Han såg henne inte igen förrän sent på eftermiddagen. Efter hennes besök var det omöjligt att arbeta. Han gjorde ett par fruktlösa försök, knycklade ihop papperet och gav upp. Det gick inte. Han rullade sig tillbaka genom rummet. När han skulle flytta sig från stolen till sängen slant han med ena handen, och var ytterst nära att ramla omkull. Han satte ner vänstra benet, och även om han kunde stödja på det och undvika att falla var smärtan olidlig – det kändes som om ett dussin stora spikar hade slagits in i benet. Han skrek, famlade efter huvudgaveln och hivade sig över i säkerhet på sängen med det bultande vänsterbenet hängande bakom resten av kroppen.
Det kommer att locka hit henne, tänkte han osammanhängande. Hon vill veta om Paul Sheldon verkligen har förvandlats till Luciano Pavarotti eller om det bara låter så.
Men hon kom inte, och han kunde omöjligen uthärda den molande värken i vänsterbenet. Han vände sig klumpigt på mage, körde in ena armen djupt under madrassen och drog fram en av provförpackningarna med Novril. Han svalde två kapslar utan någon vätska och låg sedan och slumrade ett tag.
När han vaknade trodde han först att han fortfarande måste drömma. Det var alldeles för overkligt, precis som den kvällen då hon hade rullat in utegrillen. Annie satt på sängkanten. Hon hade ställt ett dricksglas fullt med Novrilkapslar på nattduksbordet. I ena handen höll hon en råttfälla. Det satt dessutom en råtta i den – en stor sådan med fläckig, gråbrun päls. Fällan hade knäckt råttans ryggrad. Bakfötterna hängde över kanterna på fällans underdel och ryckte oregelbundet. Det satt pärlor av blod i morrhåren.
Det här var ingen dröm. Bara ännu en förlorad dag på dårhuset tillsammans med Annie.
Hennes andedräkt luktade som ett lik som förmultnade i rutten mat.
”Annie?” Han satte sig upp och ögonen vandrade mellan henne och råttan. Utanför var det skymning – en underlig, blå skymning fylld av regn. Det drev i sjok mot fönstret. Kraftiga vindbyar fick huset att skaka och knarra.
Vad det än varit för fel med henne på morgonen, så hade det blivit värre nu. Mycket värre. Han förstod att han såg henne med alla masker lagda åt sidan – detta var den riktiga Annie, den innersta Annie. Huden i hennes ansikte, som tidigare hade verkat så skrämmande kompakt, hängde nu som livlös deg. Hennes ögon var tomma. Hon hade klätt på sig, men kjolen satt ut och in. Hon hade fler rödstrimmiga märken på kroppen och fler matfläckar på kläderna. När hon rörde på sig gav de ifrån sig så många olika dofter att Paul inte kunde räkna dem. Nästan hela ena ärmen på hennes cardigan täcktes av något som hade torkat till hälften och luktade som köttsås.
Hon höll upp råttfällan. ”De kommer in i källaren när det regnar.” Den fastnaglade råttan pep svagt och högg mot luften. Dess svarta ögon, som var oändligt mycket livligare än de som tillhörde fällans ägare, rullade. ”Jag sätter ut fällor. Det måste jag. Jag smörjer in utlösningsplattan med baconflott. Jag fångar alltid åtta eller nio stycken. Ibland hittar jag andra …”
Sedan blev hon nollställd. Nollställd i tre minuter med råttan i sin höjda hand, ett perfekt fall av vaxartad katatoni. Paul stirrade på henne, stirrade på råttan medan den pep och kämpade, och insåg att han faktiskt hade trott att det inte kunde bli värre. Det var inte sant. Inte alls.
Till slut, när han hade börjat tro att hon helt enkelt hade glidit in i tomheten för alltid, utan ståhej eller fanfarer, sänkte hon råttfällan och fortsatte som om hon aldrig hade slutat prata.
”… som har drunknat i hörnen. Stackarna.”
Hon såg ner på råttan, och en tår föll på dess matta päls.
”De små stackarna.”
Hon slöt en av sina kraftiga händer om råttan och drog tillbaka fjädern med den andra. Den kämpade i hennes hand och vred på huvudet när den försökte bita henne. Dess pip var svaga och hemska. Paul tryckte handloven mot sin grimaserande mun.
”Så dess hjärta slår! Så den anstränger sig att komma loss! Precis som vi, Paul. Precis som vi. Vi tror att vi vet så mycket, men egentligen vet vi inte mer än en råtta i en fälla – en råtta med bruten ryggrad som tror att den fortfarande vill leva.”
Handen som höll i råttan blev till en knytnäve. Hennes ögon förlorade aldrig det tomma, frånvarande uttrycket. Paul ville vända bort blicken men kunde inte. Senor började framträda på insidan av hennes arm. Blod rann ur råttans mun i en plötslig, tunn ström. Paul hörde hur dess skelett krossades, och sedan trängde hennes tjocka fingrar in i kroppen och försvann upp till den första knogen. Blod smattrade mot golvet. Djurets allt mattare ögon stod ut.
Hon slängde ifrån sig kroppen i hörnet och torkade likgiltigt av handen på lakanet så att det blev långa röda fläckar.
”Nu har den fått frid.” Hon ryckte på axlarna och skrattade sedan. ”Ska jag hämta mitt gevär, Paul, tycker du det? Nästa värld är kanske bättre. Både för råttor och människor – inte för att det är någon större skillnad mellan dem.”
”Inte förrän jag är klar”, sa han och försökte artikulera varje ord tydligt. Det var svårt, för det kändes som om någon hade sprutat hans mun full med Novocain. Han hade sett henne sjunka djupt förut, men han hade inte sett något som liknade det här; han undrade om hon någonsin hade sjunkit så djupt förut. Det var så här sjukligt deprimerade personer blev alldeles innan de sköt hela sin familj och sig själva sist; det var den psykotiska förtvivlan hos en kvinna som klär sina barn i deras finaste kläder, tar med dem ut och bjuder dem på glass, går med dem till närmaste bro, tar ett under vardera armen och hoppar över kanten. Sjukligt depressiva tar livet av sig själva. Psykotiska personer, förgiftade av sin självupptagenhet, vill göra alla i närheten en tjänst och ta dem med sig.
Jag är närmare döden än jag någonsin har varit, tänkte han, för hon menar allvar. Häxan menar det verkligen.
”Med Lida?” frågade hon, nästan som om hon aldrig hade hört namnet förut – men hade det inte synts en kortvarig, förrymd glimt i hennes ögon? Han trodde det.
”Ja, med Lida.” Han tänkte desperat på hur han skulle fortsätta. Alla möjliga vägar att nalkas ämnet föreföll vara minerade. ”Jag håller med om att världen allt som oftast är ett ganska eländigt ställe”, sa han, och tillade sedan fånigt: ”Särskilt när det regnar.”
Åh, sluta babbla, din idiot!
”Jag menar, jag har haft väldigt ont de senaste veckorna, och …”
”Ont?” Hon såg på honom med gulblekt, insjunket förakt. ”Du vet inte vad det vill säga att ha ont. Du har inte den blekaste aning, Paul.”
”Nej … jag har nog inte det. Inte jämfört med dig.”
”Just det.”
”Men … jag vill skriva färdigt den här boken. Jag vill se hur det går.” Han hejdade sig. ”Och jag vill att du också ska få se det. Man kan lika gärna låta bli att skriva en bok om ingen kommer att läsa den. Förstår du vad jag menar?”
Han låg där och såg på det hemska stenansiktet med bultande hjärta.
”Annie? Förstår du vad jag menar?”
”Ja …” Hon suckade. ”Jag vill faktiskt veta hur det går. Jag tror att det är det enda i världen som jag fortfarande vill.” Hon började sakta, uppenbarligen omedveten om vad hon gjorde, suga bort råttblodet från fingrarna. Paul bet ihop tänderna och intalade sig barskt att han inte skulle kräkas, inte kräkas, inte kräkas. ”Det är som att vänta på slutet av en av de där följetongerna.”
Plötsligt såg hon upp, och blodet på hennes mun var som läppstift.
”Låt mig erbjuda dig det igen, Paul. Jag kan hämta geväret. Jag kan göra slut på allt det här för oss båda två. Du är inte dum. Du vet att jag aldrig kan släppa dig härifrån. Det har du vetat länge, inte sant?”
Låt inte blicken fladdra. Om hon ser din blick fladdra kommer hon att döda dig med en gång.
”Ja. Men allting har ett slut, eller hur, Annie? Till slut får vi alla lämna in.”
Skuggan av ett leende syntes vid hennes mungipor; hon rörde lätt vid hans ansikte med något av tillgivenhet.
”Du funderar väl på att fly. Jag är säker på att en råtta i en fälla också gör det, på sitt sätt. Men det kommer du inte att kunna göra, Paul. Du kanske skulle kunna göra det om det här var en av dina berättelser, men det är det inte. Jag kan inte släppa dig härifrån … men jag skulle kunna försvinna tillsammans med dig.”
Och plötsligt, för ett kort ögonblick, funderade han på att säga: Okej, Annie – kör till. Vi lägger av. Sedan steg lusten och viljan att leva – och det fanns ganska mycket av båda kvar inom honom – fram och jagade bort den tillfälliga svagheten. Svaghet var precis vad det var. Svaghet och feghet. Turligt eller oturligt nog hade han inte sinnessjukdomens krycka att stödja sig på.
”Tack så mycket”, sa han, ”men jag vill avsluta det jag har påbörjat.”
Hon suckade och reste sig upp. ”Nåväl. Jag tror att jag måste ha vetat att du ville det, för jag ser att jag har tagit med mig några piller till dig, även om jag inte kommer ihåg att jag gjorde det.” Hon skrattade – ett förryckt litet fnitter som verkade komma från det slappa ansiktet med en buktalares teknik. ”Jag måste åka bort ett tag. Om jag inte gör det, så spelar det ingen roll vad du eller jag vill. För jag gör saker. Jag har ett ställe som jag åker till när jag känner mig på det här viset. Ett ställe uppe i bergen. Har du läst sagorna om onkel Remus, Paul?”
Han nickade.
”Kommer du ihåg när Bror Kanin berättade för Bror Räv om sitt Skrattställe?”
”Ja.”
”Det är vad jag kallar mitt ställe där uppe. Mitt Skrattställe. Minns du att jag sa att jag var på väg tillbaka från Sidewinder när jag hittade dig?”
Han nickade.
”Det var inte riktigt sant. Jag ljög därför att jag inte kände dig så bra då. I själva verket var jag på väg tillbaka från mitt Skrattställe. Huset har en skylt över dörren där det står så. ANNIES SKRATTSTÄLLE, står det. Ibland skrattar jag verkligen när jag åker dit. Men för det mesta skriker jag bara.”
”Hur länge kommer du att vara borta, Annie?”
Nu rörde hon sig tankspritt mot dörren. ”Det vet jag inte. Du har fått dina piller. Du kommer att klara dig. Ta två stycken var sjätte timme. Eller sex var fjärde timme. Eller allihop på en gång.”
Men vad ska jag äta? ville han fråga henne, men det gjorde han inte. Han ville inte att hon skulle fästa sin uppmärksamhet på honom igen – åh nej. Han ville att hon skulle åka. Att vara där med henne var som att vara tillsammans med Dödens ängel.
Han låg orörlig i sängen en lång stund och hörde henne röra sig, först på övervåningen, sedan i trappan, sedan ute i köket. Han var fullt beredd på att hon skulle komma tillbaka med geväret trots allt. Han slappnade inte av ens när han hörde sidodörren slå igen och låsas, åtföljt av klafsande steg utanför. Geväret kunde lika gärna ligga i Cherokeen.
Gamla Bessies motor malde runt och startade. Annie rusade den häftigt. Strålkastarnas solfjäder tändes och lyste upp en glittrande silverridå av regn. Ljuskäglorna började glida bakåt på uppfarten. De svängde runt och blev svagare, och sedan var Annie borta. Den här gången var hon inte på väg nerför sluttningen, mot Sidewinder, utan i riktning högre upp i bergen.
”På väg till sitt Skrattställe”, kraxade Paul och började själv skratta. Hon hade sitt ställe; han befann sig redan på sitt. De vilda gapskratten tystnade när han såg på den massakrerade råttans kropp i hörnet.
En tanke slog honom.
”Vem var det som sa att hon inte lämnade kvar något att äta?” frågade han rummet och skrattade ännu högre. I det tomma huset lät Paul Sheldons Skrattställe som en galnings madrasserade cell.