DET VAR I SLUTET på maj, stigarna hade torkat upp, och träden stod i sitt skiraste flor. Laura Ehrenswärd gick tidigt på morgonen med rastlösa steg genom den halvt sovande staden. Suget i bakhuvudet höll på att äta upp henne, men det kändes lite bättre när hon väl kom ut i den lätt kylslagna morgonluften. Hon hade vaknat vid tretiden, sömnen hade varit kort och lätt och hon hade kastat sig runt i sängen. Det ljusnade tidigare nu, solen letade sig in mellan persiennerna och hon kunde inte somna om. Hon hade dragit täcket över huvudet och försökte göra det bekvämt för sig, men det hjälpte inte. Hon blev liggande med slutna ögon och vaken hjärna tills hon hörde tidningsbudet vid brevlådan.
Carl-Magnus Meisser hade kommit in föregående eftermiddag och begärt tjänstledigt i sex månader. Fick han inte det skulle han säga upp sig, hotade han. Han tänkte arbeta på annan ort ett tag, och det kunde hon förstå att han ville, även om hon tyckte att han på sätt och vis svek. Det brände väl under fötterna, och frågan var om hon inte själv gärna hade försvunnit, helt enkelt gått upp i rök om det bara gick, men hon hade föresatt sig att klara ut uppdraget att leda medicinkliniken på bästa tänkbara sätt. Frågan var just nu: Varför? Det fanns så mycket annat man kunde göra av livet. Var det verkligen så att det var vägen som var mödan värd? Hon hade egentligen aldrig känt sig välkomnad i denna lilla håla. Att som nykomling komma in socialt i en liten stad var nästan svårare än att inta en fortifikation, tänkte hon. Hon var inte ens ny längre, när allt kom till kritan, hon hade snart bott här i sju år, långa år fyllda av arbete. Tur att hon hade stugan i Skåne, i Torekov. Där levde hon upp, träffade människor av sin egen sort, vilade ut och umgicks. Hemma hade hon egentligen inget umgänge värt namnet, mest var det arbete och så förstås de vilsna själarna på oljemålningskursen.
Kliniken höll på att rämna, stämningen mellan kollegorna hade blivit skrämmande tyst och ordlös. Var och en skötte sitt. Hon hade många år kvar. Vad skulle hon göra med dem?
Hon kom som vanligt till kliniken en timme före alla andra och smög sig in, låste upp expeditionen och hon var nästan euforiskt tacksam över tystnaden. På avdelningen mitt emot var morgonarbetet igång, man rapporterade över, nattpersonalen skulle hem, men hos henne stod tiden still.
Det gällde att arbeta undan skrivbordsarbetet de här tidiga timmarna då hon var något så när alert. Efter lunch hade hon mottagning och sedan orkade hon inte mycket mer. Det gjorde hon förr, men inte nu, men det skulle väl bli bättre framöver.
Hon tittade på sönerna, torkade av fotografierna med handen. Den äldste hörde av sig från San Francisco via e-post en gång i veckan. Forskningen gick bra. Den yngre gjorde sitt år ute i vida världen. Just nu visste hon inte så noga var han höll hus. Senast han hörde av sig var han någonstans i Australien.
Hon tvingade sig igenom förmiddagen, åt en yoghurt och ett äpple till lunch och gick sedan till eftermiddagens mottagning.
Hypertyreos, läste hon på den gula remissen som distriktsläkare Björk hade skickat. Tidigare väsentligen frisk kvinna med tre månaders anamnes på hjärtklappning och viss darrighet samt förhöjda thyreodeavärden (se bif. labsvar). Insatt på betablockerare.
De nya kontrollprover som hon ordinerat och som tagits för tre dagar sedan visade samma förhöjning såg hon och öppnade dörren till undersökningsrummet.
Kvinnan satt längst ut på stolen med rak rygg. Hon såg relativt blek ut, och följde Laura med blicken tills hon satte sig. Laura tolkade henne som mer spänd och rädd än vad som var brukligt.
Laura tog i hand, presenterade sig, men kvinnan svarade inte på hälsningen. Hon gav henne en slapp och varm hand.
– Doktor Björk skriver här att du har känt hjärtklappning. Kan du berätta, frågade hon och tittade instinktivt på halsen som var smal och väl synlig ovanför en rundringad mörkgrön tröja. I halsgropen kunde inte någon knöl spontant ses, men hon fick förstås känna efter sedan. Håret var uppsatt med ett sköldpaddsspänne på hjässan, det såg stort och tungt ut. Långbyxorna var svarta, benen smala och långa.
– Vad ska jag berätta?
– Tja, hur länge har du känt de här symtomen?
– Ett tag.
– Jaha, ett tag. Rör det sig om veckor, månader eller år?
Patienten tittade på henne.
– Månader kanske, svarade hon och flyttade längre in på stolen utan att släppa Laura med blicken, och hon fortsatte sitta med benen tätt ihop.
– Är du frisk för övrigt?
– Ja.
– Jaha. Då äter du förstås inga mediciner.
– Nej, varför skulle jag göra det!
– Nej, det är ju klart, sa Laura och kände ett ovanligt stort motstånd. Så då känner du inget annat än att hjärtat slår fort?
– Nej. Jo, jag är trött.
Laura nickade och lät en paus uppstå ur vilken hon hoppades att patienten självmant skulle ta till orda, men inget hände. Patienten fortsatte att stirra ihärdigt på henne, nästan oförskämt närgånget.
– Har du någon allergi? fortsatte Laura fråga enligt det anamnetiska protokollet.
– Nej. Jo, katter. Jag nyser av katter.
– Får man fråga vad du arbetar med?
– Böcker, svarade kvinnan fortfarande med samma ordsnålhet.
– Böcker? kommenterade Laura som började tröttna på denna sega kvinna och hon tänkte att det gjorde inget om hon skyndade sig igenom besöket, kvinnan såg då verkligen inte speciellt sjuk ut.
– På bibliotek.
– Jaha, har du klarat av arbetet på biblioteket som vanligt?
– Ja. Fast jag är trött.
– Jo, det förstås. Jag tror nog att jag ska ta och undersöka dig. Skulle du vilja lägga dig på britsen där, jag tänkte ta ett blodtryck. Vi kan ju prata vidare under tiden.
Kvinnan gjorde som hon blev tillsagd och la sig på britsen och stirrade rakt upp i taket. Inget blev sagt. Hon fick sedan sätta sig upp med ryggen mot Laura, som satte fingrarna försiktigt mot hennes halsgrop och kvinnan hoppade till som om hon trodde att Laura skulle strypa henne.
– Jag ska inte göra dig illa, sa Laura. Jag ska bara känna på sköldkörteln.
Hon palperade halsen, lät fingertopparna känna över sköldkörteln med små, metodiska rörelser, men den kändes inte förstorad. Med det pedagogiska sänkta röstläget, och ett på gränsen till alltför långsamt taltempo för att det skulle låta naturligt, förklarade Laura vad den kommande utredningen skulle innebära. Eftersom patienten inte kommenterade alls, ansiktsmimiken var orörlig, och hon ännu mindre ställde några frågor, började Laura fundera över hennes mentala kapacitet, men förmodligen var det inget fel på hennes huvud. Hon var ju trots allt bibliotekarie och uppbar inte någon form av specialtjänst.
Kvinnans blick fortsatte att vara död, möjligen lite aggressivare när Laura förklarade att hon skulle få göra ett scintigram, man skulle spruta in ett medel i blodbanan och därefter kunde man mäta hur upptaget av det som sprutades in var i sköldkörteln. Undersökningen gjorde inte ont. Beroende på resultatet skulle man sedan behandla henne. Hon skulle få ett återbesök längre fram. Jo, det kunde bli frågan om en operation, men det var inte säkert.
När Laura nått dit i sin nästan monotona utläggning, reste sig kvinnan tvärt, och Laura följde efter och reste sig i sin fulla längd, som inte var mycket att skryta med. Patienten var längre än hon, noterade Laura. Nu stod de där mitt emot varandra och Laura kände att hon började tappa greppet om situationen. Kvinnan såg ner på henne, både i fysisk och psykisk mening. Sedan vände hon på klacken och gick utan att säga vare sig tack eller adjö.
Laura blev sittande kvar, tog diktafonen, knäppte på. Hon rabblade dagens datum, patientens personnummer och kom sedan till namnet. Lena Söderlund. Adressen stämde inte, men var det nu den Lena Söderlund kunde väl människan ha sagt något, tänkte hon.
Olusten växte i mellangärdet.
*
Expeditens händer var runda och mjuka. Hon slätade ut de små kläderna, stoppade in tröjan i sparkbyxorna och la huvudet lite prövande på sned. Ansiktet var finmaskigt, miljoner små rynkor gick kors och tvärs över kinder och panna, de övre ögonlocken hängde ner som slappa draperier och lyftes hjälpligt upp av ögonfransarna. Hennes ögon var gamla och blekblå och mycket tillmötesgående och det var nog en omedveten längtan efter just ett par sådana här snälla och lite långsamma ögon som gjorde att Sara hade gått in i just denna affär. Det var förstås annat också. Ögonen tittade nu moderligt på henne bakom stora glasögon med genomskinliga blekrosa plastbågar som blev omoderna för mycket länge sedan. Sara kunde inte låta bli att lägga märke till att hon hade målat dit ögonbrynen med en svartgrå penna, och hon tyckte varken att det var fult eller konstigt, det passade in på en gammal dam som gjorde sig i ordning för att möta sina kunder, även om kunderna nu för tiden sannolikt inte kunde vara så många.
Damen stod lutad mot disken som för att ta stöd, hon böjde sig över kläderna, guldclipsen dinglade i öronen, håret var svartfärgat och krullpermanentat, hon hade kritvit blus, guldkedja, mörkblå plisserad kjol som föll över breda höfter, och svetten luktade gott av en parfym som Sara kände igen, en doft som gamla tyckte om och som luktade en aning liljekonvalj.
Affären, som sålde både barnkläder och damkläder, mest underkläder för den som krävde lite rymligare och rejälare plagg i mjuka naturmaterial, hade funnits mycket länge och den låg mitt i centrum i ett hus som var gammalt och vackert och skilde sig från de övriga husen som hade platta och släta fasader. Helga Perssons eftr. stod det skrivet i ljusgrön neon över skyltfönstret, fast folk sa bara Perssons. Affären aktiverade barndomsminnen hos de flesta som växt upp i staden. Många hade mer eller mindre ofrivilligt blivit ditsläpade för att ekiperas inför den kommande årstiden. Då fanns allt ifrån baddräkter och lätta solhattar i bomull till yllekappor och slitstarka skidbyxor från Algots till ystra skolbarn, men numera hade innehavaren koncentrerat sig på enbart kläder av hög kvalitet till riktigt små barn. En butik som denna skulle efter ägarinnans död upphöra och med största sannolikhet omvandlas till pizzeria, videobutik eller minilivs.
Även Sara hade förstås också varit där med sin mamma, på den tiden hon levde. Kanske var det den främsta anledningen till att hon sökte sig dit idag, trots att hon lika väl skulle ha kunnat gå till varuhuset, eller till en av de två barnklädeskedjorna, men det gjorde hon nu inte. Hon hade ingen lust. Johans finkläder skulle inhandlas i lugn och ro, hon ville slippa plocka bland rader av galgar på stålställningar, eller riva i högar av barntröjor i stora klädkorgar. De små plaggen skulle inhandlas med omsorg och framför allt med kärlek, och kanske var det även så att hon längtade efter att möta en blick och höra en röst över disken. En röst som talade till henne, som tog del i vad Johan bäst behövde.
Byxorna var av himmelsblå velour och den lilla tröjan randig i vitt och i samma blå ton, kvaliteten var tjock och mjuk och plaggen var inte billiga, såg Sara.
– Är det till din lille?
Expediten försökte kika ner i barnvagnen över disken.
– Jo, sa Sara och flyttade sig så att det skulle vara lättare att titta ner. Johan låg utan täcke, det var över tjugofem grader i affären och luften stod stilla, och hans vita ben såg smala ut där de stack ut ur blöjbyxorna. Han låg på rygg och sög på knogarna och det märktes att han försökte fånga in ansiktena som tittade ner i vagnen. Blicken gled från den ena till den andra, och landade slutligen på Sara, handen gled ur munnen på honom och han blev alldeles stilla. Sedan sprack ett leende upp. Nog var det ett riktigt leende, tänkte Sara och la en hand över hans mage och klappade honom kärleksfullt.
– Vilken fin liten pojke du har, sa expediten och skrattade åt Johans lyckliga ansikte. För det är väl en pojke? frågade hon försiktigt.
– Jo, nickade Sara och fortsatte le mot Johan, hennes lilla bäbis som var så solig mot dem.
– En riktig liten krabat, sa expediten och la huvudet på sned och tittade uppskattande mot Sara.
Värmen hade letat sig in överallt, små svettpärlor låg finfördelade över expeditens panna. Hon hade svårt att gå, hon tog stöd mot kassaapparaten och liksom slängde fram det ena benet när hon gick. Sara såg att det stod en pall bakom disken och ett korsord låg uppslaget.
– Vill du ha dem inslagna? frågade den gamla kvinnan när Sara bestämt sig.
– Nej, det behövs inte, sa Sara och expediten vek ihop de små plaggen noggrant och stoppade ner dem i en plastpåse som Sara la ner i tygkassen som hängde på barnvagnen.
– Tänk så fint väder och det är bara slutet av maj, sa kvinnan bakom disken och torkade sig i pannan när Sara rullade mot dörren.
– Det är nästan öde på Storgatan. Kanske folk är på badstranden, framkastade Sara. De som inte är på jobbet, la hon till och en skymt av övergivenhet kunde skönjas i hennes ansikte.
– Men det måste vara kallt i vattnet, sa kvinnan. Undrar om det går att bada!
– Nej, det gör det förstås inte, sa Sara som för egen del inte hade den minsta lust att hoppa i havet, inte nu med de värkande brösten, men kanske hade det varit trevligt att vara tillsammans med andra, men nästan ingen hon kände hade småbarn. Alla arbetade, eller så var barnen större, eller så hade de män och mammor och pappor och massor med andra släktingar. Hon kände egentligen inte så många över huvud taget. Det hade liksom inte blivit av.
– Det blir väl sämre senare, nu när sommaren tjuvstartar på det här sättet, sa expediten och Sara nickade.
– Jo, när alla har semester i juli blir det väl bara regn, men man får väl hoppas att det inte blir så, sa Sara och hon kände att det inte var mycket mer att tillägga om vädret, så hon sköt vagnen mot dörren som var upphakad med ett rep som var fäst i en krok i väggen.
– Adjö då, lilla vännen, sa kvinnan där hon stod kvar bakom disken och så höjde hon ena handen och vickade på fingrarna som en liten adjöhälsning och Sara sköt barnvagnen utför trappan, höll emot i handtaget och lät hjulen stegvis dunsa ner mot trottoaren.
Hon vinkade tillbaka där hon stod i solskenet på trottoaren, och kvinnans vita blus lyste inne i affären ovanför den mörka trädisken, och Sara tänkte att det kanske var sista gången hon var där inne, sista gången hon handlade av den prydliga kvinnan som skulle kunnat vara hennes mormor, en expedit som kallade henne “lilla vännen”, ord som hon smälte av, rara och snälla ord och på något sätt gammeldags. Men hon behövde dem.
Hon höll sig på skuggsidan och sköt barnvagnen mot biblioteket som låg i solgasset som en rödteglad koloss. Snett emot var en parkering, men idag var den nästan tom, och bakom parkeringen bredde Stadsparken ut sig. De höga träden stod stilla, bladverken blänkte i solljuset. Vid sidan om parkeringen hade Kirre sin kiosk, och nu, med det varma vädret, hade han satt ut några vita plaststolar och plastbord. En annan småbarnsmamma hade slagit sig ner där med en glass. Hon gungade vagnen med ena handen, några barnskrik hördes inte, och Sara tänkte på att hon såg idel småbarnsmödrar på gatorna, nu sedan hon själv blivit mamma. Mamman som satt där var den där gamla mamman, hon som var läkare och hade fått sitt andra barn när hon var nästan fyrtiofem, och som hon låg på BB tillsammans med. Hade hon inte haft så mycket omkring sig så hade hon gått över gatan och sällskapat med henne, hon var trevlig, och Sara kunde visa henne att Johan hade vuxit och blivit som en riktig bäbis. Tänk, att hon vågar skaffa barn när hon är så gammal. Hon hade fått en flicka, en stor flicka som såg jättelik ut jämfört med Johan, och den stackars flickan skulle ha en mamma som skulle vara över femtio när hon började skolan, som en mormor. Det slipper Johan, tänkte hon belåtet. Johan kommer att ha en ung mamma, men tanken fick henne nästan att skämmas, för den gamla mamman verkade så lugn och säker och hon hade varit snäll mot henne, hygglig på ett alldeles naturligt sätt. På sätt och vis hade hennes stora flicka det bra, hon skulle få det välordnat och ordentligt, även om föräldrarna var gamla som gatan. Den gamla mamman och den tjocka dottern slapp ha problem med en pappa som inte riktigt fanns.
Det var inga trappor in till biblioteket, hon rullade barnvagnen direkt fram till disken. Det var svalare där inne. Hon plockade upp böckerna vars lånetid snart skulle gå ut och la dem på bänken under skylten Återlämning. En manlig bibliotekarie som var lång och smal och blek och såg lite kraftlös ut kom fram till henne och de nickade till varandra. Lena hade sagt att han var bussig och nu tittade han i böckerna med en gång, och såg henne sedan lite skyggt i ögonen.
– Jodå, de är tillbakalämnade i tid, sa han och rev sig i pipskägget. Ska du låna nya? frågade han.
– Nej, jag tänkte inte det. Jag har redan en hög hemma som jag inte hunnit läsa, sa hon och märkte att hon blev lite generad, kanske blyg, eftersom han inte lämnade disken utan stod kvar.
Hon hängde tillbaka kassen, sa hej och gick ut i solgasset igen.
Det var bra med Lena som tipsade henne om böcker. Nästan halva hennes liv hade kommit att bestå av böcker, den halvan som inte numera upptogs av Johan. Han tog nog förresten mer tid än så, nu när han hade börjat skrika om nätterna. Större delen av tiden gick åt till att sköta om honom, mata honom, byta blöjor och trösta och när han sov fick hon skynda sig att springa ner i tvättstugan, plocka undan i köket, duscha och tvätta håret. Dagarna rann iväg och hon funderade inte så mycket över det, över att hon blev mer och mer isolerad, över att hon inte kom någonvart. Det kvittade. Hon hade böckerna som reserv och som en smula tröst, hon kunde försvinna bort, leva en stund med människor som älskade varandra även om de hade problem, eller som var galna och försökte förgöra varandra, som sköt ihjäl, knivhögg och slogs, som söp, lurades, ville ha makt och pengar, och hon greps och drömde, kände spänningen i kroppen och det var som om hon levde med, och hon behövde inte så mycket mer. Inte just nu, inte när Johan fanns.
Det var lite obekvämt att Lena inte hade hiss i sitt nya hus. Sara kopplade bort barnvagnsinsatsen, kånkade upp den till andra våningen och satte ner den utanför Lenas dörr och gick ner och hämtade kassen där nycklarna låg. Trapphallen var ljusblå och luktade renskurat. Lena hade gett henne extranycklarna så att Sara kunde se till lägenheten medan hon själv var borta. Hon skulle bara stanna borta i knappt en vecka, så det räckte att hon gick dit en gång för att vattna blommorna, men nu var det så hett att Sara tänkte att det var bäst hon gick dit en extra gång för att se att krukväxterna inte torkat ut helt.
Lägenheten var varm och instängd och unken. Hon tog upp posten, la den i köket, hämtade vattenkannan på diskbänken och gick in i vardagsrummet och öppnade balkongdörren för att vädra ut och började sedan vattna. Bladen slokade och hon blev orolig över att Lena skulle tycka att hon inte skött sig. Hon skulle komma tillbaka nästa dag och då skulle blommorna se glada ut igen. Den torra blomjorden slukade vattnet men det mesta rann rakt igenom och ner på faten och vidare ut på fönsterbrädan. Hon var tvungen att hämta disktrasan i köket, och då började Johan gny.
Hon torkade upp vattnet med trasan, det hade hunnit bli pölar på golvet och i Lenas soffa som stod under vardagsrumsfönsterna. Hon kröp ner på golvet och torkade och tittade samtidigt oroligt på det nerblötta sofftyget. Hon var rädd för att det skulle bli fläckar, att Lena skulle bli sur på henne, men det verkade som om det mesta runnit mellan dynorna och själva ryggstödet och bakom soffan och det skulle förmodligen inte synas. På parketten bakom soffan låg en hög resebroschyrer och överst en utriven sida från en dagstidning med billiga resor till i stort sett jordens alla hörn. Lena hade ringat in färjeresor till Helsingfors, och så hade hon skrivit Tallink och ett Stockholmsnummer i kanten. Men hon skulle ju till Amsterdam, tänkte Sara, och då började Johan gallskrika, så hon släppte tidningssidan, satte ifrån sig vattenkannan och gick ut i hallen och tog upp honom.
Han luktade bajs och hon bredde ut en handduk på golvet i tamburen och la honom där och klädde av honom, och hon såg att det runnit ut på lakanet i vagnen, och på hans kortbyxor som var senapsfärgade kring benen. Hon var tvungen att tvätta av honom. Hon plockade av kläderna och höll honom en bit ifrån sig med båda händerna om hans kropp, och hon puttade upp badrumsdörren med foten, blandade ljummet vatten och sköljde av honom i handfatet, och han tystnade och började ge gurglande ljud ifrån sig. Hon satte sig på toalettstolen, ryckte ner en av frottéhanddukarna från krokarna och la i knäet, torkade honom ordentligt: magen, de små magra skinkorna, snoppen och pungen, ljumskarna, benen och han började jollra. Hon smekte honom, tittade ner på sin son, lekte med benen, masserade under de små fötterna, torkade mellan tårna, de tio små tårna som små skära gummipluttar, och hon kände hungern, tröttheten och värmen. Svetten rann under armarna och helst skulle hon ha velat duscha av sig, men det fick vänta, hon skulle göra det hemma. Först var hon tvungen att handla hem lite mat, och för säkerhets skull fick hon ta hem lite extra ifall Lena var hungrig efter resan när hon kom i morgon. Det var lika bra att få hem allt idag, så slapp hon gå ut i morgon, då hon kanske inte hade lust.
Hon satt kvar på toalettstolen, lyfte upp Johan och höll hans nakna lilla kropp mot sig och han kände henne bröst, vred huvudet mot henne, gjorde sugrörelser med läpparna och strök fram och tillbaka med ansiktet, och hon log, lyfte på tröjan och bh:n. Brösten föll tungt ner och hon lät honom suga. Han blundade, blev lugn och hon kände munnens rytmiska rörelser, hörde de snabba sväljningarna, han var hungrig och hon kunde mätta honom. Tiden stod still, sömnigheten gled över henne, ögonen slöts och huvudet föll sakta framåt, föll ytterligare en bit tills hon tappade huvudet helt och vaknade med en knyck. Johan sög fortfarande, han hade inte somnat vid bröstet. Hon bytte bröst, lutade huvudet bakåt, mot väggen. Solen sken fortfarande kunde hon se genom det vattrade badrumsfönstret. Johan kräktes och släppte bröstvårtan och mjölken rann ur munnen. Hon lyfte upp honom så att han fick rapa och hon rev av lite toapapper, torkade av honom, tryckte på pedalen till papperskorgen intill henne och locket öppnades. När hon slängde ner pappret såg hon en medicinburk på bottnen. Lena åt väl inga mediciner! Hon tog upp burken. Det var Levaxin utskrivet till Iris Grahn, Lenas mamma och Saras styvmamma. Nå, då så! Då hade kanske Lena bjudit hem henne, hjälpt henne upp de två våningarna. Men varför hade hon i så fall inte sagt till henne?
När hon rullade barnvagnen hemåt skyndade hon på stegen. Rigmor skulle ringa, hon ville vara hemma, annars blev Rigmor så orolig. Rigmor ville köpa henne en mobil, men hon ville inte ta emot en så dyr present. Hon skulle ändå inte ha råd med telefonräkningarna och dessutom skulle hon få tacksamhetsskuld.
På sätt och vis hade hon börjat vänja sig vid Rigmor, vid att hon hörde av sig jämt och samt. Hon var snäll. Kanske var hon för snäll, hon kritiserade aldrig, men hon frågade och kom med olika förslag, och förslagen var det inget fel på, men det var kanske ändå inte sådant som Sara själv skulle kommit på. Sara försökte vara till lags eftersom det var jobbigt att hela tiden säga ifrån, att säga nej. Samtidigt så blev det bara halvhjärtat när hon gjorde som Rigmor tyckte. Det verkade inte som om Rigmor hade förstått det, hon ville ju så väl, och så hade hon fostrat tre barn, det hade hon sagt flera gånger, och kanske att hon skämdes mer än hon visade över att Patrik höll sig undan, men det gjorde inget, tänkte Sara. Det gjorde inget alls. Hon ville inte ha Patrik, hon ville sköta sin bäbis själv, han var hennes pojke och det var inte längre så noga med Patrik. Pojken fick väl ha en pappa på papperet, det var förmodligen tvunget, men annars kunde det just nu kvitta.
Och Rigmor hade blivit lite lugnare på sista tiden, hon nöjde sig med att hålla i Johan, passa honom medan Sara gjorde kortare ärenden. Det var ändå skillnad mot när Sara gjorde praktiken på kliniken. Då bestämde Rigmor och Sara kände hennes ögon som kontrollerade att hon uppfyllde skolans krav och studieordning och Sara gjorde vad hon kunde för att inte märkas så mycket. Hon hade aldrig tyckt om när hon märktes för mycket, och det var lika illa om någon berömde henne eller sa något kritiskt till henne. Jo, tillsägelser var värre. Tillsägelser var det värsta hon visste. Nu var det i alla fall så att det var hon, Sara, som var Johans mamma, och hon kom på första plats. Rigmor kunde inte ta den platsen, inte hur gärna hon än hade velat.
Det var skönt att Lena hade börjat bli sig lik, att hon tyckte om sin nya lägenhet, hon sa att hon trivdes där och hon hade börjat resa och leva normalt, tänkte Sara när hon drog barnvagnen hemåt. Johan sov.
Det hade blivit svalare, det fläktade och trädkronorna i Stadsparken hade börjat svaja och hon hade lagt på honom filten. Värmen skulle inte hålla i sig, det kändes.
De bodde närmre varandra nu, Lena och hon, bara ett kvarter, närmast runt hörnet och de handlade i samma ICA-affär. Staden var inte stor, många kände varandra och det var både bra och dåligt, tänkte hon när hon rullade in genom de automatiska skjutdörrarna i affären. Lena hade sagt att hon skulle starta ett nytt liv, frågan var hur lätt det lät sig göras. Folk pratade, fast Sara var inte en sån som lyssnade på skvaller. Men lite kunde hon inte låta bli att höra, trots allt. Johan Söderlund, tänkte hon och stannade framför blöjhyllorna. Varför gjorde du så, Johan Söderlund?
Hon tittade ner på sitt sovande barn, den lille Johan. Lena hade nog blivit glad över namnet, kanske inte helt och hållet glad, lite tveksam såg hon faktiskt ut, och Sara hade känt besvikelsen växa. Hon hade varit dum och så sprängfylld av sig själv att hon inte tänkt på att hon kanske skulle frågat Lena först, frågat vad hon tyckte. Det var visserligen inte Lenas barn och Sara hade rätt att bestämma själv. Lena fick inga barn, inte med Johan i varje fall. Hon hade sett fram emot Saras barn, det hade aldrig rått några tvivel om det. Kanske hade Sara tänkt sig namnet som en present till Lena, inte en ersättare men en symbolisk tanke. Namnet var dessutom vackert, och den store Johan hade alltid brytt sig om Sara. Hon saknade honom ibland.