alldeles själv. Förutom sin stora och massiva fysiska gestalt, representerade han även mentalt någon sorts orubblig stabilitet grundad på genuin snällhet. Eller snarast gammeldags hygglighet – varför det nu skulle vara gammeldags med hygglighet, men det tycktes vara så – och Gotte stod även för en fånig, nästan barnslig nyfikenhet som han ibland lyckades sprida på polishuset när de hade det som värst.
Den dagen Gotte lämnar polishuset, som pensionär eller som … nåja, han skulle inte måla fan på väggen, bannade Claesson sig själv, men den dagen Gotte lämnade in sin uniform skulle inte bara en gedigen kunskapskälla att ösa ur försvinna, utan vad som främst skulle gå förlorat var en stor personlighet på stationen, en individ stöpt i en alldeles egen form. Hur tomt det skulle komma att bli vågade han inte ens tänka på, än mindre vågade han släppa fram tankarna på vilka nya förväntningar som då förmodligen skulle ställas på honom själv. Ett tomrum efter Gotte skulle ingen annan kunna fylla ut, varken på det ena eller andra sättet. Det var lika bra att inse det.
Han släckte i taket och sköt igen dörren. På vägen ut stötte han på Erika Ljung och Jesper Gren på väg upp i trappan.
– Hej, sa han och såg en blek man i svart täckjacka som följde med dem upp.
De nickade till honom och han fortsatte nerför trapporna, ut på Ordningsgatan och snett över torget i riktning mot Konsum som numera hade sena öppettider.
Det nöp i kinderna. Han plockade upp luvan ur jackfickan och drog ner den över öronen. Sedan håret blev tunnare var det skönt med mössa. Bilarna körde långsamt, det var fläckvis halt så han gick försiktigt bredbent över gatan. Gruset på trottoaren krasade under fötterna. Det var stjärnklart och lite för kallt för att gå utan långkalsonger, men han skulle inte så långt.
*
Lena hade tur. De sista låntagarna hade gett sig av i tid så hon kunde låsa biblioteket redan kvart över åtta. Den numera pensionerade och dessvärre sorgligt alkoholiserade före detta sportjournalisten som brukade vara svår att mota ut hade inte suttit sovande med hängande haka på tidningsavdelningen denna kväll. För syns skull brukade han ha en tidning liggande i knäet. Sentimentalt småsnyft och annat plågsamt dravel brukade rinna ur honom när de försökte köra honom på porten, men han blev aldrig aggressiv eller våldsam. På något sätt hade all personal mer eller mindre börjat se honom som ett inte precis kärt, men ändå tillhörande inventarium. Det var ändå skönt att slippa böka med honom, tänkte Lena, samtidigt som hon inte kunde låta bli att i förbifarten fundera över vart han tagit vägen. Det var inte bara dagar utan veckor sedan hon såg honom senast slog det henne medan hon vek ihop tidningarna. Han kanske hade supit ihjäl sig? Hon fick fråga de andra i morgon, om hon kom ihåg det.
Hon la ner två nyinkomna böcker i väskan, den ena hade hon valt till Johan och den andra till sig själv, tog på duffeln och ett par röda yllesockor – hon hade själv stickat dem – klev i kängorna och snörde skobanden, krokade ner halsduken – en smal, nära nog två meter lång svart-grönrandig historia som hon också stickat själv – som hon virade två varv tätt runt halsen ovanpå det långa, rågblonda håret. Den tjocka manen fungerade som en extra isolering.
Det sög i mellangärdet. Hon hoppades att Johan hade maten färdig.
Utanför Kirres kiosk stod två ynglingar och bolmade. De borde inte röka, både farligt och fånigt, tänkte hon automatiskt. Tunna och kaxiga pojkspolingar, knappt torra bakom öronen.
Hon traskade förbi kiosken och kände sig duktig eftersom hon lät bli att köpa något. Hon skämdes för sin svaghet. Hon var en inbiten godisgris, och hon hade framförallt svårt att stå emot begäret när hon hade haft kvällspasset och var trött och hungrig. Hungern gjorde henne sötsugen och värst var det på vintern. Åt hon inget godis på hemvägen så var det gott med några bitar framför tv:n när de slagit sig ner efter den sena middagen. Och Johan var inte heller nödbedd. Det var med andra ord inte bara hon som var karaktärslös, om det nu gjorde någon skillnad. Men, vad då! Något kunde man väl unna sig. Hon varken rökte eller drack speciellt mycket, men ändå kunde hon inte låta bli att tycka att det var pinsamt när Kirre småpratade med henne som den stamkund hon faktiskt var, en som fastnat för kolarullar, hallonsnablar, sockerbitar, turkisk peppar och sega delfiner. Sega, sockriga, färgade bitar och en och annan chokladbit.
De där godisbitarna som hon nu lät bli att köpa denna sena kväll hängde i stället efter henne som hägringar ett gott stycke in i nästa kvarter. Hon förnam smaken av sötlakrits och sega råttor och fantiserade om hur tungan rullade bitarna runt så att saliven rann till, men hon vände inte om. Hon höll emot. Förresten hade kanske Johan redan köpt hem lite smågodis.
I guldsmedsaffären var det nattskyltat, Systembolagets fönster gapade svarta, men dörren till turkens minilivs stod på glänt trots kylan, och hon skymtade butiksägaren bakom disken. En bil gick på tomgång utanför. Annars syntes inte en själ. Hon sneddade över vägen och vek in på första tvärgatan och såg fasaden på det stora patricierhus som Johan och hon bodde i en bit upp på gatan. Hon tyckte fönsterna gapade mörka, kanske blänkte något ljus från arbetsrummet.
Hon skyndade på, hon ville in i värmen. Kylan bet sig igenom både långbyxorna i ylle och de grova kängorna. Läpparna var nariga, men hon orkade inte gräva fram ett Lypsyl nu. Hon drog av sig vanten och tryckte portkoden. Det lilla klick-ljudet hördes och hon pressade upp ekdörren som föll igen tungt bakom henne. Två barnvagnar trängdes i porten. Hon stampade av sig snön, klev in i hissen, sköt igen järngrinden och tryckte upp sig till tredje våningen. Ljuset i trappuppgången slocknade precis som hon stängt järngrinden efter sig och tryckt ner hissen. Hon brydde sig inte om att tända utan tog med en sömngångaraktig säkerhet de tre nödvändiga stegen fram till den egna ytterdörren. Hon la handen på dörrhandtaget och vred nedåt samtidigt som hon var beredd att ropa ett glatt hej till Johan. Hon svalde hälsningen. Dörren var låst.
Kanske är han ute i ett ärende, handlar något i sista minuten hos turken? Något som fattades till middagen.
Nycklarna låg längst ner i kassen. Hon grävde med frusna och klumpiga fingrar tills hon fick upp dem, satte in nyckeln i låset, vred om och klev in i en mörk tambur. Gula ljusfält från sänglamporna i sovrummet bredde ut sig på mattan i vardagsrummet. Hon tände i hallen och kände sig modstulen av tystnaden och mörkret som rådde. Magen skrek dessutom, hon var ordentligt hungrig och hade räknat med att maten skulle vara klar.
– Johan, ropade hon högt fast hon egentligen visste att han inte var hemma, och hon fick inte heller något svar. Bara tystnad.
Plogbilen hördes utanför. Han kommer väl!
Hon hängde av sig och gick ut i köket, tände i taket, satte kassen med böckerna på köksbordet och bläddrade igenom posten som han lagt på diskbänken. Inget kul!
Hon fick väl börja med maten, men det fanns inget i kylskåpet som hon skulle kunna åstadkomma en middag med, inte ens om hon varit den där husliga typen som kunde koka soppa på en spik. Nu var hon inte ens det.
En kort irritation blossade upp. Han kunde väl för helvete skärpa till sig och åtminstone släpa hem lite middagsmat. En fil och en mjölk, en ketchupflaska, en burk Bostongurka, en röd paprika, ett paket Bregott, det var allt som fanns. Det begrep väl en idiot att man inte kunde klara sig på detta ynkliga förråd. Trots allt hade han hela dagarna på sig. Även om han mådde dåligt och var ur gängorna var det ingen ursäkt. Någon gång måste han väl dessutom lämna den där skiten bakom sig och börja på nytt och inte fortsätta att ömka sig och vältra sig i de andras idiotiska elakheter. Det behövdes ju folk på flera ställen. Medicinkliniken var uppenbarligen ett jäkla råtthål, där fanns det ingen anledning att vara kvar, inget att vare sig önska eller sträva efter, men han kunde väl jobba någon annanstans. Två läkarstationer hade ringt och bönat och bett att han skulle börja hos dem. Men han ville ingenting. Över huvud taget ingenting alls.
Irritationen kröp i henne. Hon var inte i form för att improvisera. Turken hade ett vettigt nödsortiment, men hon hade ingen lust att klä på sig och gå ut igen. Spagetti hade de hemma såg hon när hon öppnade skåpsluckan över kylskåpet, och en burk musslor stod på hyllan i skafferiet. Då behövde hon inte gå ut. Spagetti med musselsås fick duga. Hon satte igång, tog fram kastruller, satte på spagettivattnet, tog fram mjöl och mjölk till redningen och medan hon donade i köket blev hon efterhand allt lugnare. Han kommer väl så småningom, tänkte hon, men hon lyckades inte helt koppla bort oron.
Varken ett telefonmeddelande eller en lapp. De hade alltid stått varandra nära, som tvillingsjälar var de. Han var hennes andra halva, och hon hans, och det hade alltid varit så. Ingen av dem brukade försvinna utan att höra av sig, eller lämna ett meddelande.
Hon knäppte på radion men kunde inte hitta något vettigt att lyssna på. Hon gick genom det nedsläckta arbetsrummet, tände i vardagsrummet och letade fram en lugn cd och skruvade upp volymen så att musiken skulle höras ut till köket. Det fräste från spisen, spagettivattnet kokade över, hon rusade tillbaka till köket, slog i armbågen i dörrposten, det gjorde djävulskt ont och hon svor högt, sköt kastrullen åt sidan och sänkte värmen.
Låg det inte något på skrivbordet?
Hon ställde sig i dörröppningen med ryggen mot köket och masserade armbågen. Mitt på skrivbordet låg ett pappersark. Hon såg det utan att tända. Ljuset från taklampan i köket föll snett på det.