Innan hon gav sig av kom hon ner med ännu en Pepsi, en kartong med kex, sardiner, ost … och urinflaskan.
”Om du ger mig manuskriptet och ett av de där anteckningsblocken kan jag skriva för hand”, sa han. ”Då går tiden lite fortare.”
Hon tänkte efter och skakade sedan beklagande på huvudet. ”Jag önskar att du kunde göra det, Paul. Men det skulle innebära att jag måste lämna minst en lampa tänd, och den risken kan jag inte ta.”
Han tänkte på att bli lämnad ensam här nere i källaren och kände hur paniken fick huden att hetta igen. Sedan blev den kall. Han kände hur den fick hårda små knottror. Han tänkte på råttorna som gömde sig i sina hål och gångar i stenväggarna. Tänkte på hur de kom ut när det blev mörkt i källaren. Tänkte på hur de kanske kände lukten av hans hjälplöshet.
”Lämna mig inte i mörkret, Annie. Gör inte det, snälla du.”
”Det måste jag. Om någon fick se att det lyste i min källare skulle de kanske stanna för att undersöka saken, med eller utan kedja för uppfarten, med eller utan lapp. Om jag gav dig en ficklampa kunde du försöka signalera med den. Om jag gav dig ett stearinljus kunde du försöka bränna ner huset. Märker du hur väl jag känner dig?”
Han vågade knappt nämna gångerna då han hade lämnat rummet, för det gjorde henne alltid ursinnig; nu drevs han till det av fruktan för att bli lämnad ensam här nere i mörkret. ”Om jag hade velat bränna ner huset kunde jag ha gjort det för länge sen, Annie.”
”Läget var ett annat då”, sa hon korthugget. ”Jag beklagar att du inte tycker om att bli lämnad i mörkret. Jag är ledsen att det måste bli så. Men det är ditt eget fel, så sluta uppföra dig som en satunge. Jag måste åka nu. Om du känner att du behöver injektionen så ta den i benet.”
Hon såg på honom.
”Eller kör upp den i baken.”
Hon började gå mot trappan.
”Täck för fönstren då!” skrek han efter henne. ”Använd några gamla lakan … eller … eller … måla dem svarta … eller … herregud, Annie, råttorna! Råttorna!”
Hon var vid det tredje trappsteget. Hon stannade och såg på honom med ögon som var som matta mynt. ”Jag har inte tid att göra något av det där”, sa hon, ”och råttorna kommer ändå inte att besvära dig. De kanske till och med ser dig som en av dem. De kanske adopterar dig.”
Annie skrattade. Hon gick uppför trappan och skrattade allt högre. Det hördes ett knäpp samtidigt som ljuset slocknade, och Annie fortsatte att skratta, och han intalade sig att han inte skulle skrika, inte skulle bönfalla henne; det hade han lagt bakom sig. Men skuggornas fuktiga ödslighet och hennes bullrande skratt blev för mycket, och han skrek åt henne att inte göra så mot honom, att inte lämna honom, men hon fortsatte bara att skratta, och det hördes ett klick när dörren stängdes och hennes skratt dämpades, men det hördes fortfarande, hennes skratt hördes på andra sidan dörren, där det var ljust, och sedan klickade det i låset, och sedan stängdes ännu en dörr och skrattet dämpades ännu mer (men det hördes fortfarande), och det klickade i ännu ett lås och en regel drogs för, och hennes skratt avtog, hennes skratt var utanför, och han tyckte att han fortfarande kunde höra henne också när hon hade startat polisbilen, backat ut, satt upp kedjan över uppfarten och kört därifrån. Han tyckte sig fortfarande kunna höra hur hon skrattade och skrattade och skrattade.