DEN KORTA OCH SATTA mannen hade gett henne en mycket knapphändig men likafullt tydlig instruktion innan han fick pengarna. Han var inte mycket längre än hon och han såg allvarlig ut men varken skum eller farlig. Vad hade hon egentligen föreställt sig?
De hade stått i den fuktiga nattluften vid en fontän mitt på ett fullständigt öde torg i Tallinn. Lena hade tyckt att platsen var idiotisk, men han hade på en raspig engelska hållit fast vid att det var just där de skulle ses, och när hon väl var där förstod hon bättre. Klockan hade varit sen, efter tolvslaget, och staden hade delvis legat i tystnad och mörker. Den öppna, tomma ytan belagd med gatsten låg blåskimrande efter regnet, inte en själ fanns där, förutom de två som skulle göra upp en snabb affär. Skulle någon dyka upp och närma sig dem kunde de inte undvika att se eller höra det i tillräcklig tid för att hinna gömma undan det föremål som skulle byta ägare.
Hon hade envisats med att han skulle visa hur delarna fogades ihop, ljuddämparen mot pistolmynningen, eftersom hon ville vara säker på att inte bli lurad, men hon insåg att de inte kunde provskjuta. Hans händer var kraftiga, han hade vänt sig mot gatlyktorna som stod längre bort och spred ett knapphändigt blåaktigt sken medan han satte fast och tog loss ljuddämparen med tydliga handrörelser. Han försökte fånga hennes ansikte för att se att hon hängde med. All denna visade omsorg hos en man från den så kallade undre världen tog hon som ytterligare ett tecken på att hon handlade rätt.
Att skjuta någon behövde på sätt och vis inte vara en så stor sak, det gick fort, men ett enda skott kunde vara livsavgörande. Åtminstone för en person. Kanske två, om det bar sig illa, men det låg för långt fram i tiden för att hon skulle bry sig om det nu. Tanken att åka fast hade givetvis föresvävat henne, hon var inte dum, men hon hade inte låtit sig slås ner av detta faktum, enbart känt det som ytterligare ett stimuli. Men där hon stod just då var hon endast absorberad av skjutvapnet, de kraftiga händerna och läderdoften. De hade stått tätt, han luktade man och hon hade insett att hon saknade just detta. En man. Hon hade tjuvtittat i det nerböjda ansiktet, försökt fånga hans ögon. Skulle han vilja ha henne?
– Good for ladies, hade han sagt till henne och hållit vapnet i handen och vägt det upp och ner. Not to heavy, you know!
Och så hade han genom att kasta armen uppåt och bakåt demonstrerat hur rekyleffekten kunde pressa vapnet i fel riktning och han visade med tydliga rörelser hur hon skulle hålla. Hon hade följt med, lyssnat och lärt som en vetgirig elev.
Ett vapen för damer, det var ju bra det. Riktigt omtänksamt! Hon visste inte ens att det var någon större skillnad på vapen för män respektive kvinnor, och hon kunde hur som helst inte kontrollera om han ljög eller inte. Hon fick ta det som erbjöds henne, och när hon hade stått där mitt på det främmande torget med den okände mannen och handlat till sig något som inte tålde dagsljus, hade hon överraskat sig själv med att varken vara rädd eller nervös eller ens känna sig obehaglig till mods. En ilning av lättsinne genomfor henne, en tydlig föraning om vad kontroll och självständighet skulle tänkas kunna innebära.
När han hade lagt den tunga tingesten i hennes öppna hand, la han sin egen hand över och omslöt vapnet så att fingrarna samtidigt pressade mot hennes hands baksida. Stora, mjuka fingertoppar brände sig in i henne, en våg av värme från en mänsklig beröring som hon inte vetat att hon saknat. Men de skulle snabbt skiljas, inget annat var tänkbart.
Hon vägde vapnet i handen, ett sug och en kittling kändes i maggropen. Makt, och inget annat. Kring den kompakta fysiska massan koncentrerades all världens makt. Vapenmakt.
Hon ville inte vända den andra kinden till. Hon ville rättfärdiga Johan och hon ville rättfärdiga sig själv, det liv hon valt med honom.
Hon hade tagit färjan tillbaka till Stockholm, och sedan tåget hem, precis som hon planerat, och under hela resan hade vetskapen om vapnet som låg i handväskan varit ständigt närvarande och hon hade ibland inte kunnat hålla emot behovet av att sträcka på sig och le av belåtenhet och stolthet.
Det var de där snorungarna som hade väckt tanken. De brukade sitta på biblioteket och invänta skolbussen, och det var på sätt och vis trevligt att ha dem där, en samling ungdomar som läste läxor, bläddrade i tidningar och till och med lånade en och annan bok. Hon hade lärt känna en del av dem när läraren skickat dit dem för att söka kunskap, som det så vackert hette, och de likt getingsvärmar strömmade in på biblioteket för att be om hjälp med att leta fakta om prostitutionen i Thailand, häxprocesserna på 1500-talet, massmördare, eller vad de nu valt som fördjupningsämne. Mest ville de ha hjälp med att söka på nätet, något Lena och de andra bibliotekarierna var dem behjälpliga med, och visst hade de på biblioteket ibland undrat hur många snyggt utformade, men i princip likartade arbeten om prostitutionen i olika länder en lärare orkade med, men de slapp i varje fall ha eleverna i klassrummet för en stund.
Men denna dag hade skolungdomarna pratat så högt att hon hade varit tvungen att säga till dem att vara lite tystare. En av de andra låntagarna hade klagat, annars hade hon nog inte tagit på sig rollen att vara arga tanten som hyschade. Skolbussen skulle dessutom komma när som helst och då skulle problemet vara löst. Men hur det nu var så hade hon hunnit snappa upp vad de pratade om innan hon gick fram och sa till dem. Hon hade hunnit höra rätt mycket eftersom hon i viss mån drog sig för att säga till dem och därför hade väntat på att de skulle lugna ner sig av sig själva. Men samtalsämnet grep dem över självkontrollens gränser. Vad de storkäftigt dräglade efter, skröt om och hetsade upp varandra med var vapen. Militära vapen, k-pistar, granater, pistoler, revolvrar, dödsskjutningar, massakrer, prickskyttar, lejda mördare, med andra ord dödande i alla dess former. Högstadieungarna hade inte i första hand låtit oroade över att det skjuts i Sverige idag, snarast var rösterna eggade, de hetsade varandra, skröt om pappornas vapen, jaktgevär och pistoler för tävlingsskytte, de sparade inte på stålet och kulorna, de bredde på, men ingen av dem hade skjutit själv fick de efterhand trots allt erkänna. Det var då för väl, tänkte Lena. Snorungars fantasier och drömmar om respekt, att få världen att vika sig i skräck, drömmen om att ha underhuggare som slickade deras fötter, det var gud ske lov inget som skulle slå in i verkligheten, med största sannolikhet inte, och pojkarna skulle dessutom mogna.
Fast drömma kostar inget, tänkte hon. Men hennes dröm var att bli en fri kvinna. Fri efter uppgörelsen.
Det fanns gott om vapen på drift i Sverige, det visste förstås skolungarna. Någon hade sett på tv att mängden stulna militära vapen som cirkulerade runt i landet hade ökat. Har man inga kontakter med försvarsmakten, eller vågar sig på ett inbrott i ett vapenmagasin, men vill ha ihjäl någon så är det bara att åka till Baltikum, sa en av grabbarna beskäftigt. Köpa ett vapen och åka hem igen, sa han och lät så tvärsäker som bara en mycket ung och oerfaren pojkspoling kan låta.
Men orden fastnade. Varför inte pröva! Vad hade hon att förlora? Inget. Inte något alls. Hon kunde ju alltid testa om det gick att åka på semester som täckmantel, och väl där i lugn och ro ta reda på om det var möjligt. Hon skulle på så sätt få ett verkligt ärende, en affärsuppgörelse av det extraordinära slaget på dagordningen, inte bara flacka mellan museum, kaféer och sevärda platser utan i stället tvingas mobilisera mod och kontakta personer som kunde ge henne något extra. Inte sex, inte sprit, men ett användbart vapen. En semesterresa utöver det vanliga med upplevelser som förmodligen skulle ge henne kickar, kickar som ständiga megaorgasmer, som en manlig kollega skulle uttryckt det.
Hon kände en längtan efter att bli av med sig själv, omvandla sig till en skrämmande person, och hon log i mjugg åt den hänsynslösa bilden av sig själv som hon skulle skapa, i stället för den snälla och mesiga bibliotekarien som alla såg. Änka dessutom. Genom att köpa ett behändigt vapen som gick att använda, som kunde brukas, eller bara kunde ligga i ett skåp som en sorts säkerhet, kom hon att bli en annan.
Tallinn var vackert hade hon hört. Staden var värd ett besök.
Lite småprat här och lite där, skakningar på huvuden, avfärdanden, nya envisa frågor, hänvisningar vidare, och så till slut fick hon tag i rätt kontakt. Ingen frågade efter vem hon var. De var proffs.
Hon hade försökt läsa på inför resan, men bibliotekets böcker om pistoler var inte många, de flesta innehöll en evig uppräkning av allehanda historiska vapen. Den enda boken om moderna vapen som inte var utlånad var sida upp och sida ner försedd med bilder, men de sa henne inget. Hon fick improvisera och köpa det som erbjöds henne, och sedan fick hon ge sig ut och provskjuta när hon kom hem, tänkte hon innan hon åkte.
Nu hade hon alltså en egen pistol, en rysk tävlingspistol, den var inte så liten, till och med lite klumpig, men bra till damer, det hade han sagt, och den tyngde behagligt i väskan när hon gick genom tullen. Hennes röda, rymliga handväska i skinnimitation, krokodil skulle det se ut som, hade varit demonstrativt öppen. Pistolen hade legat inlindad i en snusnäsduk i botten, portmonnän och passet över och hon räknade kallt med att just en öppen väska inte lockade att titta i. Hon visste att hon såg oskyldig ut, mesig och vanlig, knappast någon som tullen skulle välja att visitera. Hon tog en risk, en öppen risk. Väskan dinglade i handen när hon gick, efter henne rullade resväskan som hon drog med andra handen. Hon följde strömmen, gick varken saktare eller fortare, hon tittade tulltjänstemännen i ögonen – den ena var för övrigt kvinna – hon kom i jämnhöjd med dem, pulsen ökade, hon gick släntrande och turisttrött, gungade på höften på varje steg, hon gick förbi, inget hände, hon var förbi dem, förbi tullen … och så var hon ute.
På Stockholms centralstation gick hon in på toaletten och flyttade över pistolen till resväskan. Hon låste ordentligt om sig, kontrollerade att det inte gick att se vad hon gjorde, inga springor, men trots detta var hon noggrann med att inte blotta innehållet i snusnäsduken. Man kunde aldrig vara nog försiktig. När hon höll i vapnet, och återigen kände tyngden i handen, erfor hon en blandad känsla som framför allt innehöll tillfredsställelse, men även rädsla. Hon var inte att leka med. Hon hade en lösning på väldigt mycket, och detta gjorde henne i viss måtto rädd för sig själv.
När hon kom hem la hon pistolen och magasinen i linneskåpet bakom örngottstraven. Hon kunde i princip lägga dem var som helst, dock inte helt öppet, eftersom ingen skulle misstänka henne för vapeninnehav. Just det! Hon var ingen man misstänkte, och tanken var svindlande.
En pistol bland mormors lakan.
Provskjutningen hade varit den största svårigheten. Hon hade fått åka runt tills hon hittade en plats som hon trodde var helt isolerad. Bilen var dessvärre röd, en röd Mazda. Hon följde två hjulspår som slingrande gick rakt in i granskogen till en avverkningsplats. Det var årets ljusaste tid, hon gav sig iväg så sent att de flesta förväntades hålla sig hemma. Det nordiska juliljuset tillät att hon såg och kunde sikta trots att klockan var sen.
Hon satte upp markerade pappskivor på en tjock trädstam och backade några meter. Det var med en eggande tillfredsställelse hon plockade upp vapnet ur väskan, skruvade på den tämligen klumpiga ljuddämparen mot mynningen. Fingrarna var inte vana när hon stoppade in magasinet, men det gick eftersom det bara fanns ett sätt att göra det på.
Så var det själva skjutningen, avfyrningen av skottet som skulle träffa där hon ville.
Hon ställde sig bredbent i god balans, osäkrade pistolen och riktade den mot den vita pappskivan med rak högerarm. Pekfingret låg lätt an mot avtryckaren. Den vänstra handen håller du framför den högra, hade han sagt i Tallinn, och med den vänstra armen håller du emot genom att dra i riktning bakåt så att det blir stadigt.
Hjärtat började picka när hon höll det fasta greppet om pistolen, sedan rusade det i raketfart när hon med ens blev medveten om vad hon höll på med, vad hon med ett enda finger kunde åstadkomma. Ett litet tryck, kanske oförsiktigt om hon var vårdslös, och en människa kunde skadas eller dö. Det var det här som hände när respeklösheten hade tagit makten över förståndet, tänkte hon. Hur lätt det var, och ännu lättare om man hade ett hat som grodde. Det var detta lilla tryck, med alla dess ödesdigra konsekvenser, som hon övade på.
Hon siktade länge, stod stilla och hundraprocentigt koncentrerad och lät avtryckarfingret långsamt krama mot henne; sakta, sakta så att pipan behöll sitt horisontella läge, sakta kramade hon, tills kulan oförberett brände av och i samma ögonblick rörde sig vapnet med en rekyl uppåt. Bomskott. Förstås! Nytt försök.
Hon var tvungen att sikta lite lägre, tänkte hon, eftersom rekylen arbetade uppåt. Eller så fick hon lära sig att hålla ännu stadigare när hon kramade. Hon skulle bli träffsäker.
När det sedan gällde, när hon stod med den levande måltavlan framför sig, människan för vilken hon gjorde sig allt detta besvär, då måste det gå fort. Fram med pistolen och bränn av direkt, och då måste hon veta vad hon gjorde. Men den dagen skulle hon förmodligen ha kortare avstånd till måltavlan, förhoppningsvis bara någon meter. Skulle hon träffa högre upp gjorde det inget, bara det tog. Lobotomi, tänkte hon.
Det gick allt bättre, färre missar, och hon fann att det inte var en tråkig övning. Att anmäla sig till en skytteklubb var dock i nuläget ingalunda att tänka på.
Ljuddämparen var effektiv, men visst hördes det, och hon var tvungen att spara på kulorna, så hon packade in sig i bilen och skumpade långsamt tillbaka i de två hjulspåren som slingrade sig som två ormar mellan trädstammarna.
Sommarljuset var klart, fast det var natt, ett skymningsljus som aldrig skulle övergå i mörker. Hon såg genom bilrutan på det trolska skogslandskapet och hon kände sig upprymd. Hon hade en handlingsmöjlighet som de flesta saknade.
Hon körde ut på den stora vägen och efter en halvmil öppnade sig dalen fylld av dansande älvor. Långt fram reflekterades stadens ljus som en rosagul gloria på himlen. Det var vackert.