LOUISE JASINSKI öppnade dörren till Claes Claessons rum och tre ansikten vändes unisont mot henne. Hon dröjde i dörröppningen med ena handen på handtaget, la huvudet på sned och de såg att hon var svullen runt ögonen, men ansiktet var inte sorgset.
– Jo, det har gått bra, sa hon och svalde och försökte sig på ett leende samtidigt som en tår föll ner på kinden. Hon torkade bort den och fortsatte: Han ligger på intensiven men de tror inte att det kommer att bli några problem. Det var hål på tarmen, en massa skit och blod i buken … nej, hon sa inte så, doktorn jag talade med, en Else-Britt Ek, trevlig och vänlig, och de har hur som helst lappat ihop honom efter konstens alla regler och gett honom blod och jag vet inte vad. De fick visst ta bort en bit av tarmen, men det skulle inte spela så stor roll, trodde hon. Inte för att jag begrep riktigt vad de gjort, men hoppet var i alla fall definitivt inte ute.
Claesson, Lundin och Erika Ljung andades samtidigt en lättad suck.
– Han är i tjänst igen om en vecka, sa Lundin skämtsamt.
– Kanske inte om en vecka, men framöver, sa Louise och log.
De hade bett henne ringa, hon var ju trots allt sjuksköterska i botten, även om det var bra länge sedan hon lämnade den ena offentliga verksamheten för en annan som lockade mer eftersom den var friare.
– Då blir det blommor igen, sa Claesson. Nina har kontakten med blomsteraffären.
– Vi kan väl vänta tills han lämnat intensiven, sa Louise. Är det för resten någon som har pratat med Sara Grip?
– Jo, sa Claesson. Hon hittade pistolen som Laura Ehrenswärd mördades med, det är redan kontrollerat av teknikerna, men för säkerhets skull kommer specialisten från Helsingborg idag.
– Var hittade hon den? undrade Louise medan hon satte sig bredvid Erika.
– Tro det eller ej, i linneskåpet. Det ska vara en kvinna till att lägga ett vapen där, sa Lundin och drog av sig tröjan och kavlade upp ärmarna på skjortan med samma gamla vanliga rutmönster som de var vana att se honom i.
Det var fortfarande varmt, även om mornarna börjat bli kyligare. Mitt på dagen kunde det fortfarande bli riktigt hett.
Erika såg betryckt ut, de brydde sig inte om att ta reda på varför. Det hade varit så mycket på sista tiden att man fick spara på krutet och vänta tills saker och ting normaliserade sig av sig själva.
– Sara Grip hade ringt Peter Berg mitt i natten berättade hon, fortsatte Claesson. Hon hade blivit utfrågad av honom angående den där röda bilen utanför Laura och hade som så många andra kvinnor…
Här gjorde han en paus och tog av sig glasögonen och drog med handen över ansiktet. Han såg trött ut, men de visste att det lika väl kunde bero på en skrikig unge, den där lilla fröken Claesson tycktes inte gilla att sova om nätterna.
– Även män med, för den delen, fortsatte han och satte på sig glasögonen igen.
– Vad då? Vad pratar du om egentligen? undrade Louise och nöp honom i skjortärmen.
– Förtroende. Peter Berg inger förtroende, sa han och tittade på dem.
– Ja, det vet jag väl! utbrast Louise.
– Ja, just det. Grip kände ett stort förtroende för honom efter en snabb utfrågning och vågade därför väcka honom mitt i natten för att berätta att hon hittat pistolen. Hit ville hon inte ringa, sa Claesson med en ton som gjorde att man kunde ana att han ville antyda något mer.
– Nehej, poliser är ju stora busar, det vet man väl, sa Lundin.
– Allvar nu, uppmanade Claesson. Sara Grip var i en svår situation. Lena Söderlund var ett stort stöd för henne, hennes närmaste kunde man säga. De var styvsystrar på något sätt och hade delvis växt upp tillsammans och Sara Grip kunde inte ens tänka sig att Lena Söderlund skulle våga skaffa vapen och än mindre använda det.
– Många kan mer än vad man tror om de måste, inflikade Janne Lundin.
– Och Peter Berg, den jubelidioten, försökte sig på något han förmodligen inte kommer att göra om. Att spela ensam hjälte lönar sig aldrig, sa Claesson och tittade främst på Erika. Det är lika bra att du lär dig det med en gång, sa han till henne.
– Jag hör vad du säger, sa Erika lågt.
– Enligt min … öh … enligt Veronika, som träffat Sara Grip i samband med grossessen…
– Vilket gammalmodigt ord du använder, sköt Louise in. Graviditeten, menar du.
– Veronika och Grip stötte på varandra ett par gånger och Veronika fick en känsla av att Sara Grip var ensam och lite skör, fortsatte Claesson som om han inte hört Louises kommentar. I alla fall är Sara Grip ensam med barnet. Det är visst något krångel med pappan, och nu har detta hänt, hennes närmaste stöd har försvunnit så hon mår inte särdeles bra. Nåväl, sa han och hämtade andan. Fallet är löst, och dessvärre stannade det inte vid ett mord.
– Det var kanske bäst det som skedde, sa Louise.
– Det är det man aldrig vet, sa Lundin.
Detta tålde att tänka på.
– En detalj för resten, sa Louise och bröt tystnaden. Godispappret. Hur var det med det?
– Lena Söderlunds fingeravtryck. Det måste ha glidit ur fickan, sa Claesson.
– Så hon tyckte också om godis, sa Louise tankfullt som om hon precis hade förlorat en själsfrände.
*
Claesson gick hem lite tidigare, tog vägen förbi Systemet och köpte några flaskor vin, bunkrade delikatesser på Konsum och cyklade sedan hem.
De var hemma. Klara sov i vagnen och Veronika låg i trädgårdssoffan och läste, och han insåg i detta ögonblick två saker. Det ena var att han länge förgäves hoppats på att Veronika skulle ta itu med huset, nu när hon ändå var hemma. Hon skulle aldrig göra det, hon skulle ligga, och i hans ögon slöa, med en bok framför näsan så fort hon kom åt. Och den andra insikten var följdriktig och mycket enkel, nämligen att det var lika bra att han lärde sig att älska det också. Om han nu skulle ta så stora ord i sin mun som att älska någon över huvud taget. Det gäller att även älska varandras avigsidor. Men det satt hårt åt. Hon kunde inte göras om, så enkelt var det med det, möjligen kunde han få lite boktips på köpet.
När detta väl var klargjort inom honom, enkelt men ändå som en uppenbarelse, mjuknade han inombords och travade fram till henne med stora steg i det alltför höga gräset.
– Är du redan hemma? sa hon glatt. Vet du, jag läser en så himla bra bok. Du skulle ta dig lite tid och läsa den här för den utspelar sig på så många plan, den är skickligt komponerad och handlingen drivs framåt…
Hon tystnade tvärt, satte handen över ögonen för att inte störas av den relativt starka eftermiddagssolen.
– Vad är det? sa hon. Du ser så konstig ut.
– Jag tror jag älskar dig, sa han och insåg samtidigt att det var första gången han över huvud taget hade låtit de orden falla över sina läppar.
Tänk att det skulle vara så svårt.
– Lite mat? frågade han och höll upp kassarna. Och ett glas gott vin?
– Ska vi fira att det är löst?
– Kanske det, även om det, som det ofta gör, känns rätt kluvet. Vi kan i alla fall fira oss.
Hon glittrade med ögonen, la boken i barnvagnen hos Klara och la armarna om hans hals och pressade läpparna mot hans, och han stod där med en kasse i varje hand och kände att livet rörde sig i honom.
*
– Det är nästan löjligt, men rollerna är ombytta den här gången, sa Erika Ljung.
– Ja, det är värst vad vi springer på sjukbesök hos varandra, sa Peter Berg och skrattade till så att det stramade i magen så till den milda grad att han var tvungen att omedelbart vika sig framåt i fåtöljen.
Sköterskan hade hjälpt honom att ta det oerhörda klivet upp ur sängen och förflytta sig de tre fyra stegen till platsen vid fönstret. Världen tedde sig annorlunda i halvt upprätt ställning. I horisontalläge hade det mest varit taket, väggarna och sängens fotgavel han sett. Tiden på intensiven mindes han inte alls, mer som ett töcken och en stor bedövande trötthet. Vad han kunde komma ihåg hade han inte haft ont. De hade förmodligen drogat ner honom, men nu var det dags för mobilisering och då fick han börja kämpa. Benen var slaka, de dög knappt att stå på, men framstegen var tydliga dag för dag.
– Fantastiska blommor, sa han och tittade på den överväldigande buketten i lysande brandgult och rött som nästan höll på att välta den rostfria vasen som Erika satt den i. Är det Nina? frågade han.
– Hur kunde du gissa det? Men den är från oss alla.
– Fin, sa han.
Det var kvavt och instängt i enkelrummet, och inget större svängrum, och en lukt blandad av människoodör och kemikalier. Erika satte sig på sängkanten, det fanns ingen annanstans att ta vägen och det kändes fånigt att prata med Peter stående.
– Varför stack du dit, din dummer? retades hon.
– Prata inte om det, sa han. Vi gör våra misstag. Jag hade faktiskt själv räknat ut att Lena Söderlund kunde vara inblandad. Hon hade motiv.
Erika tittade på honom.
– Ja, hon hade väl det, sa hon.
– Jag var faktiskt och knackade på hos henne innan det här hände, sa han och såg ner mot magtrakten. Inte den gången i våras då du var med och vi meddelade att mannen var påkörd, utan nu, för några dagar sedan, men då var hon inte hemma. Jag var rätt säker på att hon låg bakom. Det stämde inte. Sen ringde Sara …
– När då?
– Tja, rätt långt efter midnatt. Jag åkte inte dit förrän nästa förmiddag.
– Ja.
– Och så gick det som det gick, sa han och ryckte på axlarna som tycktes mycket tunna under den vita sjukhusskjortan.
– Det gjorde det, sa Erika och log. Men det ordnar sig.
– Ja, med en viss förskräckelse gör det väl det. Fast det tar sin tid, sa han och försökte lägga det ena benet över det andra men misslyckades. Det gjorde för ont.
Han hade mörkblå bomullsbyxor som landstinget bestått honom med. Han var ännu blekare och tunnare än han brukade, men han såg inte tärd ut. Det var liv i ögonen och huden i ansiktet hade börjat återfå glansen. Erika kände en sorts ömhet för honom, hon skulle velat ta i honom, men hon kom sig inte för.
Det knackade på dörren, och in kom en späd mörkhårig kvinna som såg generad ut. Hon tittade på Erika, färgstarka, vackra Erika och blev blodröd.
– Ursäkta, jag stör kanske sa hon lågt och fumlade med händerna och Erika såg att hon försökte gömma den enda blomman hon höll i handen. En solros.
– Kom in Sara, sa Peter Berg från fåtöljen och Erika såg hur innerligt glad han blev, rummet blev ett annat och i mötet mellan Saras och Peters blickar kände sig Erika med ens överflödig.
– Jag tror jag går nu, sa hon och reste sig. Krya på dig, sa hon till Peter och nickade med ett tillkämpat leende åt Sara när hon pressade sig förbi henne på väg mot dörren.
När Erika kom ut i korridoren fick hon skärpa sig för att inte springa mot hisshallen.
Ensamheten hade satt klorna i henne. Varför var hon så korkad att hon inte förstod sitt eget bästa?
Ute sken solen. Hon kisade mot himlen.