CLAESSON HADE KAFFET vid sidan om sig där han satt på polishuset, inte så mycket för att han var trött eller tyckte att det smakade gott, utan för att det blivit en vana. Han hade sovit som en klubbad säl, så långt var allt gott och väl.
Luften hade lättat, blivit renare och klarare efter den föregående kvällens sena skyfall. Det var kanske därför han sovit tungt, lakanen hade inte legat som klibbiga förband över kroppen, men främst berodde det på att Klara, peppar, peppar, hade sovit sammanhängande i sex timmar, och när hon gnydde i gryningen hade Veronika gått upp och tagit hand om henne.
Nu verkade den yttre atmosfären återigen arbeta upp sig till en ny varm och klibbig dag. Han tyckte om denna sena sommarmånad, även om han hade svårt att skjuta ifrån sig det märkbara varslet om att den långa, mörka vintern närmade sig, och det hade på något sätt blivit värre för varje år som gick.
Men nu var det disig augustiljummen himmel och på lördag väntade kräftor hemma hos Janne och Mona Lundin. Han kände redan dillsmaken.
Cecilia, hans styvdotter, detta förhatliga ord, skulle komma i slutet på veckan, troligen söndag. Veronika blev förstås glad över att hon reste upp från Lund alldeles frivilligt.
Det hade hittills aldrig känts naturligt att umgås med denna unga dam, men vad kunde man begära. De hade fogats samman utan att välja varandra, och det var inte så att någon direkt fiendskap hade hunnit byggas upp. Det aktade de sig noga för. Tillståndet kunde mer beskrivas som väpnad neutralitet, tänkte han torrt. Han var inte den som duckade för verkligheten.
Väpnad neutralitet var för övrigt något som de hade behövt mer av på medicinkliniken, tänkte han och samlade ihop sina papper inför morgonens sammandrag.
Visst led han en smula av att det var lite ansträngt och stelt och knöligt tillsammans med Cecilia, men det fick väl vara så tills de vant sig vid varandra. Det var ömsesidigt. Det var balans i den strama umgängesstilen, och han trodde inte att det skulle bli bättre om han skojade till det eller bjöd till så att svetten lackade. Det skulle bara bli krystat och pinsamt.
Faktiskt var det så att han skrämdes en smula av Cecilias självsäkra och i hans tycke överklassbetonade yttre. Inte bara kläderna utan hela gestalten som sådan syntes honom som inkarnationen av social utvaldhet. Hur just Veronika lyckats åstadkomma en sådan dotter var mer än han begrep, men kanske skenet bedrog. Allt tycktes vara handplockat: tröjan i blekrosa som hon hade sist han såg henne, byxorna som hängde på de pojkaktigt smala höfterna, de grova men förmodligen helt moderiktiga skorna, och det blonda håret som var bakåtstruket i en svans, och han misstänkte att även gummisnodden runt hårpiskan var utvald på något sätt, eller i vart fall frisyren i dess flickaktiga enkelhet, och det osminkade ansiktet, de bruna smäckra underarmarna med blonda fjun. Hela hon var som en sval vind.
Men nu skulle hon hälsa på sin mamma och halvsyster, och det var ju bra det, med tanke på att han hade fullt upp. Förmodligen skulle Veronika och Cecilia försöka åka iväg till Norrköping och sortera ur lägenheten. Det var i alla fall planen. Begravningen var bestämd till nästkommande torsdag, en stilla andakt.
Och han hade sitt. Han reste sig, tog kaffemuggen och gick till samlingsrummet.
De bänkade sig och väntade på Benny Grahn som ännu inte kommit.
– Stack du och badade igår kväll? frågade Janne Lundin och vände sig till Erika Ljung medan de andra lyssnade med ett halvt öra.
– Visst. Det var skönt. Kanske sommarens härligaste dopp eftersom man känner på sig att det börjar gå mot slutet. Det kanske var det sista.
– Jag tog också ett dopp, sköt Peter Berg in.
– Säger du det, sa Erika och vände sig till honom och det syntes att han uppskattade att hon såg på honom. Var brukar du bada?
– Lite olika, men igår åkte jag bara ner till badet invid Stadsparken. Det är närmast. Bara rakt ner hemifrån.
Så följde en diskussion om stadens alla badplatser, och de var ovanligt många, de låg som små oaser utmed hela kusten, och de dividerade om vilka ställen som var bäst beroende på om man ville ha enskildhet, spana på det motsatta könet, ha tillgång till kiosk eller bada naken, och alla hade efter en stund full kontroll över vilka som brukade göra vad: ta morgondopp eller kvällsdopp eller båda delar, eller ligga hela dagen lång på en klippa, och de visste även vilka som bara badade om det var minst tjugofyra grader i vattnet, med andra ord nästan aldrig. Det var Lundin som inte tordes blöta ner badbyxorna.
Teknik-Benny kom inflåsande i en skrynklig skjorta och det gråsprängda håret fuktigt av svett.
Så startade de.
– Vi vet att Laura skötte sitt arbete, var frånskild sedan länge och det var inga konstigheter med den skilsmässan, sa Claesson. De var tämligen överens, hade växt ifrån varandra och så vidare. Den före detta maken har alibi, och enligt egen och även andras uppgifter en lagom neutral relation till sin före detta fru. Han bor i Göteborg med ny fru och ny kull barn. Han är ingenjör. Sönerna är utomlands och ekonomin god. Ingen verkar behöva döda henne för att få ut ett arv. Alla, det vill säga sönerna, tycks klara sig bra på egen hand.
Så drog han in luft och la båda händerna på bordet och fattade dem som en präst i bön innan han fortsatte.
– Däremot verkar arbetsplatsen vara, vad ska man säga … komplex, sa han till slut och blev tyst.
Flera av dem nickade bekräftande. Bennys mobil ringde, han tog samtalet, reste sig och sa att han strax skulle komma tillbaka. De andra fick en paus under vilken de kunde forsätta analysera medicinklinikens arbetsrelaterade problem, som Claesson tidigare uttryckt det på ett lite mindre stringent sätt.
– Varför inte kalla det ett råttbo, sa Janne Lundin på sitt lite makliga sätt som gjorde att det sagda blev än mer uppenbart.
– Just det! En alldeles, hur ska jag uttrycka det…, fortsatte Claesson och kliade sig i huvudet. En obehaglig situation har rullats upp. Av klinikens cirka femton läkare … Stämmer det Louise? Är de femton?
– Ungefär, sköt hon in.
– Av alla dessa läkare verkar merparten vara blinda och döva, och åtminstone tre av dem är, eller var, utstuderat djävliga. Om man nu kan säga så.
– Ja, för det verkar ju som om det var ett övningsställe för mobbare, sa Louise Jasinski med affekt i rösten.
– Det har rullats upp att en läkare vid namn Johan Söderlund, som blev överkörd och dog i slutet på februari i år, mer eller mindre psykiskt misshandlades under lång tid av Laura Ehrenswärd, Carl- Magnus Meisser och Tomas Bengtsson, som för övrigt körde på sitt mobbningsoffer, och det var sannolikt ett straff tillräckligt, för efter det har han inte mått särskilt bra och är för närvarande sjukskriven. Och inte nog med det…. Vi kommer för resten till det senare. Det fanns säkert även en del småklåpare på kliniken som också gjorde vad de kunde för att driva denne Johan Söderlund till vansinnets rand, eller ge honom en depression eller vad det nu var som hände. Bland annat var det ju en del som höll tyst, vilket i och för sig är mänskligt. Knepiga saker, sa han och skakade på huvudet. Kränkningar av stora mått bland de humanitära förkämparna.
– Där fick du till det, sa Lundin.
– Hitler och hans kamrater var heller inte dåliga, sa Louise och de tittade på henne. Och det vet för övrigt varenda unge, sa hon och drog ner den lite för korta äppelgröna tröjan över byxlinningen.
– Vet vad då? undrade Lundin.
– Alla vet hur man mobbar ut någon, vänder bort blicken, tystnar när vederbörande kommer in i rummet, pratar skit bakom ryggen, manövrerar hit och dit, ifrågasätter vad vederbörande säger och så vidare. Skillnaden är ju att man förväntar sig att vuxna kan tygla sig bättre. Det är ju det fostran går ut på. Att inte driva det så långt. Och läkare …
Hon var indignerad.
– Ja, men alla är inte fostrade, och det är faktiskt så att mobbning bland vuxna inte är ovanligare än bland barn, sa Erika.
– Vuxna med lite i skallen kan dessvärre använda sin smarthet på fel sätt, sa Peter Berg. De hittar på ännu mer raffinerade metoder.
– Jag vet, vi har diskuterat det där tidigare. Men varför? frågade Claesson och alla tystnade och såg ut att tänka.
– Det handlar väl om makt, sa Louise. Att vara högsta hönset, att få bestämma. Inte tror ni väl att alla dessa företagsledare som finns i landet har kommit dit de är med genomsjysta metoder. Fiffel och båg och taktik och ljug. Undantag finns förstås, men … usch, utbrast hon och skakade återigen på huvudet.
– Vi då, sa Janne Lundin sävligt som vanligt och det blev knäpptyst.
Han svepte med sina snälla och en aning vattniga ögon runt gruppens ansikten, samtliga utom Erika och Peter Berg såg ner i bordsskivan.
– Men det var länge sedan, sa Claesson.
– Man ska inte kasta sten i glashus, sa Lundin. Men det var precis som du sa, länge sedan och du har rätt Claesson, vi stryker ett streck över det.
Erika och Peter Berg tittade lite frågande och nyfiket på Claesson, Louise och Lundin, men det här var något de inte skulle få veta mer om. Inte just nu, men Peter Berg hade redan hört om trasslet med en kvinnlig polis som till slut sa upp sig. Trakasserierna hade inte varit något att vara stolt över, och heller inget man fann någon glädje i att hålla vid liv. Inte ens ryktet.
– Hustrun träffade förresten du, Peter, efter olyckan, sa Lundin och bytte samtalsämne.
Peter nickade där han satt med sitt efter omständigheterna tämligen brunbrända ansikte.
– Jag var också med och meddelade att maken blivit påkörd, sa Erika Ljung.
– Okej, sa Claesson och gav även henne en snabb blick.
– Här har vi en härva som skulle kunna leda till mord i slutänden. Ett motiv. Men frågan återstår: Vem och varför?
Benny Grahn kom tillbaka.
– Tomas Bengtssons fingeravtryck finns i Lauras bostad, men det har vi vetat hela tiden. Bland annat har de funnits på toalettdörren på nedervåningen och på glasskivan på bordet framför soffan i vardagsrummet. Däremot är det inte hans avtryck på karamellpappret och förstås är inte heller skoavtrycket hans. Skostorleken är alldeles för liten. Och så var det bilen.
– Jo, sa Peter Berg. Jag har fått fram att det rört sig om en röd Chrysler Voyager som i perioder stått parkerad framför kedjehuset. Ena grannen trodde att det var den nya älskaren, och hon såg inget konstigt i det. Tyckte att mannen, som på beskrivning måste vara Tomas Bengtsson, såg trevlig ut. En ung kvinna som nästan dagligen går förbi Lauras hus bekräftar samma sak. Hon kunde dessutom efter lite tid och en viss tankeverksamhet samt en koll i almanackan med relativt stor säkerhet säga att bilen stod utanför Laura den där fredagen som Laura gick på semester. Dagen då vi antagit att mordet skett.
– Tomas Bengtsson har hittills inget sagt om att han träffade Laura emellanåt i hennes hem, sa Louise som skötte den delen av förhören. Han har en röd Chrysler och det var med den han körde på Johan Söderlund. Han har varit mycket förtegen.
– Liksom Meisser som inte heller knystat om att han sagt upp sig, inte förrän vi pressade honom på det, och då var skälet enkelt, han behövde pröva något nytt, sa Lundin och kliade sig på kinden så det raspade från den torra och väderbitna huden. Någon av dem har sannolikt något att dölja.
– Vi måste ta in Bengtsson igen, sa Claesson. Frågan är när. Kanske nu.
– Varför inte, sa Lundin som nu gungade så intensivt på stolens bakben att Louise kände sig nödsakad att ge honom en svart blick så att han satte ner den. Samtidigt reflekterade hon över varför hon tagit på sig rollen att vara morsa eller ordningskvinna. Hädanefter skulle hon hålla sig lugn.
– Vi har ingen nytta av att vänta, sa Claesson. Vi skickar spanare till Dalby och hämtar hit honom.
De reste sig, bröt upp och gick ut till kaffeautomaten och matade den med enkronor och fortsatte småbabbla om allt möjligt.
*
Sara Grip plockade undan i köket och vattnade krukväxterna på fönsterbrädan. Hon tyckte om att pyssla hemma, hon trivdes i sin lägenhet, två rum och kök och balkong med utsikt över hustaken mot kusten. Stod hon på tå kunde hon nästan se vattnet.
Lille Johan hade haft magknip och gnällt hela natten. Till slut hade hon stoppat ner honom i sin säng och han hade somnat. Hon insåg att det skulle bli svårt att få honom att acceptera att ligga i sin egen säng, allt oftare pep han tills han fick komma över till henne. Rigmor som hade tittat upp föregående dag, det blev allt glesare mellan besöken men hon kom i alla fall, hade sagt till henne att hon skulle akta sig för att vänja honom, eller skämma bort honom, som hon uttryckte det. Sara orkade inte bry sig, hon behövde sova, annars blev hon irriterad och det gick ut över sonen.
Dagarna hade börjat bli en smula ensamma. Sköterskan på barnavårdscentralen hade tyckt att Johan var så välskött och verkade må bra, men hon hade tittat oroligt på Sara och undrat om hon behövde lite mer stöd, om hon ville gå med i en grupp för unga mödrar. Men det ville hon inte. Hon tyckte det var jobbigt med nya människor, och hon tyckte att det blev så mycket jämförande hit och dit, och då märktes det så väl att hon inte hade det så fett, men ändå hankade hon sig fram. Hon ville inte ta hem någon, fast hennes lägenhet var fin, tyckte hon. Lite glest med möbler var det kanske, men hon klarade sig och hon hade hittat färgglada gardiner billigt på Åhléns. Lena hade fått några möbler över när hon flyttade från sin stora lägenhet, två vita IKEA-bokyllor, en hurts och en trasmatta och dem hade Sara fått, och det var hon glad för. Det såg mer rustikt ut med ordentliga bokhyllor. Hon hade visserligen inte så många böcker, men hon kunde sätta in saker hon tyckte om och fotografier på Johan som Rigmors man tog, då när de sågs och de trodde att Johan var deras barnbarn.
Det hade hon också trott. Hon hade velat det så mycket att hon var säker på att det var så. Det hade varit så lätt. Hon hade aldrig varit kär i Patrik, egentligen bara träffat honom några gånger på puben, och han var rätt småtrevlig så det hade känts okej att följa med honom, och hur det nu var så låg de med varandra så där som man gör för att avsluta en kväll, det ingår på något sätt, som en outtalad regel som gör det lättare att skiljas nästa morgon. Som en ritual vars mönster ingen vågar bryta med risk för att avslöja ihåligheten i det tafatta mötet.
Ingen av dem hade lovat den andra något. Ingen av dem var förmodligen angelägen. I alla fall inte Sara.
Egentligen mindes hon inte speciellt mycket av det där ligget heller: de hade druckit en del starköl, och det var väl inget konstigt med det, varken våldsamt eller upphetsande, mer som när man äter frukost eller borstar tänderna. Hon hade inte varit kär, det var det som avgjorde det hela.
Hade hon varit kär i Patrik Juttergren och han inte ville ha henne eller Johan hade det varit mycket värre, men nu kunde det kvitta med honom. Mer än att det hade varit ett bra namn på en pappa. En helt vanlig ambulansförare från ett normalt och inte speciellt krångligt hem.
Lite skämdes hon inför Rigmor. Ganska mycket egentligen. Rigmor hade varit så angelägen och ansträngt sig så, och Sara hade lurat henne, men det var inte meningen.
Kvällarna som följde efter kvällen med Patrik hade hon träffat ett gäng som bodde på hotellet och de var fyra stycken noga räknat, och hon var ute tillsammans med Gitt, som sedan flyttade till Stockholm. Tillsammans med Gitt blev hon lite mer våghalsig än hon annars skulle varit, och det var ju förstås en spänning med det. En av killarna, han med de bruna ögonen hade varit förtjust i henne, och hon trodde att hon skulle kunna bli kär i honom. Hon följde med till hotellet. Det gjorde Gitt också, och de andra tre grabbarna, och hur det nu var, ja, det där önskade hon att hon hade bättre reda på nu så här i efterhand, för medan ölet och vinet och cigaretterna gick åt somnade hon visst på hotellsängen och kände hur någon krafsade mot hennes rygg, slet med fumliga och onyktra händer i hennes trosor och sedan trängde in i henne bakifrån. Hon orkade inte riktigt knuffa undan honom, och inte skadade han henne heller så det fick vara. Kanske var det skönt till och med. Men det var inte den brunögde. Nästa kväll var det han, men bestämt inte den kvällen.
Och sedan for de iväg. Jobbet de skulle utföra var färdigt, en maskin som skulle servas eller vad det nu var. Hon hade bara kallat dem vid förnamn, mer tyckte hon inte att hon behövde veta, och inte de heller. Sara och Gitt, hade männen kallat dem under kvällen. Det räckte och inte hade hon några illusioner om att det skulle bli något. Det tände aldrig till, och för övrigt var de säkert gifta, hade fru, barn och radhus i Södertälje. Hon anade det, och i så fall var det helt i sin ordning. De betedde sig som de kalvar på grönbete de var, som handelsresande med en kvinna i varje stad.
Hur kunde hon vara så korkad att hon inte höll reda på sina p-piller. Men hade hon gjort det så hade inte Johan funnits, Johan Grip, hennes son.
Och så var det store Johan. Varför hon alltid blev varm när hon var i samma rum som han, även om han var sur och retlig, visste hon inte. Han var så fin på något sätt, kunde så många saker, kunde berätta och han var bra på att duka fram mat, se till att hon fick vad hon tyckte om. Lena och Johan gjorde spännande saker tillsammans, cykelsemestrade på Gotland, vandrade i fjällen och sådant som krävde lite ansträngning, köpte inte bara första bästa charterresa för att ligga och pressa under solen och dricka sig stupfulla på kvällarna. Det skulle Johan Söderlund aldrig göra, och själv hade hon också velat träffa en man som ville åka på cykelsemester med henne, som inte bara ville pimpla öl och kladda på hennes kropp.
Lena hade blivit så retlig, och det var kanske inte så konstigt. Det kom väl efter allt det där som hänt. Hon såg trött ut, som en grå mus, och sur var hon också, men det var väl bara att vänta tills det gick över.
Lille Johan gurglade där han låg på en filt på golvet. Han följde henne med blicken och såg så nöjd ut att hon var tvungen att krypa ner till honom på golvet och borra ner näsan i hans mage och då grep han henne i håret så det gjorde ont, och stoltheten vällde över henne. En sådan stark gosse hennes son var!
Lokalradion stod på med låg volym i köket, musiken tonade ut och så var det nyheter. Det hade varit inbrott i en industrilokal där verktyg och datorer för stora summor burits bort. En man hade blivit nedslagen efter att ha tagit ut pengar på bankomaten. Förmodligen hade någon observerat koden, följt efter för att se vilken väg mannen tog och på mobilen ringt efter två kumpaner som slog ner mannen på en relativt ödslig gata och plundrat plånboken på bankomatkortet. Du store tid, tänkte Sara. Hon måste vara ännu noggrannare med att se att ingen kunde titta över axeln när hon tog ut pengar. Fast de kanske såg på henne att det nog inte var stort lönt att plundra en sådan som hon. Det var sällan några större summor på kontot. Oftast var det minus.
Så sa de några ord om att mordet på den kvinnliga läkaren fortfarande var olöst.
Hon hade frågat Lena om hon kände den där kvinnan. Hon tänkte att Lena kanske gjorde det eftersom den mördade var läkare där Johan hade arbetat, men Lena bara skakade på huvudet och sa att hon inte hade en aning om vem det var. Rätt kusligt var det att man kunde bli skjuten så där i deras lilla stad. Hon skulle akta sig för att gå ute för sent om kvällarna. Det hade hon inte funderat över så mycket tidigare, men det verkade som om en hotfullare tid höll på att smyga sig på dem. Hon ville inte att det skulle vara så, det kändes som ett fängelse att ständigt och jämt behöva tänka sig för.
Solen sken och hon skulle gå ut. På kvällen skulle hon hem till Lena. De skulle titta på en video tillsammans. Hon fick se till att det inte blev för sent, fast promenadvägen mellan Lenas hus och hennes var varken mörk eller ruskig. Det var inga skumma kvarter. Och ändå hade ett mord skett i ett av husen.
Den röda bilen hade hon sett. En mördares bil, men hon hade varit noggrann när hon pratade med polisen, den smale som verkade så snäll och nästan lite blyg, och flera gånger sagt att hon inte kunde vara hundraprocentigt säker när den stått där. Det hade varit fler än en gång hon sett bilen, men hennes dagar flöt liksom i varandra och hade kommit att rätt mycket likna varandra.
*
Louise Jasinski stolpade in till Claes Claesson. Hon hade sådan träningsvärk att hon knappast kunde gå normalt och hade när hon vaknade närmast fått rulla sig ur sängen. Höstens gymnastiksäsong hade startat och hon hade med friskt mod gått på ett intensivpass.
– Det känns att man lever, sa hon till Claesson. Fast det är en skön sorts smärta, stönade hon medan hon tog stöd mot armstöden när hon satte sig.
– Möjligen för en sadomasochist, sa han. Jo du, fortsatte han. Vi har fått in telefonluren.
Den låg i en genomskinlig plastpåse på hans skrivbord. Mörkblå plast.
– Var kommer den ifrån? undrade hon.
– Tro det eller ej, men en av stadens lodisar hade den fullt synlig i vagnen han drar runt på. Förmodligen en stackas psykpatient som inte längre har tak över huvudet. Inte sedan psykiatrin slutade erbjuda natthärbärgen.
– Kom han in med den själv?
Louise såg tvivlande ut.
– Nej, men Peter Berg fick syn på den när han gjorde ett ärende på banken. Mannen satt på en av bänkarna på gågatan, du vet där utanför Nilssons konditori, och vagnen han har sina tillhörigheter i är en sådan där ståltrådskonstruktion. Han hade precis vittjat papperskorgarna på tomburkar och satt och åt frallor från Nilssons. Berg trodde inte att han var typen för spritmissbruk utan mer psyk.
– Vad sa han då?
– Tja, han blev förstås rädd för att bli indragen i något, han gillar inte kontakter över huvud taget och allra minst med polisen, men Berg lugnade ner honom och lovade ge honom en annan telefon.
– Vad han nu ska med den till utan den där basenheten, sköt Louise in och drog handen genom det mörka, blanka håret som sedan trillade tillbaka ner över öronen.
Louise Jasinski hade ett typiskt trevligt utseende, en vardaglig karisma som Claesson gillade, mest var det väl för att hon sällan satte sig på tvären utan att för den skull vara mesig. Ibland undrade han hur han skulle göra för att på något sätt stötta henne vidare i karriären, så att hon inte blev omsprungen av grabbarna som såg marschen framåt och uppåt som mer självklar, men det var både svårt och känsligt eftersom han inte ville visa sig partisk. Han hade delvis låtit det bero, men inte helt. Hon fick först och främst visa framfötterna själv, men tiden gick och det fanns förstås en viss risk att inget hände. Vad det nu var som eventuellt skulle ske, däri låg problemet. Det som hänt på medicinkliniken var i varje fall en högljudd varning.
Visst var det för jäkligt, men han var inte heller förvånad. Det var för övrigt mycket lite som numera förvånade honom. Triggas “fel” sorts människor på “fel” sätt vet man aldrig hur det går, fast få tänker nog på att det kan leda till död. Undrar hur många självmord som trots allt har begåtts på grund av svåra arbetsförhållanden. Vi tillbringar många timmar på jobbet, tänkte han. Sugs in i den sociala tillvaron oavsett hur den är, och många orkar inte bryta upp. Att överleva med sinnena i behåll kan inte vara det lättaste efter att ha blivit utesluten och utknuffad och kränkt ända in i märgen i arbetslivets ibland så grymma värld.
– I alla fall så är det själva luren till Lauras telefon. Benny har kollat det, sa Claesson efter sin snabba tankeutflykt.
– Och var…
– Hittades den, undrar du. Det där kunde lodisen förstås inte riktigt redovisa, och jag tror han talar sanning när han säger att han inte minns. Det var ju nästan en månad sedan.
Han suckade.
– Det är ju alltid tjurigt med gamla mord, fortsatte han. Men vi måste hitta ut ur mörkret. Jo, mannen trodde att telefonen låg i en papperskorg i närheten av Stadsparken. Den måste ju i så fall ha legat där och ringt. I alla fall ett tag, innan den laddades ur. Benny trodde att räckvidden är rätt lång för bärbara telefoner av det här slaget.
– Vi kanske ska gå ut och fråga efter människor som hört en ringande papperskorg, föreslog Louise.
– Du menar för tidsdateringen?
Hon sköt upp axlarna.
– Bland annat, sa hon. Men folk reagerar väl mindre för telefonringningar ute i det fria nu när var eviga kotte har mobil. Även det minsta skolbarn … Du anar inte vad dyrt det kommer att bli när Klara blir större, sa hon och log. Mina döttrar ser i alla fall till att telefonräkningarna inte krymper. Fy sjutton, utbrast hon och skrattade till och Claesson kände den där njutningsfulla samhörigheten som ännu var så ny att han knappt vant sig. Han var förälder, ett led i flera generationer, och han hade fått vidga sin egotrippade inbilsk het till att omfatta omsorger, glädje och bekymmer om någon annan, någon som varken tänkte som han eller ens hade samma behov.
– Samtalslistorna är för övrigt sammanställda, och Tomas Bengts son hade ringt till Laura på eftermiddagen den förmodade morddagen.
– Ingen annan?
– Jo, en tandläkare hade ringt, det gällde en ombokning. Laura hade visst varit tidsoptimist men insåg att hon inte hann och därför ringt in på telefonsvararen att hon ville ha en ny tid efter semestern.
– Men den behövde hon inte, sa Louise tankfullt.
Claesson såg på klockan.
– Ska vi gå?
– Japp, sa hon och rätade med viss möda ut sin muskelömma kropp.
Tomas Bengtsson satt i förhörsrummet, en magerlagd, blek och härjad man, fyrtiotvå år gammal. Mitt i livet, som man brukade säga. Livet hade gått hårt fram med honom på sista tiden. Han var inte rökare, men såg ut som om han suttit i en källare och kedjerökt under en längre tid. Ansiktet var spänt och djupt fårat vid mungiporna, och fälten under ögonen skiftade i grönblått. Mannen var på bristningsgränsen.
När han hämtades höll han på att måla falurött på ena husgaveln. Han bytte om innan han satte sig i den icke polismålade bilen och hade nu på sig ett par kakifärgade shorts, en tenniströja av god kvalitet och ett par seglarskor.
Claesson slog sig ner vid bordet mittemot honom, Louise satte sig ett stycke bakom honom. Närvarande i rummet, tidpunkt och plats talades in i bandspelaren. Rummet var från början uppvärmt av solen och syrefattigt. Undrar hur länge han håller? tänkte Claesson.
– Vad gjorde du fredagen den trettonde juli hemma hos Laura Ehrenswärd, inledde Claesson utan att blinka.
Tomas Bengtsson gjorde en snabb kroppsrörelse bakåt som om det gick för fort för hans tröga hjärna, som det egentligen inte borde vara något fel på. Han var ju en högutbildad man.
– Vad då? Det kommer jag inte ihåg, svarade han och stämbanden var som belagda med en oljig hinna. Jag var nog inte där, la han till.
– Du brukar alltså bara använda hennes gatstump till att parkera bilen på?
Ironin bet.
– Jag menar att jag inte minns att jag var där den speciella dagen.
Undanflykten var klen och rösten något veligare.
– Du har sagt det flera gånger tidigare. Jag tror nog att vi alla skulle må bra av lite ärlighet, inte minst du. Sanningen brukar kännas behaglig, sköt Louise in med medkännande röst.
Tomas Bengtsson tittade ner i bordet, strök sig över hakan och det syntes att han hade svårt för att samla tankarna, att hålla isär sanning, lögn och förbannad dikt.
– Du har haft tid att tänka, att fundera över vilka dagar du gjorde det ena eller det andra, sa Claesson.
Bengtsson var fortfarande tyst.
– Om vi säger så här, fortsatte Claesson. Vi hoppar över just den fredagen och i stället koncentrerar vi oss på alla de andra gångerna du varit där. Varför hälsade du på hos Laura Ehrenswärd? Varför ringde du henne den ovan nämnda fredagen?
– Gjorde jag?
– Ja.
– Okej. Jag brukade träffa henne ibland. Småprata. Vi har ju känt varandra länge.
Han tystnade igen. Det fanns inget liv i ansiktet. Han såg ut att ha farit illa under så pass lång tid att förmågan att uppleva tillvaron på ett normalt sätt slutat fungera. Han var som en maskin på tomgång, en främling bland de sina, en människa som förlorat intresset för livet, som varken kunde koncentrera sig eller uppleva känslor. Han såg ut som en levande död. Och just nu försökte denne till yttersta kanten utknuffade man att samla tankarna som for som en plötsligt uppdykande vind under ett pressande åskväder i huvudet på honom. Det var urblåst och renrakat.
– Vad småpratade ni om, Laura och du? frågade Louise fortfarande med mild röst, som hon och Claesson kommit överens om.
– Allt möjligt.
– Kom igen, puffade Claesson på lite mer bryskt enligt den vanliga förhörsmodellen där den ena smeker och den andra slår.
Bengtsson böjde ner huvudet, lutade pannan i handen och de trodde att han skulle börja gråta, bryta ihop. Men icke.
– Hela våren har ju varit för djävlig, rent ut sagt, sa han skrovligt.
Han vände upp ansiktet och tittade på dem.
– Ni vet att en man skadades som jag körde på. Han dog sedan, och det vill jag säga, det har inte varit roligt därefter, sa han och lät plötsligt helt adekvat och inte som ett motvärnsbarn. Han som dog heter Johan Söderlund och var en arbetskamrat till mig, ja till alla oss på kliniken. Sedan dess har jag knappast sovit ordentligt en enda natt. Livet har varit för djävligt. Jag har varit, och är, irritabel för minsta lilla störning. Jag har inte orkat med jobbet, inte familjen – min fru har flyttat ifrån mig med barnen. Men hon kanske kommer tillbaka om jag…
De satt på sina stolar med svarta plastsäten som i värmen brände i rumpan som en svetslåga, men ingen rörde sig likafullt. De väntade tyst.
– Hon har i alla fall inte vänt mig ryggen helt men hon vill att jag ska gå till en psykolog, fast vad då?
– Det låter som en god idé, sa Claesson och lät sedan Tomas Bengtsson fortsätta.
– Det var inte bara det att jag körde på honom, det kändes nästan som om det var planerat.
– Hurså? frågade Claesson.
– Som om Johan Söderlund arrangerade det hela för att det skulle vara just jag som fick hans liv på mitt samvete.
– Varför tror du det? undrade Claesson.
– Det var, hur ska jag säga, ganska hårt på kliniken under att tag.
Han tystnade och sökte efter ord, men det kom inget.
– Hårt på vilket sätt då? undrade Claesson.
– Mycket att göra, täta jourer, rätt många som fattades på grund av graviditetsledigheter och annat. Det där springet upp och ner ur sängen på nätterna är inte alltid så spännande som folk tycks tro. Det sliter. I alla fall när man hållit på några år. Och så ville vi väl ha lite förbättringar, kanske lite bättre för några av oss. Lite större möjligheter att kunna komma av banan, sitta lite i lugn och ro, få lite mer att säga till om … ett eget område. Visserligen merarbeten, men …
Tyst igen.
– Men, puffade Claesson på.
– Men det blev inte helt lätt att hantera. Jag vet inte vad som hände egentligen. Johan Söderlund var ju en sån där besserwisser, det var lätt att reta sig på honom. Kanske kände jag ett visst underläge. Inte bara jag. På sätt och vis var han kanske lite för tacksam att … att…
Claesson och Louise väntade på fortsättningen.
– Att förbise, kanske skratta åt. Inte så att han hörde det. En del människor tigger om att bli illa behandlade, sa han och såg ut som om det var vilken självklarhet som helst.
– Vilka gjorde det? frågade Claesson.
– Alla.
– Alla?
– Nja, kanske inte alla. Många sa väl inget men de var med. Det kändes.
– Vilka var det närmare bestämt som drev den där förföljelsen, eller mobbningen?
– Tja, så illa var det väl inte?
– Inte?
– Det beror på vad man menar, sa Bengtsson lite vagt.
– Två döda till exempel, sa Claesson.
– Jamen, Lauras död har väl inte med det att göra.
Claesson och Louise svarade inte.
– Fredagen den trettonde juli var du hemma hos Laura, det är lika bra du erkänner det, sa Claesson och lät för första gången under detta förhör mild och vänlig. Vi vet nämligen det, sa han och tog en rövare.
Bengtsson slickade sig om munnen. Han hade en tunn, smutsfärgad hinna i ansiktet, en svag solbränna i det vita ansiktet. Såg man efter ordentligt syntes fräknar. Runt överläppens kanter fördelade sig små sår som såg ut som förkylningsblåsor.
– Jo, jag var där, sa han.
En knappt hörbar utandning kom från de båda poliserna.
– Jag var där, men jag sköt henne inte. Jag kan för fan knappt hantera en pistol. Jag gjorde vapenfri tjänst under lumpen.
– Det var bra att du sa som det var, sa Claesson och lät som om han berömde ett barn som vågat erkänna stölden ur hushållskassan. Om det nu inte var du skulle vi vilja veta när du var där och om Laura levde då.
– Det är klart att hon gjorde.
– Okej! När kom du och hur länge stannade du och vad gjorde ni?
– Jag kom väl någon gång vid tretiden på eftermiddagen. Hon höll på att packa. Plockade fram allt hon skulle ha med sig. Hon skulle till Island på lördagen. Hela våren hade varit jobbig, hon mådde inte heller bra av allt som hänt…
– Allt?
– Ja, det där med Johan Söderlund och att det märktes att en del undrade. Varför han kom ut där på vägen får vi aldrig veta. Men vi vet ju att han inte slutade på kliniken frivilligt, och jag tror nog att hon fick dåligt samvete. Inte för att hon sa det. Jag tror aldrig hon skulle erkänna det. Hon skulle alltid hänvisa till att Söderlund inte passade in.
– Hon skulle alltså till Island, fortsatte Claesson.
– Ja. Det var väl svalt och gott efter den hektiska våren.
Bengtsson förmådde faktiskt kosta på sig ett leende, men det var sparsmakat. Lite hade han tinat upp sedan han bekände att han varit där.
– Jag körde så jag drack inget men hon öppnade en flaska vin och tog visst en macka. Hon ville fira semestern.
– Vad gjorde ni?
Det var Claesson som skötte utfrågningen.
– Inget. Småpratade. Vi var inte ihop om ni trodde det. Laura var mer än tio år äldre än jag.
Som om det skulle vara ett hinder, tänkte Claesson, men eftersom inget hittills tytt på att Laura hade varit utsatt för sexuellt våld lät han det bero.
– Var hon någon du biktade dig för?
– Kanske man kan säga. Hon var ju min arbetsgivare på sätt och vis. Det var hon som såg till att jag inte är i tjänst, utan sjukskriven. En avdelningssköterska hade stött på. Samma en som för resten började plocka i den där historien om Johan Söderlund och …
– Och?
– Det var några rykten om att han körde sex via datorn på jobbet. Barnporr, men det kunde aldrig bevisas. Man hittade inga fingeravtryck i datorn. Förmodligen var det rena lögnen. Den där avdel ningsföreståndaren ville väl att man skulle be om ursäkt på något vis. Offentligt. Rentvå Johan Söderlund, vilket faktiskt inte gick eftersom det inte fanns något att rentvå. Som jag ser det. Hon var en sådan där rättvisetyp, som inte riktigt fattat att livet ibland är rätt komplicerat, sa han och lät synnerligen överlägsen.
Ska du säga, tänkte Claesson. Vad vet du om henne? Det är väl inte bara doktorer som utgör axeln kring vilken jorden snurrar.
– Jag stannade ungefär en halvtimma. Max en timma. Sedan skulle hon ett snabbt ärende. Handla något hon behövde till packningen. Jag erbjöd mig att skjutsa henne, men hon ville ta cykeln.
Claesson funderade. Var det något mer?
– Jo, du har ju varit flera gånger hos Laura Ehrenswärd, alla gångerna bara som en sorts vän som har det besvärligt, sa Claesson och Bengtsson nickade. Då kan du säkert säga var hon hade telefonen på nedervåningen.
– Nej, det kan jag inte eftersom den bytte plats. Hon hade en sådan där bärbar, sa han och tittade på Claesson och sedan tog han sats: Men just den aktuella fredagen låg den på glasbordet i vardagsrummet. Det gjorde den i alla fall när jag gick. Det ringde nämligen en gång medan jag var där, och då tänkte jag på att hon tog den från bordet. För övrigt låg den ofta där på soffbordet, nära till hands när hon såg på tv. Annars hade hon den i köket, när hon lagade mat.
Bengtssons fingeravtryck fanns inte på telefonen. Det visste Claesson och Louise.
– En sista fråga, för denna gång, sa Claesson. Vad tror du skulle vara ett motiv för att döda Laura Ehrenswärd?
– Jag vet inte, svarade Bengtsson direkt och man kunde misstänka att han talade sanning. Hon rörde sig definitivt inte i den undre världen.