VERONIKA KÄNDE SIG som en slokande krukväxt med två bröst. Hon hade inte helt glömt bort hur det var att leva i ett tillstånd där både tiden och den egna identiteten var konstant på glid och i perioder helt i upplösning, och hon tog det bättre den här gången. Hon visste att det inte skulle vara för evigt.
Sommarveckorna hade avlöst varandra med ett stabilt väderleksmönster: en näst intill outhärdlig hetta i dagar, ibland veckor, som avlöstes av korta, rejäla urladdningar då åskregnet stod som spön i backen, jorden och sanden flöt iväg i rännilar, man drog sig inomhus, kopplade ur det elektriska, tände stearinljus och kurade medan regnet smattrade som kulregn mot taken.
Det var en önskesommar, men inte för en spädbarnsmamma. Veronika hade försökt hålla sig i skuggan. Hon var en mjölkkossa. Stinna blåådriga bröst, såriga bröstvårtor som utsugna spenar. Hon drack, klunkade i sig vatten, saft, läsk och ibland lättöl för att hålla jämna steg med mjölkproduktionen, orolig över att mjölken skulle sina i värmen.
Klara åt glupskt och hade dessvärre – det kunde man gott säga utan att förtala henne – omättlig aptit natt som dag. Hon gjorde med andra ord ingen åtskillnad på dygnets timmar – och när hon inte åt eller sov, gnydde eller skrek hon, framför allt nattetid. Och detta var förstås ett klassiskt gissel för spädbarnsföräldrar.
Sover hon om nätterna?
En vanlig och vänlig fråga vid barnvagnskanten, ett tecken på visat intresse “oss emellan som vet hur det är med spädbarn”. Veronika visste det, men drog sig likafullt för att säga som det var.
– Nej, hon gör inte det, hon följer inte handboken.
Och så ett säkert leende, trots svaret, eller snarare på grund av det, ett leende fullt av mammasäkerhet och optimism, som förvissar om att det nog kommer att bli bra det här, till slut. Ändå!
Varför frågade alla om hon sover om nätterna?
Det tog emot att svara, det kändes som om hon degraderade sin egen dotter. Klara var inte exemplarisk. Hon var en skrikig unge. Hon vägrade sova på nätterna, men hon var fullständigt normal ändå.
Klara gastade för full hals med en ljudvolym som Veronika hade glömt att ett litet barns struphuvud kunde åstadkomma, och hon tvingade sig själv att framhärda i tålig moderlighet, så som många gjort före henne, och många kommer att göra efter henne: vyssja, amma, vyssja och amma, och ju fler varv hon och Klara tog i detta evighetsrullande projekt, desto mer tappade hon såväl perspektiven som orken. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Den stolte fadern gjorde vad han kunde: avlöste, tröstade, bytte blöjor och så länge Claes semester varade gick det någotsånär ihop.
Klara hade förstås kolik, det begrep Veronika efter att ha uteslutit ett antal mer eller mindre farliga och åtgärdsbara sjukdomar och missbildningar. Magen hennes blev som en spärrballong av allt smackande och glupska sugande och sörplande. Modersmjölken forsade ner och krängde och gav knip. Klara skrek, svalde luft som förstås gjorde tillståndet värre. Den onda cirkeln var ett faktum, och det hjälpte föga att mekanismen var kartlagd, Veronika kunde för den skull ändå inte få stopp på lidandet och hjälpa sin dotter bättre. Å andra sidan var hon inte direkt orolig, även om det var strävsamt.
Alltför väl mindes hon tiden när Cecilia var liten – vem glömmer någonsin småbarnsåren? – hur det var att befinna sig i en ständig kollision mellan den starka kärleken till barnet och den smått förbjudna känslan av att vara fjättrad, och den ännu mer förbjudna längtan till arbetet, till stimulerande arbetsuppgifter, kollegor, till att stå för sig själv och bara vara sin egen.
När Cecilia var liten var Veronika ung och hon ville väldigt mycket på en och samma gång: vara en utomordentlig mamma och förkovra sig i sitt yrke. Duktig flicka. Hela tiden spökade bilden av den goda och stora modern – idealbilden – och kanske spökade den hos alla nyblivna mödrar, fick dem att känna att de inte dög, att de var försumliga, fast de gjorde så gott de kunde. Eller kanske bilden av den goda modern bara spökade hos somliga, dem som hade större ambitioner än de hade ork, dem som ibland tappade bort bullbaket och tålamodet och uthålligheten och trösten och glädjen och värmen och kramarna, dem som blev passiviserade av sömnbristen, kladdet och klänget. Dem som kände att de inte gav allt, hela sig, hela tiden, fast de borde. Dem som drömde sig bort. Dem som inte hade moderskapet som identitet eller yrke, men gjorde så gott de kunde.
Men fäderna då? De hade lov att gå iväg på morgonen, lämna disk och sura blöjor, och ingen ifrågasatte att arbetet tog utrymme. Men kraven växte när de kom hem i stället. Kanske var det inte lättare ändå? Inte nu längre. Inte för den pappa som bestämt sig för att inte smita.
Så där hade tankarna och känslorna vandrat en gång i tiden, när Cecilia var liten och livet var svårt att få ihop. Aggressiviteten växte i kapp med tröttheten. Och just denna morgon märkte hon att samma föga produktiva, snarast idiotiskt cirklande tankegångar återigen var på väg att sätta fart.
Claes skulle börja arbeta efter semestern.
Kanske kunde hon bromsa det som växte och tog energi, det var ju så annorlunda nu. Hon hade hunnit arbeta många år, gått upp tidigt och cyklat till kliniken och kommit hem sent. Arbetet hade inte längre samma lockelse, det var bara mer av samma sak. Hon behövde inte bevisa sin duglighet stup i kvarten, inte ens för sig själv.
Det var bara att sänka kraven ytterligare, ta livet ännu mer som det föll sig. Med normaltafflighet kommer man långt, bara hjärtat finns med.
Men nu var det skriket som tärde på dem, Klaras alldeles för stora aptit på livet. Flickebarnet tycktes emellertid växa till sig, så långt var allt gott och väl. Vikten gick spikrakt uppåt, låren såg ut som präktiga rullsyltor med flera rejäla veckbildningar, ögonen var pigga, skrattet gurglande – när hon inte skrek vill säga. Ungen mådde på sätt och vis bra, och hennes mage skulle komma i kapp i sinom tid, när nu den tiden behagade komma.
Det gäller att stå ut, tänkte Veronika, men hon bävade. Hädanefter skulle hon tvingas försöka bemästra dottern ensam under dagarna. Det var där skon klämde. Det var ju inte så upplyftande när de nu vant sig vid att vara tillsammans alla tre. Hon fick väl slå av på takten, ställa minimala krav på allt annat. Kanske inga krav alls.
Ett barn är ett barn.
Vad det nu än berodde på, kanske att han inte ammade, men Claes orkade bättre med Klara. Veronika hade i tankarna underskattat honom. Hon underskattade nog rätt många män, men hennes erfarenheter hade gjort henne sådan. Claes hade fått första kontakten med Klara, han hade varit den av de två som först greppade dottern, tog henne i famn, höll henne mot sin kropp medan Veronika låg på uppvakningsavdelningen. Han blev den förste, och han tycktes vilja behålla greppet. Och det var en evinnerlig tur. Hon hade ändå sin position säkrad, hon med sina bröst och mammaledigheten.
Klara levde. Dagarna efter kejsarsnittet var en berg-och-dalbana. Lättnad och manisk glädje – stora, rädda tårar. Nåden, den stora nåden. Det hade gått bra, ofattbart. Hon fick lära sig att aktivt mota undan skräcken. Det kunde lika väl ha gått åt andra hållet, åt fel håll, mot döden. Bara några sekunder till så …
Hon undrade om Claes där i förlossningsrummet någonsin riktigt förstod hur kritiskt tillståndet var. Hon gjorde det, och det var inte till någon hjälp. Snarast tvärtom.
När blodet klibbade mellan låren, magen vreds i en ny och svårare smärta förstod hon vad som kunde vara på gång. Ablatio placentae. Avlossning. Hon fann ingen fördel i att vara insatt, att vara medicinskt kunnig. Det gjorde bara saken värre. Moderkakans bädd som lossnar mot livmoderväggen, försörjningen till barnet via navelsträngen bryts. Inget syre, inget liv. Och det visste hon, och vetskapen paralyserade henne.
Men hoppet fanns där. Det aldrig sinande hoppet att de skulle hinna plocka ut barnet i tid, medan det levde. Att inte allt skulle gå om intet, den stora lyckan vända till en katastrof.
Claes röst hade nått henne genom dimmorna efter narkosen. Tiden hade stannat, och hon var knappt medveten om var hon var. Eller varför. Hon orkade inte öppna ögonen och se efter. Ville inte. Tordes inte. Hon låg med tungt slutna ögonlock och gömde sig för verkligheten.
Men orden nådde henne.
– Det gick bra. En fin flicka. Allt är bra, en fin flicka.
Claes röst. Hon orkade inte svara, förmådde inte forma ljud. Halsen var sträv och torr, hon kunde inte ens grina av lättnad.
– Vad bra, fick hon ur sig, grötigt och raspigt och hon försökte sig på ett leende och en nick som ett tecken på att hon förstått.
Hon fick till slut upp ena ögonspringan, glimtade Claes som var solen själv, segerstolt och pompös och han kramade hennes arm försiktigt.
Så somnade hon. Rofylld.
Han – pappan!
Hon – mamman!
Ännu en gång. En ny människa att älska. Man kan älska många, ibland hela världen.
– Det är sånt här barnskrik som kan leda till barnmisshandel, suckade Veronika halvblundande i sängen denna måndagsmorgon. Sådant som får även ordentliga föräldrar att slänga ut sina ungar genom fönstret, sa hon och gjorde en paus. Eller dänga dem i väggen, la hon till och blängde på den nytapetserade sovrumsväggen och hon såg framför sig hur hon tog Klaras bastanta ben i ett hårt grepp i vardera handen, svingade henne bakåt för att få upp farten, och sedan slungade henne med all kraft mot den ljusa ytan …
Där tog det stopp, hon blundade hårt, svalde och tvingade sig att klippa av den inre filmen.
Gräsligt! Gud, vilken tur att hon aldrig skulle få för sig att göra något så vidrigt, vilken tur att hon hade normala spärrar!
Hon blev rädd för sig själv.
– Vad är det? frågade Claes och tittade på henne medan han satt på sängkanten och monotont klappade Klara, som hängde över hans axel, på blöjbaken.
Det var som sagt måndag morgon och sista dagarna i juli och Claes första arbetsdag efter semestern. En fluga surrade mot rullgardinen, Klara gnydde. Han såg sliten ut, tänkte Veronika. Svullen under ögonen, skäggstubb, flottblankig i ansiktet. Hur skulle han orka?
Han lämnade över Klara och gick först ut i köket och satte på kaffe och sedan in i badrummet. Hon hörde duschen. Hon la dottern på magen över sin egen bröstkorg med det fjuniga huvudet i gropen mellan hals och axel. Dottern kinkade och kämpade med att försöka lyfta huvudet. Veronika strök henne över hjässan, ljuden lugnade sig och andhämtningen blev alltmer regelbunden. Hoppades att Klara hade somnat, och det hade hon. Nu gällde det bara att så omärkligt som möjligt flytta över henne till barnsängen utan att hon vaknade. Om Klara sov några timmar kunde Veronika kanske hinna dricka kaffe och läsa tidningen i lugn och ro – en längtan stark som en hägring.
Claes hjälpte henne att försiktigt förflytta dottern. Hon gnydde förstås när hon tvingades lämna Veronikas varma bröstkorg som sövande hävdes upp och ner i takt med andetagen. Inte ville Klara hamna mellan kalla lakan i den egna sängen! De skyndade sig att bädda in henne i filten, boade in henne. Till slut somnade hon om.
– Hur känns det att gå till jobbet?
Hon tittade på honom över köksbordet medan han vände blad i tidningen, och hon visste att frågan var onödig.
– Jo vars, svarade han och hon insåg att han förmodligen tyckte att det var rätt skönt att få komma in i normala gängor, men det tordes han förstås inte säga.
– Du får lov att säga att det ska bli roligt, sa hon och smekte översidan på hans hand.
Han tittade på henne.
– Tja, sa han. Rätt trevligt ska det bli. Bara det inte ligger för mycket och väntar på mig. Då får jag väl en chock, log han.
Innan Claes cyklade iväg gav han Veronika en puss på munnen och dottern en luftkyss. Vi är som en riktig familj, tänkte Veronika, en i alla fall för närvarande harmonisk liten enhet. En modern familj, lite för gamla, och med barn från tidigare relationer.
Framåt eftermiddagen hade molnen tornat upp sig, det var varmt och kvavt, getingar och flugor surrade runt den mörkblå vagnen. Veronika hade satt på myggnätet över barnvagnen, inga flygfän kunde angripa Klara som sov som en stock.
De hade varit på uppvisningsrunda på kliniken och det hade varit tröttsamt. Veronika hade dessutom blivit varse hur lätt det var att glida ur ett sammanhang för att glida in i ett annat, och detta funderade hon just nu över medan hon sköt vagnen framför sig. Hon hade tagit hissen med barnvagnen upp till operationsavdelningen, och där i omklädningsrummet såg hon, när hon rullat in vagnen, att man hade tagit bort hennes namn på klädskåpet och satt dit en klisterremsa med ett helt främmande namn. Med intellektet insåg hon att de inte kunde låta ett skåp stå tomt medan hon var mammaledig, men det sved ändå. Det sved för att hon kände sig bortraderad, och att det kom så överrumplande.
Egentligen är det bara släkten och de nära vännerna som inte suddar ut en bara för att man råkar vara borta ett tag, tänkte hon. Man är inte död bara för att skylten är nedtagen, det går att kroka upp den igen, men på jobbet kan man snabbt bli glömd. Det kan vara bra att vara medveten om det, sa hon till sig själv.
En varm vindpust for genom trädgården. Grinden gnällde, hon föste in vagnen, och stängde. De blekrosa buskrosorna på båda sidorna om ytterdörren blommade fortfarande, en härdig och vacker sort, tänkte hon. Måttligt angripna av mjöldagg.
Hon såg upp mot himlen. Horisonten var blåsvart, en regnbåge spände över skyn. Det var länge sedan hon såg en så kraftfull regnbåge. Det var vindstilla, det skulle börja regna och förmodligen även blåsa upp vilken sekund som helst, hon måste dra in vagnen och plocka ner de små plaggen som vajade på klädstrecket, men av någon anledning blev hon stående.
Hon ville inte gå in. Blicken gled långsamt över de skarpa färgerna, kontrasterna, grönskan mot det blåsvarta, solen som pressade sig fram mellan två åskmoln, den näst intill kvävande värmen. Lugnet före stormen.
Huset, tänkte hon, det vackra huset, proportionerligt tjugotal med grå panel, vackra spröjsade fönster och mycket att göra. Hade de tagit sig vatten över huvudet? Kommer huset att knäcka dem? Orsaka skilsmässa. Risken att det skulle gå som för ett par goda vänner som skilde sig när huset var färdigt, i tipp-topp-skick var dock inte överhängande. Dit kom de nog aldrig.
Denna sommar hade de fått skjuta undan alla ambitioner. Nåja, det var väl ändå inte hela världen! Ingen ko på isen, huset var funktionsdugligt, om än inte vackert inuti, och badrum från femtiotalet med turkost kakel och inbyggt badkar höll på att bli moderna igen.
I denna stunds sällsamma ögonblick tyckte hon plötsligt inte att alla skavanker var så mycket att göra stor sak av. Inte trädgården heller.
De bodde så vackert, precis som när hon växte upp. Trädgården hade varit pappa trädgårdsmästarens skötebarn. Hon räknade efter tyst för sig själv, det var visst sju år sedan han dog. Tiden gick så fort att man knappast hängde med. Fadern fanns nog med henne nu, såg att hon haft tur, hon som fått allt detta. “Och nu min flicka”, skulle han säga, “nu ska du glädjas och ta det till vara.”
Hon låste upp och fick en kvav instängdhetsvärme mot sig. Hon ställde upp dörren, satte sig ner på trappan som var uppvärmd. Klara sov fortfarande, hon ville inte röra vagnen.
Hon såg att hon var tvungen att raka benen igen. Ljusa strån nedanför shortsen, men det fick hon ta sedan. Sjutton, vad tid det tog att hålla en kropp i ordning.
Hon rörde sig inte ur fläcken, satt kvar och gjorde ingenting. Njöt. Ett sällsynt stilla, nästan gudabenådat ögonblick. Den yttre och inre världen tycktes nå varandra, tillvarons olika dimensioner trängde in och smälte ihop, förenades i en enda känsla. Inga tankar irrade vare sig bakåt eller framåt.
Ett pirr i bröstet, en ilning som fick henne att känna sig lätt.
Samhörighetskänslan var stark med träden, gräset, den dallrande stillheten, dottern, Claes där han nu var, kort sagt med själva livet. Hon hade hittat hem hos någon annan och hon hade hittat hem hos sig själv. Hon gav sig själv lov att vara lycklig, förstås inte i evigheter, men just nu. Bara just nu.
Det ringde inifrån huset, och därmed var förtrollningen bruten. Hon reste sig, gick in och tog luren.
– Är det en anhörig till Elvira Lundborg jag talar med? frågade en främmande mansröst artigt och samtidigt försiktigt och en aning återhållet, och hon anade förstås direkt oråd.
– Jag är hennes dotter.
– Jag är läkare på medicinkliniken på Vrinnevisjukhuset i Norrköping och jag ringer för att berätta att din mamma är inlagd hos oss.
Hon svalde, han väntade, den främmande läkarens andning hördes i luren.
– Hon kom med ambulans i morse, rätt svårt medtagen, fortsatte rösten. Hon har fått en hjärnblödning … och blödningen är omfattande. Vi får inte kontakt med henne.
Återigen tystnad, hans andning. Hon visste inte vad hon skulle fråga om. Det stod still, det kramade i bröstet. Snälla nån! Inte nu! Inte just nu!
– Då tror ni inte att hon kan bli bra, frågade hon lamt samtidigt som hon visste att det han berättat inte lät hoppfullt.
– Det är ju förstås svårt att säga …
– Jag vet, sa Veronika medan klumpen i bröstet växte.
Hon måste åka dit. Packa och åka med Klara.
– Jag pratade med henne igår och då var allt som vanligt, sa hon sakta.
– Nå då så. Då har hon inte legat så länge, sa han och rösten var faderlig.
– Vem hittade henne … och när?
– Efter vad som har framgått ringde en granne på hennes dörr idag på förmiddagen av någon anledning jag inte riktigt känner till, och eftersom din mor inte kom och öppnade så larmade hon hemtjänsten. Grannen hade visst hört att radion var på och då slöt hon sig till att din mor borde vara hemma.
Han var snäll. Förstående och sympatisk.
Veronika la på och satte sig tungt ner medan hennes inre tumlade runt. Tack och lov att hon ringde henne igår, men hon skulle åkt upp tidigare. Visat upp Klara. Varför hade hon inte gjort det? Nu var det kanske för sent. De hade ju en bra bil, denna bil som Claes självsvåldigt införskaffat, men det var nog diskuterat om den. Bilen var bra och hon hade kunnat åka iväg, visst hade de haft fullt upp och varit trötta, den stora omställningen, men de kunde ha åkt!
Vissa saker ska man inte skjuta på!
Klara skrek från vagnen utanför den öppna ytterdörren. Hon kånkade in vagnsinsatsen, tog upp henne, klädde av henne mössan och koftan medan tårarna strömmade ner.
Det ringde igen.
– Veronika Lundborg, svarade hon sprucket.
– Jo, du, vi har fått en svår sak här, jag är ledsen men jag kommer sent, sa Claes.
– Okej.
– Vad är det?
– Inget, kom när du vill!
– Men vad är det?
Hon berättade kort, han blev tyst. Det dåliga samvetet hördes genom luren. Inte kunde han stanna kvar på jobbet nu, men hon tyckte att det kunde han väl ändå.
– Stanna du så länge som du behöver, sa hon gröttjockt. Jag kan ändå inte sätta mig i bilen och köra hela vägen nu. Det är för sent. Jag åker i morgon, tar Klara med och ringer till Cecilia och hör om hon kan ta tåget till Norrköping från Lund.
– Är det säkert att jag inte ska komma?
– Säkert.
Det var lite skönt att vara ensam en stund, kände hon. Ensam med Klara.
*
Det var nog det värsta kriminalkommissarie Claes Claesson hade varit med om på mycket länge. Stanken var vidrig. Han visste knappt var han skulle göra av sig, och han önskade att han kunde gå ut i trädgården och unna sig en nypa frisk luft, men det gick förstås inte. Han fick försöka anstränga sig och spela den förhärdade sort som han förväntades vara, om inte annat var han tvungen att stanna för jobbets skull.
Jäsningsprocesser, tänkte han. För sin inre syn såg han en blank surströmmingsburk, utspänd så att den bågnade. Lukten, den oaptitliga och frånstötande lukten som pös ut vid första taget med konservöppnaren.
Fy fan, vilken jämförelse! Det var omoraliskt att dra in mat i fel sammanhang. Mat var heligt, det som mättar oss alla. Amen!
Han åt för övrigt inte surströmming, skulle aldrig komma på tanken.
Den döda kvinnan låg på en naturfärgad ullmatta på golvet i vardagsrummet, strax bakom en ljus soffa som stod fritt i rummet. Förruttnelsen var långt framskriden, en nerbrytningsprocess som accelererat av sommarvärmen och syrebristen. Huset i den långa raden av ihopkopplade snarlika hus hade varit helt igenbommat när de utskickade poliserna från spaningsroteln anlände.
Anmälan om den försvunna personen gjordes i fredags, nu var det måndag och fyra dagar hade gått, och rotelchefen på span hade ansett sig ha skäl till att sätta en låssmed på uppdraget. Stanken hade trängt igenom springorna till den låsta ytterdörren, inte så där omedelbart, men den kunde anas om man satte näsan tätt intill.
Det var som man befarade. Så fort låssmeden hade fått upp ytterdörren slog den förpestade och instängda lukten emot dem som en sur vägg, låssmeden föstes raskt iväg och poliserna gick in för att orientera källan. Det tog inte lång tid.
En svartrutten kropp med en svärm blåskimrande flugor som klättrade på den, intorkat brunt blod likt etsade fläckar utlagda som spår på golvet från hallen till kroppen. Den vita tröjan var perforerad av kulhål, fler än ett. Hon hade beiga shorts och var barfota.
Rotelchefen på span hade sedan direkt kontaktat Claesson på brottsroteln, som i det tysta suckade tungt. Han hade tänkt sig en mjukstart efter semestern, men det är mycket här i livet som inte blir som man tänkt sig.
Claesson i sin tur ringde rättsläkaren, beordrade dit teknikerna och tog även kontakt med åklagaren och upplyste henne om att de hade ett mord av det mindre aptitliga slaget, och ville hon se det på plats var hon välkommen. Verkligheten var betydligt bättre än de foton och videofilmer som i efterhand skulle försöka visualisera mordplatsen. Hon skulle komma. Han gav henne i all vänlighet en varning om vad som skulle möta henne. Själv hade han med sig Janne Lundin och Peter Berg ut, och så Erika Ljung som skulle läras upp och som tycktes ha återhämtat sig bra, så vitt han kunde se. De hade tagit emot henne efter den långa sjukskrivningen utan så värst många krusiduller, det brukade vara bäst så. Människan var skapt för att se framåt, åtminstone när man var ung.
Alla var grönbleka i uppsynen. Peter Berg rusade ut. Det var inte mer med det. Han kom tillbaka, fortfarande vit.
– Och det här skulle vara en radhusidyll, sa Janne Lundin och tittade sig omkring i det propra hemmet, såg sedan rakt ut genom var dagsrumsfönstren på ett trädgårdsmöblemang av kraftigt virke, en något brunbränd gräsplätt inramad av toviga och uttorkade rabatter med idel slokande växter, därefter skuggor från ett skogsparti som var helt vindstilla. På himlen hade allt större åskmoln tornat upp sig under eftermiddagen.
– Ännu en urladdning att vänta! muttrade han och försökte sedan koncentrera sig på kroppen framför fötterna på honom, en vämjelig syn, på gränsen till det som var möjligt att uthärda.
– Kroppsundersökningen kommer i alla fall inte att vara av värde för att fastställa dödstidpunkten, konstaterade rättsläkaren med torr ton, och det begrep alla närvarande, det räckte med en hastig blick på den nedsegnade kroppen i det för övrigt orörda vardagsrummet.
– Kroppen är svartrutten och det blir den efter två till tre dagar, fortsatte rättsläkaren. Och av allt annat att döma tycks hon ha legat här betydligt längre, sa han och lät blicken vandra ut till diskbänken där mögligt bröd, ett överväxt Bregottpaket med avtaget lock och en förpackning leverpastej av oigenkännligt utseende låg, samt en använd smörkniv och en brödkniv. En öppen rödvinsflaska fanns där också och ett glas med vinskvätten fasttorkad som rödfärg i botten. Och flugor. Äckliga flugor, små och ettriga, och stora och feta. Hur de nu kommit in?
Bostaden hade alltså varit hermetiskt tillsluten, samtliga fönster på neder- och övervåningen var stängda, och både ytterdörr och verandadörr var låsta. Den blåmålade ytterdörren hade inte smäcklås, det krävdes nyckel för att låsa den utifrån och den nyckeln kunde de inte hitta så där omedelbart. Verandadörren låstes förstås inifrån och nyckeln satt kvar i låset.
De gick runt, försökte skapa sig en bild innan teknik-Benny och hans gäng bad dem vänligt men bestämt att lämna stället. Spårsäkring och kringvandrande poliser gick inte ihop.
Hemmet var förvånansvärt snyggt och prydligt. Inget var sönderslaget, allt var i ordning, frånsett blodfläckarna och kulhålen. Att den döda skulle ha förflyttat sig i skadat skick från hallen till den ljusa ullmattan där själva döden förmodligen inträffat, verkade vara rimligt, rent hypotetiskt. Förutom det intorkade blodet på golvet i hallen och vardagsrummet – de båda rummen var för övrigt förenade via en stor öppning utan dörrar – så fanns även misstänkt blodstänk på ena väggen i hallen samt på en modern skulptur av betong och järn som stod på golvet. Den var cirka en meter hög, oformlig och knappast flyttbar och föreställde absolut ingenting, bedömde Claesson. Men den var magnifik. Han hade aldrig tänkt på att man kunde köpa statyer för hemmabruk, bortsett från de i hans tycke rätt banala minikopiorna av de antika mästarna som en del pyntade sina hem med efter utlandsresor.
Ett mindre kulhål, ungefär i maghöjd på en normal karl, satt i den blodnerstänkta vita hallväggen, troligen ett bomskott. Kulorna, om de var av en mindre kaliber, kunde förväntas sitta kvar i kroppen. De fick se. Det fanns specialister till sådant. Hylsorna låg på hallmattan, en större trasmatta i ljusgrönt.
Vem var den döda? De enades på plats och ställe om att det i alla fall inte var otänkbart att det kunde vara den person som ägde bostaden, men man visste förstås aldrig säkert förrän identifieringen var gjord.
Om det nu var så stod den dödade kvinnan i begrepp att resa bort, det var ju semestertider. I det ljusa sovrummet på övervåningen stod en bred säng, dock ingen dubbelsäng, och på överkastet låg prydligt hopvikta plagg travade vid sidan om en öppen resväska, en röd Samsonite av bästa kvalitet med hjul och utdragbart handtag. Tröjor, tunna och tjockare, underkläder, sportskor i en plastpåse. Hon skulle även ha en ryggsäck med, kanske för utflykter, och den låg ihopsjunken och tom på en karmstol. På garderobsdörren hängde ytterligare några klädesplagg som förmodligen också skulle packas ner, däribland en regnjacka, men inga direkta finkläder.
Sovrummet var sobert. Lugn och rogivande färgsättning, ljus naturfärg på väggar och överkast medan den persiska mattan låg som en rödflammig tarm på parketten. Lugna tavlor. På nattygsbordet fanns en klockradio, inte en klumpig och billig tingest, utan en nätt och smidig i matt metall som inte ockuperade hela ytan. Två böcker, varav den översta var en resehandbok om Island. Jaha, det var förstås dit resan skulle gå, tänkte Claesson och såg gummistövlarna som stod på golvet prydligt ställda invid varandra. Necessär saknades. Den fanns i badrummet, på handfatet, och i badrummet fanns även alla krukväxter samlade i badkaret. De växter som var levande vill säga, för på fönsterbrädorna stod evighetsblomster av plast eller tyg. Denna kvinna var tydligen en sådan som tänkte på allt. Hon hade förstås även säkerhetsbelysning som slog av och på med ett sådant regelbundet intervall att inbrottstjuvarna garanterat visste att ingen var hemma. Nu var det ingen som brutit sig in. Någon hade blivit insläppt. Någon som hade vägarna förbi.
Hon skulle till Island. Om man nu skulle lämna den svenska sommaren, tänkte Claesson, denna frodiga och friska pärla, så vore det möjligen för att åka till Island, denna exotiska ö med sin karga och samtidigt storslagna natur och sina varma källor, en utstickare och avvikare i det nordiska samväldet, tänkte han och blev smått stimulerad av detta säregna resmål i Nordatlanten. Han hade förstås inte varit där, han var inte speciellt berest.
Av någon anledning hade resor aldrig lockat honom – han var väl skapt sådan – och det sista han skulle göra var att överge den svenska sommaren. Han var inte typen som ansåg det nödvändigt att se sig om i världen för att vidga vyerna, de kunde vidgas på plats och ställe om man bara hade ögonen och huvudet med sig. Och det där farandet med flygplan jorden runt tycktes varken ha gjort världen bättre eller livet lättare att leva, och framför allt inte ofarligare. Vapen och kriminella personer for över gränserna som aldrig förr. Inte en enda gång, vad han kunde påminna sig, hade han längtat efter svettiga badstränder och långa bilresor när det nordiska ljuset skimrade om kvällarna, och de få gånger han lockats iväg – vid närmare eftertanke var det bara två gånger: Kreta och Alicante – hade han mest längtat hem, suttit under ett parasoll, känt sig kvävd av hettan och blivit trött av vinet. Souvenirstånd, ruiner och kokheta gator var heller inget att längta till, gator så heta att inte ens skuggsidan gjorde tillvaron drägligare.
Flygbiljetterna till resan mellan Köpenhamn och Reykjavik tur och retur låg på skrivbordet i arbetsrummet. Utresa en lördag med hemkomst en tisdag två och en halv vecka senare av biljetterna och almanackan att döma. Tisdagen var i förra veckan. Idag var det måndag. I cirka tre veckor hade hon i så fall legat där, om inte längre.
Laura Ehrenswärd, 55 år.
Hon hade blivit skjuten, fyra skott i bröstet, men hon hade förmodligen inte fallit död ner med en gång.
– Det är bara i filmer de gör det, sa rättsläkaren som var en ordrik och spetsfundig man som visste vad han talade om. En liten kula ger ett litet hål, och om ett eller flera små hål uppstår – låt oss säga ett par fullträffar i hjärtats vänstra kammare eller i en större artär, ta aorta som rimligt exempel, stora kroppspulsådern alltså – då läcker blodet ut ur perforationerna tämligen raskt. Kroppspulsådern och hjärtats vänstra sida är högtryckssystem, men trots detta tar det ändå några minuter innan vederbörande blir blodlös i hjärnan och tuppar av och segnar ner som en säck potatis. Kvinnan här, han nickade mot kroppen, skulle rent teoretiskt ha hunnit ringa efter hjälp. Om hon inte var helt paralyserad, vill säga. Och inte hade alltför långt till telefonen.
Och när han sa det for de alla runt med blicken efter en telefon, men de såg ingen på nedervåningen, däremot ett telefonjack i hallen.
– Nu är hon ju inte skjuten på höger sida, men vore det så kunde det ta timmar innan hon föll ihop eftersom inte samma högtryckssystem är lokaliserat i den kroppshalvan, fortsatte han medan Claesson och Janne Lundin gick mot trappan till övervåningen.
Telefonen stod på skrivbordet och intill denna fanns basenheten till en sladdlös telefon, men luren, eller handenheten, som den kallades, saknades.
De hittade aldrig den sladdlösa telefonen, och inte heller något vapen. Givetvis inte.
*
Erika Ljung slet av sig kläderna så fort hon kom hem och ställde sig i duschen. Den äckliga lukten hade bitit sig fast, kletat in sig i skinnet, satt sig i näsborrarna, i slemhinnan och håret, under naglarna, ja i stort sett överallt. Hon borstade tänderna.
Tre väninnor på telefonsvararen, men i kväll skulle hon ta det djävligt lugnt, sa hon till sig själv, stanna hemma, se på tv. Kanske skulle lite av dagens arbete, förskräckligt och oaptitligt, hinna pysa ut så att hon kunde somna gott. Mardrömmarna skulle väl komma som ett brev på posten. Efter allt detta.
Hon skulle inte ringa sin mamma. Nu fick det bli slut på daltandet, Erika hade börjat arbeta och skulle fortsätta ett normalt liv. Ett normalt vuxet liv. Och ringde mamman skulle hon vara kort, inte ohövlig – morsan var sjyst – men hon ville inte lockas att säga något om dagens makabra händelse. Inte ett ord. Men hon fick vara på sin vakt, modern var ytterst sensibel, hade hypermottagliga känselspröt, hörde den minsta lilla nyans, speciellt nu, sedan Rickard varit på henne. Så det var nog lika bra att hon med en gång sa som det var, att det var jobbet som hade slagit ut henne i kväll, inget annat, men mer skulle hon inte säga. Inte ett knyst. Och kom mordet ut på tv så fick hon väl säga att hon inte visste något, att det inte var hennes fall, för annars skulle morsan suga sig fast som en igel, lirka och undra, fråga smått, lite hit och lite dit, tills hon hade fått ut det mesta. Fått ut det hon ville ha. Hennes sämsta personliga egenskap var nyfikenhet.
Ett spaningsmord, fy attan.
Hon skulle ge järnet, visa att hon var utbildningsbar.
– Ovanligt många mord på senaste tiden, tyckte Janne Lundin vid eftersnacket. Och det är ju alltid tillfredsställande när de klaras upp, muttrade han lite tystare och tänkte förmodligen på fallet med den knivhuggna, unga kvinnan tidigt i våras, hon som var en i raden av den jävla horbocken Rickards damer.
Lundin själv var förundersökningsledare och kom inte någon vart. Även om Rickard misstänktes fann de inget att fälla honom på, inte i detta fall, och han blånekade. Givetvis. Han hade fått tillräckligt på sig redan. Fängelse.
Rickard var en större gris än hon trott. En riktig skitstövel, störd, känslomässigt vrång i huvudet. Psykopat. Han var en psykopat som hon hade haft i sitt hem, inte nog med det, även delat säng med. Men nu var dubbelsängen utbytt och alla hans prylar, var eviga en, utslängda. Inte ett enda ytterligare förbannat minne skulle hon ha av honom, förutom de märken han redan satt i henne.
Särboavtal, vad sjutton ska vi med till? Så hade det låtit när praktiska mamma gått på henne när han flyttade in. Man måste tänka på det juridiska, inte bara låta känslorna styra en. Hon hade rätt. Även denna gång, och det där papperet hade varit hennes räddning. Lägenheten var hennes, det var inte mer med den saken, och där hade hon för en gångs skull tur, hon hade haft änglavakt – eller snarast mammavakt.
Rickard spökade icke desto mindre i tankarna. Hade hon inte bättre människokännedom än att hon gick och gängade sig med en sådan idiot? Säkert använde han anabola. Hur kunde hon! Hon hade tyckt att han var snygg, en läckerbit, men blicken hade förstås blivit en annan nu. Hon var frånstötande och fåfäng.
– Du måste skita i honom! Totalt, hör du det!
Hon såg sig i spegeln, repeterade orden tyst för sig själv, inskärpte förmaningen, läxade upp sig själv.
– Skit i honom. Lyssna på de inre varningsklockorna när tankarna går fel, när de leder mot hatet och hämnden. Det tar tid att hata, en massa tid och energi som du kan ha till att se framåt, bygga upp.
Vem var det som sa det till henne? Peter Berg förstås! Gud, vad ska hon göra med honom? Det kan inte bara fortsätta så här.
Hon luktade äntligen gott. Den fastsmetade liklukten var bortskrubbad, huden glansig av krämer och duscholja. Hon slängde in kläderna i maskinen, den lilla behändiga toppmatade tvättmaskinen som hon klämt in mellan toastolen och duschen. Pappa betalade till och med installationen. Hon hade en hygglig familj, och hon var medveten om det, och tacksam.
Det var ingen idé att klä på sig, hon drog runt i morgonrocken, den hängde löst och hon var naken inunder. Det var svalt, annars hade hela dagen varit svettig och kladdig. Hon plockade fram en burk öl, bredde två mackor. Ost och korv. Inte leverpastej. Aldrig mer skulle hon få ner leverpastej.
– Fy fan!
Hon måste sluta svära, även tyst för sig själv. Vilket jäv… ordförråd hon hade skaffat sig!
Mordet på kvinnan de hittade ute under en gran – varför där egentligen? – var sorgligt nog fortfarande rubricerat som ouppklarat, och det var möjligt att Lundin tog det som ett personligt misslyckande, tänkte hon. Förundersökningen hade i alla fall inte skötts slarvigt, det hade hon svårt att tänka sig. Visserligen var hon inte i tjänst när det skedde, och den långa sjukskrivningen hade gjort henne tämligen distanserad till brott och polisutredningar, men detta fall kunde hon förstås inte undvika att bli indragen i.
Hur många kvinnor hade psykopaten Rickard haft på gång samtidigt egentligen, hur många stötte han kuken i, mekaniskt, hårt och rituellt? Knådade hon också biffarna och musklerna på den triangelformade överkroppen som var så muskulös att han knappt kunde röra sig. Egofixeringen lyste om honom. En stelnad och spänd kroppsmassa på en man som saknade verklig stake, som var en rädd liten hare, som behövde kompensera sig, hävda sig.
Men en utredning med Lundin i spetsen kunde som sagt var inte vara ett hafsverk, och det hade inte varit henne emot om de fick dit Rickard på det fallet också. Det ökade bara på tiden hon slapp se honom. Lundin var, hur som helst, en person som varken slängde ur sig förhastade utsagor eller strödde ut meningslösa arbetsuppgifter, möjligen var han lite väl mycket åt det andra hållet, lite seg i all vänlighet, lite trög och möjligen en aning rädd för att förta sig. Det var så man uppfattade honom, de yngre alltså. Vad Claesson tyckte hade hon ingen aning om, förmodligen tyckte han väldigt bra om honom, räknade med Lundin, eftersom han kunde lita på honom, och kanske hade Claesson denna respekt för Lundin eftersom Lundin var mer erfaren, trots att det var Claesson som basade. Claesson kunde ju inte hinna allt, nu med barn och hela faderullan.
Inte kniv utan pistol den här gången. Fanns det samband? Dagens mordoffer var vidrigt att skåda, men hon kanske var snygg. Egentligen.
En femtioårig kärring kunde väl inte Rickard varit och tafsat på. Man kunde aldrig veta, sexiga unga män med gamla tanter, det tycktes vara en ny trend. Rickard hade kanske hakat på den. Han var kanske inte nöjd med det han fick av henne, Erika. Hennes sex dög inte, han var tvungen att skaffa påfyllning.
Nu satt han inne, bakom lås och bom, rättsapparaten hade för en gångs skull varit snabb, men han togs ju mer eller mindre på bar gärning. Misshandelsmålen hade snabbats på den senaste tiden, bättre förundersökningar och mindre dröjsmål enligt de senaste propåerna. Det dög inte längre med att fyrtio procent av kvinnomisshandelsfallen avskrevs på grund av dåliga utredningar, brist på bevis, svagt engagemang, dåligt med tid och resurser.
Men annars kunde hon inte vara säker på att Rickard inte varit där också, vid närmare eftertanke. Pippat tanten så att hon skrek och knappt kunde gå rond nästa dag. Fy fan!
Du får inte bara fastna i misslyckanden, pep det i henne och hon hörde väninnornas röster, en och en, och alla i kör. Förresten hade hon fått anledning att gallra, somliga av dem höll inte längre måttet. I en krissituation upptäcker man vem som är något att ha.
“Du måste sluta älta, se det som är bra, dina tillgångar, se styrkan.” Gud vad många plattityder hon hört!
Och Lundin som såg ut som en gammal trött hanhund, en strävhårig tax, han borde vara van vid både lyckade och misslyckade utredningar, gammal i gården som han var. En klurig figur, även om han var lite gammeldags. Fast han var kanske inte så himla gammal för resten, som hennes egen pappa ungefär, och han betraktade knappast sig själv som färdig för hemmet ännu. Pappan var ju förstås inte så konventionell, inte som Lundin i varje fall, och han hade för övrigt sagt till henne på skarpen en gång när hon var hemma och pratade nedvärderande om sina uråldriga arbetskamrater. För gammal blir man aldrig, bara mer erfaren, sa han till henne. Och inte skulle hon själv vilja slängas i soppåsen som en rutten tomat om några år.
Det där med ålder, och inte minst åldrande, var känsligt.
Om några år! Herregud, hon hade massor att ge, hon var ju ung. Att bli en bra utredare var första målet.
Hennes pappa kände ändå av åldern, fast på ett annat sätt, det märktes och hon försökte att inte bry sig så mycket om det. Han hade blivit lite tyngre i sinnet, och dessemellan framkom det att han oftare tänkte på sin barndom i den lilla byn långt borta, och på att det verkade bli så att han aldrig mer skulle bo där. Vilket han i och för sig vetat länge, men han längtade ändå.
Det hade varit nervöst att komma tillbaka till jobbet, men det hade gått bra. Alldeles utomordentligt bra, det var skönt att komma igång. Hon var tacksam över alla som inte hade frågat henne hur hon mådde, det var skönt därför att det inte gick att svara på, inte snabbt i alla fall. Det blev med ett vagt “det är okej”, och längre utläggningar sparade hon till vissa utvalda. Till dem som tog emot henne i befintligt skick, utan att fingranska vare sig hennes yttre – det såg för övrigt skapligt ut – eller inre, hörde bland andra Lundin. Och Claesson förstås, och Jesper Gren, och i viss mån Louise Jasinski. Men hon behövde inte fråga, hon visste hur det var, vad Erika gått igenom och Louise hade lyssnat och pratat med henne på ett lyhört sätt. Inte för psykologiskt sötsliskigt, utan helt enkelt vettigt, och nu hade Louise dessutom den goda smaken att inget säga, och inte heller tog hon någon speciell hänsyn till hennes “sköra tillstånd”. Och det var också bra. De lät bli att brännmärka henne. Det ville nu till att hon inte brännmärkte sig själv.
En misshandlad kvinna. Skulle hon förbli en misshandlad kvinna resten av livet?
Hon stod vid köksfönstret och bet i mackan. Det immiga ölglaset stod på fönsterbrädan. Det regnade, var mulet och grått och en svag föraning om att hösten närmade sig. Tänk att det redan kändes, det var näst sista dagen i juli, men ljuset vände redan vid midsommar.
Peter Berg hade kört henne hem, fast hon hellre hade velat gå, men han propsade. Kanske inte direkt propsade men det hade verkat underligt om hon sagt nej, det skulle krävt en förklaring, och någon klockren förklaring hade hon inte, mest bara att hon inte kände för det, så hon hoppade in i hans bil. Det blev inte så mycket sagt, lite om mordet, men det blev ingen fart på snacket, båda ville komma ifrån bilden av den frånstötande kroppen, trötta som de var efter alla övertidstimmar.
Peter Berg, ja. Det skulle inte fungera, hon måste ta upp det med honom. Inte fortsätta att ge hoppet näring.
Bra kamrater, men inget annat. Han hade varit hur rar som helst, hon hade förstått att han hade koll på ett och annat, kanske hade han själv åkt på stryk, men det hjälpte inte med förståelse. Hon var inte kär, det var den bistra sanningen. Hon önskade att hon hade varit det, det hade varit härligt, suttit perfekt och det hade gjort saken enklare. Hon hade sluppit det här känslotrasslet. Hon hade försökt att bli förälskad i honom, ansträngt sig och hon hade gått och väntat på att det skulle slå ner, men det gjorde det inte. Tändningen saknades.
Vad var attraktion egentligen, och hur nödvändigt? Växa in i kärlek, vad var det? Hur länge skulle man vänta på det där som skulle komma om man bara gav sig tid?
Varför attraherades hon av vissa män men inte av andra? Och framför allt, varför valde hon fel karlar, de som inte var snälla mot henne? Hon hade en snäll pappa, så där kunde inte psykologerna hitta något. Vilken kemisk substans satte igång allt det här som hade gjort att Rickard en gång i tiden hade varit tilldragande. Denna galning. Fanns det motgift?
Motgiftet skulle i så fall vara just Rickard. Aldrig mer en knäpp typ.
Och så snälla, ordentliga Peter Berg. Det tog emot att behöva ta upp det med honom, hon kunde redan nu se hans hudlösa ansikte framför sig, hur han skulle svälja, inte bli påstridig, bara sårad och dra sig undan.
Han hade för resten aldrig sagt att han var kär i henne, inte heller att han förväntade sig något, men det märktes i hela hans uppträdande, att han alltid var till hands, hörde av sig, och hans sätt att se på henne.
Hade hon uppmuntrat honom? Kanske, om man såg det ur hans synvinkel. Hon hade blivit glad när han kom, det var behagligt med en så pass förnuftig person. Sympatisk och fullständigt normal, frånsett det där religiösa, men det kunde man kanske få ur honom. Fast det hade inte märkts, inte så mycket. Kanske var han ändå lite för normal, inget som tände.
Sympati, men ingen passion. Hon hade behövt honom och kanske även blivit en smula beroende av honom, men nu fick de ha lite klarare regler. Och han var egentligen inte hennes typ, inte vad hon så där omedelbart tänkte sig. Men det var kanske just det, hon behövde byta typ.
Snacket flöt på ovanligt obehindrat tillsammans med Peter Berg. Han var lätt att vara ihop med, och han kunde bli både ivrig och rolig, vilket hade överraskat henne. Han såg knappast ut som en lustigkurre, mer som en seriös blekfis. Och när hon nu blev så glatt överraskad tänkte hon att hon kanske kunde lära sig att bli förälskad i honom. Träna upp det. Låta tiden gå, vänta in känslan, vänta på krypet i kroppen som var åtrå, på suget efter sex, efter närhet, täthet och allt det där som ingen människa misstar sig på. Men det uteblev.
Nog tuggat om det, tänkte hon och satte sig i soffan framför tv:n, bläddrade med fjärrkontrollen men fann inget så där omedelbart att se på. Hon orkade inte resa sig och hämta tidningen utan fortsatte bläddra mellan programmen och stoppade plötsligt vid en film, en naturfilm, kanske var den från Jamaica.
Musiken i filmen högg tag i henne: hela skogen av stråkar, och så blåsare, flöjter, nej, klarinett var det, lätt och melodiskt. Glidande toner som dansade iväg, svävade i rummet och mjukt och osynligt gled rakt in i det som sved och värkte, i allt det som sparats och legat där och grott, som hållits i strikt ordning i huvudet, det sprängde sig nu ut; våndan och rädslan och misslyckandet och sorgen, allt i ett enda sammelsurium omvandlades nu till tårar och hulkande gråt.
Herregud, hon hade inte gråtit sedan … ja, hon visste knappt när det sist var. Hon hade bara kämpat. För livet, för att inte bryta ihop, och mot gråten.
Och nu skvalade det, utan möjlighet att hejda. Första impulsen var att stänga av tv:n, men hon lät den gå, lät tonerna fortsätta fylla ögonen. Hon stortjöt, blaskigt och blött tills hela ansiktet var storgråtet.
Inte en dag för tidigt, tänkte hon.
Fingertopparna strök mot området i ansiktet där känseln var nedsatt, huden ovanför frakturområdet. Hon torkade sig i ansiktet, hämtade hushållspapper och snöt sig.
Känseln skulle komma tillbaka, ett halvår skulle det ta, sa den snälla läkaren. Hon hade inte fått några ärr i ansiktet, de hade gått in i huden strax ovan hårfästet. Inga ärr som syntes, det hade blivit snyggt gjort, och hon skulle klara upp det här.
Det var så tydligt att livet vänt, och nu skulle hon dessutom få vara med i utredningen av sitt första spaningsmord. Hon måste bara prata med Peter Berg!