OCH SÅ BEFANN han sig åter i sjukhusets huvudentré, likt en transithall på en flygplats med en jämn, för närvarande tämligen gles ström av människor, och hänvisningspilar och skyltar som visade riktningar till olika avdelningar och enheter.
Avdelningsföreståndare Rigmor Juttergren väntade på honom och hade, av vad han kunde förstå på rösten i telefonen, väntat rätt länge på att någon skulle ta itu med det som sorgligt nog skett. Fast ingen, när Rigmor Juttergren började bli en smula oroad, vare sig anade eller ens i fantasin förmådde måla upp det skräckscenario som verkligheten senare skulle presentera. En naturlig förklaring är ju det man helst tar till i första hand. Kanske hade Laura Ehrenswärd bara förlängt semestern utomlands utan att meddela någon, utan att tänka på att brevlådan höll på att sprängas och att kollegorna inledningsvis blev, kanske inte oroliga, men väl fundersamma när hon inte dök upp. Det stämde inte. Det stämde inte alls, men även den mest ordentliga kunde ju göra misstag ibland. Även solen hade sina fläckar.
Rigmor Juttergren hade börjat ana ugglor i mossen redan i onsdags. Nåja, hon hade inte gjort något åt saken, men hon visste bestämt att det inte var likt hennes chef att utebli. Inte bara så där utan att hon ringde eller på annat sätt hörde av sig. Doktor Ehrenswärd var varken glömsk eller slarvig.
Laura hade emellertid inte dykt upp på kliniken på torsdagen heller, och helgen närmade sig. Hon skulle vara vad man kallade bakjour hela helgen, med andra ord den erfarna läkare som från hemmet stöttar den jourhavande kollegan på kliniken, och åker in för att sköta det dagliga förmiddagsarbetet på avdelningarna. Inte för att det var Rigmor Juttergrens uppgift att ordna en ersättare, men att få in en ny bakjour var inte lätt mitt i sommarhettan, så mycket visste hon. Det fanns inte många att välja på. Ingen alls vid närmare eftertanke. Det skulle i så fall vara att Meisser ställde upp en helg till, men han var ju både trött och allmänt ur gängorna. Av förklarliga skäl förvisso: han hade dragit ett tungt lass de senaste veckorna. Dessvärre kunde man dock inte tillerkänna honom någon större mental entusiasm oavsett jourerna, i alla fall hade han inte visat upp någon sprittande arbetsglädje på mycket länge. Mest irriterat, surt muttrande som visserligen tycktes vara en ny melodi inom sjukvården, det numera så kroniska gnället, men det var något som inte stämde. Inte med honom heller.
Det var nog inte så hon sa, tänkte Claesson. Inte ordagrant, men andemeningen var något åt det hållet, och han hade haft svårt att få stopp på ordflödet i telefonen, hon var förstås uppriven och behövde lätta på trycket och han ansträngde sig att lyssna, samtidigt som han försökte styra in samtalet så att ett bestämt möte, dag, plats och klockslag, kunde fastställas. Att Meisser, Bengtsson och några andra namn sedan skulle stå på tur blev alldeles tydligt.
Ett spaningsmord och inget att gå på. Över huvud taget ingenting. Inte ännu. Det stora förhörsarbetet låg framför dem, dörrknackningen, utfrågningen av den närmsta kretsen: familj, släkt, vänner, grannar och arbetskamrater. Inget motiv, förstås inte. Det var i alla fall ingen som, så vitt de kunnat se, hade plockat något från hemmet.
Det var alltid en viss tjusning, och även ett stort osäkerhetsmoment, att starta från noll, att från ingenting se vad de kunde få ihop, att lägga ett pussel. Ett detektivarbete i ordets rätta betydelse.
Länskrim var för närvarande överlupet med arbete på grund av flera mord under en kort tidsrymd, och att personalen var decimerad – det var ju fortfarande semestertider – fick han veta i morse. De var således tvungna att starta ensamma. Om några dagar kunde de få förstärkning, i bästa fall, om inget annat kom emellan. Det var nog inte omöjligt att de skulle behöva hjälp, tänkte Claesson. Man måste vara ödmjuk. Statistiken för ouppklarade brott i största allmänhet talade sitt eget tydliga språk, dessvärre. Det var inte bra, men så var det. Statistiken för uppklarade mord däremot var mer upplyftande. De flesta fall löstes, och det tänkte han se till att det här också gjorde. Det var målet.
Hur som helst, det gällde att de var så aktiva som möjligt inledningsvis. Louise Jasinski bröt semestern några dagar tidigare, det var han tacksam över, och sa det också. Här gällde det att inte ta något för givet. Hon såg brunbränd och pigg ut.
Rigmor Juttergren stod och väntade på honom utanför sin expedition på avdelningen. Kroppsspråket talade för att han var efterlängtad; nu skulle det äntligen bli lite ordning och reda. Så fort hon fick syn på honom – han hade precis passerat glasdörrarna i korridorens mitt mötte hon honom med snabba steg, med ena handen beredd till hälsning.
– Är det kommissarie Claesson? sa hon och hälsade honom överväldigande varmt välkommen. En kopp kaffe, kanske?
– Tack, det skulle smaka gott.
– Var så god och sitt in här så länge, sa hon och hänvisade honom till sitt rum i korridorens ena ände, lagom avskilt men ändå som en del av verksamheten. Själv svängde hon iväg för att hämta kaffet.
Han satte sig inte ner utan såg sig omkring, ställde sig i dörröppningen och tittade nedåt korridoren. Han fann det alltid spännande att insupa atmosfären på främmande arbetsplatser, se hur den så kallade andan kunde kännas av så där i all hast. Sjukhuset som institution fick han för övrigt anledning att bekanta sig med både en och två gånger för några år sedan i samband med ett mord på kirurgkliniken. Och det gick som det gick, tänkte han och kände sig nöjd inombords, större och helare på något sätt.
Det var så sant, man visste aldrig vad som dolde sig bakom kröken! Han log vid första minnet av Veronika. Det stämmer inte alls att det är första intrycket som håller i längden, tänkte han. Vilken jäkla säker och sval typ hade han tänkt när hon den gången seglade in genom dörren i den vita läkarrocken. Eller var det kanske så att rocken gav honom mindervärdeskänslor. Hon skulle inte tro att hon var något! Och för övrigt var det knappast en situation där någon hade anledning att vara sitt trivsammaste jag, framför allt inte Veronika som precis hade hittat en kollega död. Senare fick han smaka på hennes rättframhet och humorn och mycket, mycket annat. Inte bildskön, hans kvinna, men vacker. På sitt sätt. Just nu hade hon det kämpigt. Hennes mamma såg ut att ligga för döden, men allt har sin tid.
Just nu såg han två gråkrulliga damer som satt i varsin fåtölj, den ena såg ut att sova, hon hängde i vart fall med överkroppen halvt utanför karmstolen, den andra läste tidningen. En fyllig, blond sjuksköterska stannade vid den vakna patienten och sa något, förmodligen något som var roligt för de skrattade gott.
Skrattet som läkande kraft, tänkte han. Hade inte Veronika pratat om det vid något tillfälle då han bara lyssnat med ett halvt öra? Humorn i sjukvården, ett försummat kapitel, hade hon sagt. Det var mest empati och omvårdnad som stod på schemat av de så kallade mjukvarorna. Och etik. Inget fel i det, men humorn borde lyftas upp. Fast det var väl inte så lätt att formalisera humorn, och allt var ju tvunget att dokumenteras nu för tiden, om inte annat för att få lite mer av lönepotten.
– Sätt dig, sa Rigmor Juttergren och satte ner kaffemuggarna på skrivbordet med en duns. För resten, vill du ha något till? Vi har skorpor.
– Nej tack, det blir bra så här. Han slog sig ner och bestämde sig för att ta över samtalet. Jag kommer nu att ställa en del frågor, sa han, och jag är tacksam om du svarar så gott du kan, att du tänker efter ordentligt, och förstås är så sanningsenlig som möjligt.
– Självklart, sa hon och rätade på ryggen och han tänkte att första intrycket av henne var rekorderligheten själv, en riktig scoutmamma.
Hon var en lätt överviktig kvinna mellan femtio och sextio, håret i någon sorts page, mörkblont, förmodligen inte hennes naturliga hårfärg som gissningsvis torde vara gråare. Hon såg trött och en aning härjad ut, hade svårt att sitta helt stilla, gjorde gärna små extrarörelser: viftade med handen, pillade med ett gem, vickade med foten, kort sagt sådant man gör endera på grund av koncentrationssvårigheter grundade på äkta nervositet eller stor sömnbrist, eller helt enkelt på grund av att man är skapt sådan. Det var nog inte Rigmor Juttergren, det trodde inte Claesson. Hon hade en vit systerklänning med stora fickor försedd med namnskylt och guldhalsband i v-ringningen.
– Redan i onsdags blev jag alltså fundersam, sa hon. Laura skulle komma tillbaka från semestern och ta över en del mottagningar och jourer och så hade vi en del småmöten inplanerade. Vi tänkte ordna med en del inför hösten redan nu. Sedan går ju jag på semester, sa hon. Jag delar alltid upp semestern för att få det att gå ihop med bemanningen, alltså. Det är ju mitt ansvar, och då blir det två veckor i augusti för min del och det tycker jag känns bra, speciellt nu när…
– Är det vanligt att ni skiftar så där mitt i veckan, som Laura Ehrenswärd skulle göra. Börja en onsdag efter semestern.
– Det var hon själv som ville. Hon vågade väl inte vara ifrån jobbet längre. Du ska veta, sa hon och gjorde en paus, böjde sig fram och tittade honom förtroligt rakt in i ögonen som om han vore en patient. Du ska veta, Laura var en mycket kompetent och omdömesgill person som inte lämnade mycket åt slumpen, sa hon och rätade upp kroppen. Hon kom ju hem från Island kvällen innan och ville väl se till att allt flöt som det skulle här på kliniken, det är minsann inte det lättaste att sköta en sådan här skuta. Hon hade ju varit borta i…
– Ja, när träffade du henne senast? bröt Claesson in.
– Det gjorde jag faktiskt på fredagen innan hon gick på semester, sa hon och började bläddra i kalendern som låg uppslagen på skrivbordet. Hon skulle vara borta två och en halv vecka. En del av se mestern tänkte hon spara till hösten, sa hon. Åka till sönerna utomlands, och så hade hon ju sommarstugan i Torekov. Hon kunde åka dit om helgerna och förlänga sommaren på så sätt.
Just det, tänkte Claesson. Till Torekov skulle teknik-Benny åka, eller om han nu avdelade några andra tekniker som var insatta i fallet. Fick se vad det gav, kanske något av värde. Båstadspolisen skulle hjälpa dem att hitta rätt, och kriminalarna i Helsingborg var underrättade ifall det skulle behövas extrahjälp, annars var det inte alltid en fördel med många kockar.
– Nu vet vi att Laura Ehrenswärd dödades innan hon åkte på semester. Vi vet ännu inte exakt när, men rimligen var det på fredagen, efter arbetet någon gång, alternativt natten till lördagen. I alla fall före klockan tio på morgonen då tåget till Stockholm och Arlan da gick. En fråga vi inte kan undvika är vad du gjorde under denna tidsrymd.
– Det kan jag svara exakt på, sa hon utan att bli indignerad. Efter jobbet gick jag och hälsade på mitt lilla barnbarn …
Blicken sjönk och hon blev för en sekund frånvarande.
– Ja, han som jag trodde var mitt barnbarn, rent köttsligt alltså, men det spelar mindre roll, fortsatte hon. Sedan hade vi goda vänner hemma, Rolf och jag, min man alltså, ett sommarkalas i trädgården. Ja, vi var inte så många, två par till och så vi. Grillat och jordgubbar, du vet, sa hon och han nickade. Det är inte många kvällar som känns som vid Medelhavet, så det gäller att njuta av dem.
Varför alltid denna jämförelse med främmande länder? tänkte Claesson tyst. Är inte Sverige gott nog?
– Förlåt, det kanske inte hör hit, men vem sa du att du hälsade på? sa Claesson och såg förvirrad ut.
– Nej, det hör inte hit. Det är en annan historia. Livet är inte enkelt, det ska man inte tro. Jag hälsade på en ung kvinna, hon har för övrigt arbetat här som undersköterska en gång i tiden, en försynt och snäll flicka … kvinna menar jag … och nu är det så att hon har fött en son som hon sa var mitt barnbarn. Men nu var han inte det. De moderna testen har 99,9 procents säkerhet, och min son är inte pappa. Men hur det nu är tänker jag inte ta någon hänsyn till det. Han är min sonson ändå. På något vis…
Hon hade tappat tråden, eller snarast kommit av banan, hon märkte det själv, men säkert var det något som tryckte och värkte så stort och därför tvingade sig ur henne så fort någon tog sig tid att lyssna. Claesson insåg det, han hade noterat detta enkla, närmast självklara fenomen förr. Det var inte alltid svårt att få folk att prata, inte ens om man var polis, utan lika ofta kunde det vara svårt att få dem att sluta. Att både ha och inte ha ett barnbarn verkade dock vara så pass komplicerat att det låg utanför hans kompetensområde, det fick nog vara en psykolog till det, så han sorterade raskt undan den delen av samtalet.
– Vi står förstås undrande inför det som hänt. Får man fråga …, sa han i stället och tog av glasögonen som han numera allt oftare använde av det enkla skälet att han såg bättre. Får man fråga, uppre pade han, är det något särskilt du har lagt märke till, något som skulle vara av värde att få veta?
Hon tittade ner på sina händer, flätade ihop fingrarna, trutade med munnen, slog tummarna mot varandra, lät sekunderna gå, en två … fyra fem sex … en oändlig tid, tycktes det.
– Nej, svarade hon sedan.
Bäst att gå in från ett annat håll, tänkte Claesson.
– Vad vet du om privatlivet? frågade han, fortfarande med glasögonen av, de låg i bröstfickan i den relativt nystrukna, kortärmade bomullsskjortan.
– Inte mycket. Frånskild sedan många år, den före detta mannen omgift med ny familj, två vuxna söner, båda framgångsrika, naturintresserad, rabblade hon som en katalogaria och ryckte på axlarna. Hon släppte ogärna någon in på livet, sa hon.
– Hur så?
– Det fanns alltid en viss distans, inte för att det gjorde något, men det var som om man aldrig kände henne. Fast allt hon gjorde var mycket ordentligt och hon var pålitlig … och …
– Och, vad då?
– Framgångsrik.
– På vad sätt framgångsrik?
– Inte så att hon tjänade en massa pengar, det gjorde hon väl också, hon var ju chef. Men hon var nog inte ute efter pengar, snarast var det väl så att hon tyckte om att styra och ställa, och det gjorde hon bra.
– Var hon en omtyckt chef?
– Jag vet inte, sa hon och drog in andan och suckade sedan tungt. Vem är det i dessa dagar? Den människan som klarar av att vara en både framgångsrik och omtyckt chef finns inte idag, i alla fall inte inom sjukvården.
– Jaså, är det så illa, sa han och han hade förstås hört det förut. Hemma.
– Du måste klara besparingar och krav uppifrån och samtidigt entusiasmera dina medarbetare, och de har krav nu för tiden, det vill jag lova. Och brist på folk är det alltid, och inte får vi höja lönerna … och vete sjutton om folk skulle bli så värst lyckligare för varje extra krona de får i lönekuvertet för den delen heller. Det är inte som förr…
– Nej, det är det förstås inte, stoppade Claesson henne, för även den litanian hade han hört tidigare, hemma. På vad sätt var Laura Ehrenswärd, som du uttryckte det, framgångsrik?
– Hon fick saker och ting ur händerna, men …
– Men vad då?
– Hon gillade att ha kontroll, att bestämma, att … vad ska man säga…
– Hon tyckte om makt med andra ord, fyllde Claesson i.
– Makt!
– Ja, just makt. Styra och ställa brukar vara sammankopplat med makt. Eller i varje fall önskan om makt.
– Tja, kanske det, sa Rigmor Juttergren och klippte med ögonen och det syntes att just ordet makt var i hårdaste laget och framför allt inget hon ville förknippa med en kvinna, och framför allt inte med sig själv.
– Är det något särskilt du tänker på? undrade Claesson. Något som har med detta vi talar om just nu att göra?
Hon tystnade.
– Nej, det är det inte, sa hon. Ni får fråga doktorerna.
*
Peter Berg visste inte vilken dörr i ordningen han hade knackat på, och den förblev stängd. Det var visserligen lite svalare just denna dag, men fortfarande en tydlig högsommarkänsla och många var förstås fortfarande på semester. Augustisemester lockade alltfler, hösten blev lättare på så sätt. Eller snarast vintern, som kortades ner. Denna evigt återkommande vinter som alla talade om som fasan själv, men Peter Berg hade inget emot snö och kyla och inte heller dis eller dimma, bara det inte blev för mycket. Man kunde gå i ide, kura, lugna ner sig, se på video, läsa. Fick han dessutom sin skidvecka var han riktigt nöjd. Alpsol när det var som dystrast hemma, med mycket lössnöåkning, det var grejer det. Men just nu var han fjärran från pudrig lössnö.
Grannen två hus längre bort i längan hade i varje fall varit hemma när Peter Berg ringde på, och den något gulhyade, äldre mannen hade när han var ute med hunden förstås undrat om allt stod rätt till med tanke på mordoffrets brevlåda som såg ut att sprängas av all post. Det hade brevbäraren också. Undrat alltså, hon hade till och med frågat sagda granne om han visste när Laura Ehrenswärd skulle komma hem, och det visste han just inte av flera skäl, varav det enklaste var att han inte hade talat med damen som nu var mördad. De hade knappt ens anständig grannkontakt. Hon höll sig för sig själv. Några skott hade han inte heller hört, men frågan var hur det var med hörseln, tänkte Peter Berg. Gubben var väl lomhörd.
Den unga brevbäraren hade hoppat in på posten på sitt sommarlov: en sund, ung kvinna med två mörka tofsar vid öronen. Hon hade förstås ordnat med förlängd lagring på posten, men visst hade hon undrat och förstås även frågat sin chef. Men herregud, hade chefen inte kunnat låta bli att utbrista där hon tronade bakom skrivbordet. Några dagar var väl ingenting! De flesta som inte kom hem i tid hade i allmänhet förlängt semestern, kanske fått problem med bilen eller flyget hem eller något annat högst rimligt och förklarligt och glömt be grannarna hämta in posten. Allt det där visste förstås Peter Berg.
Längan bestod av totalt åtta hus i ett och ett halvt plan med fasader rappade i sandgult. Huskropparna var sammankopplade med en lägre del i vitt. De hade diskuterat om detta kallades radhus eller kedjehus på polisstationen, och kommit fram till att det på grund av denna låga byggnad som länkade husen vid varandra torde kallas kedjehus. Ett radhus skulle då mer vara som en rak, slät limpa, trodde i varje fall Lundin och Jasinski, och de hade nog rätt. För Peter Bergs del var det skit samma vad husen kallades. Ytterdörrarna, som på samtliga hus var blåmålade, var hur som helst till viss del dolda för grannarna eftersom dörren fanns i den vita delen som var fasförskjuten en bit in. Ett vitmålat burspråk bröt av den sandgula fasaden, och detta fönster gjorde köken ljusa och inbjudande. Samtliga husägare hade sina köksbord placerade där eftersom arkitekten tänkt så. På framsidan var tomtsnutten till största delen upptagen av garage och förråd.
Ingen, inte någon av grannarna, kunde dock uppge att de sett någon hälsa på hos Laura Ehrenswärd.
På det hela taget var gatan trevlig, tänkte Peter Berg, förhållandevis centralt boende, men ändå lugnt och skönt. Tvärsöver gatan, mitt emot Lauras kedjehus, stod fruktträd. Trädgårdarna som omgav de bägge mindre flerfamiljshusen var gamla och frodiga. Lite längre upp på gatan var det trist sextiotal, men just dessa två hus, och två till längre ner, var äldre, snarast trettio- eller fyrtiotal.
Det var med andra ord ingen som såg rakt in eller rakt ner i just Laura Ehrenswärds hus. Däremot kunde man från husen på andra sidan gatan, framför allt från andra våningen, och ännu bättre från de stora balkongerna som på funkismanér slöt runt gavlarna, tämligen väl se snett ner i Laura Ehrenswärds hem, kanske inte se själva hemmet, men väl framsidan, dock inte ytterdörren som doldes av den kombinerade garage- och förrådsbyggnaden som sköt ut som en brun träkloss.
Och där, på en av dessa balkonger, hade mycket riktigt en ung man vid namn Arnold Holst stått just kring tidpunkten då mordet sannolikt ägt rum enligt polisens beräkningar. Han stod där tämligen ofta, han var storrökare och bodde visserligen ensam och hade således ingen att ta hänsyn till, men han ville inte förgifta luften han skulle sova i, förklarade han.
Peter Berg satt i hans kombinerade sov-, arbets- och vardagsrum och kunde för allt i världen inte begripa varför han i så fall hade överfulla askkoppar stående som stinkbomber på de mest upptänkliga ställen. Karln var någon sorts konstnär och konstruktör och arbetade mestadels hemma vid datorn, och han tycktes trivas med det, eller snarast, han trivdes inte med för mycket folk omkring sig. Det var väl för att han var lite “egen”, som man säger, tänkte Peter Berg. Frågan var hur egen han var och hur mycket han medicinerade, antingen med psykofarmaka eller så kallad egenmedicinering med alkohol. En och annan flaska och ölburk var synlig i röran, men det varken luktade eller såg ut som en kvart, och Arnold Holst verkade ha huvudet med sig på sitt sätt, och inte heller hade han tagit semester så han var ett fynd ur polisiär synvinkel.
– Hur såg bilen ut som du såg? frågade Peter Berg för andra gången.
– Den var röd, och stor. Jag har sett den på gatan tidigare, sa Arnold Holst och kliade sig på den orakade hakan med ett nikotingult finger.
– Jaha, när då?
– Lite då och då det senaste, låt säga, halvåret, sa han och lät mycket adekvat.
– Du har möjligtvis inte sett ägaren?
– Kanske.
– Kanske?
– Jag menar, man kan inte vara så säker på att det är ägaren bara för att han kliver ur bilen, sa han och log klurigt och blottade en oregelbunden, gul tandrad.
Peter Berg suckade tyst för sig själv.
– Okej, hur såg den person ut som klev ur bilen? frågade han.
– Egentligen svårt att säga, sa Arnold Holst och drog på det.
– Något lite kanske du kan säga ändå, vädjade Peter Berg.
– Medellängd. Mycket hår, sa han och viftade med händerna runt huvudet.
– Jaha, en ung person menar du?
– Tja, trettio, fyrtio, femtio så där…
Och när han sa det tänkte Peter Berg att han var nog allt tokig ändå, men det gällde att inte ge upp.
– Okej, medelålders kan vi säga, fyllde Peter Berg i. En medelålders man av medellängd, med stort hår. Vilken färg?
– Så där mittemellan, sa Arnold Holst och såg nöjd ut.
Givetvis, tänkte Peter Berg, allt är så medelaktigt det någonsin kan bli.
– Okej, sa Peter Berg igen och kände dels att han var hungrig, dels att han längtade ut i friska luften. Holst hade visserligen balkongdörren på glänt, men det var ändå kvavt, ett riktigt augusti väder och han önskade att han hade haft shorts på sig, lite svalare runt benen.
– Kanske åt det röda hållet, sa Arnold Holst, lycklig över att prestera en sådan tydlig specificering.
– Rödblont hår menar du, sa Peter Berg och fick en nickning till svar.
Mycket längre kom han inte, varken hos Arnold Holst eller någon annan den dagen. Det skulle ta lång tid innan de hunnit igenom hela grannskapet, han hade listan i ordning, visste vilka som ännu inte kommit hem från var de nu var.
Själv hade han seglat för första gången i sitt liv. En gammal kompis från församlingen, han bodde nu i Västervik, hade hört av sig och undrat om han ville hänga med. Kanske hade han närt en dröm om att få åka någonstans med Erika. Till ett lugnt ställe var som helst, campa i all anspråkslöshet. Som kamrater, de behövde inte bygga in något annat, inte överdriva tankarna på framtiden, bara ta det lite lugnt, som det föll sig, uppleva naturen, småprata. Kanske cykelsemestra, det hade han gärna gjort. Naturen i långsamma portioner, han hade alltid varit sugen på det, men han drog sig för att cykla iväg ensam, bli ännu mer eremit än han redan var. Men han förstod på hennes sätt att han helst inte ens borde fråga. Han kunde ju inte få mer än ett nej, men han ville inte ha det nejet. Det var i alla fall bra så länge de var vänner, då var hoppet inte ute helt.
Erika gillade inte längre muskler. Hon hade fått nog, det var nästan oaptitligt och avtändande, sa hon, men ändå kunde han inte låta bli att tänka att hon allt fallit för en riktigt vältränad snubbe, och med tanke på hur han själv såg ut så skulle man inte kunna tänka sig en större skillnad. Rickard och Peter Berg var varandras direkta motsatser, och inte för att Peter Berg någonsin tidigare hade tyckt, jo kanske ibland, att det var så där alldeles nödvändigt att göra om sig, men nu hade han i alla fall gått några gånger till styrketräningshallen. Lite mer på överkroppen kunde kanske trots allt inte skada. Oavsett vad Erika gillade och inte gillade. En snygg kvinna som Erika skulle förstås ha en snygging vid sin sida. Då var han helt fel person. Men försöka duger.
*
De bänkade sig efterhand som de droppade in i samlingsrummet på polisstationen. På det stora ekbordet stod mackor, lättöl och vatten, såväl med som utan kolsyra, och i hettan var det mest vattnet som gick åt. Gotte, polismästaren, kom förbi och stannade en stund. Hans såg ovanligt pigg ut, lätt brunbränd och frågan var om han inte hade gått ner några kilon, och i så fall vore det en välgärning för honom själv. Det fanns för övrigt inte många som längtade efter hans administrativa tjänst, vad de visste just ingen alls, men skulle det bli aktuellt kunde förstås någon utifrån söka. Och hur skulle det bli då? Aldrig som med Gotte, och en sak var då säker: man vet vad man har men inte vad man får, och en sådan som Gotte fanns det bara en av.
Egentligen pratades det inte så mycket om Gottes relativt höga ålder – han fyllde nyligen sextiotre – och inte heller om hans ohälsosamma fetma, mest var det väl en och annan hälsoprofet som skakade på huvudet ibland, kollegor som hade “salladsblad till öron och blomkål till näsa”, som Lundin sa, men det fanns en ständig underliggande ängslan hos alla för att han skulle bli sjuk eller segna död ner i hjärtinfarkt eller någon annan hemsk sjukdom med tragisk utgång.
Men nu såg Gotte ut som hälsan själv, och han ville veta vad de hade för sig, orientera sig, som han uttryckte det. Att de hade något för sig, det visste han förstås, annars skulle han inte kommit, men nu ville han veta hur det gick. Rent konkret alltså. Han slog sig ner på en stol så att ryggstödet knakade och öppnade en Ramlösa.
– Du har gjort något med håret, sa han till Louise Jasinski när hon svepte in bland de sista.
– Klippt det, log hon mot Gotte. Så du såg det? Det var mer än vad min man gjorde, sa hon utan att låta stött.
– Och du har också gjort något, returnerade hon. Du ser utvilad ut.
– Säger du det, säger du det! Vanja har tvingat mig att ta lite av den här, sa han och la en stor hand på kalaskulan.
Så var det sagt.
– Vill du vara hygglig och stänga dörren, sa Claesson till Peter Berg som satt närmast. Först tänker jag lämna över ordet till Benny, sa han och alla tittade på teknik-Benny som såg sprängfylld ut.
– Vi har en del klargöranden angående vapnet, sa han och talade som vanligt snabbt som en kulspruta och la på första bilden som föreställde ett relativt klumpigt vapen. Vi har haft hjälp av vapenspecialisten i Helsingborg – det den mannen inte vet om vapen är inte värt att veta – och det rör sig om ett sovjetiskt tävlingsvapen, en pistol vid namn Baikal, ett vanligt förekommande vapen, 22-kalibrigt, det vill säga finkalibrigt. Kulorna är på 5,6 mm, utan mantel och av rent bly. De kulor som träffat fanns kvar i kroppen, delvis förstörda. Det fanns inga genomskott enligt den rättsmedicinska undersökningen. Bly är mjukt och kulorna i det här fallet inte stora. Två bomskott påträffades i hallväggen. Hylsorna låg på hallgolvet, och det var bland annat på dessa som vapnet kunde bestämmas. Och om ni minns, om ni över huvud taget la märke till det, sa han och sträckte på sig och tittade myndigt på dem som om de vore idioter, vilket i och för sig var sant, för alla hade nog inte noterat hylsorna, så skulle ni tänkt att dessa företrädesvis låg på ena halvan av den relativt stora golvytan – hallen i det här fallet är ju rymlig – närmare bestämt låg hylsorna på den högra sidan från ytterdörren räknat.
Benny blev torr i munnen, han hällde upp ett glas vatten utan kolsyra och drack, och gick sedan vidare.
– Om man beaktar kroppsskadorna, kulbanor, placering – samtliga ingångar fanns på bröstkorgens vänstra sida – med mera kan man föreställa sig att gärningsmannen, eller möjligen kvinnan, jag kommer till det sedan, klivit in genom ytterdörren och skjutit offret i hallen. Det blir ett avstånd på cirka två meter, ungefär, möjligen kortare. Förekomsten av tändsatspartiklar på kläderna är liten, pistolmynningen har troligen inte legat an mot kroppen, då skulle det vara betydligt fler.
Benny drack igen och fångade sedan upp alla blickar, samtliga satt blickstilla och så fortsatte han:
– Offret har sedan förflyttat sig till den plats där hon föll död ner. Detta har vi antagit tidigare, och det torde stämma, blodspår finns nämligen inte någon annanstans. Vad har vi mer hittat? Jo, skospår motsvarande detta, sa han och la på nästa bild. Och vad rör det sig om, om inte ett grovräfflat mönster som man kan se på sportskor, men även sandaler av lite grövre natur som numera är tämligen moderna.
Louise Jasinski såg ner på sina fötter. Där satt just ett par av dessa bekväma, numera så vanliga sandaler i något mockaliknande material med kardborreknäppning. Hon var barfota och hade ljuslila tånaglar, lacket var lånat av äldsta dottern som hade hunnit bli tretton och var mer vild än tam.
– Här, sa han och pekade med ett finger på bilden på skärmen, syns en detalj som skulle kunna motsvara bokstaven T och därefter e, och om jag nu gör så här…
Han la över en bild med ett komplett skospår.
– … så ser ni att det stämmer. Teva. Antingen är det sandaler eller en klädd sportsko, samma botten används till flera modeller. Storleken stämmer med 39. Spåret fanns på hallgolvet. Vi har inte hittat några fotbeklädnader hos offret som motsvarar detta, dessutom hade hon ovanligt små fötter, storlek 36,5 till 37 av skorna i garderoben att döma. Alltså har vi här gärningsmannen, sa Benny och vände sig långsamt och effektfullt mot dem och tystnade.
– Gärningsmannen som är en kvinna, fyllde Janne Lundin sävligt i, och satte ner det ben han lagt över det andra och började sin vana trogen sakta gunga på stolens bakben.
– Eller en yngling. Små fötter, klent vapen, lätt att sikta med utan större rekyl, sa Benny. Men skospåret håller inte i rätten, såvida vi inte hittar exemplaret och kan se överensstämmelser i detaljerna, men ett visst spaningsvärde har det förstås.
Louise Jasinski hade hunnit läsa på hälremmen på sina sandaler. Teva stod det där, minsann. Sköna, så sköna att hon knappt ville ha något annat på fötterna. Men hon var storfotad, storlek 40.
– Du har väl kollat skytteklubbarna? sa Claesson.
– Vi håller på med det. Får se om någon skytt eller hemvärnsgubbe “lånat ut” sitt vapen. Kanske under tvång, vad vet vi. Troligast är väl att vapnet är illegalt. De flesta brukar vara det, som bekant.
– Jaha, suckade Louise Jasinski rakt ut i luften. En kvinna. Det begränsar antalet misstänkta till hälften.
– Vi hittade även det här, sa teknik-Benny och återtog uppmärksamheten.
På bildskärmen såg de ett godispapper, rödvitrandigt.
– Ett papper till en karamell. Mintolux, sa han.
– Kola inuti och hårt vitt mintöverdrag, sa Louise och tänkte efter om hon hade någon i skrivbordslådan.
– Vi hittade det på golvet. Det finns fingeravtryck, men pappret kan ju ha legat där länge. Mer har jag inte, sa Benny och släckte overheadprojektorn.
Ett smådiskuterande tog vid några minuter. Sedan bröt de upp.