LENA SÖDERLUND la på luren. Det var den tredje som ringt denna kväll för att ömka henne. Sara hade nog med sitt eget, ungen i magen växte visst inte som den skulle och man planerade att lägga in henne på sjukhuset. Trots att hon levde med en egen oro hade hon ändå hört av sig, och det var ju snällt. Begravningen kunde Sara inte komma på under rådande omständigheter, men det skulle hon förstås gjort om hon kunnat, och det visste Lena. Sara var inte den som svek.
Lena drog ur telefonjacket och gick som en osalig ande runt i lägenheten. Hon hade lyckats skjuta den stora ovissheten framför sig. Hur skulle det bli i fortsättningen? Lägenheten skulle bli för dyr för henne ensam.
Det var så mycket att ta itu med, så mycket att det snärjde henne. Hur hon än försökte intala sig att det skulle ordna sig bara hon tog en sak i sänder, så vällde oron fram, och ilskan och sorgen och förbannelsen i en aldrig sinande ström. Det kröp och gnagde i henne. Gråten kom och gick och hon kunde varken sova eller sitta stilla. Hon orkade inte längre med dem som ringde och försökte beklaga sorgen, samma ord, samma ton. De begrep ändå ingenting. Allt oftare kopplade hon ur telefonen, eller struntade i att svara. Det var på sätt och vis dumt, det insåg hon. Hon borde akta sig för att bli isolerad, men hon kunde inte bete sig på annat sätt. Det gick inte.
Hon var övergiven, ensam, övergiven, ensam, men ingen kunde längre rå på henne.
Han lämnade henne i sticket, och hon skulle klara sig själv hade han tänkt.
De förvandlade honom, förstörde honom och hon blev ensam. De förstörde även hennes liv. Nu hade det värsta inträffat. Värre kunde det i alla fall inte bli, tänkte hon och kände en sorts tröst i detta. Men fan vad han svikit henne ändå, efter alla år, efter alla samtal, allt lyssnande, allt tålamod, all kärlek hon öst över honom!
Tårarna pressade på igen, tryckte på inifrån och forsade till slut återigen fram och hon hulkade, bölade, snöt sig och grät igen och det kändes lite bättre, även denna gång, men någon egentlig lättnad kom inte, mer än tillfälligt. Det var för tätt inpå allt det hemska.
Sara hade i alla fall ett barn att se fram emot, om allt gick väl. Ett litet barn, ett litet, litet barn som var hennes.
Det gjorde inget att dygnet vänt, hon skulle ändå inte till biblioteket. Sjukskrivningen var en välsignelse, distriktsläkaren kallade det akut krisreaktion och han hade inte sagt så mycket, mest fyllt i lappen till Försäkringskassan och sagt att det brukade bli lättare efter begravningen, och ville hon ha några insomningstabletter var det inte farligt, bara det inte blev en vana. Men hon tackade nej. Det spelade inte så stor roll om hon sov eller var vaken, det blev en sömnskvätt då och då och hon tycktes klara sig. Annars fick hon väl ringa om ett recept.
Hon tog fram Johans brev och läste det om igen för osäkert vilken gång i ordningen. De kränkte honom ohjälpligt. Tänk att han levde så nära henne, hud mot hud i samma säng och så otröstligt förkrossad, och det värsta var att hon visste det hela tiden, men var vanmäktig.
Hur kunde de där människorna vara så hjärtlösa? Läkare som var hjärtlösa, hur gick det ihop? De var onda. Ren ondska.
Hon förbannade sig själv för att hon inte använde mer tvång för att få iväg honom till en psykolog eller psykiatriker. Hon bönade och bad, lirkade och argumenterade, men han vägrade, blev förbannad och hon insåg att det var bäst att hålla tyst. En läkare försöker klara sig själv med egna metoder, och egna piller på egna recept, så mycket förstod hon. Inga svaghetstecken skulle demonstreras och ältas hos en själsläkare. Ingen skulle snaska i hans inre. Det räckte med allt det han hade fått utstå skrek han till henne och hon kunde fortfarande känna hur vreden gick rakt in i henne och att hon blev rädd. När hon tänkte på den där stunden slutade hon att gråta tvärt och obehaget kom krypande på samma sätt som då.
Den där facklige snubben hade inte varit till någon större hjälp, mer än med det rent formella. Visst lyssnade han, men han gjorde inget. Ingen vågade göra något. Inget stöd, inget hopp, inget konkret medan det pågick. Alla aktade sig. Ingen vågade utreda och ta reda på hur sjukt det var på kliniken. Ingen ville veta, de var alldeles för insyltade i varandra. De tassade så försiktigt i kanterna, men vågade inte ge sig in i lejonkulan. Det var lättast för alla att välja ut Johan som det stora problemet. Johan blev korsbäraren.
Men Johan ville ha upprättelse. Han arbetade för rättvisan.
Det blev hon som nu fick ta över det uppdraget. Hon skulle ge honom upprättelse.
Klockan från gamla kyrkan slog tio. Hon tog på sig varmt, låste och klev ut på gatan. Kylan gjorde henne gott.
Kvällsvandringen hade sin givna rutt, och när hon gick snabbt med pendlande armar slog hjärtat fort av ansträngning men inte av förtvivlan. Trycket i huvudet lättade, tankarna slutade mala runt, runt och hjärnan började i stället producera riktiga, sammanhängande tankekedjor, och hon mådde mindre tjyvtjockt.
Nu kanske hon kunde skapa sig lite eget liv. Inte bara oroa sig för honom och lyssna på allt prat om hans förbannade jobb. Hans arbetsplats hade invaderat hela deras äktenskap, ätit sig in som en farsot.
Hon korsade kyrkogården, den var mörk och vilsam, hon gick över järnvägen i riktning mot hamnen men fortsatte inte ända ner till havet utan vek in i Stadsparken under de höga kala träden på grusgången som nu var täckt av is och snö. Den ledde ut till den äldsta stadsdelen där husen stod tätt. Träfasaderna var i de flesta fall renoverade och målade i milda toner: grått, gult, rosa och så förstås falurött med vita knutar. Fönstren var spröjsade och lågt placerade och hon kikade in i den ena hemtrivseln efter den andra och kände sig alltmer naket övergiven. Hon såg människor framför tv-apparater, under lampors sken med en bok, lutade över skrivbord, vid matbord med levande ljus, och överallt tycktes hon se samhörighet. Hon blev tung av övergivenhet, men ändå kunde hon inte låta bli att titta in på all denna förmodade gemenskap som på sätt och vis gjorde henne illa. Sådan var verkligheten och den fick hon tåla. Hon började fantisera om vilka som bodde bakom fasaderna, vad de arbetade med, vad de hade för fritidsintressen, hur gamla de var, om de hade barn eller barnbarn, om de var rika eller försökte se rika ut och egentligen hade förköpt sig, om de var trevliga eller snorkiga. Hon döpte husen efter kännetecken som var tydliga: huset med kristallkronan, huset med levande ljus i fönstret, huset med alla bokhyllorna och den fina konsten, det stökiga huset, det hypermoderna huset, perfektionisterna, och så vidare.
Hon fortsatte med taktfasta steg och hon grät inte längre. Hon hade gjort paus i sorgesången.
Ljusen från gatlyktorna blev starkare och kallblåare när hon lämnat Gamla stan och kommit in i de nyare kvarteren. Husen var från sextiotalet och stereotypa, mest som fyrkantigt och stelt välordnade limpor. Sedan kom gatan med kedjehusen från samma tidsperiod och de var betydligt trevligare med burspråk och spröjsade fönster och hon började återigen leta efter kännetecknen. Huset med de fula gardinerna, de roliga lamporna i fönstret, den konstiga grejen på väggen, de antika möblerna.
Hon var en hängiven fönstertittare. Trots att hon var sorgsen fann hon ändå en sorts vila, kanske tröst och en liten strimma upphetsning av att tjuvkika in i andra människors världar, vardagsscenografier som de trodde var privata. Men hon visste hur de hade det.
Det rörde inte en människa i ryggen vad hon gjorde och hon hade ingen att redovisa sina förehavanden för. Inte en enda. Inte ens Johan. Fantasin var bara hennes och den hade ingen med att göra. Det fanns värre saker, döden till exempel. Det visste hon.
Och så kom hon äntligen till huset som Laura bodde i.
Johan hade tyckt sämst om Laura, och ändå bäst om henne. Det var något märkvärdigt med den där Laura. Vad var det egentligen med henne? Lena hade förstått att det var en häxkraft hon besatt. Hon hade hört så mycket om denna Laura att hon hade blivit både trött i öronen och huvudet och till och med ibland undrat om han egentligen inte i grund och botten var just förhäxad av henne, fångad av hennes styrka och perfektionism, hennes kontrollbehov och överlägsenhet men även stora skicklighet. En skicklig läkare var hon. Det kan man aldrig sticka under stol med, sa han. Kanske sa han det till och med lite för ofta, det blev nästan löjligt ibland, men hon lät honom hållas. Varför skulle han hålla på att vara imponerad av en så elak kvinna, en kvinna som trodde att hon var något och som dessutom ville skada honom, som uppviglade flera personer på kliniken mot honom, nästan alla på kliniken, som tolkade det han gjorde på fel sätt, som kringrände honom, ifrågasatte, letade hållhakar, försökte hitta anledningar till att anmäla honom för än det ena, än det andra, för oskicklig yrkesutövning, för slarv, för små och stora försummelser? Hon, den där Laura, tycktes njuta av det.
Lena kände hur den arga hjärtklappningen kom tillbaka. Den där hjärtklappningen hon haft så ofta.
Varför hade han hela tiden varit så korrekt, varför sa han alltid att Laura var skicklig? Något fel måste väl även hon ha gjort. Det är ju mänskligt. Men han tog Laura i försvar. Så blev det alltid. Först berättade han om Lauras tarvligheter, sedan när hon höll med tog han henne i försvar. Det blev som om Laura kom i första hand. De kom aldrig någon vart. Vem tänkte han mest på, Laura eller henne?
Var han i grund och botten tänd på henne på något sätt?
Lena hade länge undrat hur människan såg ut, kvinnan som pinade livet ur Johan, men som han vägrade ge upp inför. Nu visste hon.
Laura är hård, sa han, skärpt på ett otäckt sätt, noggrann och duktig och samvetsgrann som läkare, och det samvetsgranna gjorde henne petig och ogenerös mot andras tillkortakommanden, men hon blev ställd när hon mötte andras begåvning. Ställd mot väggen. Briljansen ville hon ensam stå för. Kanske var det avunden hon smittats av. Johan var kunnig, otäckt kunnig och det var han redan som liten berättade hans föräldrar stolt för henne nästan direkt när hon första gången träffade dem, då när de ännu levde. Försigkommen och klipsk. Ett elefantminne.
Det blev fel med Laura och de andra två. Det låste sig och de gaddade ihop sig. Det var svårt att slå Johan på fingrarna, det visste Lena. Hon och Johan hade många gånger fastnat i löjliga diskussioner, nästan gräl, där hon alltid var tvungen att vika sig och ge honom rätt. Hon lärde sig att säga orden “Du har rätt Johan”. Meningen kom till slut mekaniskt, utan att det kostade henne något. Det där med just rätt och fel var något han hade hakat upp sig på. Han hade rätt, sa han och överläppen spändes överlägset.
Det värsta var att han oftast hade det. På ett sätt i varje fall, på kunskapssättet.
Kanske tyckte Johan att Laura var rättvis trots allt, vid något tillfälle slank det ur honom, men Lauras rättvisa var inte rätlinjig och enkel, utan krokig och obegriplig för honom. Den var inte rätt och riktig. Kanske det var så med hennes vänlighet också, den var obegriplig eftersom den ibland kom utan förvarning och utan anledning. Den var inte sprungen ur hjärtat utan kom från hjärnan. Vänlighet som en ren uppfostringssak.
Laura gjorde i alla fall inget för att stoppa förföljelsekarusellen när den drog iväg som en orkan. Hon gjorde det värre. Hon tog emot avvikelserapporterna med de nästan löjeväckande och bagatellartade innehållen, ilskna formuleringar gjorda av två stötta kollegor som inte själva växt snabbt nog. Carl-Magnus Meisser och Tomas Bengtsson letade fel. Och Laura använde rapporterna för att märka Johan. Just det, märka honom för att han inte fjäskade.
I den vevan dök de barnpornografiska bilderna upp. Varifrån visste hon fortfarande inte. De hade aldrig funnits, mer än som rykte. Det visste hon däremot. Ett rykte som blev en realitet blev de varse.
Vad Johan än gjorde, även om han skötte sitt arbete, blev han ändå utpekad som klinikens stora problem. Bagateller drogs fram och förstorades upp, attityden hårdnade och tystnaden spred sig. Sjukskrivningen kom när Johan långt om länge insåg att ingen skulle hjälpa till att mildra förloppet. Ingen skulle stå på hans sida på kliniken. Det fanns ingen som vågade slå näven i bordet, som vågade utgöra ett rättvisans motstånd. I tystnaden är allt tillåtet.
Johan slutade titta henne i ögonen, hans ansikte blev platt och grått.
Lena knep ihop munnen där hon stod, hon blundade hårt för att försöka stoppa obehaget som sakta kom krypande inom henne. Det var en svår och glädjelös tid.
Nu ville hon ta tillbaka livet. Ibland hade hon önskat att hon vågat skilja sig, att hon varit modig och lämnat Johan, trots att hon älskade honom. Hon hade längtat efter att få lite eget liv och inte bara leva i skuggan av hans elände och hata tillsammans med honom. År efter år hade lagts på varandra, långa tidsperioder när hon inte nådde honom riktigt. Långa kvällar och nätter när de låg i tystnad, kanske höll de om varandra. Men mer blev det inte. De kom ingen vart, men vart skulle hon komma, hon som hade biblioteket om dagarna och en man som for illa av sina förföljare på kvällarna. Allt som de planerade gemensamt: resor, utflykter och barn, rann ut i sanden, blev inget av.
Han skulle först bli fri, sa han, och hon väntade och längtade och hon märkte så tydligt att han på sista tiden kommit upp ur mörkret. Han började bli mjuk, nästan sitt gamla jag. Han började skoja igen, började hitta på saker, kramade henne, och de låg med varandra igen, oftare och oftare, och det kändes som förr, hetta och varlighet, och han brydde sig, såg henne i ögonen, njöt och höll om henne efteråt och hon var salig och gonade in sig mot hans kropp. Han hade släppt in henne igen.
Tårarna bröt fram. Johan var en storslagen man, och hon älskade honom.
Satans jävla kärring! Hon önskade att hon kunde döda henne. Göra mos av henne. Hon skulle själv få känna på!
Hon stod på gatan i mörkret mellan två gatlyktor och lät gråten spruta och kände samtidigt en inre lättnad och en kortvarig tillfredsställelse. Hon fiskade upp en näsduk ur fickan och stötte samtidigt emot ett papper och något hårt. Hon plockade upp en Mintolux, snöt sig och skalade av papperet från karamellen. Pepparmintsmaken fyllde munnen, tårarna avstannade och hon såg att den där Laura hade satt sig vid köksbordet i burspråket. En kortväxt, mager kvinna i en mörk morgonrock som drack något ur en kopp. Håret var platt och mörkt, en knotig skata med vass näbb. Lampan över köksbordet svävade som ett ofantligt tefat i matt glas upphängd i flera stålvajrar, en ovanlig och säkert dyr skapelse, kanske italiensk eller av en modern lampdesigner från glasriket i Småland. I vardagsrummet var det bara en golvlampa som var tänd och gav ett svagt gulaktigt sken. Rummet låg till största delen i mörker, tavlorna syntes knappt men blänket från en kristallkrona skymtade en bit in. Det lyste från lampan på väggen där trappan gick upp och hon kunde se en stor, grön tavla med tjocka, mörka, diagonala streck på. Den var effektfull så här på håll, men hon kunde inte bestämma sig för om hon tyckte om den. Det kostade över huvud taget på att erkänna att Laura tycktes ha ett smakfullt hem. Vackra och säkert dyra saker. Synd bara att Laura skulle ha allt det där fina i ett halvmodernt hus utan någon större särprägel, tänkte hon sötsurt. Bara ett vanligt seriebyggt kedjehus med en liten tomtsnutt på framsidan och en något större på baksidan, vilken i och för sig vette mot ett skogsparti och det var ju trots allt en fördel att den där Laura slapp insyn från grannar på det hållet. Laura skulle haft ett av trähusen i Gamla stan, men inte ens hon kunde tydligen få allt. Trots att hon säkert hade pengar, Laura Ehrenswärd.
Kunde en bildad ordningsmänniska som Laura ha lurat ihop något så elakt som porrbilder i datorn! Porrbilder i Johans dator. Varifrån kom något så befängt? Det fick de aldrig veta, inte Johan, inte hon själv, och det kommer förmodligen alltid att förbli en hemlighet. Johan visste att han aldrig någonsin hade haft sådana bilder i sin dator, varken i den på jobbet eller i den hemma. Barnporr till på köpet. Hur kan man ljuga ihop något så elakt? Hur kunde hon, Laura, om hon hittat på det, i så fall sova om nätterna?
Hon kanske inte sov om nätterna! Om hon gjorde det var hon förstörd inombords, så förstörd att hon saknade normala känslor, saknade både skam och skuld.
Ryktet om porrbilderna kom som en blixt från en klar himmel, blossade upp, och som en evighetsflamma fortsatte förtalet att brinna. Brinna och bränna, dag efter dag. Johan stod ut, visade länge att han inget hade att dölja, att samvetet var bländvitt, och han åkte till sjukhuset och skötte sina patienter i skuggan av de lögnaktiga anklagelserna. Det var en svår tid. Men även den starkaste knäcks till slut. En morgon hade fyra patienter avbokat sina tider. Ryktet hade nått ut.
De var tvungna att dra sig undan, hon och Johan. Smutskastningen höll på att förgöra dem. Svineri. Snusk och snask. Snuskhummern Johan! Att rasera en människas värde går på ett ögonblick, att bygga upp det igen kan ta resten av livet.
Han skulle ha gett upp mycket tidigare, men han gjorde inte det trots att hon hade bett honom att ta ledigt, att sjukskriva sig och gå till facket. Hon tjatade på honom, övertalade honom på alla sätt, men han ville inte. Han visste att han hade rätt, att han var oskyldig och han ville bevisa det.
När han väl var borta från kliniken falnade glöden, skvallret la sig någorlunda. Men inte skammen. Johan var en utstött och det var då det värsta började. De bodde i en liten stad, en trygg stad när allt var som det skulle, men ett helvete för den som är utpekad.
Hon ville flytta, men han ville bo kvar.
Viskandet och tisslandet blev svagare, men Johan blev en annan. På ett sätt gav han upp, men inte på ett annat. Dagarna gick åt till att visa dem att han hade rätt. Allt skulle vara rätt och riktigt.
Men det fanns inga bevis, inget att ta på, bara prat och skvaller, och det bet sig fast som ett mögelangrepp. Ingen rök utan eld! Lögnen blev verklighet.