HON GICK MED ständigt fladdrande fjärilar i magen, otrygg men ändå inte osäker. Det som var gjort var gjort och nödvändigt, på den punkten kändes handlingen rätt, men tanken på konsekvenserna fick hjärtat att darra. Säkerheten kostade på.
Ett liv var så kort.
Vem var det som skulle vända den andra kinden till?
Tanken på ödet korsade hennes hjärna allt oftare. Ödet skulle leda henne rätt. Det skulle avgöra om hon skulle gå fri, och gjorde hon inte det så var det väl inte heller meningen.
Hon bävade inför straffet. Ännu var hon inte mogen för det, kanske aldrig.
Kände hon skuld? Hon försökte känna efter, klämde på själen men inget hände. Det blev vitt och tomt där inne. Det var nog inte skulden som vibrerade inom henne, det var rädslan att tappa fotfästet, att bli ertappad.
Hon skulle gå fri och få en mörk men stark och mäktig hemlighet att bära resten av livet, hemligheten att ha skipat rättvisa.
Ett liv mot ett annat.
Hon hade yttre tjänst på biblioteket denna dag, och hon tyckte det var lättare. Låntagarna kom med arbetsuppgifterna och la dem framför henne, hon behövde inte tänka så värst mycket, än mindre ta några egna initiativ. Att planera inköp och beställningar var näst intill outhärdligt. Det kröp i henne när hon satt stilla vid skrivbordet med en svag fläkt från det öppna fönstret. Texten flöt ut över sidorna, ögonen flackade och ingenting gick in och ingenting kom ut och värmen pressade på. Luftkonditioneringen var inte vad den borde. Hon var barbent med fötterna i sandaler, jeanskjolen var kort och den naturfärgade linneskjortan hängde löst, men vad hjälpte det.
Biblioteket var ljust med panoramafönster utmed hela långväggen som vätte mot gatan och Stadsparken där solljuset studsade i bladverken och spred en mild ton över bokryggar och läsgrupper. Hon arbetade i en vacker miljö. Hon trivdes, och i normala fall var hon glad när hon gick till jobbet, och det var hon på sätt och vis nu också eftersom det var värre att vara hemma.
Det var förmiddag, klockan var halv elva. Några elever från distansutbildningen i media som nyligen startat via ett studieförbund, satt framför datorerna och letade fakta och litteratur. De var en liten grupp, lågmälda och entusiastiska. Hon hade lite i smyg tittat på dem. Hon önskade att hon var i någon annans kläder, en i gruppen, i gänget, och ändå hade hon aldrig varit en gruppmänniska därför att hon trodde att hon inte gillade det. Hon hade kanske haft fel om sig själv? Hade hon inte blivit inbjuden, tvingats stå utanför? Var det så? Hon hade egentligen aldrig ens vågat försöka. I sin överlägsenhet hade hon valt att gå för sig själv. Hon hade inte behövt dem. Få kamrater, inte ens kompisar, men böckerna. Tiden var kanske mogen för att söka sig utåt, utanför den invanda aktionsradien.
Vända blad, börja om, vara ung.
Hon började bokstäda, hämtade vagnen med böcker som skulle ställas in, sköt den framför sig utmed hyllorna och satte böckerna på sina platser.
Ett äldre par gick snabbt och målmedvetet mot lånedisken, mannen i tunn sommarjacka med armen under kvinnans, glasögonen var mörktonade och den oseende blicken karakteristiskt riktad rakt fram, nästan lite uppåt som synskadade ibland gjorde, som om de sökte ljuset från ovan. I handen tyngde tygkassen med de talböcker som han sedan la upp på disken.
Lena kände dem.
– Ska jag hjälpa till att hitta något nytt? frågade hon.
– Jag har kryssat för dem jag vill ha, sa mannen och fortsatte att titta rakt fram i tomma intet medan han sköt fram en boklista.
– Just det, kommenterade den seende hustrun vänligt och satte sig på stolen.
Lena tog listan och gick bort till hyllorna med de brandgula plastfodralen som innehöll de inlästa banden, och hon tänkte att just ett sådant här par var vad hon behövde träffa. Snälla, varken krävande eller kvävande. Det var inte alltid så lätt att hitta något åt dem eftersom de läst det mesta, just läst, de sa alltid så även om de lyssnade. Och helst skulle det vara något spännande och nästan alla deckare hade de redan lånat hem. Men alltid brukade hon hitta något.
Hon kände en dov smärta i korsryggen och en trötthetsvärk i hela kroppen och hon försökte sträcka ut kroppen medan hon följde hyllorna och läste titlarna. Hon sov inget vidare, hjärtat växelvis kramade, som om det vore muskelkramp, och bankade hårt som trumpinnar och denna variation höll henne vaken. Kanske skulle hon be doktor Björk om sömntabletter. Hon skulle dit på eftermiddagen, hon vågade inte tacka nej när han ringde. Hon ville inte verka konstig.
Det skulle bli bättre när hon alldeles säkert var över på andra sidan, när de lagt ner mordfallet, då skulle hon ha mer fast mark under fötterna. I en artikel hon läst hade statistiken visserligen talat emot henne, nittiosju respektive hundra procent av morden de två senaste åren hade klarats upp. Några slapp undan, några tillhörde de få procenten. Mördare som fanns mitt ibland oss. Sådana som hon.
Polisen fortsatte förhöra personer på arbetsplatsen och i bekantskapskretsen för att klargöra vad som hänt den mördade, läste hon. Något hett spår hade polisen inte. Man hade heller inte lyckats gripa någon för mordet på den unga kvinna som hittades tidigare under året, och ju längre tiden gick, desto svårare blev det. Det var de första timmarna efter mordet som var viktigast, och de första dagarna, och i bägge fallen hade kvinnorna hittats efter att ha varit döda en längre tid, vilket försvårade utredningsarbetet, läste hon.
De hade inte något hett spår, och det skulle de, som sagt var, inte heller få.
Hon läste på baksidan till en av talböckerna. Oskyldigt dömd.
Någon kan bli oskyldigt dömd, det hade hon inte tänkt på, men det var hur som helst inte hennes problem. Hon satte tillbaka talboken i hyllan.
Johan var oskyldigt dömd, men nu fick hon akta sig och inte halka in på det spåret, inte tänka i de ömsom virvlande, ömsom sicksackande banorna, hon var tvungen att hålla styr på tankarna. Hon hade bara gjort det som var tvunget att göras och därmed var balansen återställd.
Visst var det så?
Hon stämplade in parets talböcker, och framför henne stod nu en kortklippt ung kvinna med röd tröja och log ett friskt tandkrämsleende. Hon satte den näst intill fyrkantiga väskan i svart lack, men det var nog plast, på disken med handtag som stora öglor rakt upp.
– Jag ska på bröllop och tänkte läsa en dikt under akten. En överraskning, sa hon och såg överlycklig ut. Prästen vet förstås om det, förklarade hon. Vill du hjälpa mig!
Bröllop. Ordet högg i henne.
Hon hade burit en champagnefärgad crêpeklänning, och buketten var tät och blå, och hon hade gått ner några kilon, pressat ner dem, fast hon redan var smal, men en brud skulle vara smärt om midjan som ett timglas. Det var deras dag, den största av alla och åren skulle de dela, och sängen och matbordet och glädjen, men inte visste hon då att det skulle bli så mycket bitterhet och sorg. Allt var framtid, och hopp och möjligheter, tankar om att livet tillsammans skulle få dem att mogna. Inget var ännu förstört.
De flesta skiljer sig, man vet aldrig. Som rysk roulett. Har man turen på sin sida och en vacker dikt kan det kanske gå, tänkte Lena och plockade ner några lyrikböcker och gav till den tvåldoftande kvinnan som började bläddra och läsa högt, och orden var som musik och Lena ville helst gå därifrån.
Hon och Johan var numera åtskilda. De levde i skilda världar.
Men det skulle hon inte tänka på mer, och egentligen var de bara åtskilda rent fysiskt, för egentligen hörde de ihop mer än någonsin. Hon lutade sig ständigt mot hans skuldra.
Doktor Björk hade varit vänlig men tydlig. Han ville att hon skulle komma, han ville hjälpa henne, sa han. Hon skulle inte vara orolig och rädd för undersökningarna, de kunde prata igenom det hela så att hon vågade sig till sjukhuset igen.
Nu satt hon i väntrummet och bläddrade i Allas och Året Runt medan två getingar surrade mot fönsterrutan. Det var en getingsommar, varm och fuktig. Hon lät getingarna hållas, det var inte hennes sak att mota ut dem, och var det nu någon som fick ett getingstick här så var personen i så fall på rätt ställe.
En mamma kom in och satte sig ner med en tjock och oformlig pojke som snorade, och mamman slängde till honom en barnbok som låg i väntrummet, en bok för riktigt små barn, en pekbok och han öppnade den inte heller utan glodde i stället på Lena. Hade det varit Lenas unge hade hon sagt till honom att man inte får lov att titta så där hungrigt och länge på främmande människor, det var inte väluppfostrat, men mamman brydde sig inte, hon var försjunken i en skvallerblaska, i något om prinsessan Victoria och hennes pojkvänner. Låt Victoria vara ifred, tänkte Lena, så att hon inte av pur stress väljer fel karl, någon hon sedan inte tål men ändå måste visa upp sitt lyckliga äktenskap tillsammans med, för det går väl knappast an att skilja sig om man är kunglig, och inte går det väl heller att ha en kompis som läser på ens bröllop. Det är mycket som inte går.
Men Lena kan göra som hon vill. Hon har total frihet. Förutom att hon inte kan flytta från staden just nu. Det skulle verka misstänkt, fast vem skulle bry sig? Egentligen. Inte en enda en hade pratat med henne om Lauras död, inte ens som allmänt skvaller på fikarasterna. Staden stod stilla, arbetsplatserna kvävdes i hettan, ingen orkade ens riktigt med ett mord. Två assistenter på biblioteket brukade visst slöprata om att brotten ökade, och tänk två ouppklarade mord inom ett halvår, men det var i stort sett det hela. Jo, så Sara som träffat en polis som hade frågat om en bil, en stor röd bil utanför Lauras bostad och hjärtat for iväg, triggades av spänningen och av det faktum att Lena visste exakt vilken bil det rörde sig om, och inte nog med det, hon visste vem som ägde den.
De är verkligen på helt fel spår, tänkte hon, men det vore å andra sidan inte helt fel om han åkte dit. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.
– Varsågod, sa sköterskan och vände sig till henne och hon reste sig och följde med.
Hon kände hur det klibbade i handflatorna, men vem har inte svettiga händer en sådan här dag, tänkte hon när hon fattade doktor Björks framsträckta hand och hälsade.
– Ja, då ses vi nu igen, sa Björk vänligt. Det var ju bra att du kunde komma.
Han tittade snabbt på henne och hon kände hur nervositeten kom krypande. Hon var på något sätt rädd för att han skulle genomskåda henne, se rakt igenom hennes hål och hudlöshet, hennes mycket tunna men stenhårda skal, nu så här tidigt, när hon ännu inte hunnit bygga upp sig.
Hon satte sig ytterst på stolen.
– Jo, som jag sa så har jag fått tillbaka remissen från sjukhuset och vad jag förstår har du varit där men sedan inte fortsatt att gå på de undersökningar som doktor … hrm … doktor Laura Ehrenswärd rekommenderat, sa han utan någon som helst kritik i rösten, snarast en viss försiktighet.
Hon tittade med nästan febriga ögon på honom, men sa inget.
– Jo, som du kanske vet, fortsatte han och hon såg hur han letade efter orden. Som du vet finns inte doktor Ehrenswärd mer ibland oss…
Han tittade i journalen, den vita rocken såg varm och styv ut i värmen och den stramade under armarna. Hon var fortfarande tyst, lite mer rak i ryggen, förde handen mot hårfästet, torkade svetten ur pannan, piskade till hästsvansen med handen så att en liten luftström virvlade mot den klibbiga halsen.
– Men det kommer givetvis att vara en annan läkare som ansvarar för dig. Du behöver inte vara orolig, sa han och vågade äntligen titta på henne. Är du orolig?
– Kanske, sa hon.
– Det här är ingen farlig sjukdom och inte heller är det någon smärtsam undersökning, jag ville berätta det för dig.
Björk är snällheten personifierad, tänkte hon. Han har tystnadsplikt. Tänk om hon skulle bikta sig, lätta på det hon bar inom sig. Det låg lockande nära. En harkling för att skärpa stämbanden och sedan säga rakt ut vad hon gjort. Dödat en människa. Poff, så var hon död. Och det förtjänade hon.
– Hur mår du nu då?
Frågan var vänlig, hela rummet var genomsyrat av hygglighet och välvilja.
– Jo, tack bra, svarade hon.
Det blev tyst.
– Har du inte hjärtklappning nu då? I så fall kan du få mer medicin som tar ner hjärtrytmen, som du kan fortsätta äta till dess du blivit behandlad. Kanske att man opererar bort en bit av din sköldkörtel, och jag kan förstå att det kan låta skrämmande men det är inte heller något att oroas över. Det gör man ofta, du är varken den första eller enda.
– Jag är inte orolig.
– Det var ju bra det, sa Björk. För det är bra om det blir gjort … man vet ju aldrig vad det kan vara, inte innan du är färdigutredd och behandlad.
Med det ville han ha sagt att det kan vara cancer, tänkte hon. Men det är det inte. Hon har inte cancer i sköldkörteln. Det är självförvållat, och hur ska hon nu slingra sig ur detta.
– Men det är bra nu, sa hon. Det kanske har gått över av sig själv.
Han satt på andra sidan skrivbordet och tittade på henne genom de otvättade glasen i de stålbågade glasögonen och skakade försiktigt på huvudet. Karln var kal mitt uppe på skulten och runt om stod en generös krans av alldeles för långt vitnat hår. Han la en flat hand över journalbladet, liksom slätade ut papperet som om det vore skrynkligt, trutade lite med munnen och såg fundersam ut, och kanske även en aning sömnig. En hel arbetsdag låg bakom honom och värmen som jäste i kroppen fick förmodligen hjärnan att slöa till.
Lena hörde en telefon som ringde någonstans långt borta i korridoren, en bil körde förbi ute på gatan. Fönstret stod på glänt, men det hjälpte föga, luften var unken och stillastående.
Det knackade på dörren. Sjuksköterskan stack in huvudet.
– Jag går nu, sa hon. Du låser väl!
– Visst, visst, sa Björk som ett lydigt skolbarn.
Då var det bara de två. Hon var sista patienten. Mamman med den feta ungen skulle till en annan läkare.
Hon fick en känsla av att de var två vinddrivna gestalter på en öde ö, så varför kunde hon inte säga som det var. Det var bara hon och Björk och hennes klibbiga händer och den malande strömmen av tankar hon tvingades stoppa, för annars blev hon galen.
– Jag kan ju alltid ta pulsen på dig, sa han och sträckte sig över skrivbordet och fattade om hennes handled och liksom räknade tyst för sig själv medan fingerblomman låg an mot blodkärlet, och när hon kände värmen från handen, hud mot hud, klack det till inom henne.
– Jag sover dåligt, sa hon.
– Det verkar ju bra det här, sa han precis som om han inte hörde vad hon sa och släppte samtidigt greppet. Inte speciellt snabbt, mera normal takt, sa han och tittade på henne.
Hon ryckte på axlarna, och han bläddrade bland papperna.
– Det kan väl inte vara felvärden så många gånger, muttrade han.
– Hurså?
– Jag bara undrar om det kan vara fel på själva analysen av blodproverna som mäter sköldkörtelhormonerna. Du får komma hit i morgon igen när syster är här och ta om proverna, sa han till slut. Det är inte mer med det.
– Visst, sa hon och han tog fram ett papper och skrev något.
– Du sa att du sov dåligt, sa han och lyfte blicken, höll fast den vid hennes.
– Jo, sa hon och skruvade på sig och böjde ner huvudet. Det skulle vara bra att få något att sova på, halkade det ur henne rakt ner i golvet.
– Har det hänt något speciellt?
– Nej!
– Vad är det som gör att du sover dåligt?
– Vet inte, mumlade hon. Lite tråkigheter hade jag ju i våras.
Han var tyst.
– Min man blev ju påkörd … och dog.
Det stramade kring munnen.
– Jag minns det, sa han. Du var ju här då. Har du sovit dåligt sedan dess?
Hon nickade medan hon med uppövad säkerhet försökte hålla emot gråten.
– Jag ser i journalen här att du inte ville ha insomningstabletter när du var här då. Men du behöver det nu, säger du. Oftast brukar sömnen ha reglerat sig efter så här pass lång tid. Sorgearbetet tar förstås ännu längre tid, år, kanske hela livet… Arbetar du nu?
Hon nickade jakande.
– Jag kan ge dig ett recept på insomningstabletter som du kan pröva. En liten ask Imovane 7,5 mg, tio stycken. Det är inte meningen att du ska ta dessa varje natt. Bara i nödfall.
Hon tog receptet. Tio stycken, ett uttag. Små smulor från de rikas bord och en förmaning. Jäkla trist förhandlingsläge. Ville hon ha fler skulle hon tvingas tillbaka. I och för sig var det inget fel på Björk. För att vara läkare var han som han skulle.
Hon frös och kände sig naken när hon stod på gatan. Klockan var kvart över fem och luften var uppvärmd till minst tjugofem grader.
Björk dikterade medan han såg ut genom fönstret. Han brukade göra så, som om ögonen av sig själva drogs mot ljuset. Även denna gång blev blickfältet den röda tegelfasaden på huset tvärs över gatan och det kändes, som det brukade, som om han satt i fängelse och han längtade ut. Rakt genom fönstret for alltså blicken men han såg inget. På näthinnan fanns det spända och bleka ansiktet hos kvinnan som nyligen lämnat honom, den för ett halvår sedan övergivna, den unga änkan med en kropp som inte verkade hänga ihop med resten. Som ett sprucket krus. År av ansikten och kroppshållningar med ingraverade tecken på sjukdom och psykisk ohälsa, men även läkta själar och kroppar, allt detta hade gett honom ett känsligt väderkorn och det var bestämt något som inte stämde. Sköldkörtelvärden som for i höjden och senare kanske landade i backen, så brukade det inte vara. Om det inte var självförvållat, förstås.
Vi får se, vi får se, tänkte han och funderade över om han skulle tryckt på att hon kanske behövde en remiss till psykiatriska öppenvårdsmottagningen, men å andra sidan skulle det ta tid innan hon kom dit, de var ju underbemannade som vanligt.
Bara hon inte gjorde något farligt mot sig själv, och sedan skulle det heta att hon sökte hjälp men ingen lyssnade. Han la noga vikt på hur han formulerade journalanteckningen, han betonade att patienten inte fullföljt föreslagen utredning och att det var han, doktor Gustav Björk som tagit initiativ till mottagningsbesöket. Han ville väl. Det hade han alltid velat. Det var därför han valt detta yrke, som närmast var ett kall när han en gång för mycket länge sedan började sin läkargärning. Det var andra tider nu, men det gjorde ingen skillnad för honom.