KNAPPT TRE VECKOR senare satt Veronika i morgonrocken vid köksbordet med benen upplagda på en pall. Ute såg det ut att bli tö. Himlen var grå, grenverken fuktiga. Det blir många träd att beskära framöver, tänkte hon utan entusiasm. Kanske kunde hennes gamla granne ställa upp och beskära träden här också. Den dagen den sorgen. Hon försökte skjuta tankarna ifrån sig. Tomten var egentligen för stor för dem och trädgården förmodligen inte lättskött, i alla fall inte om den skulle vara välskött. Hon såg Claes utan ytterplagg vid brevlådan vid grinden. Hon själv hade en rätt stor erfarenhet av att kunna njuta av en trädgård utan att slita ut sig på den. Frågan var om Claes kunde det också. Var på skalan av trädgårdsentusiaster befinner han sig? Är han sorten med eller utan maskrosfobi? Vad tolererar våra nya grannar, tänkte hon medan Claes skyndade mot huset med tidningarna i handen. Hon hade vissa farhågor. Tvärs genom trädgården tornade grannhuset upp sig, och det skrämde henne i sin smörgula prydlighet. En grosshandlarvilla så nyrenoverad och nymålad att den blänkte, en tillbyggd veranda stor som ett däck på en atlantkryssare, trädgårdsbelysning strategiskt placerad utmed uppfarten som vore den en landningsbana, rundklippta vintergröna buskar vid entrén, vacker träspaljé mot garaget som också var glänsande nymålat. Det är helt enkelt för bra, tänkte hon. Som en hemmakuliss för näringslivets lyckoprinsar.
Hennes föräldraledighet hade börjat. Barnet hade utplånat midjan, minskat hennes rörlighet, tagit för sig så mycket att hon trodde att hon snart skulle spricka. Ledigheten kom inte en dag för tidigt och det kändes tydligt nu när hon väl satt där hon satt i köket och visste att hon kunde göra precis vad hon ville under dagen.
Claes la tidningarna på bordet.
– Det finns kaffe, sa hon och hällde själv upp te och ryckte till sig ena tidningen, det blev lokaltidningen, och började bläddra.
De sa inte så mycket till varandra på mornarna. Att Claes tyckte om tysta mornar hade han rätt tidigt deklarerat utan att vara tillrättavisande, och inte henne emot. En kort kommentar här, ett hummande där, och ett och annat grymtande när favoritlagen inte skött sig.
Ögonen landade på Johan Söderlunds dödsruna. Så den är insatt så här långt efteråt, tänkte hon. Flera veckor har ju gått sedan han dog. Arbetskamraterna hade skrivit den. De beskrev hans soliditet som läkare, trogenhet som kamrat, de berömde hans kunskapsmässiga bredd och osvikliga noggrannhet, att alltid gå till botten med problemen för patientens bästa. Johan Söderlund sparade aldrig sig själv.
Det luktar dåligt samvete, tänkte hon och hans öde kröp återigen inpå henne.
– Du, sa hon till Claes tvärs över köksbordet. Känner du till något om det här dödsfallet? Var det en ren olyckshändelse? frågade hon och satte fingret på Johans ansikte på familjesidan. Det var ett inte helt fördelaktigt porträtt och säkert tio år gammalt, vilket inte minst syntes på de stora glasögonen som var av den då modernapilotmodellen.
Han slängde en förströdd blick på nekrologen.
– Vet inte så noga. Det är inte mitt bord, sa han och återgick till sportreferaten.
– Tänk att det var en kollega som körde på. De kände varandra, sa hon liksom till sig själv.
– Ja, det var ju otur, sa han frånvarande.
– Hur vet man om det är självmord eller inte? Han kanske kastade sig framför bilen? spekulerade hon.
– Det finns de som gör det, mumlade han och läste vidare och han märkte att hon hade slutat läsa, att hon var tyst och tittade ut och han insåg att han var tvungen att engagera sig lite bättre i vad hon sa. De väljer en lastbil, en buss eller ett tåg eller något annat tungt och säkert, la han till och tittade upp på henne och hon vände blicken mot honom. Det fanns dessutom inget avskedsbrev, vad jag har hört, sa han sedan.
– Nej, men bilen som körde på var inte liten, sa hon fundersamt.
Han reste sig, satte frukostporslinet på diskbänken men stoppade inte in det i diskmaskinen.
– Du, sa hon. Tror du att man kan komma någonstans med sjysta metoder?
Det syntes att han var tveksam över vad hon egentligen var ute efter.
– Hurså?
– Tror du att man till exempel kan bli chef och en duktig sådan utan att använda fula metoder. Lögner, baktaleri, uteslutningar, taktik, kontakter…
Nu var han definitivt osäker på vad hon var ute efter. Var det ett angrepp på honom?
– Det vill jag i varje fall tro, svarade han och kliade sig bakom örat.
– Har du inte haft några rävar bakom öronen? Hur har du blivit chef?
Hon var helt lugn på rösten, varken taggig eller ironisk. Hon ville bara ha ett rakt och ärligt svar, och det var trots allt inte det lättaste att spotta ur sig så här i all hast direkt på morgonkvisten. Resonemangen kunde föra långt.
– Kan vi inte prata om det när jag kommer hem, sa han därför och gick ut i hallen. Men man kan väl vara någon utan att nödvändigtvis vara chef, hojtade han från hallen och hon hörde att galgarna rasslade på klädhyllan, att han tog på ytterkläderna och hon funderade på om hon skulle gå ut i hallen och kyssa honom farväl, men hon satt kvar. Han stack in huvudet i köket igen, stod fullt påklädd i dörröppningen.
– Att vara chef är förresten klart överskattat, sa han.
– Jag trodde väl det, sa hon och log. Du … diskmaskinen. Hon nickade mot hans nergrisade frukostdisk som han ställt på köksbänken.
Han förstod vinken och satte in porslinet i maskinen. Lite sur blev han allt. Han visste inte om det var på sig själv för att han inte tänkte på att sätta in det med en gång, eller på henne för att hon sa till.
*
Erika Ljung låg och drog sig. Hade hon inte behövt gå på toaletten skulle hon legat kvar, men nu tvingade hon sig upp, sträckte på sig, ryckte Allehanda ur brevinsläppet och tog med den in på toan.
Rånmord, läste hon på första sidan.
Hon satte på tevatten och fortsatte läsa och undrade omedelbart vilka som varit ute på det omskrivna uppdraget ute i busken. Lite vagt hade hon en uppfattning om vilka som var i tjänst under gårdagen och under natten. Var det inte Jesper Gren? De gick om varandra just nu. Och den där Peter Berg, blekfisen. Fast rar. “Tam och rar.” Hon log och kliade sig under brösten och kände ömheten. Hon var på slutet av p-pillerkartan. Nästa vecka mens.
Det var den sista av hennes två lediga dagar mitt i veckan, dagar som hon hade haft glädjen av att få ha alldeles för sig själv. Rickard var bortrest med jobbet och kom först till kvällen. Med andra ord hade hon kunnat ta det riktigt lugnt, inga som helst förpliktelser, och hon hade också utnyttjat tillfället att dega, pressat sig igenom ett träningspass, och sedan passat på att smita ut till sent på natten.
Den där ambulansskötaren som hon träffade för en tid sedan, i samband med utryckningen av självmordskandidaten på skidor, hade dräglat efter henne som vanligt, men det var inte svårt att hålla emot. Han var en sjyst typ, bara lite fånig och hon lyckades hålla det på en nivå av kamratligt nojs. En mörk hud kunde egga upp vissa män som gjorde ett felslut, det hade hon lärt sig. Ett totalt felslut. De såg henne som lättillgängligare, kanske som hora, och hon misstänkte att det kunde bero på att den mörka huden reflexmässigt signalerade lydnad. De räknade med att det bara var att ta för sig, och hon skulle dessutom vara jäkligt glad över att de ville ha henne. De blev kåta som brunstiga hingstar, och hon förväntades bli glad och tacksam och skulle ställa upp. Rena rama underkastelsen, och det var definitivt inget för henne.
När hon väl hade segat sig hem från puben i töblasket, rätt långt efter midnatt, slog hon automatiskt på tv:n medan hon klädde av sig och fastnade förstås i soffan framför en amerikansk kärlekshistoria som hon inte förmådde stänga av. Rätt ytlig, rena dravlet, men ändå fängslande, så hon blev hängande framför burken till fram på småtimmarna.
Nu var hon seg och bakfull och kände påtagligt dåliga vibrationer inombords vid tanken på att Rickard skulle komma hem. Hon borde göra sig av med Rickard. Känslan i maggropen sa henne det. Det var inget nytt. En klump hade suttit där och tryckt vid pass ett halvt år vid det här laget. Om inte längre. Om inte hela tiden egentligen, när hon tänkte efter. Inte bara där satt klumpen förresten, hela deras liv var knöligt. Deras hårda brottarknull hade länge känts tröttsamma, underlivet var rent ut sagt trögkört. Det fanns ingen känsla bakom längre, mer som ett träningspass, ett hårt träningspass med samma visa om och om igen, samma program där hon knådade hans kropp, både före och efter, masserade dessa svällande muskler; biceps, triceps och pectoralis. Han hade lärt henne de latinska namnen på all denna fasta massa som han jobbade livet ur sig för att bygga upp och behålla. Hon var stark i händerna, hon hade muskler hon också, och hon brukade bearbeta hans kropp framåtlutad med kroppstyngden i de raka armarna och hon lät handflatorna göra små metodiska cirkelrörelser så att han gnydde av njutningen och sängen darrade. Men vad fan! Det var väl inte bara kroppen som räknades! Hon tillläts inte sluta. Han ville ha mer och mer, och det var det som var kruxet.
Klockan var halv tolv, solen sken, det hade slagit om till blidväder, och värmen låg på så att snön smälte. Brunt, torrt gräs stack upp här och där på plätten tvärs över gatan. En böjd man med mockapäls staplade runt i kanten av gräsmattan med sin fula hund, en blandrasterrier av något slag. Hunden lyfte på bakbenet och pissade gula fläckar i snön. Skiter hunden utan att gubben tar upp bajshögen öppnar jag fönstret och skriker, tänkte Erika. Det gjorde han nu inte, hunden sket inte och hon hade hur som helst inte öppnat och skrikit. Hon var aldrig ordningsman i skolan.
Hon läste färdigt om rånmordet innan hon klädde på sig:
En 78-årig kvinna mördades natten till igår på en gård utanför Kristvalla.
Polisen söker efter två män i 20-årsåldern som misstänks ha slagit ihjäl kvinnan med en träpåk när de bröt sig in i hennes och systerns bostad. Även systern slogs ner med samma vapen och har förts till sjukhuset med allvarliga skador.
Polisen fick larmet vid fyratiden igår morse, men vid denna tidnings tryckning hade man fortfarande inga spår efter de två, eller möjligen tre, misstänkta männen. Det är också oklart vad som kan ha stulits ur systrarnas bostad.
– Vi vet inte motivet utan jobbar förutsättningslöst, säger Jan Lundin, informationsansvarig vid polismyndigheten.
För jäkligt, tänkte hon och slog ihop tidningen.
Först hade hon tid hos frissan, lite putsning av topparna och nya slingor hade hon tänkt sig, sedan skulle hon handla hem lite käk. Och öl. Det fick väl lov att se ut som den stora välkomstmiddagen, det var nog smartast. Hon kände på sig att det var klokt att inte göra honom misstänksam, bäst att kolla läget först och med viss samvetsgrannhet välja tillfället då han skulle åka ut. Det kunde bli trassligt, och han var som sagt inte lätt att bära ut.
Frissan hade det alltid stökigt, till och med så rörigt att Erika automatiskt slappnade av. Flätade korgar med borstar, spolar och hårvårdsprodukter och småmönstrade burkar med hårnålar, klämmor och gud vet vad hopade sig på fönsterbrädor och hyllor som målats i olika pastelltoner. Bröllopstidningar och vanliga veckotidningar låg på i stort sett varje fri yta.
– Hej, ska vi göra något kul eller samma som vanligt? frågade frissan medan hon tryckte ner henne i stolen och la plastskynket över axlarna.
Erika hörde på tonen vad hon var ute efter. Något kul betydde något nytt. Erika visste att frissan inte skulle färga in hallonrött eller bläckblått i hennes krull, hur hypermodernt det än var. Hon skulle aldrig våga. Försiktigt började hon kamma det yttersta lagret, det minst krulliga, medan hon inväntade svaret.
Erika tittade kritiskt på sig själv i spegeln. En sky av strävt, hårt krusat änglahår, som sockervadd, stod runt huvudet. Hopplöst negerhår, fast ljusare, tänkte hon och lät mungiporna åka ner och de välplockade ögonbrynen upp. Frissan fortsatte tyst och började metodiskt kamma med fingrarna genom det sträva håret och hon strök håret slätt från pannan och bakåt, plattade till det på hjässan och samlade ihop taglet i en spretig svans i nacken. Erika såg hur hennes fingrar rutinerat fortsatte sno runt den korta svansen tills den rullat ihop sig till en fast knut i nacken, en liten kanelsnäcka. Frissan la huvudet på sned, plutade med läpparna och letade efter respons i Erikas ansikte i spegeln.
– Kanske inte så tokigt, kommenterade Erika medan hon vred huvudet från höger till vänster för att försöka få en uppfattning om hur det gjorde sig i profil, och hon såg att hon förvandlats till en sofistikerad lady, fast i jeans och sweatshirt. Ansiktet lyftes tydligare fram, liksom den långsmala, seniga halsen och de små öronen med de små olikformade guldnitarna som satt i hålen. Stjärnor, månar och kulor.
– Vi toppar det bara, gör en inpackning, stramar bakåt och tar sedan vax i så kan du hålla det på plats, sa frissan. Fasen var tjusig du är, utbrast hon sedan och tittade ännu en gång uppskattande på Erika.
Svart pappa från Jamaica och svensk mamma. Hon blev en vacker korsning, men det hade tagit henne lång tid att inse det. Hon var lång och finlemmad, men stark, och huden var gyllenbrun och blank. När håret strukits bakåt framträdde hennes välformade huvud. Käk- och hakparti var mycket välutvecklat, möjligen en tendens till underbett men detta balanserades av att även ögonen och ögonbrynen var framträdande. Nu såg hon på något sätt ren ut, ansiktet framträdde och hon syntes. Annars brukade hon snarast ge ett intryck av att försöka gömma sig i hårburret.
– Kör i vind, sa hon slutligen till frissan och tog fram en damtidning från hyllan under spegeln just som en välbekant figur steg över tröskeln.
Det var Nina Persson, receptionist och allt-i-allo på polisstationen, en väletablerad och oförarglig superbomb, en av de sista av sin sort. Fast så mycket superbomb var hon kanske ändå inte när allt kom omkring, kanske mest överkvinnlig, med push up-bh, tajt tröja, kort kjol, mycket smink och långa naglar. Men hon flörtade väldigt lite, nästan inte alls närmare bestämt och hon levde ensam och var nog också rätt ensam, hade Erika fått för sig. Eller så hade hon ett mycket intressant och spännande liv, fast hemligt.
– Hej, sa Nina lika vänligt och släpigt som vanligt och log samtidigt med sitt minutiöst välsminkade ansikte, underlagskräm, rouge och mattrosa läppar med mörkare kontur, mycket turkost på ögonlocken och säkert lösögonfransar som grädde på moset.
– Hej på dig, sa Erika och log tillbaka.
Egentligen skämdes hon när hon deltog i skitsnacket om Nina eftersom Nina var snäll och en liten gnutta dum, eller kanske snarare korkad, inte obegåvad eller underbegåvad, utan naiv. Det var som om det var helt okej att slänga ur sig nedvärderande smörja om henne. Nina var ta mig fan den enda kvinna killarna på stationen kunde drägla kring som drängiga småpojkar, och samtidigt kränka bakom hennes rygg. Och Nina visste knappt om det. Eller gjorde hon det och svalde? Eller kanske till och med gillade det. Hon blev i varje fall sedd, och det var väl det som var meningen, tänkte hon sötsurt. Fast hon kände samtidigt det där bekanta stinget av kluvenhet som dåligt samvete gav. Hon ägnade sig åt att hitta klena försvar för att hon själv aldrig gick emot skitsnacket. Nästa gång skulle hon sätta ner foten, lovade hon sig själv.
Hon växlade några fraser med Nina som skulle toppa det långa, blonderade håret som hängde fritt ner till axlarna. Erika var vänlig på rösten, hon behövde inte ens anstränga sig eftersom Nina var solen själv på sitt vanliga lite dockaktiga och otidsenliga sätt.
Mobilen ringde strax innan hon var klar. Kunde hon hoppa in på eftermiddagen och kanske några timmar på kvällen? frågade inspektör Louise Jasinski.
*
Några timmar senare satt därför Erika framför en dörr som hon nu vaktat vid pass fyra timmar i en trist korridor på sjukhuset. Verkligen trist. Hon hade sett personalen komma och gå och hon hade fått både kaffe och macka. På ytan såg det lugnt ut, ingen vare sig sprang eller stojade, men det var få som satt eller såg ut att slå dank. Mitt i korridoren hade de någon sorts bardisk med skrivbord på baksidan som var centrum för verksamheten. Systrarna surrade dit, svarade i telefon, hämtade papper och pärmar och ibland låste de upp till ett rum intill och kom ut med små snapsglas av plast med tabletter i, eller med pappbrickor där det låg sprutor och ampuller. När doktorerna dök upp kunde hon direkt se att de var läkare. Rocken var längre, linjaler och pennor stack upp i bröstfickan och ofta bar de privatkläder under. Alla andra hade vita långbyxor och grönvitrandiga skjortor och praktiska skor, även den ende mannen som var skötare. Någon enstaka sjuksköterska hade kränkt på sig en vit överdragsklänning med stora fickor. Klänningen gick väl an, tänkte Erika, men det såg löjligt ut med kortstrumporna längst ner på de bara benen. Fast egentligen var det väl praktiskt, och de hade nästan utan undantag skojiga strumpor i klara färger med figurer och djurmotiv. På varje arbetsplats hittar man sitt sätt att fånga det individuella, trots uniformer, tänkte hon.
Erika hade varit inne hos gumman som var mager och skinntorr och hade en slang i näsan och låg och plockade med de beniga fingrarna på lakanet. Ådrorna löpte som blå maskar över handryggarna. Över näsan var en vit kompress klistrad, vattenblå ögon virrade runt ovanför och hon frågade ideligen efter Elsa. Men det var inte lätt att höra, tänderna var inte isatta. Ljuden sögs fast i allt det mjuka, i gommen, tungan och de infallna, torra läpparna. Mycket mer gick inte att få fram än just det korta namnet Elsa. De fick vänta. Hon kanske kunde klarna till, hade läkarna sagt. Elsa, det var systern det, hon som var ihjälslagen. Stackars, stackars gamla tant, tänkte Erika.
Erika hade avlöst Louise Jasinski som tidigare under dagen försökt få något ur den gamla damen och nu var tillbaka. De gick in tillsammans och Erika kunde inte låta bli att märka hur säker Louise verkade. Det blev så enkelt på något vis, hon var koncentrerad och hänsynsfull och hon visste vad hon ville.
Louise Jasinski satte sig ner och var först helt stilla och tyst. Hon markerade att hon hade gott om tid. Hon la sin ena hand över gummans hand och klappade den försiktigt tills fingrarna slutade plocka. Louise ställde lugnt och sansat mycket korta och enkla frågor, och den gamla damen tycktes höra att det var någon som ville henne väl. De halvseende ögonen försökte fokusera på Louises ansikte.
– Tora, du ligger på sjukhus nu, inledde Louise Jasinski. Du har blivit skadad. Kommer du ihåg att du blivit slagen?
– Elsa.
– Ja, Elsa blev också skadad. Vem slog Elsa?
Den skära tungspetsen kikade fram och snodde runt mellan de sytrådssmala läpparna, hon öppnade och stängde munnen men endast torra smackljud hördes.
– Vem slog Elsa? Var det en man?
– Vit mössa och en med svart. Vi kände inte dem.
– Var det två män som slog dig och Elsa?
– Pojkar. De var inte snälla.
– Var det fler än två?
Det blev tyst.
– Var det tre?
Det kunde hon inte heller svara på. Kanske skulle mer gå att få fram när den gamla damen hämtat sig ytterligare. Hon var sönderslagen, hade mist sin syster och bytt miljö. En sjukhusvistelse kunde få den starkaste att bli snurrig.
*
Det var fuktigt i luften. Tövädret hängde som droppar i träden och snön var uppkörd i smutsiga fåror på gatorna. Gruset låg direkt på asfalten på trottoaren, det var inte längre halt.
Lena Söderlund styrde med snabba steg in på sin vanliga promenadväg, men hon hade planerat att vika av. Hon skulle ge mäklaren besked inom några dagar, men först ville hon se att lägenheten han erbjudit inte gick att titta in i. En sådan kontroll gick bara att göra kvällstid, när fönsterhålorna lyste i mörkret. Tvåan låg på andra våningen och borde inte ha insyn, men säker kunde man aldrig vara.
Det var nämligen hon, Lena, som var fönstertittaren. Ingen fick titta in hos henne. Hon tänkte ha sitt liv för sig själv. Inget dockskåp att glo in i.
Det var illa nog att hon var tvungen att flytta nu sedan Johan dött. Inget var sig likt, och inget skulle heller få vara som det var, och kanske var det lika bra. Något sa henne det, även om det inte var rättvist. Först bli ensam, sedan tvingas bryta upp. Ekonomin blev sämre. En olycka kommer sällan ensam, men hon tänkte klara sig. Hade hon inte alltid varit en sådan som klarade sig!
Det hade blivit mildare. Hon tog på kappan, men lämnade halsduken hemma.
Stegen ner för trappan var fortfarande tunga, men inte längre kraftlösa. Efter begravningen hade det lättat, precis så som man hade sagt till henne. Lättare, men inte lätt. Klumpen satt kvar, men den kom och gick. Den satt inte där hela tiden.
Hon snabbade sig förbi skyltfönstren, turkens minilivs, guldsmedsaffären och hon kände vemodet växa. Dessa trygga gator skulle hon lämna. Hon pinnade sedan förbi Kirres kiosk, men hon stannade inte. I kväll skulle hon inget ha. Hon var tvungen att skärpa sig, hålla igen. Inte för valkarnas skull, men hon kunde inte låta sig styras hur som helst nu när hon inte hade Johan som varnade henne. Riktig mat var viktigt. Det fanns dessutom en halvfull påse bilar hemma om det skulle knipa. Det verkade annars som om Kirre hade blivit glad över att återse henne när hon hade handlat några dagar tidigare, han hade väl trott att han mist en stamkund. Hon utgick från att han visste vad som hänt, han som alla andra.
Hon hade blivit en kvinna att tycka synd om, och att vara rädd för. Människor i sorg var obekväma, de la sordin på stämningen, och det var tröttsamt. Inte mindre obekväm blev hon av att det hade sipprat ut att det kanske inte var en ren olycka. Kanske kunde det tänkas vara så att han … tja, ingen visste säkert, men nog verkade det som att han hade velat att det skulle ske. Så gick skvallret. Till och med det hade hon av misstag fått höra. Folk tror att de kan förskona en från det elaka pratet, sköta det i smyg, viska bakom ens rygg, men det kommer alltid fram till slut. Hon märkte att orden brände som heta potatisar i munnarna, att blickarna inte nådde fram. Hon möttes av förlägenhet och tystnad. Vad skulle de säga till henne?
Han hade tagit sig av daga, suiciderat, burit hand på sig, valt att ta sitt eget liv. Valt och valt! Han hade inte valt, tänkte hon tyst. Han hade inget att välja på. De hade mördat honom, men det visste bara hon.
Hon hade fått en uppgift. Johan hade givit henne en uppgift. Först skulle hon koncentrera sig på Laura Ehrenswärd. Tomas Bengtsson kunde hon lugna sig med. Kanske hade han redan fått vad han tålde. Carl-Magnus Meisser fick bli ett senare kapitel.
Hon hade en plan. Den var inte helt färdig ännu. Hon la upp detaljerna, och hon kunde inte låta bli att börja så fort hon vaknade. Planeringstankarna kom igång alldeles av sig själva vid morgonkoppen, och sedan arbetade hon sig fram under dagen, tänkte efter, kände efter, uteslöt rena vansinnigheter, tog andra alternativ i noggrannare beaktande, kände efter vad hon trodde att hon var förmögen till. Rätt mycket, när det kom till kritan. Rätt mycket, bara inte knivar eller yxor. Inget blodigt slaktande. Hon skulle själv förbli ren.
Det hade varit skönt att börja arbeta, gå till biblioteket fram och tillbaka, och det hade man sagt till henne att det skulle bli. Det skulle bli bra att få lite struktur på tillvaron hade man också sagt, inte bara gå hemma och vara förtvivlad utan få något för händerna som kunde skingra tankarna. Arbetskamraterna hade varit bussiga, de brydde sig inte om ifall hon ibland blev frånvarande och glömde bort sig. En gång, bara en gång, hade hon börjat stortjuta, men inga låntagare såg det, och de andra hade inte tyckt att det var så värst pinsamt, vad hon kunde förstå, och i vilket fall som helst så brydde hon sig inte om det.
Ville hon kunde hon bli sjukskriven deltid hade doktorn sagt. Ifall hon inte orkade gå igång för full maskin, men hon ville först pröva hur det gick att arbeta som vanligt.
Allt skulle bli som vanligt till slut. Det sa inte doktorn, men alla andra sa det. Ett satans tjat om att allt skulle bli så bra, men det skulle ta sin tid, sa de. Sorgen skulle göra henne stark. Många gick stärkta ur svårigheter.
Vad visste de om det? Hon kanske inte ville att det skulle gå över. Hon kanske ville behålla sorgen och ilskan. Hon behövde vreden för att driva hämnden. Hon struntade i alla som inte orkade se ett sorgset ansikte vid kaffebordet, ett ansikte som gav dem dåligt samvete för att de kände sig maktlösa. Hon drog ner den goda stämningen, denna tillkämpat hurtiga stämning som bibliotekschefen så hårt arbetat för.
Det kan inte alltid vara god stämning. Någon gång måste den vara dålig. Den blev som den blev beroende på vilka som var i tjänst, och när hon arbetade blev den tung.
Veckan före begravningen mindes hon nästan inget av. Hennes mamma var där några dagar, så mycket kom hon ihåg, och det var skönt, men det var lika skönt när hon åkte. Efter begravningen sov hon dag som natt. Hon gick upp och petade i sig något, inte mycket för det blev alltmer tomt i skåpen eftersom hon inte orkade gå ut och handla. Och så la hon sig igen. Sömnen blev som ett mörkt tungt och skyddande täcke.
När veckosömnen var slut var det värsta över.
Tvåan hon tingat låg i ett mindre hyreshus med bara sex lägenheter. Stora, grå betongplattor klädde fasaden, deprimerande på sätt och vis, men fönsterna var stora och rummen ljusa, planlösningen öppen och varken kök eller badrum fick henne att känna sig äcklad. Hon slapp en sådan där gummiinredning, eller om det nu var plastmatta, som de nu hade i badrummet, som hon hade nu, det var ju bara hon kvar, en blå matta på väggar och golv som blev allt glanslösare av fötter och skurmedel, som var svår att hålla ren och som luktade syntetiskt, konstigt och instängt. Den skulle hon slippa nu, hon skulle få skinande vitt kakel.
Det lyste i lägenheten som skulle bli hennes. Hon såg gardiner och krukväxter men inget mer. Precis som hon föreställt sig. Taket förstås, en plafondlampa och kanske en skugga som rörde sig. Men inget mer. Hon stod kvar en stund för att se om något hände men det gjorde det inte, så hon vände om och sneddade genom kvarteret i riktning mot det radhusområde hon satt sig själv att bevaka.
Eftersom hon kom från andra hållet denna gång fick hon först se kedjehusens baksidor. Vardagsrummens upplysta fönster silade genom grenarna från de avlövade träden i det lilla skogsparti som tryckte bakom husen. Detta nya perspektiv gjorde henne så upplivad att hon inte kunde bärga sig. Snabbt försäkrade hon sig om att gatan var tom, och sedan vände hon in på något hon antog var en stig.
Hon lyfte fötterna högt. Höga tramp, hon var rädd för att snubbla. Ljuskäglorna från gatubelysningen räckte inte särdeles långt in, inte heller ljusen från de upplysta fönstren. Det blev allt svartare, men hon fortsatte.
Lauras hus låg i mitten.
En gren piskade henne i ansiktet, det snärtade till i ögat och hon var tvungen att stanna och blinka bort både smärtan och skräpet. Först trodde hon inte att hon kunde fortsätta, ögat bultade och rann, men det onda la sig, så hon kunde gå vidare.
Som en tjuv om natten smög hon sig fram. Hjärtat dunkade när hon äntligen stod på baksidan av Lauras hus.
Laura låg i soffan och såg på tv med en röd pläd om benen. Hon glodde på en film. Fönsterna gick nästan från golv till tak, rena panoramainsikten, och Lena svor över sig själv, svor över att hon inte tidigare kommit på att hon kunde stå här och titta. Ett perfekt läge för en fönstertittare.
Där låg alltså människan som hade haft fräckheten att skicka en krans till begravningen, Från medicinkliniken stod det på kransbandet. Hon låg så nära att Lena kunde se henne andas, följa hur bröstkorgen lyftes, hur hon hostade till.
Laura hade kanske inte kokat ihop det där med kransen själv, de var ju flera om det, både om djävulskapen och om kransen, men det var förmodligen hon som ordnat till det. Hon bestämde, hon ledde ligan, sa Johan, och det gjorde hon långt innan hon blev chef. Hon var härföraren, de andra två vapendragare, och de skulle alla tre få sina straff, var och en på sitt sätt. Resten av klinikens doktorer var bara en feg massa, stora och små skitstövlar som hade tigit och intagit helikopterperspektiv, flugit högt ovanför den tysta striden utan att försöka ingripa. Rädda, fega uslingar, men de skulle få leva vidare. Det var de helt överens om, Johan och hon.
Johan visste vad hon gjorde, han visste det på sitt sätt, och han var nöjd med henne, nöjd med planen. Han var med henne i varje andetag.
Tomas Bengtsson var den förste som fick sitt straff. Det blev så, skrev Johan. Han bodde så lägligt till, långt ut dit en ringlande väg bar. Det var som ett gott omen när han kom på det, skrev Johan i dagboken. Tomas Bengtsson skulle bli verkställaren och hädanefter få leva med skulden av att ha dödat en man, dödat den som han oförsiktigt sagt att han önskade livet ur. Inte på riktigt förstås, bara på låtsas, men man måste passa sig. Alltför lättvindigt flög de där orden ur honom när han var oaktsam, när han inte märkte att Johan kommit in i personalrummet och fick honom att tystna och rodna som en skamsen skolpojke. Säger man så får man skylla sig själv.
Alla tre hade arbetat hårt för att bli av med Johan, och det blev de. De fick precis som de ville, alla tre. Men nu är det hennes och Johans tur att få som de vill. Ingen kommer undan! Det ska hon se till!
Hon behövde inte göra något mer åt Tomas, skrev Johan. Tomas var hädanefter märkt, han skulle sakta drunkna i sin egen skuld. Men Laura och Meisser var kvar, och hämnden var hennes uppgift. De hade förnedrat Johan och därmed hade de även förnedrat henne.
De hade förstört Johans liv, och de hade förstört hennes liv. Hon fick inte ens ett litet barn. Som Sara.
Tanken på att det växande hatet krävde hämnd gjorde henne lugn, men hon visste fortfarande inte hur. Hon behövde rekognoscera. Hon hade mycket att stå i, byta bostad och rekognoscera. Hon hade vaknat upp, hon kunde glömma sorgen och sig själv för en liten stund. Inte skulle enbart ett halvt liv återstå, ett liv som sörjande änka, en kvinna som förlorat färgen.
Att döda en människa var ingen kompromisshandling, det var något helt och slutgiltigt som ingav respekt. Johans respekt, och hennes.
Nu lyfte Laura vänsterarmen där hon låg i soffan, strök det korpsvarta håret bakåt och bakom öronen och kom att se ännu mer skatlik ut. Hon förde sedan handen ner till skrevet och kliade sig, riktigt rafsade runt, och Lena flinade tyst. Hon avslöjade henne, hon glodde på hennes tarvligheter.
Plötsligt reste Laura sig ur soffan, försvann och kom tillbaka med en flaska och ett glas, hällde upp vitt vin, la sig i soffan igen, sträckte ut sig och tog glaset, drack, och satte det tillbaka.
Konsten syntes ännu bättre. Laura tyckte om modern konst, jättelika tavlor, den ena täckte nästan hela väggen, och dessa nonfigurativa mönster med stora penseldrag passade konstigt nog till de gamla möblerna. Var det rokoko, eller kanske det som kallades bondrokoko med färre sirligheter, enklare och inte så överlastat? Hon visste inte så noga. Möblerna bröt fint till tavlorna.
Laura reste sig igen och försvann ut och kom tillbaka med en sladdlös telefon mot ena örat. Den lilla pussmunnen rörde sig. Hon böjde ner huvudet när hon talade så att det svarta håret trillade fram, ansiktet doldes och hon tog några steg fram till soffbordet och lyfte upp en mindre bok, förmodligen en almanacka, bläddrade lite hit och dit och tog sedan upp en penna, satte sig och skrev dit något medan hon drack stora klunkar vin tills det var slut i glaset. Hon småsuper om kvällarna, tänkte Lena.
När Laura la pennan ifrån sig lyfte hon blicken och tittade rakt ut genom fönstret.
Hon tittar på mig!
En stöt gick genom Lena. Hjärtat rusade. Laura fortsatte att titta på henne, men hon rörde inte ögonen. Hon tittade ut i tomheten, pratade lite till och la sedan ifrån sig telefonen och sträckte återigen ut sig på soffan. Hon hade en mysdress i grått på sig. Inte trodde Lena att denna perfektionistiska människa använde mysdress.
Lena var lockad av tanken att stå kvar, hon skulle ha kunnat stå kvar hur länge som helst, i alla fall tills Laura gick och la sig, om hon inte hade börjat frysa om fötterna. Dessutom var klockan mycket och hon skulle upp och jobba nästa dag. Innan hon gick hem övervägde hon att gå närmre men hon vågade inte. Allt skulle gå förlorat om hon blev upptäckt. En viss distans var trygg att ha.
När hon precis skulle vända tillbaka hörde hon att en altandörr längre ner i radhuslängan öppnades och en hund släpptes ut. Strax därefter klev en man ut på altanen och tände en cigarett.
Jävlar! Nu skulle hon bli upptäckt. Hur förklarar man att det är trevligt att stå här?
Hon tordes knappast andas, och hon hoppades att hunden inte skulle få upp vittring på henne. Hon kunde inte se vart hunden tog vägen, och hon hörde den inte heller, det knäppte och rasslade från alla håll bland de avlövade grenarna.
Mannen släckte cigaretten, ställde sig i dörröppningen och visslade kort. Hunden hade uppenbarligen utfört de behov den behövde och ville gå in. Inte ens hunden brydde sig om henne.
Ingen brydde sig om henne nu längre. Inte på riktigt.
Hon andades ut, vände om men slängde en sista blick in i Lauras vardagsrum. Hon såg att människan stod i den pösiga mysdressen i vardagsrummet tillsammans med en man. Varifrån kom han? Hon hade varit så upptagen av hunden att hon missat att mannen kom.
Han stod mitt i rummet klädd i en uppknäppt, svart täckjacka med det rödblonda håret i virvlar som när man precis har tagit av sig en mössa. Ansiktet var sammanbitet. Förstås! Lena såg mest sammanbitna ansikten nu för tiden. Ingen var riktigt, riktigt glad.
Lena visste vem mannen var. Helt bestämt visste hon det. Hon hade aldrig träffat honom, bara sett honom på håll när de varit på stan och Johan hade pekat ut sin ena fiende. Om hon inte tog fel så var detta Tomas, mannen som kanske skulle slippa undan. Han hade nu sjunkit ner på en stol, böjt ner ansiktet i händerna och satt stilla. Laura klappade honom tafatt på huvudet.
*
Louise Jasinski körde hem Erika som satt tyst. Det var sent och det hade blivit disigt. Runt gatlyktorna var skenet som matta ljusbollar. Asfalten hade kommit fram i hjulspåren, svart i breda fåror mot den smutsiga snön.
– Det kan ju vara några av grabbarna i småbrottsligan, sa Louise Jasinski och vände sig till Erika medan de körde förbi Kvantum in mot staden. Fast nu är det inte småbrott längre utan mord, sa hon och kände själv hur starkt det ordet fortfarande inverkade på henne.
Mord, dråp, uppsåtligt dödande, slå ihjäl.
– Jovisst, sa Erika och såg de unga och hårt spända ansiktena framför sig, ansikten på pojkar och unga män som hårdnat för tidigt, och det var föga upplyftande.
Hon var inte heller glad åt vad som kanske väntade henne där hemma. Rickard hade mötts av en lapp där hon meddelade att hon skulle bli sen. Hon hade undertecknat den med ett enkelt E. Inget kram eller puss framför, och hon undrade om han skulle förstå det subtila budskapet.
Snart var de framme, de passerade biblioteket och simhallen, hon småfrös, burrade ner näsan i halsduken och slängde en blick ut genom bilfönstret. En smärt kvinna sneddade över gatan. Hon hade ett mycket långt och tjockt hår som hängde på ryggen och pendlade i takt med de halvspringande stegen. Hon följde kvinnans ryggtavla som försvann ner på tvärgatan. Svagt fick hon för sig att hon sett henne förut. Var det inte den stackars unga änkan vars man blev ihjälkörd?
Erika hann inte ens få av sig polisjackan förrän han började.
– Och var i helvete har du varit? frågade han med förhörsrösten och ställde sig bredbent i vägen för henne i hallen.
– På ett jobb, svarade hon trotsigt och tittade honom upproriskt i ögonen. Välkommen hem, för resten!
Denna gång viker jag mig inte, tänkte hon, och ställde sig själv brett i jämvikt och knöt händerna.
– Här kommer man hem och du är förstås borta, sa han och tog ett steg närmre henne och han återtog sin hotfulla kroppsställning med armarna hängande som klubbor och hon hörde andetagen väsa strävt genom näsborrarna.
De korta ärmarna i hans vita t-shirt såg ur att skära in i de upppumpade överarmarna. Bröstkorgen hävdes upp och ner, musklerna svällde och hårdnade, ögonen smalnade och blev allt mörkare. Blicken var inte lätt att tas med, den var kolsvart och den sa henne att hon inte skulle komma undan. Inte den här gången. Han fortsatte titta stumt på henne, ansiktet var orörligt och hon insåg att hon inte såg ut som när han åkte ifrån henne. Håret var annorlunda, och att hon gjort detta just nu, att hon blivit mer tilldragande medan han var borta skulle hon få äta upp.
Han lät tystnaden tala. Han sög in hennes skönhet med blicken, och den hotade honom.
– Jobb, säger du, fortsatte han. Inte ska du tro att du kan lura i mig vad som helst, morrade han med låg, pressad röst och fortsatte att hålla henne fast med ögonen, med en omättlig och svartsjuk blick som inte vek en tum. Var har du egentligen varit?
Hon höll tyst, käkarna malde, munnen knep ihop. Ögonen var uppspärrade, på sin vakt. Tydligt kände hon en omedelbar flyktimpuls, men behovet av att få göra upp höll henne kvar. Hon bedömde dessutom chanserna att komma undan som ytterst små, det var lika bra att förbereda sig på det som komma skulle. Nu skulle den förnedrande balansgången mellan de underliggande hoten och den sjuka attraktionen städas ut en gång för alla. Hon var vid vägs ände. Hon tänkte inte ge sig.
Rädslan sköt upp, men den paralyserade henne inte. Hon tänkte använda sig av det faktum att hon var tränad att härbärgera den egna rädslan, att arbeta under press och i kritiska lägen, att skaffa sig kontroll.
– Var in i helvete har du varit? skrek han så saliven skvätte och ansiktet blev blodrött med fyllda ådror som ringlande maskar vid tinningarna.
– Det kan du ta och skita i, hörde hon sig själv svara lågt och behärskat, medan kroppen gjorde sig maximalt kampberedd.
Då smällde det.
Snabbare än hon anat kände hon en strypande smärta och en kraftig kräkreflex. Hans fingrar kramade om halsen, tummarna tryckte mot struphuvudet och pressade allt hårdare. Hon fick inte luft, och han klämde åt ytterligare, med en adrenalinstinn galnings vansinniga kraft. Paniken växte allteftersom andnöden tilltog, huvudet dunkade och sprängde, smärtan blev allt svårare att uthärda. Han höll på att döda henne!
Hon sparkade vilt och försökte vrida sig ur greppet, men sparkarna hamnade i luften. Hon satt fast som i ett skruvstäd. Hon skulle inte klara sig länge till. Luft, syre, luft, ge mig bara lite luft! Jag håller på att dö! Denna tydliga insikt gav henne ny kraft. Hon samlade sig i två sekunder, kastade kroppen och vred den i en vid båge, först snabbt framåt och sedan åt sidan och lyckades skruva sig ur greppet och föll tungt mot väggen, slog i axeln, reste sig upprätt, drog djupt in andan, vinglade till av allt syre som fyllde henne, och av yrsel. Hallen snurrade och Rickards ansikte snurrade allt snabbare trots att hon försökte fixera blicken för att få stopp på karusellen.
Då kom knytnäven, det krasade till i ansiktet och smärtan sköt ånyo upp, blodsmak fyllde munnen och hon kände något hårt och löst på tungan. Tänder. Herregud!
Då kom nästa slag, denna gång nerifrån. Smärtan fortplantade sig från käken upp till skallen, huvudet kändes löst. Hon måste ut!
Hon vände blixtsnabbt om, kastade sig på ytterdörren och lyckades ta trappan ner med två trappsteg i taget medan hon stödde sig mot ledstången. Det var suddigt, svårt att se, det var något med ögonen, hon snubblade, slog i knäet, ny smärta, upp igen, såg dubbelt. Fan, skulle hon bli blind! Illamåendet tilltog, hon ville kräkas, men de krasande ljuden uppifrån lägenheten tvingade henne vidare nerför. Hon kastade sig på porten. Äntligen! Låset, fan, det var låst. Vredet, dörrvredet. Det var svårt att hitta det. Hon såg dåligt, suddigt och dimmigt. Hon sökte med handen, trevade efter låsvredet. Där. Vred om. Ute. Äntligen!
Huvudet sprängde för varje steg, hon sprang och snubblade sig fram längs trottoaren. Innan hon försvann runt hörnet vände hon sig om. Han syntes inte. Hon fortsatte in på nästa gård men ångrade sig när hon insåg att hon var fast i ett slutet rum. Huskropparna slöt runt lekplatsen, bilparkeringen och sophuset. Fönsterna lyste, det var kväll och tyst. Två dörrar ledde upp i husen och hon rusade fram till den närmaste. Den var låst och hon fortsatte till nästa, den var också låst. Det fanns alltså ingenstans att smita vidare. Hon fick skrika om det skulle behövas, tänkte hon men vågade inte vända sig om för att se om han var efter henne. Om hon skrek, skulle någon ta henne på allvar? Troligen skulle han vara över henne innan någon i husen reagerat.
Hon stannade upp, lyssnade över innergården, men stördes av sin egen flåsiga andning. Hon försökte hålla andan och lyssna igen. Det var skrämmande tyst på gården. Fyra bilar stod parkerade i rad och därefter ett uthus för sopor. Hon kröp bakom bilarna bort mot sophuset och tog i dörren. Den var olåst, hon slank in.
Det fanns ingen tid för tårar, att släppa efter, känna av rädslan, smärtan och blodlukten. Det gjorde djävligt ont, det fick stanna vid detta kalla konstaterande. Hon vågade inte ens vara äcklad av blodet som forsade från munnen och droppade ner på polisjackan. Hon försökte torka sig försiktigt med jackärmen, hålla för munnen medan hon trevade efter mobilen. Den var där, en stor lättnad, hon grep den girigt, tryckte på knapparna men hamnade fel. Fingrarna var fumliga, hon såg dåligt och hade svårt för att skärpa sig. Hon prövade tre gånger och var på väg att ge upp och gå via kommunikationscentralen, trots allt, när hon hörde Jesper Grens röst. Hon sa kort som det var, rösten var vanställd och grötig och han trodde henne inte först. Han lovade att ringa KC och uppge vart han skulle med polisbilen, men inte varför. Absolut tystnad om varför. Men han skulle plocka upp henne.
När han hittade henne ihopkrupen bakom soptunnan frös hon så hon skakade. Ansiktet var uppsvullet som en fotboll och vänsterögat helt igenmurat.
Med sig hade han Peter Berg.