Nästa morgon klockan tio stod Konrad vid kyrkdörren. Han kände en dimmig undran över, att inga klockor ringde samman, och att det var så litet folk, som ville se honom och Kristin vigas. Men där var ju en del i alla fall, och han tyckte nog han kände dem, att han sett dem förr, fast var och när var inte gott att säga. Jo, Kattrina från fattighuset förstås och Smes-Johan, som dagen till ära linkat ut för att se på spektaklet. För se, det var nästan ett folknöje i Valltofta by det här med Tok-Konrads årliga bröllop. I synnerhet för ungar i alla åldrar. De kommo i stim, så många som kunde, och hade en obeskrivligt härlig stund kring stollen, som stod där på parad, väntande och ivrig, med stel blick och röda kinder. Vad gjorde det, att han varken såg eller hörde dem, att de fingo rita hela rocken hans full med de underbaraste emblem och mindre underbara ord, så kritan lyste lång väg – utan att han gjorde ens en liten rörelse för att hindra dem. Och ingen av de stora sade något till dem heller – de fingo hållas bäst de gitte och blevo inte så sällan belönade med en rungande skrattsalva. Konrad såg kanske bara en liten smula mer undrande ut, när skrattet svepte omkring honom, flyttade sig ett steg, när barnen trängde på för mycket, men blicken stod hela tiden fast och stinn ned mot vägen, som kom slingrande från sjön.

Det var sol i dag. Nästan som sommar var det och björkarna på kyrkogården lyste i flamgult mot en alldeles klarblå himmel. Vad gullkronan skulle skina i solskenet! Och Kristin skulle le mot honom sitt varma, unga leende. Och klockarn skulle väl spela, för det hade han lovat, och Gammelprästen själv skulle viga. Att hon inte kom snart!

Nu hade barnen slagit ring kring honom och dansade till en hemmagjord melodi: Tok-Konrad, Tok-Konrad, Tok-Kon-rad; Tok-Konrad, Tok-Konrad, Tok-Kon-rad! Om och om igen sjöngo de med gälla röster och gingo runt i takt. Och brudgummen, han stod där stilla i höstsolen och lät dem hållas. Men med ens blev det alldeles tyst, ringen upplöstes och framför Konrad stod – inte Kristin, som han väntade så tåligt, utan en helt ung man med ett ansikte, som blossade av vrede och sorg och ett par blå ögon, som voro fulla av tårar. Men det var inte Konrad han härmades på, inte honom hans vrede gällde. Med ett leende, så fyllt av godhet och ömhet, att till och med dårens döda själ liksom darrade till av en sorts värme, räckte han ut handen och lade den på Konrads nedkritade skuldra:

– Kom, min vän, sade han, och hans röst var full av ömhet och medömkan. Kom med mig – Kristin ska du inte vänta på i dag, hon kan inte komma.

Över Konrads ansikte drog en sky av förvåning och misstro. Han rynkade ögonbrynen i vanmäktigt försök att fatta och tänka, men allt blev bara en enda stor, ogenomtränglig dimma – bara en stor, outhärdlig smärta, som han kände igen på något dunkelt vis. Kom hon inte! Kom hon inte? Kom inte Kristin, hans Kristin. Kom inte, kom inte, kom inte! sjöng det i hans hjärna. Han hörde inte vad mer allt som mannen sade, kände bara att han tog hans hand och drog honom med sig, som om han varit ett litet barn. Men när de hunnit ned till kyrkogårdsgrinden vände den unge sig om och for med blicken över de förskräckta barnen och de förlägna gamlingarna:

– Skäms ni inte? sade han bara, och så gick han vägen fram med Konrad vid handen. Ack, han var ung, prästen i Valltofta. Han var så ung, att han var god och öm ännu – så ung, att han orkade hjälpa och ville det rätta – så ung, att hans ögon ännu kunde tåras och hans stämma skälva i vrede och sorg. Det är välsignat att vara så ung och så sann och så full av strid mot ondskan, en gång i sitt liv.

Konrad, han lufsade bredvid med sin knäiga gång och sina skyfflande steg. Kom inte, kom inte, kom inte! Nej – hon kom inte, Kristin. Det gnavde och värkte i bröstet, det slet och vred, och han tuggade på ord, som aldrig blevo sagda. Bittra, hårda vredens ord, som brände likt eld i halsen. Eller var det tårar, som knöto sig där, kanske. Hon kom inte, fast hon lovat så säkert – fast hon svurit, fast hon viskat det i hans öra, med munnen så tätt intill att han blev alldeles varm bara vid minnet. Bara du, Konrad! hade hon sagt. Bara du och ingen annan på jorden. Och så kom hon inte!

– Stig in Konrad! hörde han en röst säga. Och strax därpå stod han i prästgårdsköket. Där var lugnt och varmt och luktade mat och kaffe, och mitt på golvet stod en liten en och neg. Hon hade alldeles gult hår och blå ögon. Och hon hette Agneta och var fyra vårar gammal. Konrad såg henne och ansiktet blev ljust med ett. Han smusslade lite i fickan och drog fram en av sina dyrbara skorpor, som han räckte ut mot henne i sin smutsiga hand. Agneta stirrade allvarligt på honom, så trippade hon fram, tog skorpan och neg igen. Och Konrads ögon glittrade, han kluckade förnöjt för sig själv och stirrade på barnet som om han sett en av himmelens änglar.

Men så tog han sig över pannan och suckade. Det var något han skulle minnas – något svårt och ont. Där var det igen. Kom inte, kom inte, kom inte! Och så vände han tvärt om, gick ut genom dörren och strök över gårdsplanen åt vägen till. Bakom honom stod bara en liten ljushårig flicka och stirrade med stora, allvarliga, förvånade ögon, och när hennes far kom ut i köket om en liten stund för att se till att gästen blev förplägad, fann han henne snyftande med skorpan i handen. Men Konrad var borta – endast ett barns tårar och en smutsig skorpa fanns kvar efter honom.