– EN RÖD, STÖRRE BIL, sa han, Arnold Holst, alltså. Lite knepig som typ, men han hade rätt. Nu har närmsta grannen till Laura kommit hem och hon berättar nämligen att en röd “sådan där lite större bil som folk har nu för tiden” har stått parkerad utanför Laura mer än en gång.
– Så du säger det, sa Claesson till Peter Berg. Det låter äntligen som något att gå efter. Vad sa hon mer?
De satt samlade på polisstationen, klockan var halv nio på morgonen, och de var vid gott mod.
– Att hon sett bilens ägare, sa Peter Berg och tystnade.
– Och …
– Det var inte en kvinna, sa han och gjorde sig beredd att ta emot besvikelsen.
– Inget att hänga upp sig på, sa Claes Claesson. Vi har bara sagt att det inte kunde vara uteslutet att det är en kvinna som är mördare, frånsett att kvinnor inte lika ofta använder skjutvapen och allt det där som ni redan vet. Även en man kan ju skjuta med ett klent vapen, och vad det gäller skoavtrycket kan det mycket väl vara en väninna som hälsat på. Det betyder inte att vi låser oss vid könet, men man kan ju alltid luta åt något håll…
– Alla vägar måste hållas öppna, det är ju a och o, sa Lundin och sträckte ut sin långa kropp och sken plötsligt upp i ett brett leende.
Erika Ljung klev just in genom dörren en halvtimme försenad.
– Ju senare på dagen, desto vackrare kvinnor, sa han och nickade mot henne medan hon tyst sjönk ner på en stol.
– Akta dig! Det där kan tangera sexuella trakasserier, sa Louise Jasinski till honom.
– Va, sa Lundin som om han hade fel på hörseln.
– Det var inget, sa Louise.
– Skärpning, sa Claesson. Var var vi nu igen? Jo, bilen. Den var röd, en större bil, kombi troligen, en man som ägde den, eller i vart fall klivit ur den. Forsätt Peter!
– Grannen i huset intill berättade att bilen började dyka upp lite då och då någon gång i våras. Grannen trodde att det var en “manlig bekant”, som hon uttryckte det, eller en “kavaljer”. Hon såg denna kavaljer som något positivt. Hon kände bara Laura ytligt, de hade växlat några meningar över staketet då och då, och hon uppfattade henne som vänlig, möjligen kanske lite stressad, men hon visste ju att Laura hade ett ansträngande arbete. Själv var grannen lärare. Språklärare.
– Ja, de arbetar ju bara halvtid, sa Lundin mest så där av bara farten.
– Det är inte så nu längre, och det vet du mycket väl, sa Louise och blängde på honom.
– Ja, jag vet, men nog har de mer ledigt än vi, replikerade han.
– Men kanske ett tristare jobb. Fy sjutton för att hålla ordning på dagens ungdomar, sa Louise som var en luttrad mamma till två flickor varav den ena var i nedre tonåren, och den andra snart skulle bli tonåring.
– Tycker du att det är så mycket bättre att hålla reda på skumrasket? De har ju inte precis blivit färre, sa Lundin.
Claesson bröt med en rejäl harkling.
– Vi vet att ni älskar varandra, men nu går vi vidare.
Och det var sant, det hade alltid varit något speciellt mellan Lundin och Jasinski, de gillade varandra på ett lite mystiskt och märkligt sätt som innebar att de ständigt gnabbades. Det var inte mer med det, men man kunde ju förstås aldrig vara helt säker.
Erika Ljung tittade växelvis på Lundin och Jasinski, men sa inget.
– Om du undrar ifall de alltid går på så där så kan jag tala om att det är så och att det bara är förbehållet de där två, förklarade Claesson för Erika och blängde i tur och ordning på sina kollegor. Det går nämligen inte att stoppa, men helst ska de hålla sig tills vi dricker kaffe. Då är det fritt att prata hur man vill, och med vem man vill.
– Sluta nu! fräste Louise.
Erika nickade tyst. Hennes bruna ögon var vakna och observanta, men de undvek Peter Berg, fast det var nog ingen annan än Peter Berg som tänkte på det.
– Alltså, en röd bil, fortsatte han med vid det här laget blossande kinder.
Han hade tuffat till sig en smula, och köpt lite nya kläder, tänkte Louise Jasinski, medan hon försökte lyssna på den nu fullständigt sönderhackade redovisningen. Hon hade alltid ömmat för Peter Berg. Det var något övergivet över honom, men han sa förstås inget själv om att det skulle vara så. Fattas bara! Nu hade han tagit på sig svarta jeans, svart bälte och en röd kortärmad tröja, färger som hon aldrig hade sett honom i förut. Allt verkade nytt, hon hade i varje fall inte sett kläderna förut. Någon måste ha hjälpt honom att välja något annat än det där mittemellanblå och lagom färglösa som han brukade ha, eller de där urtvättade tröjorna som inte ens den värsta smålänning skulle behöva ta på sig.
Det var reatider, tänkte hon. Sommarkläderna skulle ut, fast Bergs byxor såg knappast ut att vara rea. Svart var mer en färg för hösten, möjligen skulle tröjan kunna ha varit nedsatt, men det spelade mindre roll. Bara det var snyggt, så. Hon skulle kanske hinna kasta sig ut under lunchen och se om hon kunde slita åt sig något till Janos. Hon skulle aldrig få med sig honom ut i butikerna, och det var rätt mycket han behövde, men det tyckte han förstås inte själv. Det tyckte han aldrig. Höstkläderna har så smått börjat komma in, men vem är sugen på höstkläder nu, tänkte hon. Det skulle i så fall vara jag, erkände hon för sig själv. Hon skulle allt akta sig för att gå på stan. Det kunde bli dyrt, speciellt nu när hon gått ner så pass mycket att hon tyckte allt satt bra.
Det var fullständigt igenmurat ute. Grått, grått, grått. Det regnade inte direkt utan luften var finfördelat blöt. En dag som gjord för att sitta hemma och kura, tänkte Louise. Eller ta sig en tupplur. Eller arbeta.
– Samtalslistorna är inte klara än, fortsatte Claesson. Fritjofsson har lånats tillbaka till teamet och hon håller på med dem. Hoppas det ger något. Vad vet vi om Lauras ekonomi?
– I ordning, svarade Lundin. I perfekt ordning. Räkningar betalades när de skulle, några större skulder fanns inte, mer än de rimliga skulderna på huset som alla normala medborgare som inte är vansinnigt rika eller älskar att betala skatt har. Det finns lite aktier, fonder och pengar på banken, men inga större eller märkvärdigare belopp, och inga uppseendeväckande summor har plockats ut eller satts in.
– Inga misstankar om utbetalningar alltså, tecken på utpressning, summerade Claesson.
– Nix.
– Nåväl, fortsatte Claesson. Jag fick denna lista angående karamellen Mintolux. Den säljs såväl i påse som i lösvikt.
– Det kunde du frågat Louise om, sa Peter Berg.
De hade jobbat så pass mycket ihop att han var tämligen van vid hennes extraturer förbi Kirres kiosk för att tanka choklad, lakritsstänger och smågodis.
– Gamla synder, sa Louise.
– Ja, vi vet, sa Lundin.
Alla visste att Louise av en outgrundlig anledning hade anmält sig till Viktväktarna efter jul. De tyckte nog att hon var bra som hon var.
– Men även om du slimmat dig kanske du kan dela med dig av din stora erfarenhet, sa Lundin.
– Åh herregud, tänk att åka dit på ett godispapper, utropade Louise och slog sig för pannan.
– Vi är inte där än, sa Claesson och lugnade henne.
– Man ska inte ropa hej, sa Lundin.
– Men okej, sa Louise. Jag kan berätta att denna hårda karamell tillhör de bättre i sitt slag. Jag åt själv Mintolux, på den tiden jag köpte sådana, la hon till och tittade på dem med föredragshållarblicken. Hon klippte med de blå ögonen innan hon fortsatte: Då, på den tiden, köpte jag dem endera som plockgodis på Konsum eller i påse hos Kirre. Nu är det emellertid så att jag råkar veta att man kan få denna lilla utsökta karamell, mint med kolakärna, i stort sett i vilken affär som helst, inklusive bensinmackarna.
– Och här har ni listan för vårt område, sa Claesson och slängde fram en datalista på bordet. Jag har fått den av säljaren, så det är bara att börja.
– Men det går väl inte, sa Erika Ljung, och det var det första hon sa denna dystra morgon. Det är ju jättemånga försäljningsställen, och sedan var det ju nästan en månad sedan, i så fall….
– Det är bara att använda fantasin, sa Claesson. Vi får tänka ut något, och dessutom får vi förstärkning, fler spanare. Och det behöver förstås inte vara mördarens fingeravtryck på karamellpappret, la han till för säkerhets skull. Det kan ju vara den som packat upp ka ramellerna i affären eller någon annan än mördaren som hade an ledning att vara hemma hos Laura, och så vidare. Men när vi ändå hör folk kan ni ju ha det här i minnet. Om ni inte redan haft det, sa han och tittade på sina medarbetare som alla gav ett blankt ansiktsuttryck till svar.
– Är det någon som tagit reda på om Laura gillade Mintolux själv? frågade Peter Berg.
Samtliga skakade på huvudena.
– Hon kanske smygåt hemma, sa Louise. Det är inte alla som vill ståta med sina svagheter. En del kanske skäms.
– Varför skulle man skämmas? frågade Lundin.
– Tja, inte vet jag. Men jag inbillar mig att det till exempel finns män som äter godis när ingen ser på. De kanske tycker att det är omanligt. Eller snudd på omoraliskt. Karaktärslöst.
– Det är främst kvinnor som köper smågodis har jag läst, sa Claesson.
– Jag vet, sa Louise. Jag är en typisk godisätande kvinna. Medelålders dam…
– Du är väl inte medelålders! sköt Lundin in. Det är ju jag som är det.
– Visst är jag medelålders! Det blir man fort nu för tiden. Alla över trettio, och jag närmar mig fyrtio. Det går undan ska du veta. Och vad skulle jag annars vara, en ungdom?
– Nu måste vi skärpa oss, sa Claesson irriterat och kände sig en smula utanför eftersom det alltid var han som var tvungen att mana de övriga till rättning i leden. Det märks att vi börjar bli lite trötta. Men nu har vi en lång arbetsdag framför oss där vi kan hinna mycket. För resten, jag kan låta meddela att det fanns inget att hämta i sommarstugan i Torekov, enligt Benny. Han var nästan sur över att behöva åka ända dit fram och tillbaka. Laura har inte varit där på länge. Och så kan jag berätta att inga skytteklubbar har anmält ett ryskt tävlingsvapen stulet.
– Säger du det, sa Lundin spydigt.
– Olagligt alltså, sa Peter Berg. Förstås!
– Och telefonen är fortfarande borta, fortsatte Claesson. Ni vet den där trådlösa. Jag ger mig katten på att det var den Laura var ute efter när hon förflyttade sig från hallen in i vardagsrummet.
– Det tror jag också, sa Louise. Den låg säkert på soffbordet.
– Och så hann mördaren före, sa Janne Lundin.
– Och snöt den mitt framför näsan på henne, sa Louise Jasinski. Usch, sa hon och rös högt.
De bröt upp sedan de delat upp dagens arbete. Motiv vågade de inte ens spekulera om ännu, de försökte inte ens spåna eftersom det inte tjänade något till. De visste helt enkelt för lite för att det skulle vara givande.
Eventuella herrbekanta behövde ytterligare uttömmas. Likaså vad som egentligen hade hänt på kliniken. Om det hade hänt något där. Mordet behövde förstås inte alls ha med arbetet att göra. Troligen inte. Släkten hade hittills inte kommit med något uppseendeväckande. Inte grannarna heller, bortsett från den där uppvaktande kavaljeren i röd kombi. Claesson hade tillsammans med informationsavdelningen författat ett nytt pressmeddelande. Man valde att säga så lite som möjligt.
Tja, kanske var det en tjej, trots allt, tänkte Louise när hon fick se med vilken säker och något slängig gång Peter numera gick korridoren fram. Hjulbent hade han alltid varit, men nu stampade han av med en svajig knyck i knälederna.
Hon hade alltid tänkt att det en vacker dag skulle dyka upp en snäll flicka hand i hand med Peter Berg. En renskrubbad, ljushyllt flicka från församlingen, en rejäl tös med moderlighet och handlingskraft i blicken. Förskollärare, kanske. Eller sjuksköterska. Församlingsassistent, ålderdomshemsföreståndare, skulle det också kunna vara. Kanske. Eller varför inte bibliotekarie. Försäkringskassan, de hade också många bra kvinnor. Det måste i vart fall vara någon som tog initiativet, tänkte hon.
Och varför inte en polis, slog det henne när hon nu såg hur förlägen han blev när Erika Ljung räckte över en kaffemugg under lysrörets blåkalla sken mitt ute i korridoren. Men herregud, kan det fungera!
*
Janne Lundin hittade Erika Ljung hängande vid sitt skrivbord. Hon såg håglös ut.
– Då sticker vi då, sa han och hon reste sig, men tog inte regnjackan som hängde på en krok innanför dörren.
Vädret hade nämligen skiftat helt under dagen från mulen himmel och regn på morgonen, till soldis och kvav värme mitt på dagen.
– Typiskt augustiväder, sa hon. Till kvällen hinner det väl bli så varmt att man kan ta sig ett dopp.
– Brukar du göra det? frågade Lundin medan de gick mot bilen.
– Det händer. Jag tycker om att simma.
Lundin vek in sina knappa två meter bakom ratten och körde ut på Ordningsgatan som var enkelriktad upp mot Stortorget där fontänen, ett stort granitäpple, gjorde vad den kunde för att ge liv åt platsen. Några a-lagare satt i skuggan under de trötta almarna utanför Systembolaget, annars var det ödsligheten själv. Och en fuktig värme.
De skulle till Carl-Magnus Meisser som bodde i ett kustnära område strax norr om staden, i anslutning till den stora badplatsen som var populär hos framför allt barn och ungdomar eftersom där fanns både kiosk och hopptorn. I ett före detta sommarstugeområde, som efterhand som staden växt hade kommit att integreras i själva stadsbebyggelsen, skulle de leta upp Meissers hus. Området räknades numera som ett av de bättre och också ett av de dyrare eftersom läget var minst sagt lugnt men ändå inte alltför långt från centrum, och många, för att inte säga de flesta, hade strandtomter med havsutsikt till kvällsvarden och egna badklippor varifrån morgondoppet kunde tas.
Erika försökte dölja en gäspning när Janne Lundin svängde ner mot hamnen för att sedan ta gamla kustvägen norröver.
– Trött? sa Lundin utan att titta på henne.
Hon hade kommit för sent i morse och det var inte första gången, även om det inte skett tillräckligt många gånger för att kunna rubriceras som ofta.
– Tja, sa Erika.
– Är du uppe och nattsuddar eller sover du dåligt?
Hon lät frågan vara obesvarad några sekunder.
– Jag sover dåligt, sa hon.
– Hm.
– Det blir väl så. Man kan inte styra hjärnan i drömmarna, sa hon och torkade svetten i nacken med handen.
Det var kvavt och kläderna klibbade, armsvetten rann och på överläppen glänste det av svett.
Janne Lundin tittade ut genom sidorutan och såg en före detta granne tanka på Statoilmacken de just passerade. Så han bor kvar i staden, tänkte han.
Lundin kände inte Erika särdeles väl, den relativt nya kriminalassistenten, och hon var dessutom så pass mycket yngre att han blev osäker på hur personlig han skulle våga vara. Och han ville absolut inte misstänkas för att vara gubbsjuk, det var lätt hänt i hans ålder. Tanter anklagades för att vara klimakteriella och bittra, medan gubbar ansågs springa efter småflickor. Båda könen hade ett ok att bära, eller en fördom att arbeta mot.
– Tycker du att det här fallet är obehagligt? kom han på att säga, fast han trodde inte själv att det var så, hon tycktes vara tämligen på bettet vad det gällde det.
– Nej, inte alls, utbrast hon. Jo, förstås är det obehagligt, ändrade hon sig snabbt. Det ruttna liket, en vanlig kvinna, det kunde kanske vara vem som helst som mördats, kanske en ligist som varit framme, från ett av de kriminella gängen. Samhället har blivit osäkrare, och allt det där. Man kan dessutom verkligen fråga sig varför i detta fall. En ordentlig samhällsmedborgare utan ekonomiska trassligheter eller skumraskaffärer och så vidare. Men det tänker jag inte så mycket på … fast det är väl konstigt det med, sa hon.
– Hm, sa Lundin och hörde att hon var laddad, orden smattrade ur henne, och det hade han inte märkt av tidigare, hon hade snarast varit lågmäld och fåordig, men de hade å andra sidan inte hunnit vara så mycket tillsammans på tu man hand, och om det nu var misshandeln som låg och tryckte så hade han låtit den ligga orörd så länge hon själv inte sa något. Hon hade ju proffs som skötte den sa ken, och dessutom tyckte han att det kunde vara värdefullt för henne att få börja om på nytt.
– Jag menar att det är konstigt att jag inte tänker mer på det än jag gör, alltså. Hur otäckt det är, sa hon förvånat.
– Det är väl bra det, sa Lundin och körde över bron.
Snart skulle de vara inne i Stensöområdet.
Han slängde som hastigast en sidoblick och såg att hon fortfarande verkade håglös, men lite mer liv i henne var det dock.
– Lilla flicka, sa han helt plötsligt och han visste inte varifrån det kom. Du har ju haft mycket omkring dig. Det är klart att det snurrar runt i huvudet på dig.
– Jag vet det, sa hon och tycktes inte ta illa upp av denna farbroderliga kommentar.
Hon bet sig i underläppen, såg ut genom den dammiga bilrutan och torkade sig i nacken igen, augustivärmen tryckte, mild och klibbig.
– Jag hatar honom, brast hon ut.
– Du gör det.
– Vad lätt det är att hata. Men inte behagligt. Det enda goda med det är att jag inte vill ha tillbaka honom, sa hon. Risken att jag gör som andra misshandlade kvinnor är inte stor – han förnedrar henne, hon anmäler honom, han ångrar sig och allt blir så puttinuttigt igen och hon tar tillbaka kräket och anmälningen, så att han kan börja hamra på henne igen …
Meningarna forsade ur henne.
– Lundin, sa hon och tvekade sedan.
– Ja, sa han.
– Får jag fråga dig en personlig fråga?
– Fråga kan du väl alltid göra, men det är inte säkert att du får ett svar, sa han med en klassiskt diplomatisk fras, och log mot henne.
– Tror du det var Rickard som knivmördade den unga kvinnan under granen. Jag vet att ni inte har hittat något att sätta dit honom på, men vad tror du? Hon hade ju strypmärken precis som …
Hon blev tyst och andades in så att det ven i bröstkorgen på henne.
– Som du, menar du, sa Lundin och koncentrerade sig på vägbanan.
Han tänkte mycket noga efter. Han visste nämligen mycket väl vad han trodde, men det ville han inte säga eftersom han aktade sig för det som inte tydligt kunde bevisas. Alla de gånger han tagit sig friheten att spekulera fritt och formulerat tankarna högt, och det sedan visade sig att han haft fel hade han känt sig inte så smått skamsen. Som att döma någon oskyldig.
– Jag tror ingenting. Det betyder att det skulle kunna vara han, men det skulle också kunna vara någon annan, sa han.
– Jag visste att du skulle svara så. Det gör ingenting, sa hon.
På höger sida blänkte havet grågrönt, gick in i vikar mellan de släta klipporna. En segelbåt med låg fart, seglen hängde slappa, sågs som en hägring en bit ut. På en tomt såg hon en gammal man som höll sig i räcket och försiktigt gick ner för en badstege längst ut på en träbrygga. Himlen skiftade i violett mot horisonten, möjligen en stilla förvarning om ett nytt regnväder.
– Titta på den gamla gubben! Tänk att kunna bada från sin egen tomt, sa Erika och pekade på den bleka gestalten som nu plumsade i och tog några simtag.
– Jo, det är härligt, sa han. Sommaren har varit ovanligt bra.
– Så här skulle det vara varje år. Fast det är ganska bra med hösten också.
– Tycker du?
– Jag tycker det. Det är egentligen på hösten det nya året börjar, sa hon. Kanske beror det på att man började ny klass i skolan på höstterminen. Man hade en ny chans att låta bli att strula till det. Ett helt nytt läsår låg framför en som man kunde göra något av om man skärpte sig. Efter nyår var det ju ändå mer eller mindre kört, halva skolåret hade gått.
– Men du var väl en sådan som skötte sig, sa han.
– Nej då, sa hon och skrattade till. Jag hade en period under högstadiet som jag helst vill glömma, och det vill nog mina föräldrar och lärare också.
Jo då, tänkte Lundin utan förvåning. Många strulputtar hade han träffat i sina dar som senare fått ordning på sina liv. Motsatsen fanns förstås också. En sådan letade de just nu efter…
De körde förbi en stor, vit träkåk med så mycket snickarglädje man någonsin kunde få dit på ett hus samt ett torn och en punschveranda som inte heller gick av för hackor.
– Det där kan göra en avundsjuk, sa Lundin och tittade på huset. Är det där? frågade han Erika som hade kartan i knät.
– Nix. Men vilken idyll, utbrast hon. Skulle du vilja bo här?
– Varför inte, men helst vill jag se kor på bete, sa Janne Lundin som var uppväxt på en lantgård. Det är nog för resten för mycket att sköta för att vara i min smak. Då måste du ha råd med tjänstefolk, och vem har det. Det är inte heller säkert att det är så roligt att ha en massa människor springande omkring sig: målare, trädgårdsmästare, städerska.
Sommarhusen, de flesta ombyggda för åretruntbruk, blev allt mindre, gamla och små stugor med tillbyggnader som stack ut för att öka bostadsytan. Några hade rivit och byggt helt nytt.
Hon vecklade upp kartan i knäet, satte pekfingernageln på badplatsen, följde vägen norrut.
– Kör lite längre fram, sedan till höger ut på en udde. Det ligger hus hela vägen här. Tänk, jag har aldrig kommit längre än till badplatsen. Det är ungefär så långt man orkar cykla.
– Du är inte från stan va?
– Nej, svarade Erika och satte på sig solglasögon, solen brände ordentligt, även om augustiljuset var förhållandevis milt. Jag är från Malmö.
– Men du pratar ju inte skånska. Inte som Gotte.
– Jag var åtta när jag flyttade dit, och mamma kommer från Piteå och pappa från Jamaica så jag tog aldrig över skånskan. Men jag kan om jag vill, sa hon och log och kände inte den där gamla vanliga tröttheten över att alltid behöva tala om varifrån hon kom, hon med den bruna huden och de svårplacerade dragen.
Människor vill kunna placera en. Och hon hade inte ens en dialekt som stämde, men just det gjorde inget. Bara människor tog in hennes perfekta svenska var allt gott och väl, och inte hörde en brytning som inte fanns där. Och aldrig hade funnits. Och hur många gånger hade hon inte blivit ombedd att bokstavera sitt namn på banken eller posten så fort de sett hennes ansikte, och lika många gånger uppstod en genans när hon utan att blinka började stava: E, R, I, K, A…
– Jag kunde väl tro att du inte var härifrån, annars hade du varit i det här området tidigare, sa han.
– Till höger nu, dirigerade hon och de körde in på en smal asfalterad väg med barrskogen tätt omkring dem, och de små och stora sommarstugorna fortsatte dyka upp mellan tallarna.
– Där, sa hon och pekade.
En svart Saab stod parkerad långt in på tomten, intill huset, som låg vid vattnet. Inte en enda gräsmatta att klippa, inte en enda rabatt. Bara tallar, enar och klippor som bildade skrevor där högväxt rallarros växte och stack av med sin rosagredelina färg mot det grå.
Carl-Magnus Meisser bodde i en typisk sommarstuga, varken mer eller mindre. Inga utbyggnader, huset försökte med andra ord inte att se ut som något annat. Grå träpanel, svart plåttak, ett plan, veranda mot vattnet. Möjligen kunde det i bästa fall röra sig om femtio kvadratmeter, inte mer, snarast mindre och knappast ett hus för en barnfamilj. Tomten var så mycket naturtomt man kunde tänka sig, snarast lite vildvuxen. En mindre brygga, skev och vind, sköt ut från klipporna, med en eka förtöjd, vass på ena sidan, en liten vik med sand på den andra.
Meisser tycktes inte vara typen som gillade att pyssla, varken med rabatter eller med huset som såg näst intill fallfärdigt ut, frånsett att fönsterna verkade vara nya. Och fula. Störande stora och moderna fönster.
Lundin körde in och parkerade bakom Saaben.
– Ingen röd bil, sa Erika.
– Nej, sa Lundin och klev ur. Väldigt vad varmt det blivit, sa han och försökte lufta sig genom att rycka i skjortans framstycke så att tyget fladdrade lamt. Han knäppte upp ytterligare en skjortknapp, tog fram en näsduk och torkade sig runt halsen.
När de smällde igen bildörrarna hade de doktor Carl-Magnus Meisser invid sig. De tog i hand och hälsade, hela titulaturen användes, kriminalkommissarie Jan Lundin och kriminalassistent Erika Ljung. Ta hela alltet när det är höjdare, för bövelen, hade Lundin sagt till henne.
– Var det svårt att hitta? inledde Meisser.
– Nej, vi har karta, sa Lundin och noterade att den gode Meissers blick svepte över Erika, en inspekterande och värderande blick som inte hade med hennes yrke att göra, utan hennes värde som kvinnlig varelse.
Hon var grann att se på, men hon gjorde sig inte till. Inget knixande eller ögonmixtrande. En listig flirt kunde vara användbar ibland, men inte nu. Skulle bli intressant att se hur hon skulle lära sig att hantera dessa sina yttre gåvor i jobbet. Rent privat hade det ju gått helt åt skogen, tänkte han och följde sedan husägaren som visade dem vägen till verandan.
– Vi kan väl sitta här, sa Meisser med en gest mot verandamöblerna. Det är lite rörigt inne. Jag har ju jobbat en del, riktigt mycket rent ut sagt, så jag ligger lite efter hemma.
Han såg även ut att ligga efter med sig själv, svart skäggstubb, blekflottig i ansiktet, och nog kunde en diskret stank av gammal fylla förnimmas, tänkte Lundin, men han kanske inbillade sig. Fick kolla med Erikas intryck efteråt.
– Så du bor ensam här? frågade Lundin i neutral ton.
– Ja. Jag bor ensam här. Vi hade detta som sommarstuga, jag och min andra fru – jag har alltså haft två, sa han konstaterande. Efter skilsmässan behöll hon villan och jag den här, sa han och tittade mot det flagnade grå huset.
– Din chef och arbetskamrat är mördad. Vet du något som skulle vara oss till hjälp?
Lundin och Erika satt lugnt ner och inväntade svaret som blev nej.
– Vad skulle det vara? frågade Meisser.
– Har det hänt något som har varit avvikande, några kontakter som hon haft som avvikit från det vanliga? Någon ovän, fiende kanske? Patienter?
Meisser skakade långsamt på huvudet.
– Vad gjorde du själv fredagen då Laura Ehrenswärd skulle börja sin semester.
– Jag var bortrest, på en fjälltur, vandrade och kom hem på söndagen. Ni kan få namnen på mina två reskamrater.
– Hur var Laura Ehrenswärd som chef?
– Bra.
– Du tyckte alltså att hon var en bra chef, förtydligade Janne Lundin.
– Ja.
– Fanns det några konflikter på kliniken.
– Det är klart att det fanns. Det gör det väl på alla normala arbetsplatser, men inte har vi det värre än på andra ställen.
– Inget speciellt som du kan berätta?
Meisser skakade på huvudet igen.
– Nej, vad skulle det vara i så fall?
– Tidigt i våras dog en läkare vid namn Johan Söderlund. Du kände förstås honom?
– Kände och kände, men visst kände jag till honom, sa han och rösten blev något pressad. Han körde ihjäl sig, eller snarare, han blev ihjälkörd, rättade han sig själv.
– På vilket sätt påverkade det er på kliniken?
– Inte alls, skulle jag vilja säga. Det var ju flera år sedan han slutade hos oss.
– Så det berörde inte er speciellt, fortsatte Lundin.
– Nej. Hurså?
– Det var ju en av era nu arbetande kollegor som körde på honom, så jag tänkte att det kanske fanns anledning att prata om det.
– Det var ju tråkigt förstås, men inte pratade vi speciellt om det. Man måste gå vidare. Det lär man sig i det här jobbet. Livet har man bara till låns, sa han och drog med handen över munnen och hakan.
– Varför slutade Johan Söderlund?
– Men herregud, vad har det med saken att göra? Det var väl hans ensak, och det har väl inte med Laura att göra.
Janne Lundin tystnade och tänkte att det var en tjurig en, en som inte ville bre ut sig, en som ville tiga. Och varför tiger han?
– Då har du inget att berätta?
– Nej, jag har väl inte det, sa Meisser. Jag ska säga dig, sa han och fick sedan syn på den tysta Erika. Jag ska säga er, ändrade han sig, att jag arbetar för närvarande som ett svin för att få sjukvården på kliniken att gå runt, speciellt nu sedan Laura dött. Jag har varken tid eller ork med något annat.
– Nej, det förstås, sa Janne Lundin och nickade. Ja, sa han och reste sig. Då har vi nog inte mycket mer att fråga om.
Ett par måsar skrek.
– Ursäkta, sa Erika som öppnade munnen för första gången.
Skulle jag kunna få låna toaletten innan vi åker?
– Visst, sa Meisser en aning motvilligt och öppnade altandörren som stått på glänt och Erika slank in.
Lundin ställde sig med ryggen mot huset och blickade tyst ut över havet. Meisser sa inget.
– Vad har du för bil? frågade Lundin.
– En Saab.
– Ja visst, sa Lundin och försökte spela dum. Jag såg den ju härute. Den svarta Saaben. Du har ingen annan bil.
– Det räcker mer än väl med en, speciellt när man lever ensam, sa Meisser.
– Får man fråga hur många barn du har?
– Herregud, vad har det med saken att göra? Men okej, jag har sex. Tre med vardera frun. Det kostar, sa han lakoniskt.
– Tro det, sa Lundin torrt.
Erika klev ut på altanen, de tog adjö. Meisser följde dem till bilen.
– Hör av dig om du kommer på något, sa Lundin innan han smällde igen bildörren.
Han backade ut på den smala vägen, la i ettans växel och körde mot staden som hade börjat vibrera i ett matt och glödande soldis.
– Ja du, sa Lundin till Erika. Hur var det därinne?
– Murrigt och skitigt. Sumpigt, rent ut sagt. Och många tomma vinpavor på diskbänken. Om det var det du undrade.
– Ja, sa han och gjorde tummen upp och log mot Erika. Bra jobbat!
– Och han ska vara läkare, sa hon tvivlande.
– Han kanske skärper sig på jobbet. Alkoholister finns överallt, och är det något de är bra på så är det att dölja eländet.
– Det var mer än så han dolde, sa hon.
– Ja, det var det.
De skildes åt på polishusets parkering.
– Nu sticker jag hem och hämtar badkläderna, sa Erika.
– Gör du det, sa Janne Lundin och kunde inte låta bli, fast han visste att det var oförlåtligt, att i fantasin se hennes smäckra kropp i baddräkt längst ut på trampolinen, hur hon böjer knäna och skjuter ut kroppen, dyker i en mjuk böj, skär vattenytan med huvudet, och sist de långa slanka benen.
*
Peter Berg hade suttit uppe hos Arnold Holst och med en dåres envishet försökt förmå mannen att på något sätt försöka peka ut den röda bil han trodde sig ha sett utanför Laura Ehrenswärds hus, men ingen av bilarna på bilderna godkände han. Han tyckte de såg likadana ut: Nissan, Chrysler, Ford, Hyundai och så vidare. De hade stått på balkongen och bläddrat och tittat alltmedan Arnold Holst rökte som en borstbindare och slängde ytterligare hemrullade fimpar i den redan välfyllda lerkrukan. Han slängde i alla fall inte ut dem över balkongräcket, men då hade han väl blivit vräkt i denna till synes välskötta fastighet.
Med grannen i huset intill Lauras hade Peter Berg bättre tur. Chryslerns lite större text på bilens sidor trodde hon sig känna igen. Bestämt gjorde hon det, och det lät ju bra.
Han försökte med ytterligare grannar, men ingen var hemma, det var ju mitt på dagen, och som sagt var fortfarande semestertider.
Lite trött blev han mitt på dagen, seg i huvudet av värmen. Han ville ha lite mer kött på benen, lite bättre respons helt enkelt, för att känna sig uppmuntrad att gå vidare just för ögonblicket. En kortare paus var kanske mer på sin plats. Det var hett och kvalmigt och han funderade över om han skulle ta gud i hågen och smita ner till Stensöbadet och ta sig ett dopp, men han skulle förstås bli ertappad om han gjorde det på arbetstid. Det fanns alltid någon missunnsam sate med falkögon som råkade se, staden var ju liten, på gott och ont, och han kunde riktigt höra kommentaren om att det var väl ändå inte meningen att skattemedlen skulle gå till badande poliser.
Han log själv åt sin egen fyndighet. Ridande poliser fanns, men inte badande.
Beslutet att hoppa över badet, eller skjuta upp det till kvällen, togs till slut efter diverse inre slitningar, men efterföljdes prompt av en närmast hallucinatorisk känsla av svalt havsvatten mot huden, väta mot det torra, den närmast tyngdlösa känslan när han forsade fram med kraftiga simtag. Torrheten i halsen tilltog. Han kanske kunde sätta huvudet under en vattenkran och köpa sig något att dricka?
Medan svetten rann under armhålorna och gav stora blöta fläckar på t-tröjan lommade han den tomma gatan så sakteligen fram i riktning mot centrum.
Varför han sedan gjorde som han gjorde vet han inte, men när han såg en smal kvinna, mager som en stör, dyka upp på motsatta trottoaren sneddade han över gatan. Hon sköt en mörkblå barnvagn framför sig, och först tänkte han att hon nog var en tonårsmamma, men när han kom närmre och såg det för årstiden ovanligt bleka ansiktet mellan de mörka hårgardinerna insåg han att hon var något äldre.
Han stannade henne med blicken, gick fram, lugnt och sansat.
– Jag är polis och undrar om du bor i det här området?
Hon stelnade till och fuktade läpparna. Munnen var långt ifrån ett körsbär, snarast bleka läppar och små fräknar som fördelade sig tätt över hela överläppen. Hon såg definitivt ut att tveka över huruvida Peter Bergs avsikter var ärliga och det var som om hon drog en osynlig cirkel omkring sig. Peter Berg insåg det och gick därför på med nästa fråga.
– Jag behöver hjälp med att identifiera en bil, sa han och tycktes låta tillräckligt trovärdig för att hon skulle ge sig på att våga öppna munnen.
– Jag bor inte här på gatan, utan i nästa kvarter där efter kröken, sa hon och pekade bortåt. I hyreshusen där.
– Så då brukar du gå här då?
– Ja, jag går alltid här när jag varit på stan, svarade hon.
– Du har möjligtvis inte tänkt på om det stått en röd större bil här på gatan, du vet en kombi som är lite större.
– Jo, det har jag faktiskt, sa hon. Jag har sett en röd Chrysler Voyager stå parkerad här flera gånger. De som äger den bor där, sa hon och pekade i riktning mot Lauras hus.
– Är du alldeles säker på det? sa han med äkta förvåning.
– Ja. Jag skulle vilja ha en sådan, sa hon. Någon gång i framtiden, alltså, sa hon och såg besvärad ut, förlägen över sin egen oblyghet.
– Jaså!
Vi har olika drömmar, tänkte han. En stor röd kombi. Minsann!
– Får man fråga varför du vill ha en sådan bil. Har du många barn?
– Nej, oh nej!
Hon höll de smala och bara armarna löst över bröstet, hon hade bara ett linne med tunna axelband på överkroppen, och hon började klia på en sårskorpa på underarmen tills den började blöda. Hon fuktade ett finger med saliv och smorde på såret. Det blödde inte speciellt mycket.
– Äsch! Det skulle vara kul bara, sa hon och ryckte på axlarna och drog på munnen.
– Är du bra på att känna igen bilar? undrade Peter Berg av egen nyfikenhet.
– Så där. Det är rätt kul, men jag har ändå inte råd med en bil … men kanske någon gång längre fram.
– Jag får hoppas det, sa Peter Berg och log mot henne. Nu måste jag fråga något som kan vara svårt att svara på, men kommer du ihåg när bilen stod där senast? Tänk efter ordentligt.
Hon trutade med munnen, sänkte blicken och tänkte så att det syntes. Hon petade med den ena sandalklädda foten i asfalten. Knäna under de vita shortsen var knöligt beniga.
– Kanske några veckor sedan. Men jag går ju inte här exakt varje dag, sa hon och följde gatan med kisande ögon.
Barnet började röra på sig, hon sköt vagnen fram och tillbaka och gungade med handtaget.
– Tror du att du skulle vilja gå hem och i lugn och ro titta i en almanacka och tänka efter ordentligt och kanske komma på vilken dag det var.
Hon tittade med gråblå ögonspringor på honom, tog tag i det hängande svarta håret och samlade det med ena handen i nacken, torkade sig runt halsen med den andra handen, och släppte ut håret igen.
Måste vara varmt med det där håret, tänkte Peter Berg och hade nu kommit fram till att hon nog var några och tjugo, och av någon anledning fick han för sig att hon kunde vara ensam med det där barnet. Varför visste han inte, men det var något strandsatt över henne, kanske det berodde på den hängande kroppshållningen. Som en slokande tulpan. Men samtidigt var det viljestyrka i rösten.
– Jag vet att det här inte är lätt, fortsatte han för att stärka henne inför uppgiften. Du kanske kommer fram till att du inte kan svara, inte säkert, och då ska du inte heller göra det. Vi vill komma så nära sanningen som möjligt. Du kan ju göra så gott du kan, och så kan du ringa mig i så fall, om du kommer fram till något, sa han och plockade fram sitt kort med namn, titel och tjänstetelefon ur bakfickan på jeansen och hon stoppade ner det i barnvagnen.
– Jag skriver upp här vad du heter, sa han och tog fram ett litet block.
– Sara Grip, svarade hon och log och då var hon riktigt söt.
*
Claesson hade precis fått ut ett nytt pressmeddelande. Intresset från pressen hade svalnat något. Teknikerna hade fortsatt gå igenom Laura Ehrenswärds rum på kliniken och Benny hade ringt och undrat om inte Claesson kunde ta sig en sväng dit. En hel del telefonsamtal hade kommit in, bland annat från en undersköterska som Claesson även skulle försöka prata med när han ändå var på sjukhuset.
Han hann prata med Veronika innan han stack iväg. Eftersom han var borta så pass mycket just nu när hennes mamma hade dött, det var dessvärre sällan man kunde planera livets olika sammanträffanden, så försökte han i stället att slå en signal lite oftare. Hon verkade inte arg eller irriterad på honom, hon tyckte till och med att det var skönt att vara ensam med Klara, hon tänkte så bra då, sa hon och han funderade över om han skulle bli stött. Veronika visste vad det ville säga att ha ett arbete där allt ibland körde ihop sig, hon gjorde ingen affär av att han just nu hade mycket omkring sig utan lät honom komma och gå som han ville utan sura miner, och det gjorde det förstås roligare att komma hem. Nu sa hon att hon inte avundades honom, hon tyckte det var skönt att det inte var hon som var uppbunden av förpliktelser, även om det fanns en stor glädje i jobbet – en puls och ett sammanhang – men just nu klarade hon sig alldeles bra utan det. Hon skulle ut och gå med Klara. Promenader är bra om man vill sortera tankarna, sa hon. Mona Lundin hade lovat ställa upp någon timme och passa Klara medan Veronika skulle försöka hinna klippa sig och kanske hitta något att ha på sig på begravningen.
Han hoppades att de löste mordet innan de var tvungna att tömma lägenheten i Norrköping, fast gjorde de inte det tog han ledigt ändå. Det var länge sedan han gav upp allt för jobbet. Det kom ju hela tiden nya fall.
När han satt i den bastuvarma bilen kände han sig nöjd. Tillfreds helt enkelt. Han hade det bra. Det gällde bara att våga erkänna det. Han hade ta mig tusan inget att gnälla över. Att jobbet tog över helt emellanåt gav spänst åt tillvaron, långa perioder var det bara rutinarbete. Han njöt av dynamiken i gruppen, av att arbeta med det okända mot det kända. Han kunde inte komma på sig att ha hört någon gnälla över tråkigt arbete på mycket länge. Inte i hans grupp i alla fall.
Nog tryckte bilbältet lite över magen, han tittade ner och trodde sig se att skjortan spände på ett sätt den aldrig tidigare gjort. Han fick se upp för kulan! Familjeliv, god mat och bukfetma. Inte för att Veronika var någon större kock – hon var rent ut sagt rätt dålig på matlagning – hon saknade både fantasi och intresse för att komponera såväl enkla som lite festligare måltider, men det var ändå på något sätt godare när man slapp stoppa i sig kvällsmaten ensam. Och tydligen blev det även mer, kvantitativt sett. Kanske inte större portioner, men fler, och dessutom efterrätt – lite glass, en bit äppelpaj, en chokladkaka – allt för att dra ut på middagarna eftersom de var så trevliga. De jonglerade Klara mellan sig, snackade, åt och mådde bra. Han hade inbillat sig att han hade någon sorts immunitet mot fetma, men nu såg det ut som om han hade haft fel. Tyvärr! Men vad fan! Skit i det så länge, tänkte han. Man lever bara en gång! Det fick bli lite mer innebandy och fler springturer när Klara slutat fördärva nätterna för dem. Undrar för resten om hon inte var på väg att lugna ner sig, men det var väl inte värt att ropa hej förrän man var över bäcken.
Det var inte fullt på sjukhusets parkering. Även patienterna tycktes fly i denna pressande värme som sannolikt skulle övergå i åskväder framåt kvällen eller natten. De valde väl badstranden i stället, tänkte han. Och det var klokt.
Sensommarvärme är en gåva, tänkte han, vemodig och mild innan hösten och mörkret tar vid. Kanske hade sjukhuset fortfarande sommarschema med stängda avdelningar och nertrappad verksamhet. Skolorna hade ännu inte börjat, möjligen lärarna, så fortfarande vilade en slö semesterstämning över staden.
Han såg hur solen pressade på mot huvudbyggnaden som stack upp med sina åtta nio våningar, han brydde sig inte om att räkna dem. De stackars patienterna som fått sängar i söderläge måste ha det besvärligt. Lite feber ovanpå hettan och man kan tänka sig att den svagare ger upp, och det var mycket riktigt så, bekräftade Veronika. Vissa äldre, mycket sjuka och “sköra” mäktade inte alltid med värmen. De dog.
På vägen in stötte han på en av Veronikas kollegor, en kirurgläkare, som han träffade vid ett par tillfällen i samband med mordet på den kvinnliga kirurgen för ett par år sedan. De nickade till varandra, och Claesson var helt säker på att mannen visste i vilket ärende han var där. Sjukhuset var inte större än att en mördad läkare engagerade alla, även om inte mordet denna gång skedde på själva sjukhuset. Mordet engagerade för övrigt alla i den lilla, slöa staden, och det märktes inte minst på mängden mer eller mindre användbara tips de fått in.
Den idylliska och lugna ytan var bedräglig, och det var som sagt inte första gången de fick uppleva det.
Kommunalrådet hade hört av sig och undrat hur det gick med utredningen, om de snart var mogna att ta fast mördaren. Claesson hade blivit en aning tveksam till detta plötsliga engagemang, men visst förstod han kommunalrådet, stadens rykte stod på spel och så där alldeles lätt hade det inte varit de senaste åren med flera industrinerläggningar och ökad arbetslöshet, men ändå drog han sig för att säga något. Utredningen var polisens sak, ingen annans, och det lyckades han nog få fram utan att verka otrevlig.
De jobbade på i den takt de förmådde och de hade fått förstärkning av fler poliser för att förhöra grannar och andra människor som efter hand hörde av sig med tips. Gallra och sortera. Inte minst behövde de hjälp med att hitta rätt godisbutik. Mintoluxpapprets stora mysterium, som kanske inte var något mysterium när allt kom till kritan, skulle lösas hade han tänkt sig.
När Claesson kom till Lauras rum hade Benny och en av hans tekniker gått igenom en hög papper på hennes skrivbord och ytterligare några högar i ett arkivskåp och bland mycket annat hittat en uppsägning.
Doktor Carl-Magnus Meisser hade sagt upp sig med de gängse tre månaderna som uppsägningstid. Minsann. Undrar om han klämmer ur sig det till Lundin och Erika? tänkte Claesson stilla. De hade även hittat en räkning på en begravningskrans, och kunde konstatera att den inte var gratis.
De plockade igenom lite andra papper av mindre intresse, Claesson lämnade därefter den prydliga expeditionen och gick ut i korridoren. Han fick syn på den stressade Rigmor Juttergren som dock pressade fram ett soligt leende när hon fick se honom.
– Hur går det? frågade hon.
– Jag vet inte, svarade han. Det vet man aldrig under ett visst skede i utredningen. Jag är inte orolig, det hör till.
Hon såg piggare ut denna gång, kanske hade hon gjort något åt håret eller var det något annat som han inte kunde identifiera. Han var förmodligen inte den enda man som blev lite osäker, och faktiskt ibland även stressad, av att han borde komma på vad det var som han tyckte var mindre bekant i ett annars så bekant ansikte. Ibland var det glasögonen, ibland frisyren eller hårfärgen, läppstiftet eller helt enkelt humöret som hade ändrats. De flesta kvinnor han kände blev stötta om han inte direkt la märke till den färskaste justeringen och kom med en lämplig kommentar i positiva ordalag. Komplimanger hade med andra ord aldrig varit hans starka sida, men det berodde inte på oginhet eller ointresse utan på att han ibland var blind på bägge ögonen, förändringsblind. Han hade egentligen inte tränat sig att se på sin omgivning med stort mycket mer än polisögon – nåja, lite mer kanske – men han hade på sista tiden visat sig vara läraktig. Veronika sa till honom rakt av om han inte såg att hon köpt något nytt eller på annat sätt ansträngt sig. Och när hon ansträngde sig, vilket han uppskattade, även om han visste att hon nu varken orkade eller hade lust, så utgick han från att hon inte bara gjorde det för hans skull utan lika mycket för sin egen.
Den där begravningskransen låg nu och skavde i hans tankar.
– Skulle vi kunna prata lite i enrum? frågade han därför Rigmor Juttergren, och han såg hur stressen på nytt drog förbi hennes ögon. Det är inget att oroa sig för. Jag skulle bara vilja ställa några enkla frågor.
– Visst, visst. Det går bra.
De befann sig i en sorts ändtarm, en mindre korridor med postrum, journalarkiv och kopieringsmaskiner. Rigmors egen expedition låg en bit bort, på själva avdelningen, så hon kände på en av dörrarna till ett litet personalrum med kaffekokare och mikrovågsugn. Det var tomt.
– Vi kanske kan smita in här, sa hon. Om det inte tar för lång tid för det kommer personal snart för att dricka kaffe.
Claesson reagerade över hennes sätt att använda just ordet personal. Hon satte inte det personliga pronomenet min framför, det hade han aldrig hört henne göra, men det var som om det hördes ändå. Kanske hade det med tonfallet att göra, eller var det han själv som tolkade in den kända hierarkin på sjukhuset. Min personal. Det var väl undersköterskor, andra sköterskor och städerskor det. Hon sa i varje fall inte flickorna som han hörde en av doktorerna klämma ur sig. “Flickorna brukar hjälpa till”, sa han och lät pompös som en gammeldags patriark och Claesson hade studsat till. Han funderade över hur han själv uttryckte sig. Kollegor var ett bra ord. Men alla var inte kollegor, eller var de det?
– Vi behöver inte sätta oss, sa han. Först och främst, vi hittade en räkning på en begravningskrans från mars i år. Känner du till vem som kan ha dött?
Rigmor la pannan i djupa veck.
– Nej, jag tror faktiskt inte det. Det kan ju vara någon som Laura känner personligen.
– Och betala kransen med klinikens medel, sköt Claesson in.
– Nej, knappast, det skulle hon inte göra. Det var kanske en patient.
Hon tystnade och tänkte igen.
– Nej, jag vet inte, sa hon igen.
– Visste du att Carl-Magnus Meisser är på väg härifrån? fortsatte Claesson med lätt ton som om det var allmänt känt och därmed ingen idé att låtsas som ingenting.
– Jo, det har jag nog hört, svarade hon direkt och rodnade lätt och började fingra på den lilla gulddroppe som hängde i en kedja om halsen.
– Vet alla på kliniken om det? Är det så att säga offentligt?
– Nja, det vet jag inte. Det har ju varit semestrar, och så …
– Hur har du hört det?
– Tja, det var nog Laura som sa det. Hurså? undrade hon.
– Varför han sagt upp sig tror du? sa han och gjorde en paus, men Rigmor fyllde inte i. Jag får väl ta och fråga honom själv. Du har möjligen inte hört någon viska om varför. Är det för att han fått en bättre tjänst någon annanstans eller är det för att det av ett eller annat skäl inte är bra här, sa han och tyckte själv att han nästan slog knut på sig själv.
– Jo, men det är bra här, gick hon omedelbart i försvar. Vi har en mycket välskött klinik, visserligen tungskött, men vilken medicinklinik är inte det. Svåra patientfall och alltid överbeläggningar … men det kan jag inte tro.
– Vad tror du då?
Frågan var rak.
– Det är ju inte min sak, men om jag får spekulera …
Hennes hals var rödflammig.
– Ja, gör det, puffade Claesson på.
– Det blev ju förstås tungt, psykologiskt sett alltså, när Johan Söderlund dog tidigt i våras.
– På vad sätt påverkade det Meisser så att han skulle finna sig nödsakad att sluta, tror du?
– Jag vågar verkligen inte svara på det, men Johans död rev ju upp gamla … vad ska vi säga …
Hon fäste blicken på kaffebryggaren medan hon tänkte. Claesson försökte andas så tyst han kunde.
– Gamla synder, kanske vi kan säga. Åtminstone tyckte jag att det var, vad ska vi säga, rätt inhumant, det som hände.
– Varför talar du i tungor? sa Claesson och log. Vad hände? Är det en väl förborgad hemlighet? Vi kommer att få reda på det på ett eller annat sätt ändå, det vet du, sa han och ångrade att han inte sagt att de skulle sätta sig. Nu stod de mitt emot varandra som två skådespelare i en Strindbergspjäs.
– Jo, sa Rigmor och tog sats med en inandning. Själv tyckte jag att det var rätt vidrigt. Så har jag sagt det. Men under några år höll några av läkarna, däribland Meisser, på och, ska vi säga, trakasserade Johan Söderlund. De ville väl bli av med honom. Varför tror jag nog inte att vi som tillhör andra personalkategorier riktigt begrep. Det var väl konkurrens på ett eller annat plan, Johan var duktig och omtyckt av patienterna men kanske inte alltid så smidig. De drev det hela ganska långt. Det var som om de inte kunde sluta när de väl börjat. På slutet började det gå rykten om att någon på sjukhuset hade hittat porrbilder i Johans dator, barnporr till och med, och det började ryktas att han var pedofil. Tidningarna har ju skrivit så mycket om pedofiler.
Hon såg märkbart befriad ut av att ha kommit till skott och lättat på tungans band.
– Fick man fram någon bevisning?
– Nej, och det hela ebbade ut, men då var Johan Söderlund en bruten man och han försvann så småningom från kliniken, och då la ryktena sig.
Det finns mycket skit, tänkte Claesson. Vuxna är inte bättre än barn. Hon berättade samma osmakliga historia som lungläkaren Hjort delvis hade delgivit honom. Vuxenmobbning lär vara värre än mellan barn, hade han hört. Och minst lika vanlig, om inte vanligare. Vuxna kan ta till ännu mer raffinerade och kanske på ytan osynliga metoder.
Alltså stämde det.
– Tack, sa Claesson. Då kanske du kan berätta vilka som var inblandade.
– Jag vet inte exakt, men det var Meisser och Tomas Bengtsson … och faktiskt Laura, fast det har jag så svårt att förstå. Hon är så himla sjyst … var.
Hon letade efter fler ord att beskriva Laura med, men de kom inte.
– Jag tyckte det var synd om Johan och det var nog dumt att han inte slutade på kliniken tidigare. Det hade nog jag gjort, sa hon. Man ska inte tro att det löser sig när det blir på det viset.
– Bättre fly än illa fäkta. Men vad gjorde alla ni andra?
Han insåg att det inte var på sin plats med ett moraliskt inlägg, men han kunde inte låta bli. Hon svarade inte, ryckte inte ens på axlarna.
– Vad skulle vi gjort? sa hon uppgivet. Det var väl ingen som brydde sig om vad vi som bara tillhör personalen tyckte, sa hon och lät uppriktigt uppgiven. Men vi kanske skulle slagit näven i bordet, och krävt att läkarna höll sams. Men det är inte lätt, ska du veta.
Ja, vad skulle de gjort. Skitsnacket åt sig väl in i dem alla bit för bit tills de varken visste vad som var upp eller ner och definitivt inte vad som var lögn eller sanning. Eller hygglighet, kamratskap och social hyfs, och mitt i den där soppan av taktik, lögn och smidda planer var det förmodligen lättast att blunda, och blunda kunde man göra på olika sätt, bland annat genom att aldrig befatta sig med det som inte direkt påverkade en själv. Han hade sett det förr, de som blundade för att det existerar något som heter civilkurage och etisk självständighet.
Orden social kompetens kom för honom. Det var inte bara att vara yrkestrevlig, att ha trevligheten som en professionell yta, att smälla upp ett ihåligt leende när det passade. Det var mycket mer än så, och vem, eller vilka, av dem var det som saknade denna goda egenskap? Johan Söderlund eller någon eller några av de övriga? Det var i alla fall inte ens fel, det var det sällan, även om det hände.
Här fanns ändå ett motiv.
Han tog i dörrhandtaget, öppnade dörren på glänt ut till korridoren men stannade upp.
– Det skulle inte vid närmare eftertanke vara tänkbart att kransen jag tidigare talade om var till Johan Söderlunds begravning? sa han och vände sig mot Rigmor Juttergren igen.
– Jo, sa hon och fällde ner ögonlocken så att en grönaktig skugga skymtade till. Det måste nog vara den kransen. Den var från kliniken.
– Tack ska du ha, sa Claesson och lämnade henne.
Och mer skulle rullas upp om denna arbetsplats, som hade varit ett avskyvärt ställe åtminstone i det fördolda, men verksamheten hade flutit på som om ingenting hade hänt. Märkligt nog.
Yvette Ninne skulle smita ner till kafeterian där Claesson väntade på henne. Hon kunde inte tåla sig till efter jobbet då hon kunde komma ner på polisstationen och prata lite mer ostört. Det var för tillfället inte så många som satt vid de små runda, vita borden, så det gjorde inget att de träffades där, tänkte Claesson och slog sig ner med en Ramlösa. Magen tålde inte mer kaffe. Den surnade till när det blev mycket arbete, lite sömn och för mycket svart kaffe på kort tid, och det var inte mer med det. I värmen gällde det att fylla på med vätska.
Kafeterian var annars helt öppen mot entrédörrarna i glas som automatiskt stängdes och öppnades för alla förbipasserande, som vid denna tidpunkt på dagen inte var så många. Den som ville kunde se dem, Yvette och Claes Claesson, om det nu skulle vara av intresse. En ung undersköterska och en medelålders kommissarie i sina bästa år.
Yvette var högst tjugofem år, gissade han. Hon hade små hårklämmor fastsatta i luggen, varför kunde han inte begripa eftersom håret var kort. På vänsterarmen satt en stor armbandsklocka med röd boett och svarta siffror som en halvblind borde kunnat se.
– Jag vill bara berätta att det finns en doktor som inte är riktigt klok, inledde hon rakt på sak och med en mycket affekterad röst.
– Vill du berätta lite mer, sa Claesson som var van vid att få gallra mellan stort och smått och mer eller mindre vulgära eller naiva påståenden.
– Han heter Tomas Bengtsson och han var från början normal kan man säga, sa hon och blicken från de lätt utstående och något tättsittande ögonen fladdrade upp och ner mellan de egna händerna på bordet och Claessons ansikte. Händerna var korta och knubbiga liksom hela Yvette, naglarna rena och tvärt avklippta. Men nu är han som galen, hoppar på oss, blir arg och får utbrott, fortsatte hon.
– Hoppar på er, sa du, sa Claesson. Vad menar du med det?
– Blir arg och skäller för ingenting. Men sådan var han inte innan han körde ihjäl Johan Söderlund.
Varför har de inte tänkt på att ta reda på det? tänkte Claesson. Ibland är näsan kort.
– Så det var Tomas Bengtsson som körde på Johan Söderlund.
– Ja, visste ni inte det?
Hon lät mäkta förvånad. Han svalde, men kommenterade det inte.
– Sedan blev han elak. Fast nu jobbar han inte, och det är jag glad för, fortsatte hon. Man kan inte ha sådana taskiga doktorer, vi mår alla dåligt av det, sa hon och drog efter andan. Han är visst sjukskriven, och det blev han sedan han hoppat på mig. Jag gick till Rigmor Juttergren och hon såg till att han sjukskrevs för hon accepterar inte att vi behandlas hur som helst, sa hon myndigt.
– Det var bra att du berättade det här, sa Claesson. När sjukskrevs han? Kommer du ihåg det? Det vore bra, annars kan jag ta reda på det på annat sätt.
Yvette tittade ut, la de renskrubbade fingrarna över varandra på bordet, flätade dem i varandra och rätade ut dem igen och tittade på Claesson.
– Minst en månad sedan måste det vara. Jag måste titta på mitt schema och det har jag inte här, men jag kan höra av mig sedan.
– Gör du det, hör av dig om det är något.
Får jag nu tag i doktor Hjort också, så har jag gjort mitt för idag, tänkte Claesson och tog upp mobilen.
Hjort hade ännu inte lämnat sjukhuset utan var kvar på en av avdelningarna och höll på att avsluta arbetsdagen. Claesson var välkommen dit upp.
Han tog hissen, det var fyra våningar och hade det inte varit för värmen hade han tagit trapporna. Spänsta fick han göra sedan.
Medicinavdelning fyra var en mixad avdelning, och bland andra låg Hjorts lungpatienter där, de med astma, kronisk bronkit, lungemfysem och cancer. De flesta var storrökare, och de fortsatte konstigt nog att röka trots att de knappt hade lungkapacitet tillräcklig för att gå, men det fanns förstås rullstolar.
Det lät inget vidare, tänkte Claesson när Hjort berättade om sin verksamhet förra gången de träffades. Tanken att kvävas till döds, att inte få luft, att inte kunna röra sig för att syret inte räcker, att vara fjättrad vid en syrgastub var mer än skrämmande.
Korridorens väggar hade en annan färg än på Rigmors avdelning, tänkte han. Det var murrigare här. Han såg två ytterligt magra och krokiga män med syrgasgrimmor i näsan och den genomskinliga plastslangen kopplad till ett aggregat, syret, det man lever av vid sidan om mat och dryck, tänkte han i sin medicinska oskuld. De rullade den livsnödvändiga och bärbara luften efter sig, ofria och begränsade, medan de med tomtesteg sakta tog sig nedåt korridoren.
Claesson stack in huvudet på sköterskeexpeditionen och frågade efter Hjort som visade sig sitta vägg i vägg.
Läkare, stod det på skylten vid dörren. Han knackade på och blev inropad.
Doktor Hjort var kort och satt. Hade stort huvud med svålbildande veck i nacken, stubbat svart hår, en obefintlig haklinje och stora, torra händer. Blicken var plirig. Han förde tankarna till Karlsson på taket, en lagom tjock man i sina bästa år, tänkte Claesson. Han satt med diktafonen i ena handen och en osannolikt stor hög bruna pappmappar fyllda med vad som inte kunde vara annat än journaler.
– Ni har inte gått över till datorer, sa Claesson inledningsvis och satte sig på stolen vid skrivbordets kortända som vanligtvis användes av patienterna.
– Datajournaler, menar du, sa Hjort och Claesson nickade. Det skulle i varje fall bli mindre att bära, men det visuella och taktila för lorar man, inbillar jag mig. Ta den här journalen till exempel, fortsatte han och tog den översta luntan som var så tjock att den knappt rymdes i hans stora grepp. Det räcker ibland med att se journalen, hålla och väga den i handen, så vet man liksom direkt att det inte är en patient som man kan sno över hur som helst på ett par minuter. De har sina egna berättelser, och de är ibland långa. Och visst underlättas arbetet av om man slipper byta patienter, om vi klarar av att hålla en viss kontinuerlighet. Det är inte alltid roligt att sätta sig in i en sådan här bunt. Det blir inget bra, sa han och rösten sjönk en smula och han torkade sig med handflatan i pannan där svetten på nytt rann till.
Claesson nickade och Hjort la tillbaka journalen med en duns på skrivbordet. Fönstret stod öppet, rummet låg mot norr, men det var ändå varmt som i helvetet, tänkte Claesson. Inte en fläkt, det skulle inte ens gå att åstadkomma ett tvärdrag eftersom luften stod fullständigt stilla. Det var flera timmar sedan Claesson slutade fundera över om han luktade svett eller ej, och förmodligen hade doktor Hjort kommit till samma slutsats. Det var liksom ingen idé.
– Jag vill att du berättar så mycket som möjligt om tiden när Johan Söderlund var anställd här, sa Claesson.
Hjort drog in luft genom de stora näsborrarna, invändigt fodrade med svart, grovt hår som stack ut, och han särade sedan på den redan uppknäppta läkarrocken, slog framstyckena bakåt som skörtar på en frack i hopp om att nå lite svalka.
– Det var ingen rolig tid, började han. Jag har tänkt på den där perioden rätt ofta, speciellt sedan Johan dog. Ibland kommer det för mig att det kanske var självmord. Det får vi förstås aldrig veta, men om det nu var självmord så är vi alla skyldiga, mer eller mindre, alla vi som arbetade här som läkare under den tiden.
– Det var ord och inga visor, sa Claesson.
– Ja, det finns något som heter underlåtenhetsskuld, och det skulle i så fall vara det jag delvis känner av. Aktörerna i triumviratet var Carl-Magnus Meisser, Tomas Bengtsson och Laura. Mycket olika personer, men de fann sin gemensamma nämnare i det allt mer upptrappade hatet mot Johan Söderlund. Och varför just han kunde man ju undra. Han var mycket kunnig, faktasprängd och inte helt smidig, men skötte sitt jobb. Han ville förstås ha ett eget specialområde, han som alla andra som arbetat ett tag, och det var väl där det hela började. Laura ville väl undvika att stöta sig med dem som hon trodde sig kunna ha glädje av om hon blev chef, vilket hon siktade på. If you scratch my back, I'll scratch yours. Du vet, de höll varandra om ryggen, alla trodde sig ha glädje av det. Och hur det nu är så kan människor med stor kapacitet å huvudets vägnar använda denna förmåga på ett icke önskvärt sätt, och då blir det raffinerat. Det har hänt förr i historien.
Han skakade på huvudet och torkade svetten ur pannan.
– Usch, ja, undslapp han sig med en övertydlig tung suck och fortsatte: Vi andra höll oss utanför. Vi var bara intresserade av att sköta vårt arbete, vi ville ha arbetsro, skydde fältet genom att gräva ner oss i arbete, och ingen av oss var intresserad av de områden de fyra slogs om. Vi kunde till och med ha riktigt trevligt emellan åt. Inte Johan Söderlund kanske, men vi andra. Det var bara det att det hela drevs för långt. Du har ju hört talas om de där porrbilderna …
Claesson nickade.
– Jag skulle tro det, fortsatte Hjort. Det var att gå alldeles för långt och jag är helt säker på att det var en ren fantasiprodukt. Någon av de tre hittade på det. Jag har mina aningar om vem … Men inga bevis, och nu är det för sent, sa han och tittade så där lite från sidan på Claesson för att fånga upp om han fattade vinken.
Hjort snurrade ett halvt varv på skrivbordsstolen och tittade ut mot himlen där mörka gråblå moln började torna upp sig i väster. Solen klämde sig emellan och dalen dallrade i diset.
– Det blir väl åska framåt kvällen, sa Hjort.
– Ja, det blir väl det, sa Claesson.
När han cyklade in på tomten såg han att Veronika satt i trädgården med Klara gurglande i knäet. Vagnen stod som alltid intill trädgårdsmöblerna. I den andra stolen satt Mona Lundin med kaffekoppen framför sig, i denna svenska bersåidyll som faktiskt fanns i verkligheten en kort tid under året. Hembakt hade de fömodligen inte ätit, vad han visste hade Veronika aldrig bakat, men hon hade kanske för honom ännu hemliga sidor. Troligast var väl att kaffebrödet var köpt eller att Mona tagit det med sig. Hon bakade däremot.
– Hej på er, sa han och sjönk ner på den vita träsoffan.
Det var så rofyllt och utan konflikter eller andra spretiga känslor att han kände hur han började slappna av, och då kom tröttheten krypande.
– Har ni löst mordet på Laura? frågade Veronika.
– Nej, sa han. Men det gör vi nog.
Ett dovt mullrande, och så ett till. Blixten fladdrade till på den tjockgrå himlen och så kom några stora blöta regndroppar.
– Åh, herregud. Nu börjar det, sa Mona skrattande. Jag måste skynda mig hem innan det brakar loss. Tror du Janne har hunnit slita sig hemåt, frågade hon Claes.
– Ja, det tror jag, sa Claes och så rusade hon mot cykeln som stod parkerad på trädgårdsgången medan de kände ett luftdrag som i morgondagens tidning skulle beskrivas som en tromb, men när den tog i som värst var de inomhus med Klara och barnvagnen, och de låg i sängen och hörde hur luften pressade mot rutorna. Han la en tung arm om Veronika. Så somnade han.