Hennes ömhet utsträcktes inte till att lämna sovrumsdörren olåst, men detta utgjorde inget problem. Den här gången var han inte halvgalen av smärta och abstinenssymptom. Han hade samlat på sig fyra av hennes hårnålar, lika ihärdigt som en ekorre samlar nötter inför vintern, och han hade gömt dem under madrassen tillsammans med pillren.
När han var säker på att hon verkligen hade åkt och inte dröjde kvar för att se om han tänkte ”hitta på något otyg” (ännu ett uttryck i den wilkeska vokabulären för hans växande lexikon), rullade han fram stolen till sängen och hämtade hårnålarna tillsammans med tillbringaren med vatten och lådan med pappersservetter på nattduksbordet. Det var inte särskilt svårt att manövrera rullstolen med skrivmaskinen vilande på plattan framför honom – han hade blivit mycket starkare i armarna. Annie Wilkes skulle kanske bli överraskad om hon fick veta hur stark han nu var i armarna – och han hoppades innerligt att hon snart skulle få det.
Royalmaskinen var bedrövlig att skriva med, men som motionsredskap var den fantastisk. Han hade börjat lyfta den upp och ner när han satt inspärrad bakom den i rullstolen och hon inte var i rummet. Först hade han inte kunnat göra mer än fem lyft på ungefär femton centimeter. Nu kunde han göra arton eller tjugo i en följd. Det var inte dåligt med tanke på att fanstyget vägde minst tjugo kilo.
Han angrep låset med en av hennes hårnålar och hade två i reserv i munnen likt en sömmerska som nålade upp en klänningsfåll. Han tänkte att den avbrutna nålen som fortfarande fanns någonstans inuti låset kunde ge honom problem, men det gjorde den inte. Han fick tag i tillhållaren nästan med en gång, sköt den uppåt och drog undan låskolven. Han hann undra om hon kanske hade satt en regel på utsidan av dörren – han hade ansträngt sig att verka svagare och sjukare än han nu verkligen kände sig, men den sanne paranoikerns misstankar sträckte sig vitt och djupt, Sedan gick dörren upp.
Han kände samma nervösa skuldmedvetenhet, instinkten att han måste göra det här fort. Med öron som var inställda på ljudet av den återvändande gamla Bessie – trots att hon bara hade varit borta i fyrtiofem minuter – tog han några pappersservetter, doppade bunten i tillbringaren och lutade sig klumpigt åt sidan med den våta massan i handen. Medan han bet ihop tänderna och ignorerade smärtan började han gnida på märket på den högra dörrkarmen.
Till hans otroliga lättnad började det gå bort nästan omedelbart. Rullstolens nav hade inte skrapat bort målarfärgen, som han hade varit rädd för, utan bara skavt mot den.
Han backade undan från dörren, vände stolen och manövrerade den på plats så att han kunde ta itu med det andra märket. När han hade gjort så mycket han kunde backade han igen, tittade på dörren och försökte se den med Annies ytterst misstänksamma ögon. Märkena fanns där – men de var svaga, nästan omöjliga att upptäcka. Han trodde att han skulle klara sig.
Han hoppades att han skulle klara sig.
”Stormkällare”, sa han, slickade sig om läpparna och skrattade torrt. ”För helvete, vänner och grannar.”
Han rullade tillbaka till dörren och såg ut i korridoren – men nu när märkena var borta hade han ingen lust att gå längre eller våga mer den här dagen. Det fick bli en annan dag. Han skulle veta när den dagen infann sig.
Det han ville göra nu var att skriva.
Han stängde dörren, och klicket från låset lät mycket högljutt.
Afrika.
Den där fågeln kom från Afrika.
Men du får inte gråta över den där fågeln, Paulie, för efter ett tag glömde den hur velden luktade vid middagstid, lätena från gnuantiloperna vid vattenhålet och den skarpa, bittra lukten från ieka-ieka-träden i den stora gläntan norr om den stora vägen. Efter ett tag glömde den solens ceriseröda färg när den gick ner bakom Kilimanjaro. Efter ett tag kände den bara till de smutsbruna, smogskymda solnedgångarna i Boston, det var allt den kom ihåg och allt den ville komma ihåg. Efter ett tag ville den inte återvända längre, och om någon verkligen tog med den tillbaka och släppte den fri skulle den bara sitta och kura, rädd och plågad och med obönhörlig hemlängtan åt två främmande håll, tills något kom och dödade den.
”Åh, Afrika, fan också”, sa han med darrande röst.
Han grät en skvätt och rullade fram stolen till papperskorgen, där han gömde de våta buntarna av servetter under papperen som han slängt där tidigare. Han flyttade rullstolen till fönstret och satte ett papper i skrivmaskinen.
Och förresten, Paulie, sticker stötfångaren på din bil upp ur snön än? Sticker den upp, blänker glatt i solskenet och bara väntar på att någon ska komma förbi och se den medan du sitter här och ödslar bort vad som kanske är din sista chans?
Han tittade tveksamt på det tomma papperet i skrivmaskinen.
Jag kommer ändå inte att kunna skriva nu. Det där förstörde alltsammans.
Men på något sätt hade inget dittills kunnat förstöra det. Det kunde förstöras, det visste han, men trots att kreativiteten påstods vara ömtålig hade den alltid varit det tåligaste, det mest orubbliga i hans liv – inget hade kunnat förorena denna förryckta källa av drömmar: inte sprit, inte droger, inte smärta. Nu flydde han till denna källa, likt ett törstigt djur som hittar ett vattenhål i skymningen, och han drack ur den; med andra ord hittade han öppningen i papperet och föll tacksamt ner i det. När Annie kom hem en kvart i sex hade han skrivit nästan fem sidor.